OM TESTAMENTSEXEKUTORS BEFOGENHETBETRÄFFANDE ARVSKIFTESFÖRRÄTTANDE

 

AV BANKJURISTEN L. FOGELKLOU

 

Testamentsexekutor, varmed avses sådan utredningsman av dödsbo,som grundar sin behörighet på testamentariskt förordnande av denavlidne, är ett institut, vilket först genom 1933 års lag om boutredningoch arvskifte (BL) blivit föremål för rättslig reglering. Exekutorsinstitutet hade tidigare vunnit insteg närmast på sedvanerättslig väg ochhade kortfattat behandlats i såväl lagkommitténs som äldre lagberedningens förslag till ÄB. Ett uppdrag att vara testamentsexekutor ansågsregelmässigt innefatta bemyndigande »att företaga alla de åtgärder,som erfordras för att bereda arvskiftet».¹ Däremot torde exekutorn indubio ej äga »någon bestämmanderätt angående fördelningen av de tillgångar, som äro att skifta mellan arvingar och universella testamentstagare» (BENCKERT, Om testamentsexekutorer enligt svensk rätt, TfR1926 s. 166). I denna uppsats anföres efter nämnda uttalande följande:
    »Utskiftningen av tillgångarne mellan sådana delägare i boet framstår ej allenast såsom en verkställighetsakt av testamentets föreskrifter på samma sätt somfullgörandet av legat. Utan stöd i uttrycklig testamentsbestämmelse lärer man ejfå åsidosätta den i svensk lag och rättsåskådning fastslagna regel, att arvskiftetsker genom avtal mellan arvingarna eller, om enighet ej kan uppnås, genom domstols dom. Och reglerna för arvskifte måste i allt fall analogt tillämpas på skiftemellan universella testamentstagare, liksom på skifte mellan sådana testamentstagare och arvingar.»²
    Enligt Benckerts före BL:s tillkomst lämnade framställning skulle sålunda exekutorns uppdrag såsom regel icke innefatta rätt för exekutorn att förrätta eller ens biträda vid arvskiftet men kunde å andrasidan arvlåtaren genom uttrycklig testamentsföreskrift förläna honomsådan rätt.
    Huruvida denna Benckerts uppfattning står i överensstämmelse ävenmed BL — vari såsom en nyhet tillkommit bl. a. instituten boutredningsman och skiftesman — och alltså fortfarande i princip får ansesvara uttryck för gällande rätt är en fråga som icke synes fullt klar.Då spörsmålet därjämte har praktisk betydelse, kan det vara värt att

 

¹ Se NJA II 1933 s. 204 och 205. Se vidare s. 282 och 283: »Ett dylikt förordnande plägar avfattas i ordalag, som angiva, att testamentsexekutorn har attutreda dödsboet och verkställa testamentets bestämmelser. Ibland förklaras exekutorn hava till uppgift allenast att utreda boet, och det förekommer även, atttestator utsett någon att vara testamentsexekutor utan att närmare angiva befogenheterna. Trots olikheterna i formuleringen föreligger för den utsedde i alladessa fall ett allmänt hållet förordnande att i stället för arvingar och universellatestamentstagare utreda boet i dess helhet».² Av en till sista meningen fogad not framgår, att CHYDENIUS för finsk rättsdel hävdat den uppfattningen, att exekutorn ej blott har att utge legat utan ävenatt dela egendomen mellan universella testamentstagare. Denna uppfattning tordesammanhänga med finsk rätts ståndpunkt till arvskiftets karaktär såsom en förrättning av skiftesgodemännen. Betr. finsk rätt se vidare nedan.

