MELLANDOM I BROTTMÅL

 

AV PROFESSOR PER OLOF EKELÖF

 

Bestämmelserna i RB 17:4 och 5 angående deldom och mellandom i tvistemål motsvaras för straffprocessens del av 30:4. Enligt detta lagrum kan man meddela deldom, då åtal mot flera tilltalade handläggas i samma rättegång. Däremot kan sådan dom ej förekomma vid objektiv kumulation och ej heller är mellandom tillåten. Det förra sammanhänger uppenbarligen med att nästan undantagslöst gemensamt straff skall utsättas för samtliga brott, som den tilltalade förövat. Däremot kan det åtminstone vid första påseendet förefalla egendomligt att mellandom överhuvudtaget ej skall få förekomma i brottmål.
    Angående detta problem må först erinras om att vid kumulation av åtals- och skadeståndsfråga, den senare enligt 22:5 kan avskiljas för handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen. Sker detta, kommer i regel åtalsfrågan att avdömas först samt denna dom att åberopas i skadeståndsmålet som bevis med avseende på skuldfrågan. Däremot är det icke möjligt att i ett brottmål avgöra skuldfrågan genom en mellandom, vilken sedan — i det fall att den tilltalade fälls för brottet — läggs till grund för påföljdens bedömande.
    En sådan ordning diskuteras visserligen i motiven till Sinnessjuklagen 41 a § 2 st. Men den avvisas där med motiveringen »att rätten därigenom skulle avskäras från möjligheten att beakta material, som tillkommit efter sakerförklaringen».1 Har rätten funnit den tilltalade skyldig samt skäl föreligga för sinnesundersökning, avges sålunda icke någon sakerförklaring utan skuldfrågan avgöres först vid ny huvudförhandling, då sakkunnigutlåtandet inkommit och även påföljden kan fastställas. Detta medför att vid denna senare huvudförhandling bevisningen i skuldfrågan måste förebringas på nytt. För att mildra olägenheten härav förklaras i det ovannämnda stadgandet i sinnessjuklagen att det ej erfordras »att tidigare upptagen bevisning ånyo upptages, så framt ej särskilda skäl därtill äro». Enligt GÄRDES kommentar skulle sådan »förenklad huvudförhandling» kunna förekomma även då uppskovet föranletts av att rätten beslutat infordra yttrande av ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden.2 Även i dessa fall kan sålunda vid den nya huvudförhandlingen den muntliga bevisningen förebringas genom uppläsning av protokollet från den tidigare förhandlingen.
    Frågan om icke mellandom borde kunna meddelas även i brottmål var föremål för Svenska kriminalistföreningens förhandlingar på dess årsmöte 1952.3 Där diskuterades vissa lagändringar, vilka red. velat

 

1 SOU 1944: 10 s. 396.
2 GÄRDE S. 691 f.
3 NKÅ 1951—1952 s. 145 ff; se även STRAHL i NTfK 1952 s. 155 ff och SCHLYTER i SvJT 1952 s. 736 ff.
5—547004. Svensk Juristtidning 1954.

66 PER OLOF EKELÖFatt jag skulle yttra mig om. Jag vill emellertid förutskicka att det följande icke gör anspråk på att vara någon grundligare utredning av frågan. Denna är mycket invecklad och på flera punkter förutsätter dess bedömande kunskaper om förhållanden i praxis, som jag saknar.
    Den ovannämnda diskussionen inleddes av STRAHL, som föreslog att mellandom skulle kunna meddelas i skuldfrågan. En sådan uppdelning av processen skulle vara fakultativ och komma i fråga, då påföljdens bestämmande krävde mer omfattande utredning. Strahl antydde emellertid även möjligheten att mellandom skulle vara obligatorisk i vissa fall. Sådan dom borde överklagas särskilt. Huruvida påföljdsfrågan skulle kunna vilandeförklaras vid överklagande av en sakerförklaring, berördes överhuvudtaget icke i diskussionen. Däremot kom Strahl in på problemet om rätten, sedan den meddelat mellandom, borde kunna riva upp denna i samband med fastställandet av påföljden. Han uttalar ingen bestämd mening härom. Men han förefaller luta åt den uppfattningen att då nytt material av betydelse för skuldfrågans bedömande framkommit efter det en sakerförklaring vunnit laga kraft, den tilltalade skulle vara hänvisad till att söka resning.1
    Angående motiveringen för detta förslag skall jag först beröra några synpunkter, som jag tror man bör lämna åt sido i detta sammanhang. Den första av dessa tycks ha spelat stor roll i en diskussion, som på initiativ av F.N. hölls i Bryssel i december 1951 och där man debatterade lämpligheten att uppdela straffprocessen i tvenne stadier. Både Strahl och BJÖRN KJELLIN påpeka att som skäl för en sådan ordning anfördes att »den tilltalade skall presumeras vara oskyldig tills hans skuld bevisats». Med utgångspunkt från denna tes fann man det »oriktigt att låta personundersökningen inverka på bedömandet av skuldfrågan». Och Strahl tillägger att »denna synpunkt gjorde ett starkt intryck på konferensens övriga deltagare».2
    Härvidlag må först påpekas att presumtionen om den tilltalades oskuld — eller att åklagaren har bevisbördan, som vi säger i Sverige— inte har något att göra med vad slags bevisning som får åberopas i vad angår skuldfrågan. Att anglosaxiska jurister på Brysselkonferensen reagerade mot att rätten tager del av personundersökningens resultat innan den bedömt skuldfrågan, sammanhänger säkerligen med reglerna om »relevancy» och »admissibility» i engelsk och amerikansk bevisrätt.3 Enligt dessa få ett stort antal bevisfakta icke åberopas och rätten är förhindrad att ta någon hänsyn till desamma vid prövningen av den tilltalades skuld. Det är härvid fråga om bevisfakta som äro »förrädiska» eller vilkas bevisvärde åtminstone är svårbedömbart och motivet är sålunda detsamma som för de vittnesjäv, vilka gällde här i landet före processreformen, ehuru hela frågan hos oss aldrig tillmätts samma betydelse som i länder med jurysystem.
    Vad RB angår, präglas ju denna av »den fria bevisprövningens princip». Härmed avses två vitt skilda saker: fri bevisvärdering och fribevisföring. Det förra hade vi redan tidigare i praxis. Däremot avskaffades vid processreformen de begränsningar 1734 års lag stadgade

 

