NÅGRA ORD OM UTVIDGNING OCH JUSTERING AV ÅTAL
AV PROFESSOR KARL OLIVECRONA
I junihäftet av SvJT (s. 353 ff) har EKELÖF, delvis i nära anknytning till min framställning i »Rättegången i brottmål enligt RB», diskuterat rättsfallet NJA 1953 s. 288 samt uppställt vissa allmänna satser om utvidgning och justering av åtal. Några ytterligare anmärkningar i detta ämne synas mig påkallade.
1. Förhållandet mellan åtalet och domen. Åklagaren har att i stämningsansökningen uppgiva den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de lagrum som äro tillämpliga (RB 45: 4). Enligt RB 30: 3 må dom ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts (bortsett från de undantagsfall då ansvarsfråga kan upptagas utan åtal). Enighet torde råda om att i överensstämmelse med den ackusatoriska principen tolka detta stadgande så, att domstolen icke i något avseende äger gå utöver åklagarens gärningsbeskrivning. Denna princip tillämpades i ett rättsfall, som bedömdes enligt äldre lag (NJA 1948 s. 584). Där gällde det ett moment i ett objektivt rekvisit, som icke åberopats av åklagaren; vid sådant förhållande ansågs rätten icke äga upptaga detta moment till prövning. I förevarande rättsfall uppstod motsvarande fråga beträffande det subjektiva rekvisitet. När åklagaren i underrätten beskrivit en gärning såsom innefattande egenmäktigt förfarande, ansågs underrätten icke äga fälla till ansvar för stöld. (Olika meningar rådde dock om hur gärningsbeskrivningen i underrätten skulle tolkas.)
Man har alltså att räkna med en enkel och klar regel på denna punkt. Den kompletteras genom den nedan berörda regeln om åklagarens möjlighet att i alla instanser justera åtalet.
Ekelöf ställer sig en smula kritisk till regeln och ifrågasätter, om man någon annanstans än hos oss skulle anse rätten förhindrad att döma för stöld i ett sådant fall som det anförda. Bland de länder, till vilkas lagstiftning härvid refereras, förekommer, om också mera reserverat, England.
Ett klarläggande på denna punkt är måhända icke ur vägen. Enligt Common Law föreligger en sträng bundenhet vid ordalagen i anklagelseskriften (indictment). Den tilltalade får icke fällas till ansvar för något annat brott än just det som angivits i anklagelseskriften. Dock gäller enligt Common Law såtillvida en inskränkning i denna princip som juryn kan fälla till ansvar för ett mindre brott, ifall ordalagen innesluta även detta. Såsom exempel anföres att ett åtal för »murder» innefattar även åtal för »manslaughter»; om man tar bort orden »of malice aforethought» har man nämligen en beskrivning på manslaughter. Däremot får enligt Common Law icke fällas till ansvar för ett lindrigare
brott av annan art än det i anklagelseskriften angivna. Genom särskild lagstiftning har emellertid möjligheten att avvika från indictment vidgats. Fallen sammanfattas i ARCHBOLD'S »Pleading, evidence & practice in criminal cases» (29th edition, 1934), s. 208 under rubriken» Verdict for lesser offence than that charged in the indictment». Om åtalet gäller fullbordat brott får juryn exempelvis döma för försök till detta. I vissa fall synes domen även kunna avse ett brott som är ungefär likvärdigt med det i åtalet avsedda och står detta mycket nära ifråga om rekvisitet; vid åtal för »embezzlement» kan sålunda fällas till ansvar för »stealing as servant» eller »simple stealing» och tvärtom. I ett enda fall anges domen kunna avse svårare brott än det som åtalet avsett, nämligen vid incest.1 Utan stöd av särskilt lagstadgande skulle säkerligen icke en engelsk domstol äga grunda domen på ett subjektivt rekvisit som icke åberopats av åklagaren. Någon lagstiftning som möjliggör detta i ett fall av föreliggande typ synes icke finnas.
