SJUR BRÆKHUS. Rederens husbondsansvar. Göteborg 1954. Gumperts. 79 s. Kr. 7,50. — Handelshögskolans i Göteborg skriftserie nr 2/1953. Skrifter utgivna i samverkan med sjörättsföreningen i Göteborg. 10.
Den livaktiga Sjörättsföreningen i Göteborg har haft nöjet att vid flera tillfällen mottaga den norske sjörättsprofessorn SJUR BRÆKHUS som föreläsare. Under titeln »Rederens husbondsansvar» ha nu ett par av de sålunda hållna föreläsningarna i utvidgat skick utkommit av trycket.
»Rederens husbondsansvar» är en brett upplagd framställning av det förvisso mest centrala frågekomplexet inom sjörätten. Arbetet ger med talrika litteraturhänvisningar och rättsfallsreferat en aktuell och uttömmande bild av hithörande frågors lösning i de nordiska ländernas sjörätt. Spörsmålen belysas från intressanta synpunkter och med i stort sett övertygande argument.
Brækhus börjar framställningen med en redogörelse för de rättspolitiska motiveringarna för redarens husbondeansvar. Av särskilt intresse är redogörelsen för de synpunkter, som sammanhänga med redarens ställning som driftsherre, och för det inom sjöfarten kraftigt utvecklade försäkringsväsendets inverkan på utgestaltningen av skadeståndsreglerna. Brækhus övergår härefter till att avgränsa kretsen av personer, för vilkas handlingar redaren är ansvarig, och gör därvid en uppdelning
med hänsyn till anställningsförhållandets art och tjänstgöringens art. I arbetet saknas icke heller en diskussion av redarebegreppet med särskilt aktgivande på vissa speciella situationer i samband med utförande av stuveriarbete, bogsering, utlåning av besättning etc. I de två följande kapitlen behandlas frågorna angående de handlingar från personalens sida, för vilka redaren svarar, samt angående arten av de skador, för vilka redaren kan bli ansvarig. De sista kapitlen ägnas redarens möjlighet att avtalsvis frånskriva sig ansvar och hans rätt till regress mot den egentlige skadevållaren eller dennes arbetsgivare. Arbetet slutar med ett sammandrag på engelska.
Givetvis kan man på enskilda punkter ha invändningar att göra. En källa till svårigheter ligger däri, att arbetet avser redarens ansvar enligt sjörätten i samtliga de nordiska länderna. Det är ju ganska vanligt, att man talar om »nordisk sjörätt» på ett sätt som om sjörätten i de nordiska länderna skulle vara helt unifierad. Brækhus framhåller visserligen i flera sammanhang olikheter mellan de nordiska ländernas sjörätt, men synes ibland bortse från dylika differenser.
»I skip som tilhører det offentlige anerkjennes overhodet ikke sjøpant» anför Brækhus (sid. 19). Även om detta är riktigt enligt norsk rätt, ha dock de i Sverige före 1939 gällande reglerna om sjöpanträttägt giltighet även beträffande krigsfartyg och någon ändring i detta hänseende har icke åsyftats genom den 1939 ikraftträdda sjölagsändringen.
En icke oväsentlig fråga avser redarens ansvar för personer, som utföra arbete i fartygets tjänst utan att vara anställda av fartygets redare. Som bekant är ofta restaurangrörelser, frisérsalonger etc. ombord på fartygen upplåtna åt självständiga företagare. Brækhus förklarar, att redaren i dylika fall är ansvarig för skador, vållade av restaurangpersonalen, frisörerna etc. Emellertid framgår av förarbetena till den svenska lagstiftningen (K. prop. nr 113/1928, s. 51, 151 och 163), att man avsiktligt från redarens ansvarighet undantagit skador vållade av dylik personal. Detta har även kommit till klart uttryck i den svenska lagtexten, där det som villkor för redarens skadeståndsskyldighet föreskrives, att arbetet skall ha utförts »på grund av redares eller befälhavares uppdrag». Här föreligger en olikhet mellan de svenska och norska lagtexterna.
I detta sammanhang märkes, att skälet till att redaren skulle svara för restaurangpersonalens fel och försummelser angives (s. 24) vara, att restaurationen ofta är ett »nødvendig ledd i driften av et passasjerskip». Å andra sidan förklarar Brækhus (s. 32), att redaren icke ansvarar för en kollision, som orsakas av att fartygets styrmaskineri klickar till följd av försummelse från varvsarbetarnas sida, och detta motiveras med, att varvsarbetarnas arbete »ikke selv kan sies å væreet ledd i selve rederinæringen». Dessa bägge uttalanden harmoniera knappast. Nog är översynen av fartygets nautiska utrustning i lika hög grad ett led i själva rederinäringen som driften av en restaurangrörelse ombord. Den av Brækhus förordade tolkningen skulle för övrigt få ganska stötande konsekvenser. En redare skulle vara ansvarig för skador, som orsakats av att en kypare spillt sås på en restauranggästs kläder, men skulle icke svara för skador till följd av en kollision, som orsakats av att fartygets styrmekanism varit bristfällig.
Den svenska högsta domstolen har i en dom år 1937 förklarat en redare icke vara ansvarig för att befälhavaren förskingrat s. k. hyresavgifter, som uppburits från de ombord anställda i och för inleverering till sjömanshusen. Brækhus kritiserar denna dom på den grund, att redaren bör svara för alla handlingar, som hans fast anställda personal har att utföra i tjänsten. »ND 1937. 41 SH er derfor etter mitt skjønnikke riktig» säger Brækhus å sid. 55. Det synes först och främst tämligen meningslöst att förklara en i högsta instans meddelad dom icke vara riktig; i och med att prejudikatet föreligger, har rättsordningen i ifrågavarande land fått den utformning, som prejudikatet utvisar. Vad Brækhus avser är väl närmast, att han de lege ferenda skulle önska en annan regel. Icke heller detta synes emellertid vara motiverat. Befälhavaren intager såtillvida en egenartad ställning, som han i tjänsten har skyldigheter icke blott emot redaren utan även gentemot andra personer, däribland lastintressenterna och det allmänna. Han är sålunda icke blott redarens man, ehuru han får sin avlöning av denne. I det nämnda rättsfallet hade befälhavaren gjort sig skyldig till ett åsidosättande av de skyldigheter som ålåg honom i förhållande till det allmänna. Goda skäl synas därför även de lege ferenda tala för högsta domstolens ståndpunkt, att redaren icke är »ansvarig för riktiga fullgörandet av den uppbörd och redovisning, som i sjömanshusens intresse genom omförmälda förordning ålagts befälhavaren».
De nu gjorda detaljerinringarna betaga på intet sätt intrycket av ett värdefullt arbete, ägnat att icke blott belysa rättsläget, sådant det föreligger i dag, utan även ägnat att föra diskussionen framåt. Även om sjörätten är en partikulär gren inom juridiken, ha dock åtskilliga för sjörätten karakteristiska frågor ett mer allmänt intresse. Från denna synpunkt bör »Rederens husbondsansvar» kunna påräkna intresse även utanför sjörättsjuristernas krets.
Nils Grenander