KARL SCHLYTER75 ÅR

 

Den 1 april 1935 kom jag till justitiedepartementet från det stilla livet i Skånska hovrätten. Departementschef var då»min» president, Karl Schlyter. Någon liten erfarenhet av KJ S hade jag visserligen redan. Jag hade träffat honom i samband med att jag skrevs in som e. o. hovrättsnotarie och jag hade varit med om en inspektion som han verkställde i den domsaga där jag satt ting. Men att komma till departementet var som att komma in i ett kraftfält, där departementschefen var den starka elektromagneten och där hjul snurrade. Justitiedepartementet var då inrymt i provisoriska lokaler i den just färdigställda nordvästra kvadraten av kanslihuset och jag fick min arbetsplats i det s. k. biblioteket. Jag hade till uppgift att vara »justitieministerns fiskal». Strängt taget var nog alla inom departementet mer eller mindre justitieministerns fiskaler, men han hade för vana att i departementet hålla en yngre fiskal — visst inte alltid bara från Skånska hovrätten, som det sades — som sin speciella hjälpreda i diverse göromål. Det kunde gälla smärre utredningar i anledning av klagomål som brevledes framfördes till honom, handräckningar i riksdagsärenden, korrespondens och mycket annat. Det kunde vara både arbetsamt och nervöst (ett utredningsuppdrag som verkligen var krävande fick jag pingstafton med tillsägelse att det inte var särskilt brådskande — det kunde räcka om jag hade promemorian färdig, när jag kom tillbaka efter annandagen) men det var en utomordentlig utbildning. KJS var som lärare och instruktör fantastisk. Hans lärdom visade sig obegränsat mångsidig, hans energi och viljekraft outtömlig. En mycket stor del av ärendena gällde människor på livets skuggsida. KJS nedlade ett ofantligt arbete med att söka ställa till rätta för sådana stackare, att ordna med villkorlig frigivning, skaffa tillsynsmän och arbete, ge ett ekonomiskt handtag. Inga fall fick anses hopplösa. Inte fick han mycken tack för vad han gjorde. Och i en del fall kunde han nog räkna ut att han bara skulle få otack.

 

40—547004. Svensk Juristtidning 1954.

626 KARL SCHLYTER 75 ÅR    Departementschefen var också redaktör för SvJT. Också i den egenskapen blev han min arbetsgivare. Uppgifterna växlade: notiser om ett och annat, korrekturläsning. Och jag minns så väl den natten när vi tillsammans gick från Kanslihuset till Marcus' tryckeri, som den gången låg på Regeringsgatan, för att lägga ett korrektur i lådan: jag skulle lära mig att hitta vägen, för det skulle jag få användning för. Men ombrytningen av häftena ville han själv styra med.
    Många år har gått sedan dess, och det är redan en god stund sedan KJS lämnade det aktiva arbetet inom SvJT:s redaktion. Det märktes, när han drog sig tillbaka. Han ville något också som redaktör. Under hans tid var den långt övervägande delen av materialet i tidskriften beställt av redaktionen (så är det fortfarande till en stor del). Det var inte många författare som proprio motu kom med bidrag. Mycket skrev KJS själv. Han såg till att dagsdiskussionen, främst i straff- och processreformfrågor, som ju särskilt låg honom om hjärtat, kom in i SvJT. För sina underlydande var han också där en krävande men stimulerande och lärorik husbonde.
    Det har blivit lugnare på SvJT sedan. Men ett foto av KJS —han har själv presentat oss det — hänger på väggen som en påminnelse och maning. När han lämnade redaktionen fick han ingen hyllningsartikel i SvJT. Han ville inte ha någon »nekrolog»; då som nu stod han mitt uppe i rastlöst arbete på reformen av vårt défense sociale. Någon »nekrolog» får han inte heller nu till sin 75-årsdag den 21 december, men redaktionen har velat hylla honom genom att låta hans foto inleda sista häftet av SvJT:s trettionionde årgång.

B. L.