uppmärksammas.¹ För bedömandet av frågan har man i första hand attbeakta de regler BL i nära anslutning till och närmast genom hänvisning till föreskrifterna om boutredningsman uppställer beträffande testamentsexekutor. I detta hänseende äro också bestämmelserna i 6 kap.om arvskiftets rättsliga natur och om skiftesman av intresse. Innanvi gå närmare in på ifrågavarande spörsmål må erinras om den betydelsefulla skillnad mellan en boutredningsmans och en exekutors förvaltning som enligt BL ligger i det förhållandet, att den förre utövarförvaltningen i alla bodelägares ställe, medan den senare ersätter allenast arvingar och universella testamentstagare — sålunda icke efterlevande make som är bodelägare i denna sin egenskap. Exekutorsförordnandet medför således, om efterlevande make i sådan egenskap ärbodelägare, att samförvaltning uppkommer mellan exekutorn och maken. Och denna samförvaltning kan bringas till upphörande, om exekutorn förordnas till boutredningsman.
    Enligt BL 2:20 1 st. skall ett exekutorsförordnande, såvitt ej annatframgår av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga allaför boets utredning erforderliga åtgärder. I nämnda paragraf 2 st. stadgas, att vad under vissa, i kapitlet förut upptagna paragrafer sagts omboutredningsman skall äga motsvarande tillämpning å testamentsexekutor. En av de paragrafer, till vilka sålunda hänvisning gjorts, är 15 §.Däri föreskrives bl. a., att boutredningsmannen, så snart boet berettsför bodelning eller arvskifte och delningen kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall göra anmälan häromtill delägarna samt avgiva redovisning för sin förvaltning.² Vidare stadgas i sagda paragraf, att boutredningsmannen, sedan bodelning ellerarvskifte förrättats av delägarna, till envar av dem skall utgiva honomtillkommande egendom. (I fortsättningen bortses från bodelningsförfarandet, varå i princip eljest i förevarande avseende motsvarande synpunkter som beträffande arvskifte torde gälla. Härvidlag kan för övrigt beaktas att bodelning i praktiken vanligtvis sker i sammanhangmed själva arvskiftet och oftast i en och samma handling, som då lämpligen kan benämnas »skifte».)
    Bestämmelserna om arvskifte äro upptagna i 6 kap., i vars 1 § uttryckligen stadgas, att arvskifte förrättas av arvingar och universellatestamentstagare. Det förutsättes emellertid härvid som lämpligt ochnaturligt, att boutredningsmannen resp. exekutorn biträder vid skiftet.³I detta sammanhang bör även beaktas den med bestämmelsen i 2: 15

 

¹ För den närstående finska rättens vidkommande har spörsmålet i tillämpligadelar nyligen varit föremål för behandling, varom mera nedan.² I förarbetena (NJA II 1933 s. 268) anföres såsom motiv för denna anmälan,att »det ankommer på delägarna själva att genomföra erforderliga delningsförrättningar», en uppfattning som står i överensstämmelse med BENCKERTS. I anslutninghärtill hänvisas beträffande boutredningsmannens befattning med delningen tillbestämmelserna i 6 kap.³ NJA II 1933 s. 547: »Någon anledning att begränsa boutredningsmannensmedverkan vid skifte till de fall, när oenighet mellan delägarna uppstått beträffande skiftet, lärer emellertid ej föreligga. Det är överhuvud lämpligt, att boutredningsmannen biträder delägarna vid skiftet.» NJA II 1933 s. 283: »Exekutornhar att överhuvud verkställa testamentet, vare sig denna befogenhet kommit tilluttryck i förordnandet eller icke, och testators mening torde även i regel hava varit,att exekutorn skall biträda bodelägarna vid skiftet.»

korresponderande föreskriften i 6: 2 3 st. att skifte, om boet stå underförvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, ej får ske,förrän denne anmält, att utredningen slutförts. Utredningsmannen resp.exekutorn kan sålunda hindra, att skifte äger rum, innan de legalaförutsättningarna för skifte uppfyllts. Arvskiftet anses utgöra en överenskommelse mellan bodelägarna och däröver skall upprättas skriftlig handling, som skall underskrivas av delägarna med vittnen (4 §).För den händelse enighet emellan delägarna om arvskiftets verkställande eller om dess innehåll icke skulle föreligga, har BL — för att pånågot sätt åstadkomma sakens avveckling — lämnat möjlighet till arvskiftets ordnande genom särskild s. k. skiftesman. Om någon bodelägare så begär, skall nämligen rätten förordna skiftesman, dock att,om boet står under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, denne regelmässigt utan särskilt förordnande är skiftesman(5 §). Det ankommer på skiftesmannen att i första hand söka åstadkomma enighet mellan bodelägarna. Han bör hjälpa dem med råd ochdåd, söka utjämna meningsskiljaktigheter samt åvägabringa ett rättvist,praktiskt tillfredsställande resultat.¹ Kommer i anledning av skiftesmannens biträde en uppgörelse till stånd mellan delägarna, förrättasarvskiftet av delägarna och undertecknas av dem på sätt ovan angivits.Kan enighet åter icke vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma omdelningen och däröver upprätta handling, som underskrives av honom.²Härefter skall skifteshandlingen i styrkt avskrift snarast delgivas delägarna, vilka inom viss tid kunna anhängiggöra klandertalan däremot(8 §). Om klander ej sker eller samtliga delägare godkänna det sålundaav skiftesmannen förrättade arvskiftet, blir detta slutgiltigt bindande.Boutredningsmannen eller exekutorn fungerar alltså i regel automatisktsom skiftesman, varvid emellertid hans egenskap av skiftesman rättsligt sett kommer till mera markant uttryck, blott om han vid bristandeenighet mellan delägarna självständigt förrättar skiftet (s. k. tvångsskifte).
    Av föregående redogörelse för hithörande bestämmelser i BL tordeframgå, å ena sidan att en boutredningsman äger att ta befattning medförrättandet av själva arvskiftet allenast i den mån han på grund avoenighet mellan delägarna inträder som skiftesman eller ock delägarna såsom ofta sker lämna honom uppdrag att biträda vid skiftet ellereljest äro införstådda med hans medverkan därvid, och å andra sidanatt för en testamentsexekutor principiellt samma grundsats gäller.³ Detta innebär att delägarna, om enighet dem emellan föreligger, efter denegentliga boutredningens slutförande äga förrätta arvskiftet utan någon som helst medverkan av boutredningsmannen eller exekutorn. Delägarna kunna därvid förrätta skiftet på sätt de själva finna lämpligtoch sålunda eventuellt på sätt, som strider mot de legala reglerna för

