Juridisk litteratur i Finland 1950 —53.¹
    Finlands rättslitteratur har under de senaste åren erhållit värdefulla tillskott. Produktiviteten har delvis möjliggjorts genom statens stipendiesystem, som erbjuder universitetslärare och yngre vetenskapsidkare kännbara forskningsunderstöd. Med tillfredsställelse antecknar man, att den yngre generationen starkt rycker fram. I många fall ha de unga givit goda löften för framtiden.
    Av naturliga skäl är större delen av den juridiska litteraturen skriven

 

¹ Närmast föregående översikt, avseende åren 1947—49, se SvJT 1951 s. 118, 197.

på finska. Till följd härav äro många undersökningar svårtillgängliga för jurister i de skandinaviska länderna och de värdefulla bidrag, som nordisk rättsvetenskap erhåller från finsk sida, förbli outnyttjade. Den finska rättsvetenskapen skulle förtjäna en större uppmärksamhet. Och ett samnordiskt intresse synes mig kräva, att en del av den finskspråkiga rättslitteraturen — åtminstone i utdrag och sammanfattning —skulle göras tillgänglig på svenska. Här finns plats för ett svenskt-finskt samarbete.
    Materialets mångfald utesluter utförligare redogörelser för innehållet i de olika arbetena. Översikten vill närmast ge en bild av rättslitteraturens inriktning och omfattning.
    Lagsamlingar. Den senaste svenskspråkiga lagboken utkom 1938. På initiativ av Juridiska Föreningen i Finland har en plan uppgjorts enligt vilken den svenskspråkiga lagboken framdeles skall utges i fyra delar för att successivt kunna förnyas i den mån medel stå till förfogande. Tillsvidare har endast den första delen utkommit (»Finlandslagverk» I, 1953, 881 s.). Den är systematiskt uppställd och omfattar familje- och personrätt, arvs- och testamentsrätt samt jord- och vattenrätt. Redigeringen har ombesörjts av hovrättsrådet EDVARD HÄLLFORS (†), som övertog den påbörjade uppgiften efter prof. ERIK AF HÄLLSTRÖMS död.
    Den senaste finskspråkiga lageditionen utkom 1951 och har kompletterats med tillägg (1953).
    En liten lagsamling (»Medborgarens lagbok», 1951, 170 s.) innehåller texterna till grundlagarna och några av de lagar som reglera den allmänna medborgerliga verksamheten.
    Ett antal sammanställningar av gällande författningar inom centrala rättsområden har utgivits. Man kan särskilt nämna arbetsrätten, kyrkorätten och socialvården (finskspråkiga) samt skatterätten (»Skattelagarna», 1954).
    Bibliografi. På åtgärd av landets finskspråkiga juristorganisation (Suomalainen Lakimiesyhdistys) har en stor bibliografi över Finlands juridiska litteratur utgivits (»Suomen lainopillinen kirjallisuus 1809—1948. Finlands juridiska litteratur. Littérature juridique de la Finlande. »Redaktör V. REINIKAINEN. Redaktionskommitté: V. MERIKOSKI, KAARLO KAIRA och ARVO SIPILÄ, 1951, 1047 s.). Arbetet är en imponerande prestation. Det upptar nästan all i Finland utgiven juridisk litteratur: självständiga arbeten, tidskriftsartiklar — även sådana som ingå i andra än facktidskrifter — diskussionsreferat, kommittébetänkanden m. m. Undantag har egentligen gjorts blott för lantdags- och riksdagshandlingar,  enär detta material ansetts vara alltför omfattande. Materialet är uppdelat i en systematisk del och i register. Den förra delen innehåller 26 huvudavdelningar med underavdelningar. Registren omfatta författarregister samt särskilda sakregister för bl. a. anonyma publikationer, lagtextpublikationer och Juridiska Föreningens förhandlingar. Innehållsförteckningarna och anvisningarna för användningen av bibliografin äro avfattade på finska, svenska och franska. Titlarna på publikationerna äro upptagna på det språk varpå resp. publikation är skriven. Bibliografiskt material insamlas för supplement, som äro avsedda att utges vart femte eller tionde år.