1 NKA 1951—1952 s. 150 och 160 f.
2 A. a. s. 154 och 164; se även s. 160.
3 Jfr a. a. s. 164.

MELLANDOM I BROTTMÅL 67med avseende på bevismaterialet. Om detta i allo var så klokt, vill jag lämna därhän. Under alla omständigheter kunna mer vägande skäl anföras för inskränkningar i den fria bevisföringen än i den fria bevisvärderingen. Och man må lägga märke till att vid processreformen genomfördes en begränsning av den förra, som ej fanns i äldre rätt. Jag tänker på vittnesattesterna.
    Även jag finner det de lege ferenda allt annat än självklart att rätten skall få ta del av personundersökarens utlåtande, innan skuldfrågan avgjorts. Jag tror nämligen att det finns få bevisfakta, vilkas bevisvärde man är så benägen att överskatta som den tilltalades tidigare vandel. Enligt min mening kan detta emellertid ej tas till intäkt för en reform enbart av hur personundersökningen skall redovisas i processen. En sådan ändring skulle beröra själva grundprinciperna för vår bevisrätt och bör därför upptas i ett större sammanhang. Man kan ju inte på den nu berörda grunden förbjuda rätten att ta del av personundersökningen, såvida parterna äro berättigade att föra bevisning om de förhållanden som utgjort föremål för undersökningen.
    Emellertid skulle man kunna göra gällande att även om det som framkommit vid personundersökningen utgör bevismaterial med avseende på skuldfrågan, så kan personundersökarens utlåtande dock icke godtas som bevismedel i vad gäller denna fråga. Enligt bevisomedelbarhetens princip bör rätten nämligen under huvudförhandlingen  själv höra de personer, som kunna ge några upplysningar av värde för målets bedömande. Härmed tangera vi en annan fråga av principiell vikt, som Strahl berörde i sitt anförande på kriminalistföreningen. Han gjorde gällande att »vissa för straffprocessen fundamentala principer är omistliga när det gäller skuldfrågan men passar inte lika bra beträffande frågan om påföljden».1 Uttryckligen nämnde han endast den kontradiktoriska principen samt rättegångens offentlighet. Men av sammanhanget framgår att han likaväl kunde ha tagit bevisomedelbarhetens princip som exempel. Skälen för att upprätthålla dessa grundsatser skulle icke vara lika starka då det gäller påföljden som med avseende på skuldfrågan. I det förra fallet kunde man därför göra avsteg därifrån t. ex. för att ej onödigtvis tillfoga den misstänkte lidande. Detta utgjorde ett skäl för att skuld- och påföljdsfrågan borde handläggas vid skilda huvudförhandlingar.
    Härmed har Strahl kommit in på ett av de mest brännande problemen inom modern straffprocess. Låt oss ta offentlighetsprincipen.Varför skall huvudförhandlingen i brottmål vara offentlig? Ja, allmänpreventiva skäl kunna åberopas härför. Och ur denna synpunkt är det nog viktigare att handläggningen är offentlig med avseende påskuldfrågan än då det gäller påföljden. Men offentlighetsprincipen motiveras även av den tilltalades trygghet. Ja, den har ju uppfattats som en väsentlig förutsättning för att det skall råda en allmän känsla av personlig trygghet i samhället. Man kan nu fråga sig om det härvidlag råder någon avgörande skillnad mellan handläggningen av skuldfrågan och av påföljden. Kanske är det typiskt sett farligare att en oskyldig blir dömd än att en skyldig utsätts för en mera vittgå-

 

1 A. a. s. 158.

68 PER OLOF EKELÖFende påföljd än det finns skäl till. Men vi mena ju att även brottslingar böra åtnjuta rättssäkerhet. Och då överträdelse av lagen är så vanligt förekommande, förefaller det också troligt att om allmänheten misstänker domstolarna för godtycke vid avgörande av påföljden, detta kan bidra till skapande av en allmän känsla av otrygghet.
    Å andra sidan kan det ifrågasättas om det alltid skall vara nödvändigt att hålla på offentligheten, då den misstänkte själv vill ha handläggning inom lyckta dörrar.1 Allmänheten fäster visserligen lika stort avseende vid att påföljden ej blir för lindrig som att den ej blir för sträng. Men särskilt med hänsyn till den publicitet som mer uppmärksammade rättegångar erhålla genom tidningspressen, medför rättegångens offentlighet mången gång långt större lidande för den tilltalade än den påföljd som kan ifrågakomma. Det förefaller mig svårt  att helt bortse härifrån. Någon principiell skillnad föreligger emellertid icke heller härvidlag mellan handläggningen av skuldfrågan och av påföljden. För närvarande kan huvudförhandling hållas inom lyckta dörrar enligt vissa specialbestämmelser, av vilka en del väsentligen avse den förra och andra den senare frågan. Enligt min mening bör man icke införa någon generell mörkläggning av handläggningen av påföljden utan att samtidigt frågan om rättegångens offentlighet i övrigt upptages till prövning.
    Jag skulle särskilt vilja understryka att det föregående gäller oberoende av om brottspåföljderna äro utformade som en vedergällning av brottet i proportion till dettas samhällsfarlighet eller om de ha karaktären av tvångsvis genomförd social- eller sjukvård. Man får inte resonera som så att då det endast gäller att ta hand om och förbättra en asocial individ, det inte är så noga med om denne t. ex. berövas friheten för en längre tid än som motiveras av det föreliggande vårdbehovet. Ett sådant resonemang ter sig särskilt orimligt som vissa individualpreventiva åtgärder äro långt mera kännbara än det straff, som gärningen kan förskylla. Och då Strahl gör gällande »att kravet på rättssäkerhet gör sig mindre gällande beträffande unga»,2 skulle jag vilja efterlysa skälen för att en vuxen man bör åtnjuta större trygghet gentemot lagstridiga ingrepp från myndigheternas sida än en pojke.
    I detta sammanhang skulle jag även vilja fästa uppmärksamheten vid ett annat uttalande av Strahl. Han säger att »ingen fallit på den idén att kräva att förhandlingarna inför interneringsnämnden eller ungdomsfängelsenämnden eller inför en barnavårdsnämnd skulle vara offentliga». Nej, det kanske ingen har gjort, men däremot har det föreslagits att upphäva domstolarnas skyldighet att höra interneringsnämnden, då fråga uppstår att ådöma någon, som ej tidigare varit förvarad, sådan påföljd, och härför har anförts den motiveringen att nämndens handläggning icke präglas av de ovannämnda straffprocessuella huvudprinciperna.3
    Man skulle kunna invända att denna kritik är förfelad, enär ett utlåtande av interneringsnämnden inte är något annat än ett sakkun-

 

1 Jfr Retsplejeloven 29 § 2 st. 1 p. och norska domstolslagen 126 § 1 st.
2 NTfK 1952 s. 158.
3 Motion II kamm. nr 74 och första lagutskottets utlåtande nr 34 vid 1947 års riksdag.