 

¹ Se NJA II 1933 s. 544.² Härvid har skiftesmannen att iakttaga bl. a. dels de särskilda bestämmelser,som kunna ha lämnats i av arvlåtaren eventuellt upprättat testamente, dels ock demateriella regler för skiftet, som upptagits under 6: 2 och 3.³ Däremot äro såväl boutredningsman som exekutor skyldiga att med stöd avarvlåtarens testamente verkställa legat och ändamålsbestämmelser. (Detta följerav innehållet i 2: 11 och 20.) Och de ha även tillagts talerätt med avseende å verkställande av ändamålsbestämmelse (5: 7).

fördelningen resp. den avlidnes testamentariskt uttryckta vilja. Sedanså skett, torde delägarna av utredningsmannen resp. exekutorn kunnapåfordra tillgångarnas utgivande enligt den fördelning det av delägarnasjälva förrättade arvskiftet anger.
    Då det vid angivna förhållande kan tänkas förekomma bl. a., att entestamentsgivares förordnande i vad avser arvingars och universellatestamentstagares rätt i kvarlåtenskapen av dem åsidosättes, uppstårfrågan, huruvida testator genom att tillägga den av honom utseddeexekutorn särskilda befogenheter med avseende å arvskiftets förrättande kan förhindra, att så sker. För övrigt skulle man rent av kunnagöra gällande, att konsekvenserna av nyss angiven ordning äro av sådan art, att testator — även om han ej uttryckligen i testamentet föreskrivit något därom — med exekutorsförordnandet måste antas ha avsett att förläna exekutorn en obetingad befogenhet att medverka vidskiftet.¹ Vad beträffar en uttrycklig eller underförstådd föreskrift idetta hänseende må först framhållas, att arvlåtaren icke till testamentsexekutorn kan överlämna rätten att bestämma om kvarlåtenskapensfördelning, dock att testator utan hinder härav må kunna medge exekutorn att i vissa detaljfrågor träffa närmare avgöranden, (t. ex. hurutill välgörande ändamål anslagna belopp skola användas och förvaltas).Vår rätt omfattar nämligen principen, att exekutorn skall verkställaarvlåtarens i laga form uttryckta vilja men icke äger att göra testamente i dennes ställe.² Denna princip lärer emellertid icke stå i strid moten ordning, som innebär, att arvlåtaren i testamente kan uppdra åtexekutorn att i enlighet med lämnade testamentariska föreskrifter rörande kvarlåtenskapens fördelning förrätta och verkställa arvskifte efter honom, så att delägarna icke kunna undandra sig exekutorns medverkan därvid. Ett sådant bemyndigande för exekutorn bör uppfattasnärmast som en rätt — och skyldighet — för honom att direkt biträdavid skiftet, låt vara att hans medverkan därvid som regel förutsättesinnebära, att han söker åvägabringa enighet mellan delägarna om etträttvist skifte och att han sålunda blott undantagsvis självständigt fungerar såsom skiftesförrättare i egenskap av skiftesman. Det återstårdå att undersöka, huruvida en testamentarisk föreskrift av sådan innebörd — vilken skulle medföra en utökning av de befogenheter som regelmässigt torde tillkomma exekutorn — enligt lag kan anses giltig.
    Till en början må framhållas, att lagberedningen vid utarbetandet avtestamentslagen förmodligen haft samma uppfattning som Benckert.I den inledande motiveringen därtill har nämligen lagberedningen ifrågasatt införandet av en bestämmelse om formen för »förordnandenangående verkställande av boutredning eller skifte», en fråga, varslösning dock ansetts böra upptas först i samband med behandlingenav boutredningsrätten.³
    Vad sedan beträffar BL:s ståndpunkt till detta spörsmål märkes, attförut berörda stadgande i 2: 20 1 st. rörande exekutorsförordnandes

