LARS WELAMSON. Om anslutningsvad och reformatio in pejus. Institutet för rättsvetenskaplig forskning [III]. Sthm 1953. Norstedts. 201 s. Kr. 16,00.
I förevarande arbete, som utgivits med understöd från Institutet för rättsvetenskaplig forskning, har förf. till systematisk undersökning sammanfört två varandra närstående processuella institut, anslutningsvad och reformatio in pejus; båda innesluta åtskilliga ur såväl principiell som praktisk synpunkt betydelsefulla problem. Såsom förf. inledningsvis framhållit är det sistnämnda institutet grundläggande för de allmänna rättsmedlens funktion. Att undersökningen i denna del anknutits till anslutningsvadet som sådant beror av uppgiftens begränsning till att främst avse detta institut. Såsom förf. framhåller föreligger ock ett visst legislativt samband mellan de båda instituten.
Förf. har fullt följdriktigt — ehuru arbetets titel kan tyda på motsatsen — först behandlat de spörsmål som angå förbudet mot reformatio in pejus. I detta sammanhang diskuteras institutet även ur rättspolitiska synpunkter samt avfärdas vissa teorier om grunderna för detsamma, såsom dess härledande ur rättsmedlens natur, ur rättskrafts- eller verkställighetssynpunkter; dessa hänsyn tilläggas av förf. med rätta allenast underordnad betydelse i förhållande till de intressen som ha sitt ursprung i förhandlings- och koncentrationsprinciperna.
Vad särskilt angår brottmålen tillkommer dock en för hela straffprocessen avgörande synpunkt, hänsynen till den tilltalades trygghet. Denna synpunkt har i RB kommit att dominera frågeställningen i två hänseenden; dels har den vad angår talan till den tilltalades nackdel lett till ett frånträdande av förbudet mot reformatio in pejus — en sådan talan kan medföra ändring av den överklagade domen till den tilltalades förmån — och dels har den utgjort ett starkt stöd för institutets bibehållande i fråga om talan som föres av den tilltalade.
I stort sett ansluter sig förf. till den legislativa behandling som institutet erhållit i RB. Förf. ifrågasätter dock uppgivande av förbudet även i fråga om talan av den tilltalade. Det må visserligen vara sant att förbudet i detta fall är i RB förenat med ganska vittgående inskränkningar, förutom genom motpartens rätt till anslutningsvad, även vad angår utbyte av olika påföljdsformer. Det skydd som förbudet bereder den tilltalade måste dock alltjämt anses vara av praktisk betydelse. Under PLB:s arbete var denna fråga föremål för ingående överläggningar, särskilt med dess rådgivande nämnd. Att på denna punkt finna en fullt godtagbar lösning torde vara förenat med stora svårigheter.
Vid sidan av de mer eller mindre rättspolitiska övervägandena behandlar förf. i anslutning till rättspraxis vissa tillämpningsspörsmål. De synpunkter han därvid anlägger äro av stort intresse men det skulle föra för långt att här upptaga en diskussion om dessa fall. Förf:s förmodan att de i nya RB genomförda förhandlings- och koncentrationsprinciperna kunna väntas leda till en skärpning av kravet på fullföljd även i sådana fall då enligt äldre rättspraxis fullföljd ej ansetts nödvändig synes välgrundad. Däremot torde det vara mera ovisst huruvida, såsom förf. synes vilja antaga, en sådan restriktiv tillämpning skulle vara beroende av om anslutningsrätt förelegat eller ej; denna är enligt
RB begränsad till fullföljden från underrätt till hovrätt. Det förefaller egendomligt, om i detta hänseende olika principer skulle tillämpas ifråga om fullföljd från underrätt till hovrätt å ena sidan och från hovrätt till HD å andra sidan; på denna punkt har förf. säkerligen överskattat anslutningsvadets betydelse.
