FRANCISCUS DE VICTORIA. De Indis recenter inventis et de jurebelli Hispanorum in barbaros. Tysk översättning av WALTER SCHÄTZEL. Tûbingen 1952. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). 178 s. DM 15,60.

 

    Hugo Grotius kallas folkrättens fader och han förtjänar denna hedersbeteckning. Han formade ur naturrätten en ny bild av staten och människan och förkunnade den humanistiska idén att folk och individ handlar rättsenligt endast om de handlar mänskligt. Folkrättsjuris

terna vet emellertid att Grotius icke endast hade förelöpare inom den senskolastiska världen utan att han från deras verk även hämtade viktiga insikter som han införlivade med det egna systemet.
    Medeltidens uppfattning hade präglats av tron på kristenhetens eviga enhet under påvens och kejsarens överhöghet, folkrätten existerade icke ännu såsom rätt mellan folken med syfte att inskränka staternas makt utan såsom en lex aeterna, en för de kristna bindande universalrättsordning, vars oföränderliga normer är auktoritativa för alla mänskliga livsyttringar inom både den religiöst-moraliska och den statligt-politiska sfären.
    Dominikanmunken FRANCISCUS DE VICTORIA (Francisco de Vitoria), som föddes omkring år 1485 i den lilla spansk-baskiska bergsorten Vitoria och som under Karl V:s regeringstid verkade såsom av hela  Europa hyllad rättslärd vid Salamancas universitet, är i olika hänseenden upphovsman till de förändrade synpunkter som alltjämt behärskar vår folkrättsliga föreställningsvärld.
    Romarnas jus gentium — motsatsen till jus civile — var en rätt mellan personer av alla nationaliteter. I Institutiones (I—2—1) heter det: »Quod naturalis ratio inter omnes homines constituit, vocatur jus gentium.» En av Victorias mest betydelsefulla prestationer var att i denna mening ersätta ordet »homines» med ordet »gentes» (se den anmälda boken s. 92). Sedan dess är Derecho de gentes, Droit des gens, Völkerrecht, Law of nations icke längre jus gentium; i stället föddes jus inter (jentes, den moderna mellanstatliga folkrätten, vilken icke mera gör individer utan stater till sina s. k. normadressater. Den nya principen vilken alltjämt är förhärskande uppbygges på idén om en osynlig folkrättsgemenskap vilken hos Victoria är ett naturrättsligt fenomen; staten såsom ändamålsenlig mänsklig sammanslutning är en naturlig del »totius orbis» och som sådan underkastad »naturalis ratio». Victoria skapade därmed den grundval på vilken Grotius' nya folkrättslära vilar.
    I bokens titel menas med orden »de Indis recenter inventis» naturligtvis icke indierna utan de just upptäckta indianerna. Som bekant utgick konkvistadorernas praxis på indianernas totala förslavande och utsugande. Erövrarna kunde rättfärdiga sin snikenhet och guldtörst genom att åberopa den förhärskande skolastiska rättsläran. Varje »dominium», alltså både statsmakt och äganderätt, ansågs som ett utslag av Guds nåd, »titulus dominii est gratia» (s. 30), den otrogne, som levde i fiendskap med Gud, kunde aldrig i juridisk mening bli herre över ett land eller ägare av en sak, varför den gudsfruktige spanjoren tog herrelösa saker i besittning och vid sådan »ockupation» handlade i överensstämmelse med den gudomliga rättsordningen. I de föreliggande »relectiones» (föreläsningar), som behandlar indianernas ställning inom folkrättsgemenskapen, bekämpade Victoria skarpt denna konsekventa men omänskliga lära och fördömde därmed hela den spanska och portugisiska kolonialpolitiken såsom naturrättsstridig. För honom har både den allmänna och den privata äganderätten en naturlig härkomst, även dödssyndaren, kättaren eller hedningen kan lika väl förvärva eller äga en sak som en sinnessjuk eller ett barn kan göra detta. Konkvistadorerna föröva således brott.
    Över huvud åsyftade Victoria i allt att humanisera politiken och att

så långt möjligt identifiera folkrätt med kristen etik. Furstarnas makt är således snävt begränsad genom moral och naturrätt. Tesen av hans samtida MACCHIAVELLI att politik och etik skall ösa ur olika källor är honom alldeles främmande.
    Av särskilt intresse torde vara Victorias folkrättsliga syn på kriget. Liksom senare för Grotius är även för honom endast »bellum justum» rättsenligt. Varje krig som föres med anledning av skillnad i religion, av ärelystnad, i expansionssyfte eller för den egna fördelens skull är brottsligt. Krig kan allenast vara rättvist på grund av »injuria accepta», för att beivra en liden oförrätt (s. 130). Härigenom får krigföring främst karaktären av bestraffningsaktion och liknar samhällets reaktion mot brottslingen. Victoria hävdar att segraren är kallad att straffa sådana besegrade ledare som begått brott mot naturrätten, han är därmed en vägvisare till Nürnberg-chartan. För honom är undersåtarna skyldiga att vägra krigstjänst om kriget är »bellum injustum» men samtidigt begränsar han kollektivansvaret i mycket intressanta och för oss aktuella framställningar.
    Victoria, av en modern folkrättsjurist (J. B. SCOTT) kallad »the prophet of the newer law of nations», är i dag tämligen bortglömd. Men det är med orätt. Fastän ännu rotfäst i skolastiken — han försvarade tyvärr någon gång i andra »relectiones» även häxprocesserna - möjliggjorde han den moderna folkrättens tillkomst. Prof. WALTER SCHÄTZEL, en framstående folk- och statsrättslärare i Bonn som 1950 framlade en mästerlig tysk översättning av Hugo Grotius' klassiska men i dag nästan otroligt aktuella verk »De jure belli ac pacis», har översatt även detta verk av Victoria till lättläst tyska. Utgåvan parallellställer latinsk och tysk text.
    En lärd katolsk teolog har sammanställt en inledning till översättningen, men man skulle önskat sig densamma fullständigare, mindre abstrakt samt skriven på klarare språk.

Gerhard Simson