    Rättshistoria. Man har länge saknat en översikt av den inhemska rättshistorien. Bristen har till väsentlig del avhjälpts genom att prof. RAGNAR HEMMER i ett arbete, som närmast skall tjäna den akademiska undervisningen, överskådligt tecknat grunddragen av rättskällornas, straff- och processrättens samt utsökningsväsendets historiska utveckling (»Suomen oikeushistorian oppikirja» I, 1950, 197 s.).
    Fil. dr W. VON KOSKULL har i sin akademiska avhandling »Finlandsrättsväsen under Stora ofreden» (1952, 282 s.) behandlat de påfrestningar, för vilka den svenska rättsordningen utsattes under den ryska erövringen och huru myndigheterna, såväl de svenska som de ryska, försökte ersätta det som förlorats.
    Allmän rättslära. Intresset för rättsfilosofin och angränsande områden har i allmänhet varit ganska ringa i Finland. Med särskild tillfredsställelse antecknar man därför att ett antal värdefulla undersökningar fullbordats under de senaste åren.
    Docenten OTTO BRUSIIN har fortsatt sina forskningar och i ett nytt arbete »Uber das juristische Denken» (1951, 164 s.) gjort ett framgångsrikt försök att betrakta rätten ur den filosofiska antropologiens synvinkel. Inledningskapitlet »der Mensch und sein Recht» och slutkapitlet »die juristische Grundeinstellung; das Metaphysische im juristischen Denken» bilda verkets stomme. I mellanliggande kapitel analyserar förf. huru praktiskt verksamma jurister inom olika områden tänka i sin yrkesutövning och försöker härvid påvisa konstanta drag, som ge detta tänkande en särprägel. Förf. berör även rättsvetenskapens idéhistoria med dess utgångspunkt i medeltida skolastisk filosofi.
    I en akademisk avhandling, som givit förf. doktorsgrad, har Osvi LAHTINEN (»Zum Aufbau der rechtlichen Grundlagen», 1951, 202 s.) på ett ganska radikalt sätt behandlat vissa rättsliga grundproblem. Förf. underkänner begreppen i vanlig bemärkelse då han anser dem utgöra ett hinder för att nå fram till verkligheten; för honom återstår därefter endast företeelserna och det språk, på vilket dessa uttryckas. Resultaten av undersökningen framstår som konsekvenser av vissa principer, som äro utmärkande för det empiriska tänkandet. I skenet av sin metod genomgår och belyser förf. några centrala företeelser inom rättens område, såsom krav, rätt och norm och han har därvid, åtminstone i någon mån, lyckats föra fram nya synpunkter.
    »Hans Kelsens statsteori mot bakgrunden av hans rättsfilosofiska åskådning» (1950, 400 s.) heter den akademiska avhandling, genom vilken JAN-MAGNUS JANSSON erhållit en mycket välförtjänt politices doktorsgrad. Förf. har trängt mycket djupt i sin kritik och har lyckats få fram synpunkter utöver dem som tidigare förts fram i den vidlyftiga diskussionen kring Kelsen och hans teorier. I viss mån har förf. därjämte förmått komplettera och modifiera Kelsens system. Trots avsaknaden av egentlig juridisk skolning har förf. på ett centralt rättsligt och statsfilosofiskt område lyckats i sitt uppsåt »att slå en bro mellan juridiskt och humanistiskt tänkande».
    Äktenskapsrätt. Prof. M. RAUTIALA har i nära anslutning till tidigare undersökningar inom äktenskapsrätten skrivit ett stort arbete om avvittring (»Ositus», 1951, 334 s.). I det första avsnittet redogör förf. för makars egendoms- och gäldsförhållanden och uppehåller sig särskilt

vid situationer som kunna uppkomma med anledning av ena makens död. Härvid har förf. jämväl kommit att beröra frågorna om delaktighet i dödsbo, rådigheten över förmögenheten, bouppteckning, ansvar för dödsboets skulder, urarvagörelse etc. Därjämte behandlas förmögenhetsförhållandena efter hemskillnad och äktenskapsskillnad. I det senare avsnittet redovisas för avvittringens (bodelningens) natur samt frågor rörande åtskiljande av egendom och skulder, bestämmande av förmögenhetens värde, olika slag av skulder och huru de skola täckas, avtal ingångna med avseende på äktenskapets framtida upplösning, delningsförfarandet, eftergift av rätt vid avvittringen samt klander av avvittring.
    Arvs- och testamentsrätt. Genom en lagstiftning av år 1951 upphävdes i fråga om rätt att testamentera den gamla skillnaden mellan lands och stadsrätt varjämte laglottsinstitutet helt nyreglerades (se SvJT 1952 s. 76). Lagstiftningsrådet M. RAPOLA har i en belysande kommentar (»Uusi lakiosassäännöstö», 1951, 140 s.) redogjort för den nya, i många punkter svåra och oklara lagstiftningen. Förf. behandlar ingående de tre huvudfrågor, som lagen reglerar: laglott, arvlåtarens barn tillkommande understöd och arvlösgörelse.
    Testamentsklandret har gjorts till föremål för en förtjänstfull detaljundersökning verkställd av MATTI YLÖSTALO i hans doktorsavhandling (»Testamentinmoitteesta», 1953, 308 s.). Då testamentsrätten underlånga tider har försummats i rättslitteraturen, har förf. tvingats in på många viktiga och tidigare obehandlade problem. Framställningen ansluter sig nära till rättspraxis, varvid också svenska prejudikat i stor utsträckning anföras. Arbetet innesluter även en belysande översikt av utländska rättssystem. Bland de mest givande avsnitten i avhandlingen kan man nämna fastställandet av testamentsklandrets innebörd, allmänna och speciella förutsättningar för klandertalan, den klandrandes rättsställning och ogiltigförklarande av testamente. Ett utmärkande drag är den konsekventa och väl genomförda avvägningen av teoretiska och praktiska synpunkter.
    Förmynderskapsrätt. Äldre förtjänstfulla arbeten inom området finnas, men rättsutvecklingen har motiverat en förnyad behandling. Prof. RAUTIALA har hunnit också med den uppgiften (»Holhousoikeus», 1952, 302 s.). Förf. behandlar först olika kategorier av omyndiga samt förmyndare och myndigheterna i förmynderskapsärenden, varefter han i huvudavsnittet kommer till frågan om förmyndares förvaltning och i slutkapitlet berör ändringssökande. Den skandinaviska litteraturen på området beaktas omsorgsfullt.
    Allmän avtalsrätt. Prof. VÄINÖ VIHMAS bok om avtalsvite (»Sopimussakko», 1950, 261 s.) är en betydelsefull avtalsrättslig undersökning. Sin uppgift har förf. tagit grundligt. Sålunda har han bl. a. redogjort för olika i rättslitteraturen framlagda teorier om avtalsvitets natur samt deklarerat sin ståndpunkt med avseende på dem. Härigenom får man en god bild av avtalsvitets historiska utveckling och av dess reglering i utländsk rätt samt om förändringar i fråga om såväl teoretisk uppfattning som utformning i praxis. Förf. ansluter sig till dem som anse, att vitet innebär både straff och skadestånd — straffmomentet framträder i sådana fall då någon skada icke alls uppkommit för borgenären och