 

¹ Se not 3 å s. 83 om exekutorsförordnandes innebörd. Se vidare EKEBERGS ochGULDBERGS kommentar till testamentslagen (s. 123): »Ett obegränsat exekutorsförordnande tolkas allmänt såsom innefattande befogenhet att företaga alla till förberedande av arvskifte erforderliga åtgärder ävensom att medverka vid skiftet».² Se NJA II 1933 s. 283.³ Se NJA II 1930 s. 126.

innebörd att omfatta alla för boets utredning erforderliga åtgärder, vartill förrättande av arvskifte som nämnts ej hänföres, utgör en presumtionsregel att gälla allenast »såvitt ej annat framgår av testamentet».Därvid har man vid behov att efter vanliga testamentstolkningsreglerfastslå vad testator verkligen kan antas ha åsyftat med exekutorsförordnandet. Stadgandet ger testator möjlighet att såväl begränsa somutvidga exekutorsuppdragets omfattning. Enligt motiven har den stipulerade reservationen i första hand åsyftat att möjliggöra en begränsning av exekutorns befogenheter, men detta förhållande torde ej medföra, att lagrummet icke skulle kunna anses medge jämväl en utvidgning därav.¹ Om alltså ifrågavarande stadgande icke kan utgöra hinderför tillämpning av en testamentsföreskrift, innefattande obetingad befogenhet för exekutorn att medverka vid arvskiftet, blir frågan någottveksam, då man beaktar 2 st. i lagrummet samt särskilt motiveringendärtill. Detta stycke föreskriver nämligen att vad i 14—16, 18 och19 §§ sagts om boutredningsman »skall äga motsvarande tillämpning» åtestamentsexekutor, varjämte däri stadgas, att för entledigande avexekutor skall gälla vad om entledigande av boutredningsman är bestämt. 2: 20 2 st. innefattar sålunda den rättsliga reglering av testamentsexekutorsinstitutet, som ansetts påkallad. Mot bakgrunden av innehållet i 1 st. kan man ha skäl anta, att 2 st. innebär, att de paragrafer, vartill hänvisning skett, skola tillämpas å exekutorn, försåvitt icketestator undantagsvis skulle ha reglerat i sagda paragrafer angivnaförhållanden på annat sätt än däri stadgats. Ett dylikt antagande synes naturligt, eftersom BL bygger på grundsatsen, att arvlåtaren i princip äger reglera exekutorns rättsliga ställning. Emellertid torde ifrågavarande regler, huvudsakligen åtminstone, vara av den beskaffenhet,att de under alla omständigheter skola gälla även testamentsexekutor.Sedan i motiven framhållits, att testamentsexekutorns uppdrag företerstor likhet med boutredningsmannens, varför det för likformighetensskull vore önskvärt att för boutredningsman gällande regler erhöllemotsvarande tillämpning å exekutor, uttalas följande: »När det gälleratt undersöka, i vad mån sådan lagstiftning kan genomföras, måste beaktas, att testamentsexekutorn utövar dödsboförvaltningen med stöd avarvlåtarens förordnande samt att arvlåtaren sålunda har makt att i vissutsträckning bestämma om testamentsexekutorns rättsliga ställning. Avde regler, som hava avseende å boutredningsman, äro å andra sidannågra av den beskaffenhet, att de städse böra vinna tillämpning ävenför testamentsexekutor».²
    En granskning av innehållet i ifrågavarande lagregler, vartill sålunda hänvisning gjorts, synes också ge vid handen, att reglerna — bortsett från de i sammanhanget aktuella bestämmelserna i 15 § — äro sådana att de rimligtvis böra gälla obetingat även testamentsexekutor.14 § föreskriver bl. a. den nästan självklara plikten för boutredningsman att hålla dödsboets egendom avskild från annan egendom. 16 §reglerar vissa förhållanden, då flera boutredningsmän finnas. 18 §stipulerar i likhet med vad som gällt tidigare enligt praxis ersättningsskyldighet för boutredningsman för skada, som denne vållar bointres