2. Ändring och justering av åtal. För brottsmålsprocessens del finnes icke något kapitel som helt motsvarar 13 kap. RB, vilket handlar om »föremål för talan och talans väckande». Hit hörande regler ha istället upptagits i 45 kap., som enligt rubriken handlar om »väckande av allmänt åtal». Detta kapitel ingår i avdelning IV: 2, som handlar om rättegången i brottmål i underrätt. Regler om ändring av åtal ha inryckts i 45: 5. Av placeringen framgår, att reglerna hänföra sig till förfarandet i underrätt.
Lagrummet stadgar såsom huvudregel att väckt åtal icke må ändras. Därtill fogas dock den viktiga inskränkningen, att åklagaren äger utvidga åtalet mot samme tilltalade till att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Från ändring av åtal skiljer lagrummet i 3 st. bl. a. det fall, att åklagaren »beträffande samma gärning» åberopar ny omständighet till stöd för åtalet. Tilläggande av sådan omständighet, vilket i doktrinen numera inbegripes under termen justering av åtal, skall »icke anses» såsom ändring av åtal.
Ändring av åtal föreligger först och främst om ansvar yrkas för en fristående gärning. En person har t. ex. åtalats för tio stölder; ansvar yrkas nu för ytterligare en stöld. Ändring av åtal föreligger emellertid även om den ursprungliga gärningsbeskrivningen förändras så starkt,a tt det förfarande, för vilket ansvar yrkas, framstår såsom en helt annan gärning. Åtalet har t. ex. från början avsett vållande till annans död, men åklagaren övergår till att i stället påstå ansvar för mord.2
Ett typiskt exempel på justering av åtal är att ansvar yrkats för enkel stöld; sedan lägger åklagaren till att stölden skett medelst inbrott. Inbrottet innebär just en »ny omständighet beträffande samma gärning».
Utvidgning av åtal kan enligt 45: 6 ske muntligen inför rätten eller skriftligen. Någon bestämmelse om formen för justering av åtal har däremot icke meddelats.
Frågan om vad som skall hänföras till ändring av åtal, resp. justering av åtal, var föremål för bedömande i rättsfallet NJA 1953 s. 288. Förvånande nog gjorde HD (3 JR av 5) det uttalandet, att tillfogande av ett påstående om tillägnelseuppsåt, när åtalet ursprungligen avsett egenmäktigt förfarande, måste, såsom innefattande mer än blott åberopande av ny omständighet till stöd för åtalet, anses utgöra ändring av talan. Emellertid var uttalandet ifråga icke nödvändigt för att motivera resultatet.1 Det utgjorde sålunda ett obiter dictum. I rubriken till referatet i NJA framhålles icke heller avgörandet såsom innefattande något ståndpunkttagande till frågan om skillnaden mellan ändring och justering av åtal. Det uttalande som gjordes i denna fråga omnämnes helt enkelt icke i rubriken, utan där avses blott tvenne andra frågor som varit föremål för bedömande.
I ett tillägg till »Rättegången i brottmål enligt RB» sökte jag antyda, att man icke borde anse avgörandet vägledande för något annat än de båda i rubriken framhävda frågorna. Tillfogande av ett påstående om tillägnelseuppsåt innebär enligt min uppfattning ett exempel på justering av åtal. Denna ståndpunkt har också enhällig HD sedermera intagit i ett nyligen avgjort mål (riksåklagaren mot K. E. I. Wilhelmsson, dom den 9 juni 1954, refererad av Ekelöf i en efterskrift till hans uppsats).2
Härmed torde erforderlig klarhet ha vunnits på denna punkt. Ekelöf uppställer på grundval av det anförda uttalandet i 1953 års rättsfall den satsen, att varje åberopande av ny omständighet, som är av någon egentlig betydelse för målets bedömande, skall betraktas som ändring av talan (s. 362). Detta måste betecknas såsom förfelat. Många omständigheter av stor betydelse för ett mål falla inom ramen för justering av åtal.