då vitet är större än hela skadan. Härigenom tar han avstånd från en i Finland tidigare omfattad åsikt att avtalsvitet förlorat sin karaktär av straff. Av sin uppfattning drar förf. bl. a. slutsatsen, att en fordran, som grundar sig på en klausul om avtalsvite, vilket har karaktären av straff, ej kan intecknas, och att en sådan fordran i gäldenärens konkurs åtnjuter sämre rätt än vanliga oprioriterade fordringar. Även för praktikens män erbjuder arbetet mycket av värde.
    Den förmögenhetsrättsliga viljeförklaringen har behandlats i en doktorsavhandling skriven av K. A. TELARANTA (»Varallisuusoikeudellinen tahdonilmaisu», 1953, XXXI + 230 s.). Det synnerligen vanskliga problemet har förf. angripit med utgångspunkt i språkliga och psykologiska faktorer. Man skönjer häri tecken på anslutning till den linje, som understryker den logiska analysens betydelse när det gäller att klarlägga rättsvetenskapens grundbegrepp. Den empiriska grunden har förf. icke accepterat utan i stället, med anknytning till vissa strömningar i kontinental rättsfilosofi, hävdat rättvisesynpunkterna och de etiska värdenas betydelse. I konsekvens härmed framträder ett starkt individualistiskt drag, bl. a. hävdar förf. viljans autonomi. Undersökningen har bidragit till att teoretiskt klarlägga innebörden av begreppet förmögenhetsrättslig viljeförklaring och har i viss utsträckning ådagalagt, att den gängse tillitsteorins grunder icke i alla avseenden äro hållbara.
    Skadeståndsrätt. Docenten BRUSIINS civilrättsliga studie över ideell skada (»Aineettoman vahingon korvaamisesta», 1953, 182 s.) bygger i betydande grad på en kritisk granskning av inhemsk rättspraxis. Förarbetena till positiva lagbestämmelser i frågan ha inarbetats i framställningen. Efter att olika typer av ideell skada på detta sätt analyserats ger förf. som syntes en del teoretiska synpunkter. Han ställer sig avvisande till tanken att i nordisk rätt radikalt utvidga möjligheten att erhålla ersättning för ideell skada.
    Sakrätt. Inom detta område föreligga två doktorsavhandlingar. SIMO ZITTING har behandlat den invecklade frågan om ombyte av ägare särskilt med hänsyn till lagfartens rättsverkningar (»Omistajanvaihdoksesta silmällä pitäen erityisesti lainhuudatuksen vaikutuksia», 1951, XXXV + 388 s. Sammanf. på tyska). Syftet med avhandlingen har varit att ge en systematisk översikt av lagfartens olikartade följder med avseende på fastighetsförvärvarens rättsställning. Redan kartläggningen av doktrinen på området är en god prestation. Förf. har icke nöjt sig med analysen, utan som huvuduppgift föresatt sig att nå fram till en självständig teori. Denna bygges i viss utsträckning på ALF Ross' arbeten, men går i många punkter längre. Kärnan i äganderätten är enligt förf. »primärrättigheten», som består av två oupplösligt förenade sidor »dispositionsfrihet» och »statiskt skydd». Vidare har ägaren vanligen »kompetens» att rättsligt förfoga över primärrättigheten. Vid kompetensutövning, t. ex. vid överlåtelse, uppkommer frågan om »dynamiskt skydd» för förvärvaren dels i förhållande till företrädaren (»partsrelationen»), dels i förhållande till tredje man. Tredjemansrelationerna äro två — förutom den allmänna (statiskt skydd) — dels »relationen framåt» som innefattar de flesta frågor om godtrosförvärv, dels »relationen bakåt», som bl. a. omfattar frågorna om dubbelöverlåtelse och