Även i annat hänseende är i detta sammanhang en kommentar påkallad. Såsom förf. framhåller i anslutning till PLB:s motiv (s. 358) kan i brottmål reformatio in pejus icke äga rum i fråga om annan gärning än den varom talan blivit fullföljd. Har åtal, som avser flera gärningar, i underrätt bifallits beträffande någon men ogillats beträffande andra och fullföljer åklagaren talan allenast i vad åtalet ogillats kan alltså överinstansen icke — annat än efter fullföljd av den tilltalade, ev. genom anslutningsvad — ingå i prövning av domen i vad den avser gärning, för vilken den tilltalade fällts av underrätten, även om en sådan prövning i och för sig skulle ha lett till ett frikännande. Åklagaren äger vid fullföljd ej heller utvidga åtalet till annan gärning än den som åtalet i underrätten avsåg (se kommentar till nya RB s. 776).1
Från de nu angivna utgångspunkterna, till vilka förf. ansluter sig och som för övrigt icke torde vara omstridda, inställer sig frågan huruvida en sådan åtalsjustering som avses i 45: 5 sista stycket RB har till förutsättning, då den kan anses vara till den tilltalades nackdel, att frågan därom fullföljts från åklagarens sida. En sådan åtalsjustering konstituerar processuellt sett icke någon ny gärning (jfr 51: 24 andra st.). Förf.synes ansluta sig till den uppfattningen att en reformatio in pejus i detta fall icke vore tillåten (s. 15).
Sedan förf:s arbete utgavs, har denna fråga varit uppe i två rättsfall. Det ena rättsfallet (NJA I 1953 s. 288) har utförligt kommenterats av OLIVECRONA i hans nyss utkomna arbete Rättegången i brottmål (s. 309) samt av EKELÖF i hans nyss anmärkta uppsats. Utgången blev i detta rättsfall att en sådan justering förutsatte fullföljd från åklagarens sida; i det andra rättsfallet åter intog HD den motsatta ståndpunken (se Ekelöfs uppsats s. 365). Själv har jag tidigare (se uppsats i Festskrift tillägnad Karl Schlyter s. 137) hävdat en uppfattning som överensstämmer med avgörandet i det senare rättsfallet. I båda rättsfallen förelågo i HD skiljaktiga meningar; skiljaktigheten i det första rättsfallet torde dock i detta sammanhang vara utan betydelse. Vad åter angår den i det andra rättsfallet av två ledamöter framförda meningen torde utgångspunkten för dessa ledamöters åsikt vara att söka i bestämmelserna i 51:25 RB om förbudet mot reformatio in pejus. I hovrätten hade i det första rättsfallet talan fullföljts endast av den tilltalade och i det senare rättsfallet allenast av åklagaren till den tilltalades förmån; talan av sistnämnda slag är enligt 51:25 att likställa med en av den tilltalade fullföljd talan. Förbudet mot reformatio inpejus enligt sistnämnda lagrum avser dock icke den i rättsfallen föreliggande situationen. Och det måste starkt ifrågasättas huruvida med den avfattning lagrummet erhållit en sådan analogisk tillämpning kan anses tillåten. Med Ekelöf har jag ock svårt att förstå att något stöd för
reservanternas åsikt kan hämtas ur bestämmelserna i 30: 3 och 51: 24 andra st.1
Förf. övergår härefter till en närmare undersökning av anslutningsvadets rättspolitiska funktion jämte en översikt av utländska motsvarigheter samt en utläggning av gällande bestämmelser i ämnet. Hans undersökning är i dessa delar genomförd med stor omsorg. Det förefaller dock som om förf. komplicerat uppgiften i högre grad än som följer av ämnets natur.
