OTTO POLLAK. Kvinnan som brottsling. Uppsala 1953. Gebers. 185s. Kr. 14,50 inb. kr. 19,00. — Gebers Sociologiska Bibliotek.

 

    Att brottslighetsstatistiken upptager betydligt färre brott begångna av kvinnor än av män är ett faktum, som väckt kriminologernas intresse och föranlett dem till allehanda spekulationer. Många forskare ha helt eller delvis accepterat den bild statistiken ger och sålunda an

 

är varken känd eller av förf. anförd. Det holländska, från ockupationstiden härrörande rättsfallet Poortensdijk etc. är av föga betydelse och uttalandet där endast ett obiter dictum; jfr därtill t. ex. Papadopoulos of Pera v. K. N. Stoomboots Mj.4 Se t. ex. nyligen Anglo-Iranian Oil Co v. Jaffrate et. al. (Aden SpCt 1953), Am. Journal of Int. Law 1953, 325.34—547004. Svensk Juristtidning 1954.

530 HANS THORNSTEDTtagit, att kvinnorna verkligen begå färre brott än männen. Denna skillnad mellan könen har man sedan sökt förklara på olika sätt. Enligt en meningsriktning råder en konstitutionell olikhet mellan män och kvinnor — tidigare uttrycktes detta vanligen med att kvinnan står moraliskt högre än mannen; numera säger man hellre, att kvinnan av biologiska orsaker är mera undergiven än mannen. En annan uppfattning (företrädd bl. a. av DE GREEFF och RADZINOWICZ) går ut på att skillnaden beror på sociala faktorer, särskilt på det mera begränsade verksamhetsområde, som — i varje fall förr — stått kvinnan till buds och den mera skyddade ställning, som hon intagit. Företrädarna för denna uppfattning räkna med att kvinnobrottsligheten kommer att öka tillföljd av den ökade jämlikheten mellan könen. Denna förmodan stödes av att kriminalstatistiken visar en ökning av kvinnornas brottslighet i takt med deras emancipation. Mellan talesmännen för dessa båda grupper stå forskare, som söka förklaringen till kvinnans lägre brottslighet i en samverkan mellan biologiska och sociala faktorer.
    Vissa forskare ha emellertid vägrat att acceptera den skillnad mellan könen, vilken framgår av statistikens siffror, såsom något reellt och menat att siffrorna ge en falsk bild av den verkliga proportionen mellan mäns och kvinnors brottslighet. Dessa författare mena, att kvinnornas andel i den verkliga brottsligheten är betydligt större än statistiken visar; somliga anse t. o. m., att könens brottslighet är av ungefär samma omfattning. En variant av denna uppfattning är den ofta framförda, av bl. a. LOMBROSO hävdade meningen att prostitutionen är en motsvarighet till männens kriminalitet och att till följd därav manliga och kvinnliga lagbrott förekomma i betydligt mera likartad utsträckning än som vanligen antages.
    Förf. till förevarande arbete, vilket utkom i Philadelphia år 1950 under titeln The Criminality of Women och som nu föreligger i en god svensk översättning, har deciderat anslutit sig till teorien om kriminalstatistikens oberättigat chevalereska behandling av kvinnan. Arbetets huvudtes är att kvinnornas brottslighet är mera kamouflerad än männens. Denna tes utvecklas i kap. 1 och i sammanfattningen i kap.12. Förf. hävdar inledningsvis i kap. 1, att vissa av de brott som ofta begås av kvinnor i stor utsträckning äro sådana, som icke komma till polisens kännedom. Han anser vidare, att sociala och fysiska faktorer (bl. a. den traditionella uppfostran av flickor och kvinnans ringa kroppskrafter) medföra att kvinnorna bliva mindre uppriktiga än männen och att deras brottslighet i överensstämmelse härmed präglas av list och svek.
    Dessa allmänna påståenden söker förf. belägga genom att i kap. 3 och 4 på grundval av kriminologiska undersökningar i skilda länder analysera de kvinnliga brottslingarnas beteende vid olika brott. Bortsett från svagt underbyggda påståenden, såsom att kvinnor oftare än män begå ouppklarade mord, att de ha större möjligheter till utpressning än män, att kvinnor genom icke avslöjade falska angivelser om sexualbrott skicka oskyldiga män i fängelse (och sålunda åstadkomma dubbla felaktigheter i statistiken) samt att de äro benägna att kasta svavelsyra i ansiktet på otrogna älskare, fäster förf. i dessa kap. uppmärksamheten på vissa speciellt kvinnliga brott, vilka otvivelaktigt begås i mycket större utsträckning än kriminalstatistiken visar. Hit höra