förvärvarens bogenärsskydd. Främst riktar sig avhandlingen till teoretikerna, men också en praktiker kan, om han grundligare tar del av den, få ut mycket av värde.
    EINO NIKUPAAVOLAS avhandling handlar om gemensam inteckning (»Yhteiskiinnityksestä» I, 1953, XL + 536 s. Sammanf. på tyska). Förf. ger en systematisk framställning av gällande regler om gemensam inteckning, varvid han observerar såväl den materiella panträtten som de formella inteckningsbestämmelserna. Stort utrymme har ägnats allmänna frågor, bland dem frågan om fordringsrättens och panträttens natur samt förhållandet mellan dessa två rättigheter. Mot den bakgrunden behandlas sedan de många invecklade specialproblem, som gällande rätt erbjuder. Förf. har ställt i utsikt att i en andra del bedöma den gemensamma inteckningen de lege ferenda, anställa jämförelser med främmande rätt och behandla regressfrågorna.
    Handelsrätt. Endast vissa för det praktiska rättslivet avsedda arbeten ha utkommit. Främst må nämnas en av ERKKI HIRVELÄ m. fl. utarbetad framställning av de rättsregler som äro av betydelse inom bankverksamheten (»Pankkitoimen lakiasiat», 1950, XII + 257 s.).
    Upphovsmannarätt. Presidenten U. J. CASTRÉN och justitierådet HARALD BRUNOU ha på grundvalen av samnordiska överläggningar utarbetat »Förslag till lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk» (Kommittébetänkande 5/1953). Betänkandet innehåller motiv och återger också motsvarande danska och norska lagförslag.
    Patenträtt. Docenten BERNDT GODENHIELMS doktorsavhandling »Patentskyddets omfång på basen av patentanspråkets funktionella innehåll» (1950, 282 s.) har anmälts i denna tidskrift 1951 s. 129.
    Jordrätt. Professor ILMARI MELANDER har författat ett större arbete om tvångsinlösen av jord för kolonisation (»Asutusmaan pakkolunastuksen yleiset perusteet vuoden 1936 asutuslain ja maanhankintalainmukaan» I, 1950, 247 s.). Denna första del omfattar de allmänna förutsättningarna för tvångsinlösen enligt såväl 1936 års kolonisationslag som den efter kriget tillkomna jordanskaffningslagen, vilken tillkom i syfte att ge jord åt evakuerade, forna frontmän och vissa andra kategorier, som ansågos ha behov av jord.
    Vattenrätt. Prof. KYÖSTI HAATAJA har utgivit första delen av ett stort upplagt arbete om vattenrätten (»Vesioikeus» I, 1951, 550 s.). Förf. behandlar i denna del vattenrättens allmänna läror, äganderätten och delning samt redogör för utländsk lagstiftning. Det värdefulla arbetet har anmälts i SvJT 1952 s. 308.
    Föremål för lagstiftningsrådet E. J. MANNERS doktorsavhandling är den betydelsefulla del av vattenrätten som gäller begränsningar av ägarens rådighet över sitt vattenområde dels med hänsyn till allmänna intressen och vattnets oumbärlighet som en livsbetingelse för människor och djur, dels på grund av grannelagsförhållanden och till förmån för dem som i ekonomiskt syfte utnyttja vattendragen (»Yleiskäyttö vesioikeudellisena käsitteenä», 1953, XXIX + 319 s. Sammanf. på tyska). En anmälan ingår i denna tidskrift 1954 s. 163.
    Straffrätt. Inom straffrätten kan man redovisa för en ganska rikhaltig produktion. Främst bör nämnas, att prof. BRYNOLF HONKASALO avslutat sin stora handbok i Finlands allmänna straffrätt genom att