 

¹ Se NJA II 1933 s. 290.² Se NJA II 1933 s. 288.

senterna uppsåtligen eller genom vårdslöshet. 19 § reglerar — likaså inära anslutning till tidigare praxis — frågorna om klander å förvaltningen och om rätten till arvode m. m. Hänvisningen slutligen beträffande exekutor till bestämmelserna om boutredningsmans entledigandetorde också stå i överensstämmelse med tidigare gällande praxis. Samtliga nu nämnda lagbestämmelser behandla förhållanden av sådan natur, att de med fog synas böra vara absolut bindande och följaktligenej heller torde kunna åsidosättas ens om arvlåtaren undantagsvis reglerat exekutorns ställning i berörda hänseenden på sätt, som står i striddäremot. En testamentsföreskrift av det någon gång förekommande slaget, varigenom testator förklarat, att bodelägarna skola vara pliktigaatt åtnöjas med exekutorns förvaltning och redovisning samt att deicke skola äga anföra klander däremot, synes sålunda på goda skälknappast kunna anses giltig. Vad frågan om exekutorns arvode beträffar har det sedan länge icke sällan brukat förekomma, att arvlåtaren itestamente tillerkänner exekutorn ett till beloppet fixerat arvode, vilket varit bestämt så, att det kan anses överstiga vad som motsvarar skäligt arvode. En sådan bestämmelse åter är givetvis icke ogiltig, mentorde uppfattas så som om det överskjutande beloppet utgör ett legattill exekutorns förmån, något som i flera avseenden, t. ex. ur skattesynpunkt, kan ha rättslig betydelse.
    För att så återkomma till förut berörda bestämmelser i 15 §, vilka— sammanställda med reglerna i 6 kap. — innebära, att boutredningsman icke i annan egenskap än skiftesman äger att mot delägarnas vilja ta befattning med själva arvskiftet, synas dessa däremot icke vara avden beskaffenhet, att de obetingat böra gälla även testamentsexekutor.Hänvisningen till nämnda paragraf, som i viss mån reglerar räckvidden av boutredningsmannens uppdrag i vad avser arvskiftet, torderimligtvis närmast avse att fastslå, att exekutorns ställning härvidlagprincipiellt skall vara lika med boutredningsmannens. Däremot lärerhänvisningen icke kunna anses innebära förbud mot tillämpning av enav arvlåtaren i testamente lämnad föreskrift, varigenom exekutorntillagts befogenhet att direkt medverka vid arvskiftes förrättande. Attså ej är fallet stödjes av det förhållandet, att ifrågavarande hänvisningicke ansetts innefatta någon nyhet i förhållande till förut gällande rättsamt att man ej funnit skäl begränsa boutredningsmannens medverkanvid skifte till de fall, att oenighet uppstått mellan delägarna om skiftet.¹ Det vill följaktligen synas som om Benckerts uppfattning i princip måste anses stå i överensstämmelse även med nu gällande rätt.²Detta antagande har starkt stöd i testamentsfrihetens princip; det lä

 

¹ Se NJA II 1933 s. 288 och under not 3 å s. 83 anförda uttalanden. Observeraäven det förhållandet att i motiven, vartill i åtskilliga avseenden hänvisning gjortstill BENCKERTS uppsats (se NJA II 1933 bl. a. s. 204, 286, 288, 289 och 290), någonerinran ej anförts mot BENCKERTS uppfattning beträffande ifrågavarande spörsmål — må vara att det praktiska behovet av en av BENCKERT åsyftad testamentsföreskrift rörande exekutorns befattning med arvskiftet med hänsyn till BL:s bestämmelser om skiftesman uppenbarligen minskat.² BENCKERTS uppfattning, som bygger på äldre rätt, enligt vilken arvskiftekunde ske allenast genom avtal mellan arvingarna eller i sista hand genom domstols dom, torde emellertid, i vad den avser kravet på uttrycklig testamentsföreskrift som villkor för rätt för exekutorn att medverka vid skiftet, icke längre hasamma bärkraft. Med utgångspunkt från BL, som medger arvskiftets förrättande