Enligt den legislativa utformning som anslutningsvadet erhållit i RB är anslutningsvadet liksom huvudvadet ett allmänt rättsmedel och skiljer sig, bortsett från formalia, från huvudvadet allenast däri att det är ställt i beroende av huvudvadet. Flertalet spörsmål äro alltså gemensamma för båda instituten. Denna utgångspunkt för undersökningen har enligt min mening icke tillräckligt beaktats i förf:s framställning. Dås ålunda förf. i 5 kap. behandlar frågan om målsägandes rätt till anslutningsvad, när den tilltalade fullföljer talan i mål, vari allenast åklagaren i underrätt fört talan mot den tilltalade, är enligt min mening svaret härå givet redan därmed att enligt uttryckligt stadgande (20: 8)målsäganden har självständig rätt att fullfölja sådan talan. De synpunkter, som förf. framför för och emot anslutningsrätt i detta fall, kunna alltså äga betydelse allenast de lege ferenda. De allmänna rättsmedelssynpunkterna bli än mer framträdande i förf:s diskussion av frågan om den självständige intervenientens ställning. Utgår man såsom förf. ifrån att självständig intervention kan äga rum i samband med fullföljd, är därmed också besvarad frågan om intervenientens rätt till anslutningsvad. Samma är i viss mån förhållandet med den i 8 kap. behandlade frågan om anslutningsvad kan riktas mot annan än vadekäranden och undersökningen i 10 kap. angående vilken instans som har att pröva spörsmål om anslutningsvad. Av större intresse är onekligen frågeställningen i det av förf. behandlade rättsfallet i NJA I 1948 s. 740. Innan jag går in på detta rättsfall, skall jag emellertid något kommentera ett annat av förf. diskuterat problem nämligen huruvida anslutningsvadet kan avse annan del av målet än huvudvadet.
Av vad jag tidigare anfört om anslutningsvadets legislativa struktur torde utan vidare följa att anslutningsvadet kan avse vilken del som helst av underrättens dom, oavsett huruvida huvudvadet riktat sig mot samma eller annan del av domen. Förf. ansluter sig — på vissa punkter dock med tvekan — till denna uppfattning (s. 126). Förf:s uttalande att en sådan tolkning är väl förenlig med lagens ordalydelse ger enligt vad jag förut yttrat ej anledning till erinran; jag skulle dock vilja skärpa yttrandet därhän att denna tolkning är den enda som överensstämmer med lagens lydelse.
Till det nu sagda måste dock knytas ett viktigt förbehåll. Uppenbart är att anslutningsvadet icke har någon uppgift att fylla, om underrättens dom är antingen helt ogynnsam eller helt gynnsam för ena parten. I det förra fallet lär väl ett huvudvad av den vinnande parten icke förekomma — det skulle i så fall avvisas — och redan på den grund anslutningsvad vara uteslutet; i det senare fallet tillgodoses partens intresse fullt genom hans ställning som vadesvarande. Den nu antydda slutsatsen är en självklar konsekvens av anslutningsvadets processuella
beroende av huvudvadet. Såsom PLB framhållit (motiven s. 55) motiveras anslutningsvadet därav att, då en dom är såväl till fördel som till nackdel för ena parten, dennes ståndpunkt till fullföljdsfrågan kan vara beroende av om andra parten fullföljer. Därest den genom huvudvad fullföljande partens talan avser en sådan del av målet i vilken —hur utgången i denna del än blivit — motparten icke äger någon fullföljdsrätt överhuvudtaget, måste följaktligen den delen av målet lämnas helt å sido vid bedömande av frågan om sistnämnda parts rätt till anslutningsvad i sådan del av målet som gått honom emot. Situationen är i detta fall tydligen processuellt densamma som om utgången varit helt ogynnsam för parten.
Jag återkommer nu till det nyss anmärkta rättsfallet från 1948. I detta fördes i samband med åtal av åklagaren mot den tilltalade för rattfylleri och grov vårdslöshet vid framförande av bil ersättningstalan av ett försäkringsbolag om ersättning för försäkringsbelopp som bolaget nödgats utgiva för skador vållade av den tilltalade. Denne dömdes till ansvar för rattfylleri och ovarsamt förande av bil; bolagets talan ogillades däremot, då det icke kunde anses ådagalagt att den tilltalade gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Den fråga som rättsfallet avser är huruvida, sedan den tilltalade vädjat i ansvarsfrågan, bolaget kunde genom anslutningsvad fullfölja talan i ersättningsfrågan. Hovrättens majoritet ansåg att så icke kunde ske, enär bolaget icke förde ansvarstalan mot den tilltalade och följaktligen ej vore motpart mot denne med avseende å hans till hovrätten fullföljda talan. HD:s majoritet kom till samma resultat men grundade sitt beslut därå att bolaget varken fört eller ens ägt föra ansvarstalan i målet.