utge den tredje delen (»Suomen rikosoikeus, Yleiset opit» III, 1953 370 s.). I denna del behandlas straffen och övriga straffrättsliga påföljder. Redogörelsen för de olika formerna av straff ger en detaljerad och omsorgsfull sammanfattning och tolkning av hithörande lagbestämmelser. Förf. upptar även till behandling de straffnedsättande och straffskärpande grunderna samt återfallsreglerna. Också en del synpunkter de lege ferenda ha anförts. Om handboken i dess helhet kan sägas, att den utgör ett standardverk för våra förhållanden och att den vederhäftigt analyserar och klarlägger de flesta väsentliga problem inom den allmänna straffrätten sådana de framträda i Finlands lagstiftning och praxis.
    I en akademisk avhandling har JORMA UITTO behandlat villkorlig frigivning av fånge och dess förutsättningar (»Vankien ehdonalaiseen vapauteen päästäminen ja sen edellytykset», 1950, XXVIII + 224 s. Sammanf. på tyska). I det inledande avsnittet behandlas det inbördes förhållandet mellan olika straffrättsteorier, straffets ändamålsenlighet och berättigande, general- och individualprevention samt den inhemska positiva rättens ställning till frågan om straffets ändamål. Andra allmänna frågor, som beröras, äro frihetsstraffets utveckling samt den historiska utvecklingen av bestämmelserna om villkorlig frigivning, varvid redogörelse lämnas för stadgandena i främmande rätt. I det sista avsnittet dröjer förf. vid många specialfrågor, som ansluta sig till lagstiftningen om villkorlig frigivning.
    Skuldbegreppet med avseende på återfall i brott är ämnet för en avhandling av jur. lic. PAAVO HILTUNEN (»Syyllisyyskäsite rikoksenuusimisessa», 1951, XXXIV + 334 s. Sammanf. på tyska). Inledningsvis framhålles en del närmast kriminalpolitiska synpunkter på återfallsbrotten. Därefter behandlas återfall i brott de lege lata, varvid deskriptiva översikter av utländsk rätt i stor utsträckning förekomma. I huvudavsnittet analyseras sedan skuldfrågan.
    Ungdomsbrottsligheten har gjorts till föremål för bedömning ur olika synvinklar. Psykiatern prof. MARTTI KAILA har i ett större arbete granskat dels ungdomsbrottsligheten i statistikens ljus, dels ungdomsbrottslighetens orsaker (»Nuorisorikollisuus», 1950, XIII + 183 + 240 s. Sammanf. på engelska.) Arbetet utgör ett värdefullt bidrag till den kriminologiska forskningen och har med tanke på förhållandena i Finland betecknats som banbrytande. — Docenten INKERI ANTTILA har belyst problemet genom att systematiskt behandla de inhemska lagbestämmelser som ha avseende på unga brottslingar (»Nuori lainrikkoja», 1952, 400 s.). Efter några allmänna synpunkter på ungdomsbrottsligheten ger förf. en historisk återblick och en allmän orientering i den utländska lagstiftningen, varefter hon ingående redogör för de speciella åtgärder, som enligt gällande lag kunna vidtagas mot unga brottslingar, och för verkställigheten av frihetsstraff, som ådömts sådana brottslingar.
    Det straffrättsliga seminariet vid Helsingfors universitets juridiska fakultet har utgivit en festskrift tillägnad prof. Bruno A. Salmiala (»Rikosoikeudellisia kirjoituksia» II, 1950, 129 s.). Den innehåller ett antal uppsatser av finska kriminalister och utgör ett glädjande vittnesbörd om det intresse som ägnas straffrätten speciellt av yngre jurister. Bland frågor som behandlas kan man nämna läkarens tystnadsplikt,

 

39—547004. Svensk Juristtidning 1954.