ANM. AV OTTO POLLAK: KVINNAN SOM BROTTSLING 531främst butiksstölder, prostituerades stölder från kunder samt stölder i hemmen av hembiträden. Även om stöld av något av dessa slag upptäckes, torde det vara rätt ovanligt, att den bestulne gör polisanmälan. Särskilt stor omfattning torde stölder i butiker ha, vilket naturligtvis sammanhänger med den moderna tekniken att exponera varorna, vilken ökar såväl frestelserna som möjligheterna till tillgrepp. Bland de uppgifter från olika storstäder, som anföras för att ange omfattningen av butiksstölder, förtjänar såsom ett talande exempel anföras resultatet av en undersökning i Philadelphia, enligt vilken antalet stölder från tre av stadens varuhus under sexårsperioden 1928—1933 motsvarade 80 % av antalet av de stölder i hela staden, som under motsvarande tid kommit till polisens kännedom. Ett annat brott, beträffande vilket man har vissa möjligheter att beräkna förhållandet mellan dess verkliga frekvens och den omfattning, i vilket det blir beivrat, är fosterfördrivning. Beträffande svenska förhållanden kan erinras om att 1950 års abortutredning ansåg sig kunna beräkna antalet kriminella aborter under år 1949 till c:a 10 000 eller 6,8 % av hela antalet graviditeter i landet, medan mycket få av dessa fall någonsin kommo till polisens kännedom.
    Trots att den av förf. använda metoden att sammanställa kriminalstatistiska uppgifter och kriminologiska iakttagelser från olika länder är behäftad med många felkällor, ger hans undersökning otvivelaktigt vid handen, att kvinnornas brottslighet är avsevärt större än som framgår av kriminalstatistiken. Förf. vill emellertid icke nöja sig med denna egentligen icke särskilt överraskande slutsats. Han vill också bevisa, att statistiken är mera missvisande beträffande kvinnornas brottslighet än ifråga om männens. Förf. konkluderar i detta hänseende (s. 67 f), att vi ha »just inget annat val än att acceptera den slutsatsen, att den kvantitativa skillnaden mellan könens brottslighet sådan som man föreställt sig den i det förgångna, är en myt». Härvidlag bör emellertid beaktas, att förf. i enlighet med viss amerikansk lagstiftning betraktar prostitutionen såsom ett brott.
    Beträffande den manliga brottsligheten gör förf. emellertid icke något allvarligt försök att — såsom han gjort beträffande kvinnobrottsligheten — brottsgrupp för brottsgrupp undersöka vilka möjligheter männen ha att begå brott utan upptäckt eller i varje fall utan polisanmälan. Han gör blott det i flera hänseenden dubiösa påståendet (s. 66), att den kanske största gruppen av manliga förbrytare som icke nås av rättvisan är överklassförbrytarna, men att vid en jämförelse mellan könen överklassförbrytarnas kriminalitet kompenseras av att överklassens hembiträden begå till antalet lika många — ehuru icke lika socialt skadliga — brott som sina arbetsgivare. Emellertid kan man misstänka, att upptäcktsprocenten är mycket låg också beträffande många brott, som man har anledning antaga begås oftare av män än av kvinnor. Vad brottsligheten i Sverige beträffar, skulle man kunna peka på —förutom vad förf. torde avse med överklassbrott (förskingring, trolöshet, gäldenärsbrott, ämbetsbrott m. m.) — fylleri och rattfylleri, trafikovarsamhet, arbetares tillgrepp av verktyg och material på arbetsplatsen, falskdeklaration och vårdslös deklaration, straffbar homosexuell otukt och otukt med flickor i pubertetsåldern, vilka ännu icke fyllt 15 år, medverkan till illegal abort samt lindrig misshandel. Man

532 ANM. AV OTTO POLLAK: KVINNAN SOM BROTTSLINGkan därför med säkerhet påstå, att även männens brottslighet är betydligt större än vad kriminalstatistiken utvisar. Däremot är det svårt att finna något egentligt stöd för ett påstående, att mörktalet, d. v. s. antalet brott som undgår kriminalstatistiken, är större beträffande kvinnlig brottslighet än beträffande manlig. Över huvud taget torde det blott vara möjligt att beräkna den verkliga omfattningen av brottsligheten vid vissa brott, som av speciella skäl i mycket stor utsträckning kunna förväntas komma till offentlig myndighets, företagslednings eller sammanslutnings (exempelvis försäkringsbolags) kännedom. Typiska exempel på dylika brott utgöra just butiksstölder och fosterfördrivning. Ett annat exempel synes vara grov misshandel, som föranleder sjukhus- eller läkarvård. Beträffande många brott, exempelvis flertalet förmögenhetsbrott, torde man emellertid icke ha någon möjlighet attskaffa sig en någorlunda säker uppfattning om deras frekvens. Under sådana förhållanden synes det vara en vansklig uppgift att söka bilda sig en uppfattning om det verkliga förhållandet mellan den totala manliga och den totala kvinnliga brottsligheten.
    I den senare delen av arbetet undersöker förf. kvinnliga brottslingar och kvinnobrottsligheten ur olika aspekter, varvid han av naturliga skäl är nödsakad att basera sin framställning på kriminalstatistik från olika länder, glömsk av att han nyss bevisat, att kvinnobrottsligheten är oerhört mycket större än statistiken utvisar och att dennas uppgifter om brott begångna av kvinnor och om kvinnor som begått brott följaktligen icke kunna vara baserade på ett representativt material. Bortsett från denna brist, som i varje fall från förf:s utgångspunkter måste vara allvarlig, synes emellertid denna del av arbetet utgöra bokens mest läsvärda parti. Förf. diskuterar där förhållandet mellan kvinnoemancipationen i U. S. A. och Västeuropa och kvinnobrottsligheten i dessa länder (kap. 6), speciella drag i den kvinnliga brottsligheten (kap.7), personliga karakteristika för kvinnliga förbrytare (kap. 8 och 9) samt biologiska och sociala faktorer i kvinnobrottsligheten (kap. 10 och 11).
    Som helhet betraktad är arbetet typiskt för en viss art av spekulativ kriminologisk litteratur, i vilka fakta och problemställningar presenteras på ett intresseväckande sätt och många intelligenta och plausibla reflexioner göras men där en stor del av framställningen utgöres av i och för sig intressanta hypoteser om brottslighetens omfattning och orsaker, vilka förf. icke lyckas styrka och vilka många gånger icke äro möjliga att styrka på vetenskapens nuvarande ståndpunkt.

Hans Thornstedt