Kungörelsekostnad i expropriationsmål. Enligt vad som uppgivits råder i praxis viss tvekan huruvida kostnad för införande av kungörelse om expropriationsmål i posttidningen och ortstidning skall gäldas av part, som väckt talan, eller av allmänna medel. Till grund för den senare meningen ligger tydligen den uppfattningen att kostnaden för kungörelse, vilken skall ombesörjas av domstolen, är att anse som delgivningskostnad. Den allmänna hänvisningen i 13 § expropriationslagen till RB och stadgandet i RB 33:26, att part ej är skyldig utgiva kostnad för delgivning genom rättens försorg,l eder då till att kostnaden skall stanna på statsverket.
    Emellertid är att beakta, att RB 33:26 ursprungligen och även då 1946 jämkningar gjordes i expropriationslagen för att anpassa den till RB innehöll en regel av det innehållet, att kostnad för delgivning genom rättens försorg skulle i underrätt utgivas av den part, som väckt talan. Sin nuvarande lydelse erhöll lagrummet 1947. Därvid¹ framhölls bl. a., att i vattenlagen upptagits vissa bestämmelser om utkrävande av kostnad för delgivning som ombesörjts av rätten. Övervägande skäl syntes tala för att dessa bestämmelser finge kvarstå. I vattenmål skulle kallelser och andra meddelanden till sakägarna i allmänhet ske genom kungörelser som offentliggjordes i tidning genom vattenrättsdomarens försorg. Utgifterna härför, ävensom för vissa underrättelsers avsändande med posten, skulle bestridas av den part som väckt eller fullföljt talan. Det syntes därför naturligt att han finge svara för kostnaderna även i de fall då delgivning vore föreskriven.
    Med detta uttalande torde böra jämföras ordalagen i den åsyftade bestämmelsen i 11:97 vattenlagen. Det heter där, att sökanden är pliktig förskjuta kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vilka det åligger vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för handlingars tillhandahållande, såsom i visst angivet lagrum sägs, där särskild utgift härför ifrågakommer, ävensom för handlingars delgivning i fall, då delgivningen ej sker genom sökandens försorg.
    Av vad som förekommit i samband med 1947 års ändring i RB synes framgå, att man gjort klar skillnad mellan delgivningskostnad och kungörelsekostnad enligt vattenlagen och att stadgandet i RB 33:26 endast tager sikte

 

¹ Se NJA II 1947 s. 477.

på kostnad av den förra arten.¹ Innehållet i 33 kap. RB synes också ge stöd för att delgivning i RB har den mera inskränkta betydelsen av delgivning med viss bestämd person. Kungörelsen — enligt såväl vattenlagen som expropriationslagen — riktar sig däremot till en obestämd krets av möjligen förekommande sakägare.
    Då i samband med 1949 års ändringar i expropriationslagen ej förekommer någon antydan om att en härifrån avvikande ordning skulle vara åsyftad, torde läget i expropriationsmål vara, att part som väckt talan är skyldig att svara för kostnaden för kungörelse, medan kostnaden för delgivning med fastighetsägaren och uppgivna sakägare skall vila på det allmänna, då delgivningen skett genom rättens försorg.

Otto Petrén