bedrägeribrottet, underlåtenhet såsom medhjälp och verkställighet av bötesstraff de lege ferenda.
    Processrätt. Den stora händelsen för processrättens vidkommande är att prof. TAUNO TIRKKONENS standardverk om Finlands straffprocessrätt numera är fullbordat sedan den andra delen utkommit (»Suomen rikosprosessioikeus» II, 1953, XXXIII + 787 s.). Anmälan har ingått i denna tidskrift 1954 s. 48.
    Om erkännande i civilprocessen handlar JOUKO HALILAS doktorsavhandling (»Tunnustamisesta», 1950, XL + 327 s. Sammanf. på tyska). Efter att i inledningen ha berört en del principiella frågor — civilprocessens föremål och processhandlingarna — ägnas uppmärksamheten helt åt erkännandet och därmed sammanhängande spörsmål, bl. a.erkännandets natur, återkallande, rättsföljder, konsekvenserna av ett oriktigt erkännande, förhandserkännande och utomrättsligt erkännande. Arbetet erbjuder praktikens män ganska litet av värde, men i teoretiskt avseende har förf. i stort sett lyckats få ut av ämnet det som man skäligen kan fordra.
    Ett verkligt behov har fyllts i och med att prof. Bo PALMGREN utgivit en ny upplaga av första bandet av R. A. WREDES »Finlands gällande Civilprocessrätt» (4 uppl., 1953, 444 s.). Då över trettio år förflutit sedan föregående upplaga utkom, har det varit nödvändigt för utgivaren att göra en hel del ändringar och tillägg. Oaktat någon total rättegångsreform ej genomförts, har den processuella lagstiftningen likväl underhand undergått en förnyelse, sålunda har t. ex. bevisrätten reviderats. Den nya lagstiftningen har inarbetats i text och noter. Likaså ha nyheter och förändringar i fråga om lagtolkning, terminologi och rättslitteratur observerats. Sitt uppdrag har utgivaren löst på ett förtjänstfullt sätt samtidigt som han förmått bibehålla det ursprungliga verkets förnämliga prägel.
    Förvaltningsrätt. Detta rättsområde har med tiden ökat i betydelse. Det återspeglas även i den juridiska litteraturen, som berikats med flere förvaltningsrättsliga arbeten av värde. Professor OLAVI RYTKÖLÄ, som redan tidigare dokumenterat sin skicklighet inom förvaltningsrätten, har utgivit tre nya arbeten. Den offentliga tjänstemannarätten har av honom systematiskt sammanfattats och utretts (»Virkamiesoikeus», 1951, 278 s.). De viktigaste frågor på vilka undersökningen inriktats äro tjänsteförhållandet och tjänstemannen, tjänstemännens skyldigheter och rättigheter, tjänsteförhållandets upphörande samt självstyrelsesamfundens tjänstemän.
    I en annan bok har professor Rytkölä behandlat det offentligträttsliga avtalet (»Julkisoikeudellinen sopimus», 1950, XXII + 130 s.). Förf. ger följande begreppsbestämning: av två parter avgivna, samstämmiga och varandra kompletterande viljeförklaringar, som i förhållandet mellan parterna stiftar, förändrar eller upphäver ett offentligträttsligt rättsförhållande. Sådana avtal kunna ingås mellan offentligträttsliga samfund, mellan ett samfund och en enskild samt mellan enskilda personer. Förutsättning härför är att den positiva rätten uttryckligen tillåter eller förutsätter en sådan möjlighet, varvid dock jämställda offentligträttsliga samfund eller med dem jämförbara juridiska personer kunna ingå avtal, därest icke lagen förutsätter annat. Denna begreppsbestämning är

enligt förf. likväl icke uttömmande, utan man måste ytterligare dra gränser dels mot de privaträttsliga avtalen, dels mot förvaltningsakterna. Särskilt den förstnämnda gränsdragningen har förf. ägnat detaljerad uppmärksamhet och anfört ett stort antal i praktiken förekommande fall. Bland specialfrågor, som i detalj behandlats, kan man nämna offentligträttsliga avtals ogiltighet och betydelsen av förändrade förhållanden; i den senare frågan uppställer förf. regeln, att en förändring måste vara både väsentlig och oväntad för att leda till att avtalet förfaller.
    I sitt tredje arbete har professor Rytkölä undersökt rättsreglerna för det interkommunala samarbetet (»Kuntain yhteistoiminta», 1952, XXII+ 231 s.). I praktiken har en samverkan mellan kommuner en stor betydelse, bl. a. när det gäller att upprätthålla sjukhus och andra för större områden avsedda inrättningar. Inledningsvis redogör förf. för självstyrelsebegreppet i allmänhet och för den kommunala självstyrelsens principer. Därefter behandlas kommunens ställning ur olika synpunkter samt kommunen såsom subjekt för samarbete. Slutligen följer en detaljerad redogörelse för det interkommunala samarbetets olika rättsliga yttringsformer, varvid särskild uppmärksamhet ägnas kommunalförbunden, vilka i praktiken ha den största betydelsen i nu ifrågavarande avseenden.
    De materiella förutsättningarna för administrativt frihetsberövande är ämnet för assessor AARO AHTEES doktorsavhandling (»Hallinto-oikeudellinen vapaudenriisto. Asialliset edellytykset», 1950, XXVI + 368 s. Sammanf. på tyska). För Finlands del har förf. haft att röra sig på ett obearbetat fält, men han har haft stöd i nordiska arbeten, bl. a. de värdefulla bidrag som gåvos vid det adertonde Nordiska juristmötet. I avhandlingens allmänna del skärskådar förf. det administrativa frihetsberövandets författningsenliga förutsättningar, varvid han belyser den personliga frihetens grundlagsskydd i Finland och utomlands samt bedömer frihetsberövandet mot bakgrunden av principen om förvaltningens lagbundenhet. I huvudavsnittet redogöres för det administrativa frihetsberövandets materiella förutsättningar, varvid särskilda avsnitt ägnas frihetsberövandet såsom indirekt tvångsmedel vid verkställighet av förvaltningsbeslut, frihetsberövande i samband med polisens och vårdmyndigheternas verksamhet samt inom hälsovården även som frihetsberövande såsom disciplinär åtgärd.
    Processualisten prof. TAUNO ELLILÄ har undersökt exekutionsmedlen inom förvaltningen (»Täytäntöönpanokeinoista hallinnon alalla», 1952, 152 s.). Efter att allmänt ha berört olika exekutionssystem samt det rättsliga tvång, som ansluter sig till myndigheternas påbud och förbud, behandlar förf. exekutionsmedlen inom fyra olika förvaltningsgrenar: byggnads- och brandväsendet, yrkesinspektionen och skatteväsendet. Förf. anför även anmärkningsvärda synpunkter de lege ferenda och framhåller därvid vikten av enhetlighet och effektivitet.
    I en intressant och tankeväckande liten skrift har prof. V. MERIKOSKI ställt under debatt ett viktigt och aktuellt spörsmål: laglighetskontrollen enligt Finlands rättsordning (»Laillisuusvalvonta Suomen oikeusjärjestyksessä», 1953, 72 s.). Avhandlingen tjänade som grund för en diskussion i ämnet vid Finlands juristförbunds juristdagar 1953. Förf. anger