MELLANDOM I BROTTMÅL 69nigutlåtande, som utgör processmaterial i huvudförhandlingen samt vars riktighet parterna kunna bestrida och rätten har att pröva. Denna  invändning träffar emellertid icke problemets kärna. Antag att i ett tvistemål rätten infordrar yttrande t. ex. av patentverket eller kammarkollegium. Såväl parterna som rättens ledamöter sakna ofta erforderlig sakkunskap för att kunna kontrollera riktigheten av de i ett sådant yttrande lämnade uppgifterna. Med hänsyn till den ifrågavarande myndighetens auktoritet ligger det under sådana omständigheter nära till hands att yttrandet utan vidare godtas och läggs till grund för domen i målet. Och något liknande gäller de uttalanden i lagtolkningsfrågor, som ofta insmyger sig i dylika utlåtanden. Man kan med hänsyn härtill fråga sig om det kan vara riktigt att den sakkunniga myndighetens handläggning är inkvisitorisk, hemlig, skriftlig och medelbar.
    I än högre grad gäller detta interneringsnämndens handläggning av en fråga om förvaring bör ådömas i stället för straff. Vad nämnden här uttalat sig om är ju i själva verket hur domstolen bör döma i målet. Och dess utlåtanden äro i allmänhet så lakoniskt motiverade, att parter och domstolsledamöter sakna möjlighet att närmare granska de skäl som ligger till grund för den givna rekommendationen. Med tanke på den auktoritet som interneringsnämnden åtnjuter på det ifrågavarande området, kan det inte hjälpas att man känner vissa betänkligheter gentemot en sådan ordning.
    Å andra sidan kan det diskuteras om den traditionella domstolsformen passar så bra för utredning av sådana utomordentligt svårbedömbara frågor som en persons vådlighet samt de lämpligaste medlen för hennes resocialisering. Visserligen kunde man tänka sig att ha särskilda »socialdomstolar»1 med sakkunniga bisittare samt att såväl åklagaren som försvararen ägde erforderlig sakkunskap på området. Skall processen vara ackusatorisk, borde emellertid härvid den förre framför allt ta hänsyn till att påföljden blir så effektiv som möjligt samt den senare till att den ifrågavarande personen ej utsätts för mer vittgående åtgärder än som behövs för att resocialisera henne. Kan man tänka sig att personer med läkar- eller socialvårdsutbildning äro villiga att lägga sådana synpunkter på ett vårdfall? Det förefaller mig tvivelaktigt. Och ändock måste man på något sätt försöka organisera en domstolskontroll på detta område. De administrativa myndigheternas befogenheter i frågor om frihetsberövanden äro för närvarande alldeles för vittgående. Steget från socialstaten till polisstaten kan vara kortare än man i allmänhet räknar med. Särskilt skulle jag vilja varna för att ur rättssäkerhetssynpunkt överskatta värdet av att den administrativa myndigheten organiseras som en nämnd med en domare som ordförande.2 En domare gör ingen domstol. Det är framförallt på förfarandet det kommer an.
    Genom att frågor av ovan nämnt slag fått betydelse även inom straffrättskipningen, är det numera inte lika självklart som för några decennier sedan, att straffprocessen skall vara ackusatorisk, offentlig, muntlig och omedelbar. »Måskje vil hele den udvikling der foregår straffe-

 

1 Se t. ex. NJM 1948 s. 26.
2 Jfr SCHLYTER i SvJT 1950 s. 764.

70 PER OLOF EKELÖFrettslig, føre tilbake til tidligere prosessformer, hvor siktede i høieregrad enn før allikevel blir et objekt for en kriminel undersøkelse, navnlig med henblikk på særforanstaltninger», yttrade HURWITZ redan för 15 år sedan.1 Skulle rent av den en gång så förkättrade inkvisitionsprocessen komma att uppleva en renässans?
    Då frågan om straffprocessens allmänna struktur förefaller vara så komplicerad, tror jag det är klokast att vid bedömande av förslaget om att införa mellandom i brottmål utgå från den processordning vi för närvarande ha. I förbigående skulle jag emellertid vilja påpeka att jag inte tror det under några förhållanden finns skäl för den skarpa skillnad mellan handläggningen av skuldfrågan och av påföljden, som Strahl ville göra gällande i sitt anförande. I båda fallen måste man beakta den tilltalades trygghet och från en extremt individualpreventiv ståndpunkt finns det åtskilligt att invända mot att handläggningen av skuldfrågan är ackusatorisk.
    Någonting liknande gäller bevisomedelbarheten. Det är riktigt att det sätt varpå man för närvarande utnyttjar personundersökarens utlåtande strider mot bevisomedelbarhetens princip. Men för det första visar erfarenheten att även de bästa processprinciper bör tillämpas med moderation. Och vidare kan man fråga sig varför man reagerar mot denna praxis endast i vad angår skuldfrågan. Det kan väl ur rättssäkerhetssynpunkt inte vara likgiltigt, om de uppgifter, varpå man bygger sitt avgörande vid valet av påföljd, äro riktiga eller inte. I motsats till Strahl skulle jag rent av vilja ifrågasätta om man icke förnärvarande alltför mycket negligerar de traditionella processprinciperna, då det gäller handläggningen av påföljdsfrågan. Såvitt jag vet brukar varken utlåtanden över person- eller sinnesundersökningar delges parterna i målet. Det beror alltså på åklagarens och försvararens eget initiativ, huruvida de få kunskap om utredningsresultatet innan huvudförhandlingen. Det är också mera sällan som dettas riktighet blir föremål för någon egentlig kontroll i målet. Man kan frågas ig om detta är en tillfredsställande ordning.
    Jag skall nu övergå till att granska de skäl som kunna åberopas för införande av fakultativ mellandom i brottmål. Fördelen härmed sammanhänger med att rätten så snart som möjligt bör bedöma skuldfrågan, medan en undersökning av vilken påföljd som är den lämpligaste, kan ta avsevärd tid. Innan vi närmare gå in härpå skulle jag emellertid något vilja beröra den omfattning, i vilken man tänker sig att institutet skall komma till användning. Menar man att mellandom skall bli regel i mål, där det förekommer personundersökning? Det finns uttalanden i den här berörda diskussionen på kriminalistföreningens årsmöte, som kunna tolkas i den riktningen. Strahl säger att mellandom »är onödigt omständligt i massan av bagatellmål» samt att behovet därav gör sig »starkast gällande när det är fråga om villkorlig dom och särskilt villkorlig dom med övervakning eller övervakning och föreskrifter, alltså kriminalvård i frihet». Och som exempel härpå nämnes att »man måste finna en lämplig övervakare åt honom och det måste ordnas med arbetsanställning åt honom eller

 

