Undertecknad, vilken deltagit i avgörandet av rättsfallet SvJT 1954 rf s. 32, har funnit anledning att i korthet utveckla några skäl, som synas tala för att under vissa omständigheter jämkad kostnadsersättning tillerkännes part i dylika fall. Tyvärr är rättsfallet icke så typiskt och rent, som önskvärt varit, bl. a. därför att advokat ej anlitats för huvudförhandlingen i hovrätten, men förhandlingen upptogs så gott som uteslutande av huvudvadekärandens talan. Referatet, som väl närmast avser ett gränsfall, kan emellertid inbjuda till missuppfattning om den bakomliggande ståndpunkten.
Resonemanget i fall, då jämkad kostnadsersättning i hovrätt kan tänkas ifrågakomma, är i korthet följande. Den som vunnit till större eller mindre del i första instansen, B, är i första hand beredd att visa kompromissvilja och åtnöjas med detta, ofta i och för sig kostsamma, rättsliga avgörande, förutsatt att motparten också gör det. Till detta beslut kan antagas i främsta rummet medverka, att B helst vill undvika ny huvudförhandling i hovrätt med ytterligare utlägg samt risk för att han slutligen ådrages ännu mer utgifter för processen, särskilt om advokat anlitas, och kanske vill han också av förklarliga personliga skäl helst slippa obehag och tidspillan med upprepad inställelse inför rätta och fortsatt strid. En sådan inställning och kompromissvilja hos part synes vara värd förståelse och uppmuntran.
Om nu motparten A genom att fullfölja talan mot domen ändå föranleder att B måste kosta på sig inställelse vid huvudförhandling i hovrätt och processföring där, kan han med fog tycka att då motparten icke, som han själv varit beredd att göra, vill gräva ned stridsyxan, B lika gärna kan låta hovrätten pröva även del av saken, där B icke vunnit helt, i naturlig tanke att detta icke just medför några ökade kostnader, åtminstone inga nämnvärda, utöver dem motpartens fullföljd under alla förhållanden måste föranleda. Lås oss säga att det ickekrävs extra beviskostnader för B, blott plädering för hans ståndpunkt i den fullföljda delen, att motparten ej heller ådrages annan kostnad i anledning av anslutningsvadet än vad som belöper på motplädering, ofta i stort sett sammanfallande med dennes egen plädering för ändringssökandet, samt att därjämte den fråga anslutningsvadet avser endast upptager en jämförelsesvis oväsentlig del av huvudförhandlingen. Det synes under angivna förhållanden icke obefogat att, om nu A får avslag på sitt ändringssökande liksom B på sitt, A får utgiva jämkad ersättning till B för utgifter, som denne sålunda kan sägas oförskyllt
ha åsamkats genom den påtvingade huvudförhandlingen i hovrätten. Härvid kan man måhända tänka sig en kombination av de tankegångar, som komma till uttryck i RB 18 kap. 3, 4 och 15 §§, fast det ju kan bli svårt att särskilja kostnaderna för olika delar av målet. Typiska fall äro t. ex. tvistemål rörande trafikskada, där A bestrider skadeståndsskyldighet eller för talan om jämkningsgrunden och genom anslutningsvad fullföljer talan beträffande någon post i skadeståndet, eller mål om faderskap, däri den i denna fråga vinnande kvinnliga parten B på detta sätt fullföljer talan angående underhållsbidragets storlek. Däremot förefaller rättsfallet från hovrätten för Nedre Norrland i SvJT 1954 rf s. 76 vara ett normalfall där också enligt min mening kvittning bör ske. Kvittning av kostnaderna torde jämväl regelmässigt vara motiverad, då mål avgöras utan huvudförhandling efter endast skriftväxling, vilken i så fall även skall upptaga parternasplädering.
Full kostnadsersättning till B vid fastställelse av underrättsdomen kan knappast bli fråga om i hithörande huvudförhandlingsmål, endast en efter omständigheterna mer eller mindre jämkad ersättning för arbete och kostnader, som motparten A genom att fullfölja talan och föranleda ny huvudförhandling kan anses ha åsamkat B och denne eljest skulle undsluppit. B kan sålunda icke få ersättning vare sig för sin vadeinlaga eller för bevis- och pläderingskostnader i anledning av anslutningsvadet, och kostnaderna för de ömsesidiga genmälena torde som regel böra kvittas.
B:s underlåtenhet att i första hand vädja kan visserligen sägas ha viss likhet med ett av motparten avvisat förlikningserbjudande som B ej vidhållit, men situationen är dock icke helt överensstämmande med den som HD haft att bedöma i rättsfallet NJA 1937 s. 162. Bl. a. skulle kunna göras gällande, att ett grundläggande motiv för jämkad kostnadsersättning i andra instans till B efter anslutningsvad under förut angivna förhållanden — låt vara att det rör sig om undantagsfall — i själva verket skulle vara att i dessa fall bereda viss förmån för part, vilken varit beredd att, som det visar sig på goda grunder, åtnöjas med en huvudförhandling och ett rättsligt avgörande. Eventuellt kan denna förmån inskränka sig till en för B fördelaktigare jämkning av kostnadsersättningen än han skulle fått vid regelrätt tillämpning av RB 18: 4, om han i likhet med andra parten fullföljt vad i ordinär väg.1
Vad slutligen beträffar påpekandet i RB-kommentaren (s. 743), att då vadekärande återkallar sin talan han kan bli skyldig ersätta motpart kostnad för anslutningsvad, torde sådan ersättningsskyldighet följa av huvudregeln i RB 18: 5; man bör räkna med möjligheten att vid den prövning av målet, som till följd av återkallelsen uteblir, motparten, idetta fall anslutningsvadekäranden, vunnit sin talan.
T. Boye