rer vara mycket svårt att finna något bärande skäl, varför icke en arvlåtare skulle kunna förläna exekutorn en befogenhet att medverka vidarvskiftet och därigenom uppnå större trygghet för att detta verkligen kommer att verkställas i enlighet med lag eller testamente. Det kansom ovan antytts för övrigt göras gällande, att sådan befogenhet rimligtvis får anses medfölja själva förordnandet att vara exekutor. Ävenbortsett från den omständigheten, att förut berörda bestämmelser lämnaklart utrymme åt en tolkning, som medger en dylik utvidgning av exekutorsuppdraget, torde det vara nästan orimligt anta, att en testamentsföreskrift av antytt innehåll, som avser att skapa viss garanti förbl. a. successionsrättsliga reglers behöriga genomförande, icke skullekunna anses lagligen gällande. Det kan visserligen anföras häremot, atten absolut garanti i detta avseende ändock icke kan ernås, eftersomarvingar och universiella testamentstagare, sedan de erhållit dem enligtarvskiftet tillkommande egendom och sålunda tillträtt sina skifteslotter, genom transaktioner inbördes de facto kunna uppriva den genomskiftet skedda fördelningen. Men ett sådant förfarande, som innebärrättshandlingar inter vivos, faller utanför det successionsrättsliga området och lärer ej kunna förhindras, om icke arvlåtaren för förebyggandet härav i testamente träffat särskilda anordningar, t. ex. genomföreskrift om arvs- eller testamentslotts deponering hos banknotariatunder viss tid samt förbud mot överlåtelse därav m. m. Att märka ärockså, att sådana transaktioner mellan bodelägarna efter skiftet oftastöta på svårigheter med hänsyn bl. a. till därav föranledda skattekonsekvenser. Nu antydda förhållanden torde således icke innefatta någotskäl av beskaffenhet att böra utesluta den förut angivna innebörden avexekutorsförordnandet, långt mindre tillämpningen av en uttryckligföreskrift, som förlänar exekutorn rätt att under alla omständighetermedverka vid skiftet.
    Föreliggande spörsmål har — som förut nämnts — nyligen för finskrätts vidkommande varit aktuellt.¹ Härvid är dock att märka, att förhållandena i Finland icke äro fullt analoga med dem i Sverige. De iFinland på 1930-talet framlagda förslagen till revidering av successionsrätten, som i vad de avsågo boutredningsförfarandet mycket näraöverensstämde med BL, ha nämligen ännu icke föranlett lagstiftning.Därtill kommer som framgår av not 2) å s. 82 ovan, att finsk lag lärerbygga på grundsatsen, att arvskifte — på motsvarande sätt som bouppteckning — innefattar en förrättning, som verkställes av gode män. Förfinsk rätts del är sålunda problemställningen i första hand den, om bodelägarna äga undandra sig exekutorns medverkan som skiftesgodemangenom att med dennes undanskjutande utse andra gode män eller omexekutorn lagligen äger påfordra att få biträda vid skiftet såsom godman. (Om endast en exekutor utsetts, torde delägarna i allt fall självaha att utse den andre gode mannen.) af HÄLLSTRÖM anser, att exekutorsförordnandet måste presumeras innefatta rätt för exekutorn att fun

 

även genom skiftesman, lärer det ställa sig naturligare än förut att tolkningsvisuppfatta även blotta exekutorsförordnandet såsom innebärande sådan rätt förexekutorn.¹ Se artiklar i JFFT: AF HÄLLSTRÖM, Testamentsexekutorn, 1950 s. 180—202(särskilt s. 194—195) och NYBERGH, Till diskussionen om testamentsexekutor,1951 s. 53—59.