1 NKÅ 1937 s. 194.

MELLANDOM I BROTTMÅL 71bostad».1 Dessa uttalanden kunna ges den innebörden att så snart det kan bli fråga om villkorlig dom med övervakning, skulle personundersökaren kunna räkna med att han ej behöver ha sitt utlåtande klart till den utsatta huvudförhandlingen, enär rätten är beredd att meddela mellandom. Detta skulle säkerligen leda till att sådan dom kom att meddelas i ett mycket stort antal mål. Personundersökarna komma att åberopa att de ha mycket att göra samt att deras arbete blir bättre utfört, såvida de få längre tid på sig.
    Förmodligen skulle ett sådant system medföra en icke oväsentlig ökning av domstolarnas arbetsbörda. Uppdelningen av huvudförhandlingen på flera sammanträden kräver mer förberedelse från domstolsledamöternas sida och säkerligen blir också den sammanlagda sammanträdestiden längre. Vidare får man räkna med att det kommer att ta längre tid innan målen blir slutligt avdömda. Frågan är om ej mången tilltalad kommer att anse detta vara en avsevärd olägenhet. För de allra flesta som ha erkänt, skulle väl sakerförklaringen komma att framstå som en formalitet. Vad de med spänning vänta på är bedömandet av påföljden, ty det är ju detta som avgör hur deras liv skall gestalta sig under den närmaste framtiden.
    Med hänsyn härtill skulle jag med Kjellin vilja ifrågasätta om ej anskaffande av övervakare, anordnande av arbetsanställning o. dyl. eventuellt skulle kunna anstå till verkställighetsstadiet och rätten sålunda kunna meddela särskilda föreskrifter i efterhand.2 Strahl gör visserligen gällande »att man mången gång bör avstå från att meddela villkorlig dom om man inte kan ordna så att den tilltalade blir omhändertagen eller får sitt liv ordnat på ett lämpligt sätt».3 Men hör det inte till undantagen att man tar sådana hänsyn i praxis? Får icke förstagångsförbrytare regelmässigt villkorlig dom såvida ej brottet är särskilt grovt eller prognosen uppenbarligen mycket ogynnsam? Ja, skulle det inte rentav framstå som en orättvisa om man här fäste något större avseende vid möjligheten att erhålla en lämplig övervakare? Dessutom förändras väl ofta förhållandena under övervakningstiden, t. ex.genom att den dömde flyttar till en annan ort. Mig förefaller det mera komma an på hur övervakningen sköts än vilka föreskrifter rätten ger från början. Men detta är frågor som ligga utanför min sakkunskap.
    I den här behandlade diskussionen anförde HEUMAN även huvudförhandlingarnas längd som skäl för införande av institutet mellandom. »När man en hel dag har dragit igenom kioskinbrott efter kioskinbrott, när man timme efter timme har tragglat med hur många cigarretter eller chokladkakor som har stulits, ja då är man vid arbetsdagens slut inte i sådan form, att man med levande intresse kan diskutera det väsentliga, nämligen bestämmande av påföljden.»4 Härtill skulle jag vilja foga den reflexionen, att »trötthetspunkten» lika väl kan inträffa under någon annan del av handläggningen än just vid övergången från skuldfrågan till påföljdsfrågan. Den av Heuman påpekade svårigheten synes under sådana omständigheter böra lösas på

 

1 NKÅ 1951—1952 s. 150 f; se även NTfK 1952 s. 157.
2 NKÅ 1951—1952 s. 170.
3 A. a. s. 151.

4 A. a. s. 173.

72 PER OLOF EKELÖFannat sätt än genom skuldfrågans avgörande genom mellandom. Visar sig regeln i 1:15 om uppskjutande av sammanträdet till nästa helgfriadag ej tillfyllest, får man ändra bestämmelserna om fortsatt huvudförhandling, så att sådan kan anordnas även på grund av att handläggningen ej medhunnits under den eller de rättegångsdagar, till vilka målet utsatts.
    Vidare bör emellertid uppmärksammas att i det stora flertalet mål det härvid är fråga om, straff utdömes som brottspåföljd. Vare sig dets kall anstå med verkställigheten härav eller icke, tror jag det har sin betydelse att straffet fastställs i nära samband med skuldfrågans bedömande. Strahl säger visserligen helt allmänt att det skulle vara en fördel att vid fastställande av påföljden brottet kommer i bakgrunden, så att uppmärksamheten främst kan inriktas på människan och vad man skall göra med honom.1 Enligt min mening gäller detta emellertid endast individualpreventivt utformade påföljder. Meningen med straffsanktionen måste väl ändock vara att densamma skall uppfattas som en reprimand från samhällets sida med anledning av det begångna brottet. Man kan knappast tänka sig att denna brottspåföljd kommer att få någon nämnvärd upprätthållande inverkan på folkmoralen, om den uppfattas som en form av vård och omhändertagande. Men det föreligger en risk för att så blir fallet, såvida straffets utmätande löskopplas från bedömandet av brottet. Skulle straffsanktionen avskaffas och ersättas med olika former av socialvård ställer sig saken naturligtvis annorlunda. Men så länge man bibehåller straffet som den mest använda brottspåföljden, bör man vid straffprocessens utformning ta hänsyn till den speciella funktion, som denna sanktion fyller i samhällslivet.
    Emellertid förutsätter meddelande av villkorlig dom att »det finns skälig anledning antaga att den tilltalade utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott». Att bedöma detta är ju allt annat än lätt, och man skulle kunna ifrågasätta om ej varje val mellan ovillkorligt straff och villkorlig dom fordrar en så grundlig utredning av den tilltalades person och levnadsförhållanden, att det funnes skäl att genom mellandom bereda tillbörlig tid härför. Ja, den frågan berördes ej närmare under diskussionen på kriminalistföreningen och på grund av bristande sakkunskap har jag ej någon bestämd mening härom. Som jag tidigare påpekat förefaller i praxisfrågan i regel bedömas högst schablonmässigt. Även om detta strider mot lagens syftemål, är det dock en realitet som man måste räkna med. Å andra sidan finns det naturligtvis fall, där domstolarna känna tvekan, t. ex. vid återfall. Men hur mycket ledning kan man i sådana fall få av en aldrig så grundlig personutredning? Det förefaller som om det under alla omständigheter måste vara utomordentligt svårt att med någon rimlig grad av sannolikhet förutse hur en person, som begått ett brott, kommer att bete sig i framtiden. Problemet kompli-

 

1 A. a. s. 153 och 160. STRAHL säger sig även »inte vara främmande för tanken, att det under vissa förhållanden kan vara till fördel att skjuta upp avgörandet av frågan, om den tilltalade — sakerförklarade — skall få villkorlig dom, något för att se hur han sköter sig, t. ex. se om han verkligen gör allvar av sin uttalade föresats att anta en viss såsom lämplig ansedd anställning».

MELLANDOM I BROTTMÅL 73ceras dessutom ytterligare av den misstro, som för närvarande finns mot de ovillkorliga frihetsstraffens — eller rättare den därtill hörande anstaltsvårdens — värde ur resocialiseringssynpunkt.
    Angående de nu behandlade fallen vill jag slutligen erinra om att gränsen är flytande mellan villkorlig dom, som närmast har karaktären av en varning, samt sådan dom, vilken på grund av meddelade särskilda föreskrifter kan betraktas som en skyddsåtgärd. Som kommer att framgå av det följande menar jag mellandom i regel ej vara behövlig ens då utredning måste ske angående lämpligheten att tillgripa en åtgärd av sistnämnda slag. Är detta riktigt, måste uppenbarligen detsamma gälla, då en mer omfattande personutredning skulle tjäna till att underlätta domstolens val mellan tidsbestämt straff samt villkorlig dom utan särskilda föreskrifter.
    Vi komma härefter över till fall, där påföljden kan komma att bestå i en skyddsåtgärd (internering eller förvaring), sjukvård (t. ex. sinnessjukvård) eller någon form av socialvård (t. ex. villkorlig dom med särskild föreskrift om behandling å alkoholistanstalt). Det tycks vara dessa fall som aktualiserat frågan om mellandom. Stora grupper av brottslingar undantas på grund av brister i deras psykiska utrustning eller av andra skäl från straffrättskipningen i egentlig mening och omhändertas i stället för vård av olika slag. Och härvid ha domstolarna fått sig anförtrott att avgöra icke blott när man bör dispensera från straff utan även vilken vårdform som skall komma till användning. Strahl har säkert rätt i att den klassiska ackusatoriska straffprocessen ej är avpassad för en sådan ordning. Och jag delar hans uppfattning att man i flera avseenden kan ifrågasätta om RB utformats med tillräcklig hänsyn till denna utveckling på straffrättens område. Vi skola emellertid här hålla oss enbart till frågan om mellandom. Denna tycks mig ställa sig ganska olika, då det redan under förundersökningen klarlagts vem som är gärningsmannen samt då detta ej är fallet. På det hela taget har den misstänkte i det förra fallet erkänt och i de senare förnekat gärningen. Jag skall behandla de erkända fallen först.
    Det kan ifrågasättas om man i dessa fall överhuvudtaget har något behov av att meddela mellandom i skuldfrågan. Förordnande om sinnesundersökning och personundersökning kan ju ges redan under förundersökningen.1 Detsamma gäller infordrande av yttrande från interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden, ehuru ärendet icke behandlas i dessa instanser förrän stämning utfärdats i målet.2
    Hur tidigt man än sätter igång med utredningar av ifrågavarande slag kommer det emellertid ändock ofta att hända, att skuldfrågan är klar för huvudförhandling innan utredningen är avslutad. Särskilt gäller detta vid sinnesundersökning. Fråga uppstår då om det medför några olägenheter att man skjuter på huvudförhandlingen. Vi skola behandla denna fråga först under förutsättning att den tilltalade är på fri fot och sedan för det fallet att han är häktad.
    Att bevisningen försämras med tiden, tycker jag man kan bortse från, då den misstänke erkänt. Visserligen kan erkännandet återkal-