Att det partsförhållande mellan den tilltalade och bolaget som förelåg redan i underrätten var begränsat till ersättningsfrågan följer av den av HD:s majoritet uttalade uppfattningen att bolaget icke var att anse som målsägande. Denna konsekvens kan uppenbarligen icke påverkas därav att bolagets ersättningstalan handlagts gemensamt med ansvarsfrågan (22: 4). Oberoende av denna sammanläggning var redan vid underrätten bolaget uteslutet från varje rätt till talan i ansvarsfrågan. Enligt vad förut yttrats måste alltså vid bedömande av frågan om bolagets anslutningsrätt denna del av målet lämnas helt å sido. Förf., som de lege ferenda kommer till samma ståndpunkt, ställer emellertid frågan hur den låter förena sig med lagens ordalydelse (s. 95). Enligt min mening är motsättningen endast skenbar. Den här hävdade uppfattningen är en konsekvens av anslutningsvadets i lagen angivna processuella beroende av huvudvadet. För min del skulle jag vilja uttrycka saken så att — oberoende av huru detta spörsmål skulle vara att bedöma de lege ferenda — lagens ståndpunkt i detta fall omedelbart följer av att anslutningsvadet icke är ett självständigt rättsmedel. Denna ståndpunkt torde ock ha legat till grund för majoritetens votum i HD. Vad angår formuleringen bör dock erinras att det förhållandet att bolaget icke fört ansvarstalan i och för sig saknar betydelse. En sådan talan skulle, då bolaget icke ansågs som målsägande, ha avvisats. Vilken ståndpunkt som hovrättsmajoriteten intog till frågan om bolagets ställning som målsägande framgår icke fullt klart av dess votum. Skulle hovrätten ha utgått från att bolaget var målsägande, hade enligt vad jag tidigare yttrat an-
slutningsvadet ej bort avvisas. Att en anslutningsvädjande som är behörig part i målet i dess helhet begränsar sin talan att avse annan del av målet än den som fullföljts genom huvudvadet kan icke utgöra grund för ett sådant beslut. Ej heller de skiljaktiga meningar som förekommo i såväl hovrätten som HD kunna — även om de ur principiell synpunkt äro av betydelse — låta förena sig med den här intagna ståndpunkten.
I ett särskilt kapitel behandlar förf. frågan om anslutningsvadets användning med avseende på beslut. Vad i detta sammanhang är av särskilt intresse är den ställning som tillkommer beslut om rättegångskostnad. Enligt 49: 5 RB skall talan mot sådant beslut föras i samma ordning som talan mot domen. Såsom förf. framhåller ligger det närmast till hands att i förevarande hänseende behandla rättegångskostnaden som en del av målet och alltså i regel tillåta anslutningsvad, en åsikt som även synes ha vunnit stöd i rättspraxis.
I denna anmälan har endast kunnat beröras några av de huvudproblem som förf. undersökt i sitt arbete. Även andra frågor som förf. behandlat äro av stort intresse. Förf:s metod att med utgångspunkt från ofta sins emellan stridiga ändamålssynpunkter av skiftande valör deducera fram vad lagen bör innehålla och därefter söka inpassa detta under lagtextens formulering innebär otvivelaktigt risker som förf. ej helt kunnat undgå. Lagens egen lydelse är dock den främsta lagtolkningskällan. Oavsett denna erinran kvarstår som helhetsintryck att förf. utomordentligt väl behärskat sitt ämne samt att hans rättsanalyser äro djupgående och skickligt utförda. Arbetet utgör utan tvivel ett synnerligen värdefullt tillskott till vår processrättsliga litteratur.
N. Gärde