KARL SCHLYTER75 ÅR
Den 1 april 1935 kom jag till justitiedepartementet från det stilla livet i Skånska hovrätten. Departementschef var då»min» president, Karl Schlyter. Någon liten erfarenhet av KJ S hade jag visserligen redan. Jag hade träffat honom i samband med att jag skrevs in som e. o. hovrättsnotarie och jag hade varit med om en inspektion som han verkställde i den domsaga där jag satt ting. Men att komma till departementet var som att komma in i ett kraftfält, där departementschefen var den starka elektromagneten och där hjul snurrade. Justitiedepartementet var då inrymt i provisoriska lokaler i den just färdigställda nordvästra kvadraten av kanslihuset och jag fick min arbetsplats i det s. k. biblioteket. Jag hade till uppgift att vara »justitieministerns fiskal». Strängt taget var nog alla inom departementet mer eller mindre justitieministerns fiskaler, men han hade för vana att i departementet hålla en yngre fiskal — visst inte alltid bara från Skånska hovrätten, som det sades — som sin speciella hjälpreda i diverse göromål. Det kunde gälla smärre utredningar i anledning av klagomål som brevledes framfördes till honom, handräckningar i riksdagsärenden, korrespondens och mycket annat. Det kunde vara både arbetsamt och nervöst (ett utredningsuppdrag som verkligen var krävande fick jag pingstafton med tillsägelse att det inte var särskilt brådskande — det kunde räcka om jag hade promemorian färdig, när jag kom tillbaka efter annandagen) men det var en utomordentlig utbildning. KJS var som lärare och instruktör fantastisk. Hans lärdom visade sig obegränsat mångsidig, hans energi och viljekraft outtömlig. En mycket stor del av ärendena gällde människor på livets skuggsida. KJS nedlade ett ofantligt arbete med att söka ställa till rätta för sådana stackare, att ordna med villkorlig frigivning, skaffa tillsynsmän och arbete, ge ett ekonomiskt handtag. Inga fall fick anses hopplösa. Inte fick han mycken tack för vad han gjorde. Och i en del fall kunde han nog räkna ut att han bara skulle få otack.