 

1 RB 23: 14 och lagen om särskild förundersökning 3 §.
2 Lagen om internering och förvaring 6 § 1 st.

74 PER OLOF EKELÖFlas, men det händer dock sällan. Och längre uppskov än allra högst på några månader skall väl inte behöva ifrågakomma. Ej heller tror jag man behöver räkna med att »det gör psykologiskt ett ofördelaktigt intryck på den brottslige och på allmänheten om tiden får gå utan att myndigheterna, här närmast domstolen, ingriper och så att säga klarar upp brottsfallet».1 Detta uttalande äger säkert sin riktighet för det fall den misstänkte förnekar. Men har denne erkänt, så betraktar väl både han själv och allmänheten skuldfrågan som utredd. Om man med iver väntar på något, är det rättens fastställande av påföljden. Men detta kommer åtminstone inte snabbare genom att det meddelas mellandom i skuldfrågan.
    Vidare må uppmärksammas att det inte endast är skuldfrågan som bör utredas så snabbt som möjligt. Detta gäller även sinnesundersökningar, ty det är ju främst den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid brottets begående som är av relevans i målet. Begagnar man möjligheten att meddela mellandom, kommer sinnesundersökningen att fördröjas åtminstone några veckor. Då jag ej kan bedöma hur ofta och i hur hög grad detta försvårar läkarens diagnos, skall jag emellertid ej närmare gå in på frågan.
    Skulle den misstänkte vara häktad, är frågan mera allvarlig. Lagen stadgar ju snäva frister såväl för väckande av åtal som för den därpå följande huvudförhandlingen. Och visserligen får man skjuta härjust för att utredningar av nu ifrågavarande slag skall kunna medhinnas, men uppenbart är att den största vikt måste fästas vid att den misstänkte ej behöver sitta häktad längre än som är nödvändigt.2 Det kan därför synas som om möjligheten att meddela mellandom skulle vara högst påkallad i detta fall. Jag tror emellertid icke detta är förhållandet. Har den misstänkte erkänt, finns det nog sällan grund att häkta honom på grund av kollusionsfara. Häktningsgrunden skulle sålunda endera vara flyktfara eller att den misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Men varken risken för flykt eller för fortsatt brottslighet kan tänkas bli påverkad av en sakerförklaring. Häktningen finge bestå tills påföljden blivit bestämd. Och att meddela mellandom endast därför att den tilltalade är häktad, skulle alltså vara meningslöst.
    Emellertid mena både Strahl3 och SCHLYTER4 att så snart sakerförklaringen meddelats och sålunda innan utredningen av påföljdsfrågan avslutats, behandlingen av den dömde skulle kunna påbörjas. Något sådant kan givetvis ej ifrågakomma om sakerförklaringen överklagats. Men även annars förefaller det mig ur rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att underkasta någon t. ex. arbetsterapi innan behovet härav utretts och utredningen underkastats domstolskontroll. Och är den häktade sjuk bör han under alla omständigheter omedelbart få den vård han behöver.
    Vi övergå härefter till det fallet att den misstänkte förnekar att han begått den åtalade gärningen. Strahl menar att härvid en person-

 

1 A. a. s. 151; se även s. 172.
2RB 24: 18 och 45: 14 st 2.
3 NTfK 1952 s. 157
4 SvJT 1952 s. 742.

MELLANDOM I BROTTMÅL 75undersökning skulle ske i en lugnare atmosfär, såvida skuldfrågan redan avgjorts genom en sakerförklaring.1 GERLE har invänt att den tilltalade i regel är mindre intresserad av om han blir dömd än vilken påföljd han får.2 Att en mellandom ej kan ha den av Strahl antagna effekten, då den tilltalade överklagar sakerförklaringen, synes mig uppenbart. Och i andra fall förhåller det sig väl ofta så att förnekandet för den tilltalade endast är den första försvarspositionen. Leder denna ej till avsett resultat, fortsätter han kampen för att få en så litet kännbar påföljd som möjligt. Det förefaller mig under sådana omständigheter mindre troligt att en sakerförklaring skulle göra honom och hans närmaste mera villiga att bidra till att personundersökaren får en så riktig bild av läget som möjligt.
    Strahl anför även ett annat argument, om vars riktighet jag inte känner mig övertygad. Han säger att vid förordnande om sinnesundersökning, »en sakerförklaring skulle ge läkaren en helt annan säkerhet i bedömningen än om denne måste av handlingarna från förundersökningen gissa sig till vad det är som föranlett rätten att finna den tilltalade skyldig.»3 Jag skulle vilja ifrågasätta om det icke ligger en viss fara i att det vid sinnesundersökningen föreligger en lagakraftvunnen dom på att den tilltalades förnekande är oriktigt och att han begått brottet. Läkaren kan mer eller mindre känna sig förpliktad eller berättigad att utan vidare utgå från att domen är riktig. Men att så är förhållandet behöver ingalunda vara höjt över allt tvivel. Och det kan väl rent av ligga till på det sättet att övervägande skäl tala för att den tilltalade är sinnessjuk endast om han begått brottet. Under sådana omständigheter skulle jag vilja ifrågasätta, om ej läkaren bör utgå från att det är mer eller mindre ovisst, huruvida den tilltalade är skyldig, samt eventuellt uttala sig under förutsättning såväl för att så är förhållandet som att motsatsen är fallet.
    Det finns emellertid andra, mer övertygande skäl för en uppdelning av huvudförhandlingen, då den misstänkte förnekar. I detta fall har rättens handläggning av skuldfrågan en utomordentlig betydelse. Är chansen för den skyldige att slingra sig undan stor, kan detta inverka på straffets allmänpreventiva effekt. Och skulle en process angående ett grovt brott mynna ut i en oriktig straffdom, har det hänt någonting fruktansvärt. Allt måste därför göras för att säkerställa ett klarläggande av skuldfrågan. Då ett uppskjutande av huvudförhandlingen kan inverka menligt på bevismaterialet, bör något sådant icke ifrågakomma.
    I nu berörda fall måste man tydligen räkna med risken att t. ex. en personundersökning ej kan medhinnas innan huvudförhandlingen bör hållas. Detta utgör ett skäl för någon slags uppdelning av denna förhandling i tvenne stadier. Härför talar emellertid även att om den misstänkte är häktad, det kan tänkas att grunden härför enbart är kollusionsfara. Då denna elimineras genom en sakerförklaring, möjliggör en uppdelning av processen i detta fall att den misstänkte tidigare kan försättas på fri fot. Och slutligen kan man fråga sig om det