den inhemska rättens ställning till frågorna om delegering av lagstiftningsbefogenhet, granskning av lagars grundlagsenlighet och kontrollen av att förvaltningsverksamheten överensstämmer med lag. Huvudintresset ägnas det förvaltningsrättsliga rättsskyddssystemet med preventivt och repressivt rättsskydd. Förf. har icke hållit sig blott till den inhemska rätten, utan givit intressanta utblickar mot främmande rätt och mot åsikter i utländsk doktrin.
    Prof. Merikoskis på finska utgivna lärobok i offentlig rätt har utgivits i svensk upplaga (»Lärobok i Finlands offentliga rätt» I—II, 1950, 1952, 239 + 248 s.). Anmälan ingår i SvJT 1953 s. 733.
    Pol. dr SIGFRID TÖRNQVIST har i sin doktorsavhandling berört några främst ekonomiska problem inom kommunernas förvaltning (»Kommunernas finansförvaltning med hänsyn till kommunallagens § 106 mom. 2», 1951, 220 s.).
    Skolrådet RAGNAR MEINANDER har skrivit orienterande framställningar rörande lagstiftningen om läroverk (»Lagstiftningen rörande Finlands läroverk», 1952, 133 s.) och folkskollagstiftningen (»Finlands folkskollagstiftning», 1953, 148 s.) samt tillsammans med skolrådet T. AATTONEN utgivit en handbok om läroverkens förvaltning (»Oppikoulun hallinto», 1953, XV + 238 s.).
    I formen av en praktisk handledning har regeringsrådet M. E. KoSKIMIES redogjort för statsmyndigheternas förhållande till varandra samt deras organisation och uppgifter (»Hallintokoneistomme», 1950, 236 s.).
    Skatterätt. Också inom detta område har det praktiska rättslivets behov inbjudit till vetenskapliga undersökningar. Prof. W. A. PALME har utgivit första delen av ett arbete »Om beskattning av privatföretagares inkomst» (I, Bruttoinkomster av rörelse vid statsbeskattningen, 1951, 158 s.). Framställningen inledes med en utredning av vad som hänföres till skattbar inkomst, varefter internationell dubbelbeskattning behandlas. I huvudavsnitten ges en systematisk redogörelse för stadgandena om egentlig och speciell rörelseinkomst. I slutkapitlet skärskådas reglerna om beskattning av dividend från bolag.
    I sin doktorsavhandling har AARO KAUPPI behandlat fastställande av skatt och därvid analyserat hela den inhemska skattelagstiftningens formellträttsliga regler (»Veron määrääminen» I, 1950, 328 s.). De frågor som undersökts äro bl. a. skattemyndigheternas organisation, beskattningsorten, parterna i beskattningsförfarandet, tillvägagångssättet vid och tiden för beskattningen, skattemyndigheternas prövning, formerna för skattebesluten och rättsverkningarna av beskattningen.
    Kapitalavdrag vid statens inkomst- och förmögenhetsbeskattning är ämnet för LASSI KILPIS doktorsavhandling (»Pääomavähennys», 1952, XLVII + 509 s.). Förf. har kommit in på ett centralt problem inom skatterätten, vilket han med stöd av doktrin och praxis ingående behandlar. Då jämförelser anställas med andra närstående problem, blir avhandlingen en brett upplagd skatterättslig undersökning. Också de företagsekonomiska synpunkterna ägnas avsevärt utrymme.
    Folkrätt. Blott ett arbete har publicerats, prof. ERIK CASTRÉNS stora undersökning av folkrättslig succession (»Kansainvälinen oikeusseuraanto», 1950, XX + 280 s.). Huvudvikten ägnas den senaste utvecklingen. Förf. har gjort en begränsning såtillvida, att han endast behandlar