3. Ändring av åtal i högre rätt. Såsom redan anmärkts hänför sig stadgandet i 45: 5 st. 1 till förfarandet i underrätt. Något motsvarande stadgande för hovrättsprocessens del finnes icke. Detta är också helt naturligt. Om lagen tilläte, att ett först i hovrätten framställt yrkande om ansvar för annan gärning än den i underrätten åtalade finge vinna prövning, skulle detta innebära ett mycket betydande avsteg från instansordningens princip. Hovrätten skulle komma att bedöma en gärning som icke prövats av underrätten. Själva meningen med att man har flera instanser skulle alltså gå förlorad, såvitt avsåge denna gärning.
Ehuru RB icke innehåller något stadgande som uttryckligen utesluter ändring av åtal i högre rätt, framgår likväl otvetydigt av lagens innehåll, att sådan ändring icke skall få förekomma.
Enligt 30: 3 får domen icke avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts. I vilken ordning föres då talan om ansvar i hovrätt? Härför anvisar lagen en enda form, nämligen vad mot underrättens dom. Vadetalan skall alltid hänföra sig till innehållet i denna dom (se 51: 1 och 4). Underrättens dom åter skall enligt 30:3 hänföra sig till åtalet. Följaktligen äger hovrätt icke pröva annan gärning än den, för vilken åtal i behörig ordning förts i underrätten,
vilken blivit bedömd i underrätten och varom vadetalan i behörig ordning fullföljts.1
Från ändring av åtal i hovrätt har man givetvis att skilja ändring av vadetalan. Denna får, såsom nu framhållits, icke avse annan gärning än den som bedömts av underrätten. Därmed är vadetalans möjliga omfattning given. Emellertid är det icke säkert att åklagarens vadetalan, sådan den bestämts i vadeinlagan, har hela denna omfattning. Åklagaren kan ha nöjt sig med att överklaga underrättens dom i fråga om en av flera åtalade och bedömda gärningar. Senare kan han vilja intaga en annan ståndpunkt och överklaga domen även i avseende å någon mer av de gärningar som underrätten bedömt. Detta uteslutes emellertid genom stadgandet i 51:24 st. 2 som säger, att vadekäranden icke äger ändra sin vadetalan till att gälla annan gärning än den som avses i vadeinlagan.2
Bestämmelserna för hovrättsförfarandet äga motsvarande tillämpning på förfarandet i HD (55: 15).
4. Justering av åtal i högre rätt. Noga räknat innebär varje förändring av gärningsbeskrivningen en ändring av åtalet; ty åtalet innebär att en på visst sätt beskriven gärning underställes domstolens straffrättsliga bedömande. RB har emellertid (av naturliga skäl, som beröras av Ekelöf s. 361) ett annat uttryckssätt än det som vore strängt exakt. I 45: 5 st. 3 säges nämligen, att det icke skall »anses» såsom ändring av åtal, att åklagaren beträffande samma gärning åberopar en ny omständighet till stöd för åtalet, d. v. s. justerar åtalet. Detta är ett sätt att uttrycka, att förbudet mot ändring av åtal icke är tillämpligt, när ändringarna falla inom den angivna ramen.
Visserligen står denna sats att läsa i avdelningen om underrättsförfarandet. Likväl måste den rimligtvis anses gälla generellt; »ändring av åtal» i RB:s mening skall överhuvudtaget icke anses föreligga när det tillfogas »ny omständighet beträffande samma gärning». Reglerna om förbudet att ändra åtalet skola m. a. o. icke vara tillämpliga i dylika fall. Detta innesluter bl. a., att möjligheten till justering av åtal
måste anses stå öppen även i högre rätt. I 1954 års ovan berörda rättsfall har också en sådan uppfattning enhälligt kommit till uttryck i HD.
Härmed har en viktig princip fastslagits. Visserligen uttalas icke principen såsom sådan i HD:s dom; avgörandet hänför sig endast till den föreliggande situationen. Någon anledning att skilja mellan olika fall av åtalsjustering och behandla dem olika i förevarande hänseende torde dock icke föreligga. Detta vore direkt oriktigt med hänsyn till sammanhanget mellan åtalsjustering och reglerna om res judicata. Åtalsjustering är möjlig beträffande de omständigheter, som »täckas» av blivande dom i målet. Stadgandena i 30: 9 och 45: 5 st. 3 korrespondera med varandra.2
Med det nyss sagda har avsetts det fall att åklagaren är vadekärande. Full klarhet torde råda därom, att han i en sådan situation äger justera åtalet. Ingen meningsskiljaktighet synes föreligga på denna punkt.