 

1 NKÅ 1951—52 s. 152.
2 A. a. s. 179.
3 A. a. s. 153; jfr a. a. s. 169 f.

76 PER OLOF EKELÖFej innebär bristande respekt för den misstänktes personliga integritet att underkasta honom undersökningar av nu ifrågavarande slag, då det måhända endast föreligger »sannolika skäl» för att han begått brottet.
    Den senast nämnda synpunkten har som bekant medfört, att sinnesundersökning får igångsättas endast då »den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått densamma». Men som Strahl påpekar finns det ingen motsvarande regel i lagen om särskild förundersökning. Han reagerar mycket starkt häremot och så vitt jag kan bedöma på goda skäl.1 Man kanske vill invända att mången gång en personundersökning ej medför något lidande för den misstänkte samt dennes levnadsförhållanden äro sådana, att han ej heller kan ekonomiskt skadas därav. Men jag skulle vilja ifrågasätta om ej de flesta bli pinsamt berörda. Åtminstone skulle detta gälla mig själv. Hade jag att välja mellan att bli föremål för en personundersökning och att skaka galler under några månader, skulle jag förmodligen föredra det senare.
    Låt oss summera resultatet av det föregående. Frågan om mellandom skulle ha aktualitet i de fall, då den misstänkte nekar och någon undersökning måste företas för bedömande av påföljden. Och detta skulle vara fallet även om det är fråga om en helt rutinmässig personundersökning. Avgörande för användningen av institutet mellandom i ett konkret fall skulle nämligen inte vara den tid man behöver förundersökningens verkställande utan att en sådan överhuvudtaget icke bör igångsättas innan den misstänktes skuld blivit klarlagd.
    Det finns emellertid även andra fall, i vilka det kunde tänkas att meddelande av mellandom vore motiverat. Fullt jämförbart med det fallet att den misstänkte förnekar är att gärningen är ostridig men det är tvivelaktigt om denna är brottslig. Även i detta fall motiverar den misstänktes trygghet att han ej utsättes för någon undersökning innan det fastslagits att han verkligen begått något brott.
    En liknande situation föreligger då det under förundersökningen framstår som tveksamt huruvida det »föreligger anledning till antagande att den misstänkte begått brottet under inflytande av själslig abnormitet» eller om »brottet förskyller svårare straff än böter».2 Ett eventuellt förordnande om sinnesundersökning bör då anstå tills man haft huvudförhandling rörande skuldfrågan. Vidare kan tänkas att det först under denna ifrågasättes om den misstänkte är sinnessjuk eller bör ådömas förvaring. Och härom erinrande situationer kunna föreligga vid personundersökning. Är den tilltalade på fri fot, föreligger nämligen i regel intet behov av sådan undersökning, då den misstänkte bör dömas endast till böter eller till ett ovillkorligt frihetsstraff, som understiger sex månader.1 Huruvida så är förhållandet kan emellertid ibland icke bedömas innan rätten avgjort skuldfrågan. För närvarande lär det förekomma att straffet sätts lägre än sex månader enbart för att man skall slippa förordna om personundersökning samt uppskjuta huvudförhandlingen.
    Vidare förtjänar även följande fall att uppmärksammas. En person,

 

1 A. a. s. 154 f.
2 Sinnessjuklagen 41 § st. 1 och 2.
3 Lagen om särskild förundersökning i brottmål 2 §.

MELLANDOM I BROTTMÅL 77som misstänks för flera brott, erkänner vissa av dessa, medan han förnekar andra. Han häktas, enär kollusionsfara anses föreligga med avseende på de sistnämnda. Vidare äro de erkända brotten tillräckligt grova för igångsättande av en tidskrävande undersökning. I detta fall skulle den misstänkte kunna sättas på fri fot, när det ges mellandom i skuldfrågan; kollusionsfaran har ju då i allmänhet mist sin betydelse.
    Slutligen må här även erinras om de på sistone så uppmärksammade »monsterprocesserna». Den ökade möjlighet till fortsatt huvudförhandling i dylika mål, som genomfördes i våras, var ju icke avsedd som någon slutgiltig lösning på de svårigheter, som uppstå vid handläggningen av en osedvanligt omfattande rättegång. Antag att någon åtalats för ett flertal brott samt att huvudförhandlingen för vart och ett av dessa tager åtskilliga dagar i anspråk. De lege ferenda kunde man tänka sig att rätten successivt meddelade mellandom över de olika brottsliga gärningarna för att därefter utmäta en gemensam påföljd för alla brotten. Utgör påföljden frihetsstraff, kan emellertid skäl anföras för att i stället meddela deldom i de olika målen samt sammanlägga straffen på sätt stadgas i SL 4:3 och 4.1 Genom att de olika brottens grovhet bedöms i anslutning till bevisupptagningen får man nog större garanti för att även den slutliga straffmätningen blir riktig.
    Säkert finns det även andra likartade situationer, i vilka det här behandlade problemet kan få aktualitet. Alla dessa ha väl det gemensamt att de äro mera sällsynt förekommande än det här mera utförligt behandlade fallet att den misstänkte förnekat gärningen. Då dessutom åtminstone delvis samma synpunkter göra sig gällande i dessa fall som vid ett sådant förnekande, skall jag ej underkasta dem någon analys. Jag vill endast påpeka möjligheten av att de alla sammantagna utgöra ett problem av ganska stor praktisk betydelse.
    Begränsas det här behandlade problemet på detta sätt, kan detsamma väsentligen reduceras till följande frågeställning: Är ett system med mellandom att föredra framför den i Sinnessjuklagen 41 a § 2 st. stadgade ordningen? Som vi tidigare påpekat anses denna analogt tillämplig vid infordrande av yttrande från ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden. Och detsamma skulle naturligtvis kunna stadgas även för det fall att blott personundersökning behöver göras.
    För att kunna avgöra vilket av dessa båda system som är det mest ändamålsenliga, måste man emellertid först bedöma en annan fråga.I  vilken utsträckning kan man tänka sig att det under en undersökning av här ifrågakommande slag samt dennas bedömande inför rätta framkommer omständigheter av betydelse för bedömande av skuldfrågan?
    Delvis sammanhänger detta spörsmål med vilken ställning t. ex. en personundersökare skall anses ha. För någon tid sedan bad mig en sådan om råd, enär han råkat ut för ett intrikat problem. Den misstänkte hade erkänt för honom att han begått brottet, ehuru han förnekat under förundersökningen samt väntades inta denna ståndpunkt även under huvudförhandlingen. Vad personundersökaren ville veta var om han skulle anmäla för rätten vad som förevarit eller om han