den succession, som framträder i samband med territoriella förändringar, varvid han likväl fattar dessa i så vidsträckt mening, att alla de viktigaste fallen bli föremål för diskussion. I en allmän del preciserar förf. vad den folkrättsliga successionen innebär. Han hävdar härvid bl. a. den uppfattningen, att den övertagande staten har en självständig och icke en härledd makt på det nya området. Trots det anser förf. att vissa rättigheter och skyldigheter kunna övergå. Han påpekar härvid, att därest den övertagande staten folkrättsligt är skyldig att hålla ikraft stadganden, som tidigare gällt för området, eller berättigad att tillämpa dem, är resultatet i praktiken detsamma som om en överföring av rättigheter och skyldigheter skulle ha ägt rum. I det syftet undersöker förf. huruvida den positiva rätten erkänner sådana allmänna normer. I arbetets speciella del redogör förf. först för ett vidlyftigt material, bl. a. fredsfördragen efter första och andra världskriget. Detta material analyseras sedan med avseende på de territoriella förändringarnas inverkan på statsfördrag, statens egendom och skulder samt på befolkningens rättsliga ställning, rättsordningen och de på området gällande förhållandena i allmänhet.
    Skrifter med blandat innehåll. I en populärt hållen skrift har prof. AATOS ALANEN i stora drag givit en bild av rättsordningen och dess olika delar (»Oikeus ja yhteiskunta», 1950, 148 s.). Syftet har varit att påvisa det nära sambandet mellan rätt och samhälle och att för medborgarna klarlägga rättsordningens etiska principer.
    Professorerna ILMARI CASELIUS och MARTTI RAUTIALA ha utgivit en samling rättsfall från äktenskaps-, arvs- och testaments- samt sakrättens områden (»Siviilioikeudellisia oikeustapauksia», 1953, 267 s.). Samlingen innehåller ett hundra viktigare avgöranden av HD och rättsfallen ha försetts med rätt vidlyftiga kommentarer samt med hänvisningar till litteratur och praxis.
    I en liten samling uppsatser kallad »Rättegången mot Jesus från Nazaret och andra essayer» (1952, 88 s.) har akademikanslern O. HJ.GRANFELT, förutom den i titeln nämnda uppsatsen, framfört synpunkter på den juridiska universitetsundervisningen samt behandlat vittnesförhöret.
    I detta sammanhang må nämnas den av Granfelt utarbetade minnesteckningen över friherre R. A. Wrede, utgiven med anledning av 100-årsdagen av Wredes födelse (»Friherre Rabbe Axel Wrede, Universitetslärare och vetenskapsman, Domare, Akademikansler, 1951, 221 s.). Den ger icke minst genom de talrika citaten ett mäktigt intryck av Wredes starka, upphöjda personlighet, en bild av Wredes samhällsuppfattning och politiska åskådning och en föreställning om hans höga tankar om medborgarnas skyldigheter och ansvar.
    Nya upplagor. Några viktigare handböcker och läroböcker ha utgivits i nya, kompletterade och delvis ändrade upplagor. Här må nämnas en finsk och en svensk formulärsamling (HAKKILA, E., »Asiakirjakaavoja selityksineen», 5 uppl., 1950, 753 s., samt LINDBERG, PER, »Rättshjälpen», 3 uppl., 700 s.), R. A. WREDES »Grunddragen av Finlands rätts och samhällsordning» (3 uppl., 1953, XVIII + 446 s.), en för allmänheten avsedd juridisk uppslagsbok (»Lakiasiain käsikirja», 3 uppl., utg. av M. RAPOLA, 1952, 3969 spalter), FILIP GRÖNVALLS kommentar till växel

och checklagarna (»Vekseli- ja shekkilait selityksineen», 2 uppl., 1951,219 s.), KYÖSTI HAATAJAS framställning om jord- och vattenrätten samt skogs- och jordbrukslagstiftningen (»Maa- ja vesioikeus sekä metsä- jamaatalouslainsäädäntö», 2 uppl. 1951, 328 s.), BRYNOLF HONKASALOS redogörelse för de särskilda brotten (»Erinäiset rikokset», 3 uppl. 1950, 164 s.), ALLAN SERLACHIUS' lärobok i straffrätt, allmänna läror (»Suomen rikosoikeuden oppikirja» I, 6 uppl., 1951, 221 s.), O. Hj. GRANFELTS »Grunddragen av Finlands konkursrätt» (3 uppl., 1950, 132 s., även finsk upplaga 1950), ROBERT HERMANSONS översikt av statsförfattningen (»Suomen valtiosääntö pääpiirteittäin», 3 uppl., 1952, 270 s.) samt REINO KUUSKOSKIS kommentar till kommunallagen (»Uusi kunnallislaki», 2 uppl. 1952, XXIV + 583 s.).

L. E. Taxell