Om presumerad culpa och jämkning av skadestånd.
Mitt våren 1954 utkomna arbete »Skadelidandes medverkan» har föranlett ombudsmannen BENGT MALMÆUS att i denna årg. av SvJT s. 426 ff uppta några inom ifrågavarande ämnesområde fallande problem till diskussion. De ej minst ur praktisk synpunkt viktiga jämkningsfrågorna i skadeståndsrätten måste sägas hittills ha intagit en alltför undanskymd plats i rättsvetenskaplig debatt, och det förefaller mig därför vara glädjande, om boken kan visa sig bidra till att fästa uppmärksamheten vid dessa frågor. Det har emellertid med anledning av några uttalanden av Malmæus synts mig angeläget att på en punkt i största korthet ytterligare precisera min uppfattning för att förhindra missförstånd.
I min framställning har jag starkt understrukit svårigheterna att vid jämkning av skadestånd med användning av rationella metoder jämföra presumerad culpa på den ena partens sida med bevisad culpa på den andra partens sida (ex: en bilförare, som ej lyckats exculpera sig, har kört på och skadat en cyklist, vilken dock varit medvållande tillskadan). Häremot vänder sig nu Malmæus och fastslår såsom sin uppfattning, att principen för en riktig avvägning torde få anses vara ganska enkel, om man blott gör klart för sig, vad presumerad culpa egentligen är. Hans resonemang är följande. Skillnaden mellan bevisad (styrkt) culpa och presumerad culpa är endast en fråga om bevisbördan, och det är ovisshetsmomenten i ett händelseförlopp, som tillskapa den presumerade culpan. Den presumerade culpan är i själva verket intet annat än den möjliga culpan hos vederbörande handlande person. En jämförelse mellan den ena sidans bevisade culpa och den andra sidans presumerade culpa kan därför ske genom att samtliga ovisshetsmoment i den presumerade culpan tolkas till vederbörandes nackdel och antas bevisade. Denna metod har jag kritiserat i mitt arbete (s. 91 f) och bl. a. anfört, att den icke innebär något annat än ett kringgående av problemet genom att den presumerade culpan ersättes med en »hypotetiskt bevisad culpa», vilken jämföres med den bevisade culpan på motsidan. Denna invändning finner Malmæus svårförståelig (s. 432).
I min framställning har jag utgått från följande resonemang. Vid jämkning enligt SL 6: 1 p. 2, när både skadegöraren och den medvållande skadelidanden äro culpaansvariga (t. ex. två cyklister), söker man i första hand fördela skadeståndsbördan efter graden av varderas bevisade culpa (s. 48 ff) — från andra omständigheter, som här kunna tilläggas betydelse, kan i detta sammanhang tills vidare bortses. Den angivna jämkningsmetoden innebär, att man bl. a. av preventiva skäl anpassar sanktionens intensitet efter graden av klandervärdhet hos vederbörande handlingstyp. Ur samhällets synpunkt finnes det större anledning att ingripa mot en person, om vilken det framgångsrikt bevisats att han företagit vårdslösa handlingar, än mot en person, om
vilken man icke lyckats bevisa att han varit vårdslös, även om det ändock icke är uteslutet utan möjligt att så varit fallet. I förhållande till den bevisade culpan bör redan därför den presumerade culpan anses väga lättare. Att en dylik uppfattning — låt vara närmast grundad på billighetsskäl — rörande förhållandet mellan bevisad och presumerad culpa legat bakom jämkningsbestämmelsen i bilskadelagen2 § st. 2 synes framgå av departementschefens (s. 90—91 refererade) uttalande vid lagrummets tillkomst. Han framhöll nämligen att skälen för jämkning kunde vara så mycket starkare just därigenom, att bilägaren kunde bli ansvarig för skadan, utan att vare sig han eller föraren gjort sig skyldig till någon försummelse. Man hade m. a. o. att räkna med icke blott möjligheten att bilägaren eller bilföraren verkligen varit culpös utan även möjligheten att de i själva verket varit helt fria från vållande.
En svårighet är, att den presumerade culpan består av två olika komponenter: dels ett eller flera klandervärda handlingssätt, dels ovissheten huruvida ifrågavarande handlingssätt verkligen ingått i det faktiska händelseförloppet. Handlingssätten kunna vara mer eller mindre klandervärda och ovissheten kan vara större eller mindre, men båda dessa slag av omständigheter — vilka i och för sig ligga »på olika plan» — måste sammansmältas till något som ägnar sig att läggas till grund för en fördelning av skadan.
Malmæus vill nu, för att kunna jämföra bevisad och presumerad culpa, ersätta ovisshetsmomenten i den sistnämnda med klara visshetsmoment genom att anta det från vederbörandes synpunkt sett ofördelaktigast tänkbara alternativet bevisat. Den presumerat vållande blir med denna metod behandlad som om han varit bevisat culpös. Man avlägsnar m. a. o. ovisshetsmomenten, vilka — såsom jag anfört i ett uttalande s. 92, eit. av Malmæus s. 432 — »utgöra en utmärkande beståndsdel i den presumerade culpan och måste antas ha väsentlig betydelse för uppskattningen av dess 'grovlek' i förhållande till en motparts bevisade culpa».