Tveksamt är däremot hur läget bör bedömas om åklagaren i hovrätten har ställning av vadesvarande. Här torde finnas utrymme för olika meningar. I 1953 års rättsfall synes majoritetens ståndpunkt ha byggt på den uppfattningen, att åklagaren icke såsom vadesvarande ägde göra ett tillägg till gärningsbeskrivningen av den art som där var ifråga (alltså påstående om tillägnelseuppsåt). Denna ståndpunkt innebär i sak att åklagaren icke såsom vadesvarande äger justera åtalet. (Jag bortser härvid avsiktligen från det uttryckssätt som användes i domen och tar fasta endast på vad frågan faktiskt gällde.)
För egen del har jag anslutit mig till samma uppfattning. Den synes mig nämligen bäst stämma med RB:s allmänna principer. Bakom 30:3 och 51:24 ligger ju den tanken, att åklagarens initiativ är en förutsättning för att ett förfarande skall få bedömas till nackdel för den tilltalade. Att åklagaren skulle få gripa initiativet i högre rätt genom åtalsjustering, när endast den tilltalade är intiativtagare till rättegången därstädes, synes mig vara en smula främmande. Man kan även hänvisa till grunderna för förbudet mot reformatio in peius i 51: 25. Tanken är här den, att resultatet icke skall bli sämre för den tilltalade om endast han överklagat underrättens dom. (En sak för sig är att lagen fått sådant innehåll att en reell försämring för att, enligt den värdering han vanligen har, kan inträffa genom att hovrätten utbyter ett tidsbestämtstraff mot en skyddsåtgärd.) För den tilltalade måste det anses vara väsentligt mera graverande att bli fälld till ansvar för stöld än för egenmäktigt förfarande, även om straffet icke skärpes.
Vid det nu sagda har jag endast haft i tankarna sådana påståenden från åklagarens sida som avse ökad straffrättslig belastning för den tilltalade. Självklart synes mig vara att åklagaren även såsom vadesvarande får korrigera uppgifter angående omständigheter såsom tid,
plats o. d., när en sådan ändring icke medför att den påstådda gärningen ter sig mera graverande.
Tillämpar man den principen, att åklagaren icke såsom vadesvarande äger justera åtalet, torde därav följa, att han icke heller i HD äger justera åtalet, därest han i hovrätten allenast haft ställning av vadesvarande. Denna tanke synes ligga till grund för majoritetens ståndpunkt i 1953 års rättsfall.
Med det fall att åklagaren är vadesvarande torde på grund av 51: 2 4 st. 1 p. 2 få likställas det fall att han i vadeinlagan fört talan allenast till förmån för den tilltalade. För detta fall synes minoriteten inom HD i 1954 års rättsfall uttrycka den uppfattningen, att åklagaren icke i HD äger justera åtalet (genom att föra talan om ansvar för stöld, när han i underrätten icke påstått tillägnelseuppsåt).
Majoriteten inom HD i 1954 års rättsfall intog en annan ståndpunkt. Motiveringen är helt kortfattad. Sedan det uttalats, att det i HD tillfogade påståendet om tillägnelseuppsåt ej kunde anses innefatta ändring av åtal, varom i 45: 5 sägs, anföres endast att någon omständighet ej heller eljest vore för handen, på grund varav Kungl. Maj:t icke skulle äga upptaga riksåklagarämbetets talan till prövning. Denna ståndpunkt innebär att åklagaren icke genom att i hovrätten föra talan till förmån för den tilltalade avskurit sig från möjligheten att i HD till nackdel för honom. Konsekvensen synes då fordra att han icke heller genom att underlåta föra talan mot underrättens dom, när den tilltalade vädjat mot denna, avskurit sig från möjligheten till dylik justering i HD.1