 

1 Jfr motion I kamm. 1953: 488.

78 PER OLOF EKELÖFskulle hålla tyst därmed. Jag rådde honom att hålla tyst. Förundersökaren har inga skyldigheter att biträda rätten med avseende på utredningen av skuldfrågan och att han påtog sig även denna arbetsuppgift, kunde tänkas väcka — eller kanske snarare öka — den misstänktes misstro, varigenom han finge svårare att utreda frågan om den lämpligaste behandlingsformen. Ungefär samma synpunkter skulle alltså göra sig gällande i detta fall som med avseende på advokats och läkares tystnadsplikt.
    Men även om man intar denna ståndpunkt, är det klart att vid påföljdsfrågans handläggning omständigheter kunna framkomma, som— särskilt i vad angår det subjektiva rekvisitet — äro av betydelse för skuldfrågans bedömande. Detta underströks av Kjellin under den här berörda diskussionen.1 Att så kan vara fallet vid dolus eventualis syns mig uppenbart. Utan kännedom om den tilltalades person kan man ju inte bedöma hur denne skulle ha reagerat, såvida han haft viss insikt. Vidare må man emellertid lägga märke till att vad som utgör bevis för dolus eventualis även kan ha ett visst bevisvärde med avseende på dolus directus. Vid fri bevisföring finns det ingentingsom hindrar att man av t. ex. den misstänktes intelligensnivå, karaktär och levnadsvanor drar slutsatser angående hans uppsåt i det föreliggande fallet. Ja, dessa bevisfakta kunna tydligen åberopas även rörande det objektiva rekvisitet.
    En annan fråga är i vad mån rätten bör godta en uppgift t. ex. i personundersökarens utlåtande som bevis i skuldfrågan utan att närmare kontrollera dess riktighet, t. ex. genom att höra den person som vid personundersökningen lämnat uppgiften. Åtminstone om denna bestrides av den misstänkte, måste så ske. Men detta synes mig kunna vara fallet även annars, såvida uppgiften har någon större betydelse för skuldfrågans bedömande.
    Mot bakgrund av det föregående skola vi nu jämföra systemet med mellandom med den i sinnessjuklagen 41 a § 2 st. stadgade ordningen. I det förra fallet meddelas ett formligt avgörande i skuldfrågan, något som utgör en nödvändig förutsättning för särskild fullföljd rörande denna. Men kan det verkligen vara lämpligt att ordna fullföljden på detta sätt? Gör man det, kan skuldfrågan och påföljdsfrågan komma att fullföljas som skilda mål genom instanserna, vilket måste medföra ökat arbete för överrätterna. Då man bedömer den sistnämnda frågan, kan man ofta inte undgå att noggrant sätta sig in i skuldfrågan. Särskilt gäller detta om det föreligger majoritet för utdömande av straff. Visserligen är det väl meningen att domen i skuldfrågan härvidlag skulle vara bindande, men då en ganska subtil avvägning av gärningens detaljer och omständigheterna vid brottets begående skall läggas till grund för straffets storlek, blir det nog nödvändigt att studera bevismaterialet, ty endast på så sätt kan man bedöma vad som härvidlag blivit bevisat i målet. Därtill kommer emellertid det förut påpekade förhållandet att det vid handläggningen av påföljdsfrågan kan framkomma omständigheter av betydelse för skuldfrågan.
    Dessa svårigheter skulle visserligen elimineras, såvida påföljdsfrågan vilandeförklarades vid överklagande av sakerförklaringen. Härför kun-

 

1 A. a. s. 167 f.

MELLANDOM I BROTTMÅL 79de också det skälet åberopas, att den tilltalade ej borde utsättas för de obehag, en undersökning av nu ifrågavarande slag kan medföra, innan det i lagakraftvunnen dom fastslagits att han begått brottet. Men innebär ej detta att dra konsekvenser in absurdum av ett i och för sig beaktansvärt ändamål? Det är väl ändock orimligt att man skall behöva vänta både år och dag med en sinnesundersökning, därför att den tilltalade överklagat i skuldfrågan. På kriminalistföreningens årsmöte synes man också ha utgått från att de båda frågorna skulle såsom olika mål kunna samtidigt bli föremål för prövning i högre rätt.1
    Slutligen må ifrågasättas om man icke finge räkna med ökat överklagande, såvida fullföljden ordnades på detta sätt. Det förefaller mig ganska troligt att för närvarande straffdomar, som vinna laga kraft, mången gång skulle ha överklagats även med avseende på skuldfrågan, såvida reaktionen blivit strängare, t. ex. ovillkorligt frihetsstraff istället för villkorlig dom. Särskilt gäller detta då det är tvivelaktigt hur brottet skall rubriceras. Det är ju vanligt förekommande att man kan ifrågasätta om den tilltalade bör fällas enligt ett strängare eller mildare straffbud. Om nu denne, vid avgörande av huruvida han skall överklaga sakerförklaringen, inte alls vet vad påföljden kan bli, så tycks mig det sannolikt att han överklagar s. a. s. för säkerhets skull. Uppdelningen av processen skulle sålunda leda till ökat överklagande. Och häremot tror jag ej kan invändas att den tilltalade väl återkallar sitt överklagande, om den påföljd som rätten stannat för, syns honom jämförelsevis mild. Har han en gång fullföljt sin talan, är det inte säkert han kommer sig för med att återkalla den.
    En regel om fakultativ mellandom borde alltså kompletteras med ett stadgande om att sådan dom får överklagas först sedan påföljden utdömts. Men vidare må man lägga märke till att i princip en domstol icke äger ändra en dom, sedan densamma meddelats. Som framgått av det föregående föreligger det ett behov att vid den nya huvudförhandlingen kunna justera det tidgare avgörandet i skuldfrågan med hänsyn till senare framkommet material. Att rätten skulle döma till påföljd, ehuru den finner den tilltalade vara oskyldig, vore för orimligt. Såsom tidigare påpekats åberopas detta också i motiven till Sinnessjuklagen 41 a § som stöd för den där stadgade ordningen. Ersättes denna med ett system med mellandom, måste det särskilt stadgas att den domstol som meddelat sådan dom, kan efter ny huvudförhandling riva upp densamma och meddela nytt avgörande i skuldfrågan.
    Emellertid må man lägga märke till att detta fömodligen blir sällsynt förekommande. Jag skulle vilja våga den gissningen att i de allra flesta fall, då den ovannämnda bestämmelsen i sinnessjuklagen tillämpats i praxis, den slutgiltiga bedömningen av skuldfrågan har överensstämt med den som gjordes under överläggningen efter den första huvudförhandlingen. Är detta riktigt, medför emellertid denna bestämmelse vissa påtagliga olägenheter. För det första nödvändiggör densamma en tidsödande protokollsuppläsning under den senare huvudförhandlingen. Men vidare åsidosättes omedelbarhetsprincipen på ett sätt som måste väcka betänklighet. Antag att rätten vid den första