Är en dylik metod rättstekniskt möjlig att genomföra och rättspolitiskt lämplig?
Vad den första frågan beträffar erkänner Malmæus, att metoden är svårbemästrad (s. 432). Själv har jag i min bok (s. 92) framhållit, att »urskiljandet och preciseringen av ovisshetsmomenten och deras ersättande med vårdslöshetselement förefalla att erbjuda ganska betydande svårigheter, i den mån man verkligen försöker genomföra dessa operationer på intellektuell väg». Det av Malmæus (s. 430) i anslutning till en hovrättsdom förda resonemanget torde i själva verket innebära en avsevärd förenkling av invecklade förhållanden. Antalet »möjliga vållanden» i en skadesituation kan knappast begränsas till ett eller ett par alternativ; snarare torde de icke kunna anges uttömmande, enär antalet möjliga händelseförlopp i de ofta komplicerade skadesituationerna måste bli mycket stort och praktiskt taget omöjligt att med säkerhet överblicka. För att göra metoden användbar förefaller det därför vara nödvändigt att ta sikte blott på de mest närliggande möjligheterna till vårdslöshet i varje skadesituation och i dessa avseenden anta vårdslösheten bevisad. Endast sålunda modifierad och utan anspråk
på att verkligen kunna fånga »det möjliga vållandet» i dess helhet förefaller metoden vara praktiskt användbar.
Därav följer emellertid icke, att den också är lämplig att använda. För att avgöra hur därmed förhåller sig måste man även ta hänsyn till de konsekvenser, vartill metoden leder. Dess huvudsakliga innebörd är tydligen, att den presumtionsansvarige bilisten blir betydligt strängare behandlad än culpaansvariga vägtrafikanter. Så snart utredningssvårigheter uppstå, komma följderna härav att drabba blott bilisten. Ju mindre man vet om det faktiska händelseförloppet, desto säkrare kan man vara på att denna ovisshet kommer att omvandlas till ett ansvar för bilisten, och detta i princip alldeles oavsett om bilisten vid sin körning i allmänhet brukar vara synnerligen försiktig. Tanken bakom en dylik hårdhänt behandling kunde vara, att bilister, vilka bära ett strängare skadeståndsansvar än de blott culpaansvariga vägtrafikanterna, även i jämkningshänseende böra sättas i »strykklass». Häremot kan dock invändas, att det är en sak att skydda vägtrafikanterna genom en regel om skärpt ansvar för bilisterna, en annan sak att särskilt skydda culpösa (medvållande) vägtrafikanter. Mot ett så vittgående skydd synes man kunna anföra både preventionssynpunkten (se mitt arbete, särskilt s. 19 ff) och riskbegränsningstanken (s.23 f och passim) i den utsträckning man vill tillägga dessa synpunkter betydelse. En konsekvens av metoden blir, att en bilist genom att styrka ett i jämförelse med cyklistens eller fotgängarens medvållande lättare vållande skulle uppnå en fördel framför den situationen, att manalls icke lyckats styrka något vållande hos bilisten och ovissheten omdet faktiska händelseförloppet är stor. En i underrätt såsom presumerat vållande ansedd bilist skulle m. a. o. kunna få sin ansvarsbördaminskad i överrätten, om han lyckas styrka att han i själva verket i något avseende varit vållande. En sådan konsekvens kan svårligen accepteras (jfr vad ovan sagts rörande förhållandet mellan bevisad och presumerad culpa).1
Dessa överväganden ha fört mig till slutsatsen, att den av Malmæus förordade metoden icke kan godtas som »en i princip riktig metod» (s. 432). Hur skall man då i stället förfara? I här aktuella jämkningssituation är det ju fråga om en skälighetsbedömning av principiellt samma slag som vid jämkning enligt SL 6: 1 p. 2 (»den allmänna medverkansregeln»), och man har därför möjlighet att begagna alla de metoder för rationalisering av skälighetsbedömningen, som kunna tillämpas vid jämkning enligt SL. Man är ingalunda tvingad att mot varandra väga olika vållanden, vilket i detta fall visats innebära de största svårigheter och leda till icke önskvärda konsekvenser. Man får enligt min mening i stället företa en helhetsbedömning och vid rationaliseringen »söka ledning i andra omständigheter än culpans grovlek, exempelvis
(kurs. här) en mera löslig sannolikhetsuppskattning av i vilken mån vardera parten bidragit till skadans omfattning» (s. 92). För att konkretisera vad därmed åsyftas har jag redan vid behandlingen av den allmänna medverkansregeln (s. 51) anfört en hovrättsdom, där skadornas omfattning särskilt tillskrives bilistens höga fart i ordalag, som tyda snarare på en kausalitetsbedömning av typen »mera lösligt sannolikhetsantagande» än på en uppskattning av fartens betydelse ur vållandesynpunkt.
Kurt Grönfors