BIRGER STUEVOLD LASSEN, CARSTEN SMITH och INGOLF A. VISLIE. Erstatning og trygd. Om ulykkestrygd og ikke kontraktsmessig erstatningsansvar i private arbeidsforhold. Oslo 1953. Akademisk forlag. XVI + 368 s.
Norsk Forsikringsjuridisk Forening ställde som uppgift för en pristävlan ett skadeståndsrättsligt ämne. När man bröt namnsedeln för den prisbelönade avhandlingen, visade det sig, att den skrivits av fyra unga studenter som ett team-work. Tre av dessa, LASSEN, SMITH och VISLIE, har efter en omarbetning givit ut avhandlingen i tryck.
I förordet påpekar DAG FINN DAHL, formann i Forsikringsjuridisk Forening, att det är nog så enastående att några studenter ger ut ett verk med ett omfång på över 350 sidor. Man instämmer gärna i att en sådan prestation är värd sin hyllning. Den professor, som av redaktionen fått uppdraget att skriva en anmälan, ställde sig dock frågan, efter vilka grunder bedömningen skulle ske. I ett studentarbete överser man gärna med åtskilliga brister som man inte tolererar hos den som gör anspråk på att vara skolad jurist. Men de vanliga studentarbetena befordras inte heller till trycket. Det är dock ingen tvekan om att inte författarnas verk tål att bedömas efter en yrkesstandard. De har lyckats att på den korta tid, som stått dem till buds, ge en hyfsad behandling av en mängd skiftande problem.
Den förelagda uppgiften vid pristävlingen avsåg: »En fremstilling og vurdering av reglene om det ikke kontraktsmessige erstatningsansvar i private arbeidsforhold. Herunder behandles både det innbyrdes ansvar mellom partene og ansvaret overfor tredje mann.» Man kan diskutera det lämpliga i denna bestämning av ämnet. Frågan om det inbördes ansvaret mellan arbetsgivare och arbetstagare och om »ulykkestrygdene» (olycksfallsförsäkringarna) har endast obetydligt samband med det andra huvudproblemet, företagets ansvar gentemot utomstående. Det hade varit en fullt tillräcklig uppgift att kräva en behandling endast av det ena ämnet. Ty vad som saknas på skadeståndsrättens område är framför allt djupplöjningar av begränsade områden.
Norsk och svensk rätt är fundamentalt olika när det gäller arbetsgivarens ansvar för olycksfall i arbete. Norge har den tyska ordningen, enligt vilken arbetsgivaren fritages från ansvar så snart arbetstagaren hör under den obligatoriska försäkringen. Fritagningen är dock betingad av »at det ikke er avsagt straffedom for at vedkommende har
forvoldt skaden forsettlig eller grovt uaktsomt». Den skadelidande har således icke — frånsett undantagsfallet — som hos oss möjlighet attv ända sig mot arbetsgivaren och begära ersättning enligt allmänna skadeståndsregler för den del av skadan som icke täckes av socialförsäkringen.
Från vissa utgångspunkter kunde det synas som om det norska systemet borde vara mera rationellt än det svenska. Arbetsgivarens skadeståndsansvar har, som jag sökt påvisa,1 på detta område knappast någon preventiv effekt. Försäkringen garanterar, att den enskilde får åtminstone en minimiersättning, varför även den reparativa synpunkten träder i bakgrunden. Författarna menar dock att den norska lagstiftningen går för långt vid friskrivning av arbetsgivaren. Regeln slappar aktsamheten, den närmast uppmuntrar till oförsiktighet. »Det mest hensiktsmessige og det mest reelle» skulle vara att ge arbetstagaren rätt att kräva skadestånd så snart skadan orsakats av grov vårdslöshet från arbetsledningen (s. 106).
Jag är inte övertygad av författarnas argument för denna ståndpunkt. Men antag, att de kunde bevisa, att norska arbetsgivare var vårdslösare än svenska. Skulle därav också följa, att orsaken var skiljaktigheten i skadeståndsreglerna？ Förklaringen kunde ju också vara den, att norrmän i allmänhet är mera vårdslösa än svenskar. Personligen menar jag att det sista påståendet är falskt men jag vet inte hur jag skall kunna bevisa detta. Vad jag kan se, får man söka förklaringen till kritiken av den nuvarande norska regeln på ett annat håll, nämligen i svårigheten att rycka loss skadeståndsrätten från våra föreställningar om vad som är »rättfärdigt».
Ett särskilt problem är arbetstagarens ansvar för skada på arbetsgivarens egendom. Författarna förklarar: »Ethvert menneske vil komme til å begå feil i sit arbeid» (s. 152). Varje arbetsgivare måste räkna med att skador till en viss grad är oundvikliga och taga med dem bland utgiftsposterna i sin ekonomiska kalkyl. Till dessa iakttagelser knyter författarna reflektionen (s. 153) att inte heller preventionssynpunkten talar för att upprätthålla en regel om ansvarighet vid enkel vårdslöshet. Skadeståndsreglerna tar nämligen bara sikte på »innen rammen av menneskenes feilbarlighet å oppnå så stor aktsomhet som mulig. Den prevensjon som er rettet mot den uungåelige feilprosent ved menneskenes virksomhet, må sies å ha skutt over målet.»
Här sammanblandar författarna, som ofta sker, massbetraktelse med bedömningen av det enskilda fallet. Man kan förutsäga, att varje människa någon gång kommer att handla vårdslöst. Ser man hennes levnadsbana som en helhet, faller hon nämligen under de stora talens lag. Rättssystemet bygger trots detta på individens ansvar för varje särskild handling. Det är ingen ursäkt, att även dygdemönstret någon gång uppför sig illa. Vore författarnas påstående riktigt, skulle man med preventionssynpunkten aldrig någonsin kunna motivera utkrävande av ansvar av vanligt hyggligt folk. En annan sak är, att principen om arbetstagarens ansvar för skada på arbetsgivarens egendom inte står i samklang med det praktiska livet. Ingen arbetsgivare kan eller vill kräva
sin formella rätt. Varför är det så? Den frågan ville man gärna ha utredd innan man diskuterar vilken rättsregel som bör sättas i stället.
»Erstatning og trygd» är en läsvärd bok. Författarna har framställt sitt ämne konkret och levande, de har friskt och oförskräckt gripit sig an även med de svåraste uppgifter. Kanske har det stundom blivit mest en uppräkning av gamla kända argument. Det vore emellertid för mycket att begära att de skulle kunna säga hur långt varje argument bär. Tyvärr har skadeståndsrätten blivit en lekplats, där man bollar med de »stora» synpunkterna, synpunkter som är så generella att de inte ens ger halva sanningen.
Folke Schmidt