 

1 Se t. ex. a. a. s. 175.

80 PER OLOF EKELÖFhuvudförhandlingen efter en omfattande bevisupptagning med stor tvekan funnit den tilltalade ha överbevisats om brottet samt förordnat om sinnesundersökning. Kanske flera månader därefter och måhända med en delvis annan sammansättning skall rätten avgöra samma skuldfråga på grundval av protokollet från den föregående huvudförhandlingen. Ett förslag om att en sådan ordning skulle begagnas även vid personundersökning och sålunda komma till en väsentligt större användning, skulle jag för min del icke vilja förorda.
    De berörda olägenheterna skulle elimineras, såvida rätten kunde utan vidare godta sitt tidigare bedömande av skuldfrågan, då något nytt material för dennas bedömande icke framkommit. Något sådant förutsätter emellertid att den första huvudförhandlingen avslutats meden formlig sakerförklaring eller m. a. o. med en mellandom, ty det bedömande, som härvid skett av skuldfrågan, skulle ju kunna vara slutligt och i så fall blir det dessutom de domare och nämndemän, vilka deltagit i denna förhandling, som stå ansvaret för att den tilltalade fällts för brottet.
    Emellertid skulle man kunna invända att jag i det föregående underskattat risken för att skuldfrågan måste upptas till förnyat bedömande vid den nya huvudförhandlingen. Jag har nämligen icke räknat med att den tilltalade kan vilja framföra kritik mot rättens bevisbedömning i mellandomen samt eventuellt även införa ny bevisning i skuldfrågan. Risken härför måste anses vara avsevärd, då det är fråga om mål, där den tilltalade förnekat samt denne genom mellandomen får klarhet i hur rätten resonerat i bevisfrågan. Fördelen med att meddela sådan dom skulle på grund härutav bli ringa.
    Jag tror detta är riktigt och man måste alltså på något sätt eliminera den ifrågavarande risken. En möjlighet vore att mellandomen icke meddelades parterna förrän samtidigt med avgörandet av påföljden. Men förmodligen är en sådan lösning otänkbar av psykologiska skäl. En annan möjlighet är att den tilltalade skulle vara skyldig att i god tid före den nya huvudförhandlingen framföra sin kritik av rättens bevisprövning samt lämna eventuell bevisuppgift. Sedan polisen hört de nya vittnen som sålunda åberopats, finge rätten på handlingarna i målet bedöma om skuldfrågan skulle upptas till förnyad prövning samt, för den händelse så bleve förhållandet, vilka delar av den vid förra huvudförhandlingen upptagna bevisningen, som skulle återupptas. Säkerligen skulle det härvid i de allra flesta fall visa sig att rätten fann sig riktigt ha bedömt denna samt att den nya bevisningen kunde avvisas med stöd av 35: 7. Med en sådan ordning skulle mellandomen sålunda ändock komma att fylla sin uppgift.
    En annan invändning hänför sig till det fallet att rätten vid den nya huvudförhandlingen utmäter straff. Som vi tidigare påpekat fordrar detta mången gång att man sätter sig in i skuldfrågans detaljer, vilket i sin tur kan kräva att man tar del av vittnesutsagorna. Emellertid skulle man väl härvidlag kunna bortse från kravet på bevisomedelbarhet samt åtnöja sig med att läsa upp vittnesberättelserna ur protokollet. Dessutom är det ju ingalunda all bevisning som har någon betydelse för straffmätningen. Detta är sålunda uppenbarligen icke fallet med alibibevisning.

MELLANDOM I BROTTMÅL 81    Vidare skulle man kunna ifrågasätta om man ej vid personundersökning kunde reda sig med att utsätta målet till fortsatt huvudförhandling. Det är ju möjligt att personundersökaren mången gång skulle kunna fullgöra sin uppgift på 14 dagar, såvida det ifrågavarande uppdraget finge förtur framför andra. Men säkert är detta väl icke och dessutom kan ju domstolens sammansättning ha ändrats. Å andra sidan är det ju inte hela världen, om man när försöket misslyckades, fick anordna ny huvudförhandling och återupptaga bevisningen.
    Detta är en av de frågor jag på grund av bristande kännedom om förhållandena i praxis har särskilt svårt att bedöma. Jag skulle emellertid vilja framhålla att jag ej finner det tilltalande att på detta sätt utnyttja den yttersta gränsen av 14-dagarsfristen. Är bevisningen omfattande, tror jag dessutom det blir nödvändigt att i större eller mindre omfattning läsa upp protokollen från föregående huvudförhandling.1
    Slutligen vill jag påpeka att det finns även en annan lösning på problemet. Sinnessjuklagen 41 a § 1 st. stadgar att då den misstänkte förnekar gärningen, rätten får förordna om sinnesundersökning endast då »övertygande bevisning förebragts att han begått densamma». Med någon minskning av denna bevisstyrka skulle en undersökning säkerligen i många av de nu behandlade målen kunna igångsättas redan under förundersökningen. Måhända behöver detta icke väcka så stora betänkligheter, då den tilltalade väl i de flesta fall, då han förnekar, blir fälld för brottet. Men särskilt tilltalande kan en sådan ordning inte sägas vara. Och uppenbarligen finnes det situationer, då problemet ej kan lösas på detta sätt.
    Enbart granskningen av fall, då den tilltalade förnekar, synes mig visa att det skulle medföra vissa fördelar att kunna meddela mellandom i skuldfrågan. Å andra sidan skulle institutet enligt den här företrädda uppfattningen behöva användas endast i ett ganska begränsat antal fall. Vidare skulle reformen förutsätta en rätt omfattande reglering i lagen. Utöver regeln om att mellandom kan meddelas i skuldfrågan, behövs stadganden om att sådan dom ej kan överklagas särskilt och att den rätt, som meddelat domen, ej är bunden av denna. Slutligen måste stadgas hur den tilltalade skall förfara, då han önskar få skuldfrågan återupptagen vid den nya huvudförhandlingen.
    Avslutningsvis vill jag påpeka att jag är klart medveten om att denna uppsats icke utreder frågan utan endast utgör ett ganska lösligt diskussionsinlägg. Särskilt må uppmärksammas att många av de påståenden jag gjort angående olika förhållanden i praxis och varpå jag grundar mina slutsatser, äro högst osäkra. I all synnerhet gäller detta omdömen om frekvensen av olika företeelser. Man kunde jutycka att om någon skulle veta hur det går till i domstolspraxis, såvore det väl en professor i processrätt. Men så är tyvärr icke fallet. Härvidlag räcker det inte med att fråga en bekant domare eller advokat om hans erfarenheter. Vill man framträda med vetenskapliga pretentioner, måste man bygga sina slutsatser på ett större och mera representativt material. Ett sådant kan man emellertid ej insamla ensam. En grundligare undersökning kostar alltså pengar och några sådana stå icke till förfogande.

 

1 Jfr NJA 1943 II s. 549.
6—547004. Svensk Juristtidning 1954.