gera som god man vid skiftet och att sålunda delägarna icke utan särskilt stöd i testamentet äga att med åsidosättande av exekutorn utse annan till god man i dennes ställe. NYBERGH håller däremot före, att presumtionen är den motsatta. Enligt Nybergh är alltså exekutorn icke berättigad att mot delägarnas bestridande fungera såsom skiftesgodeman,såvida han icke genom uttrycklig testamentsföreskrift tillagts sådan befogenhet.¹ Det lärer sålunda enligt finsk rätt i allt fall vara ostridigt, attarvlåtaren genom testamentsföreskrift kan förläna exekutorn rätt attmedverka vid skiftet såsom godeman. Dessa förhållanden synas stödjauppfattningen, att också enligt svensk rätt arvlåtaren åtminstone genom uttrycklig testamentsbestämmelse kan ge exekutorn befogenhet avförut angiven innebörd.
    Ett övervägande av ovan anförda synpunkter torde ge till resultat,att en testamentarisk föreskrift av innebörd att exekutorn erhåller bemyndigande att medverka vid arvskiftes förrättande måste anses giltig.Fråga uppkommer då, huru ett sådant bemyndigande, som bör komma till tydligt uttryck i testamentet, lämpligen kan formuleras. I första hand synes man böjd för att anta, att åsyftad konsekvens skulle vinnas, om man till den vanliga formuleringen »utreda boet och verkställa testamentet»² tillade »samt att förrätta arvskifte». Ett exekutorsförordnande av angiven innebörd kunde då få förslagsvis följande lydelse:
    »Till boutredningsman och testamentsexekutor³ efter mig förordnarjag N. N., som har att utreda mitt dödsbo och verkställa mina testamentariska förordnanden ävensom att förrätta arvskifte efter mig.»
    Denna formulering är dock så till vida i någon mån missvisande,som den bokstavligt sett skulle kunna betyda, att exekutorn alltid skulle i lagens mening »förrätta» arvskiftet, d. v. s. själv bestämma om delningen och underteckna handlingen däröver, varvid sålunda exekutornnärmast fungerar som legal skiftesman enligt BL. En mera rimlig tolkning av denna lokution lärer emellertid — som förut antytts — avnaturliga skäl ge vid handen, att testators avsikt i detta hänseendemåste förutsättas vara följande.⁴ Exekutorn skall i första hand biträdadelägarna vid skiftet och söka åstadkomma ett rättvist och rimligt skifte, varom de kunna enas, i vilket fall skiftet formellt förrättas av dem.Först sedan det visat sig antingen att enighet mellan delägarna ej kanvinnas eller ock att dessa äro ense om ett skifte, som klart strider mottestators vilja och som exekutorn såsom en sorts representant för testator icke finner sig kunna biträda, har exekutorn att utöva sin be

 

¹ Enligt finsk rätt torde gode männen äga att verkställa skiftet, om delägarnaej kunna åsämjas därom (se AF HÄLLSTRÖMS uppsats).² Jfr not 1 å s. 82.³ Eftersom lagen upptager termen »testamentsexekutor» såsom benämning åsådan boutredningsman, som grundar sin behörighet allenast på arvlåtarens testamente, i motsats till sådan legal boutredningsman, som erhåller sin behörighetgenom rättens förordnande, torde man lämpligen använda även ordet testamentsexekutor vid formuleringen av exekutorsuppdraget.⁴ Se ovan om innebörden av skiftesmans uppdrag resp. om presumtionen förinnebörden av ett bemyndigande för exekutorn att medverka vid skiftet (s. 84resp. s. 85).

fogenhet att själv förrätta arvskiftet.¹ I sistnämnda båda fall lärer detutan särskilda föreskrifter därom i exekutorsförordnandet vara uppenbart, att exekutorn har att delge skifteshandlingen med delägarna, vilka därefter kunna klandra detsamma på sätt i BL stadgas. En sådanordning synes innebära en naturlig konsekvens av den nyss hävdadeuppfattningen om giltigheten av en testamentsföreskrift, som bemyndigar exekutorn att medverka vid arvskiftet.
    Såsom tidigare framhållits är det måhända ej nödvändigt att testator lämnar uttrycklig föreskrift i detta hänseende. I allt fall i den månsjälva exekutorsförordnandet allmänt kommer att uppfattas såsom medförande sådan befogenhet, bortfaller behovet av en dylik föreskrift.Innan en praxis av denna innebörd klart utvecklat sig, synes det emellertid mot bakgrunden av BL:s reglering av exekutorsinstitutet varaerforderligt eller åtminstone ändamålsenligt att testator, om han avseratt lämna exekutorn sådan rätt, i testamentet intar en uttrycklig bestämmelse därom. Härigenom ernås bl. a. den fördelen, att tolkningstvister rörande detta spörsmål icke kunna uppstå.

 

¹ Omständigheterna kunna stundom vara sådana, att undantagsvis ett frångående i viss mån av i lag eller testamente lämnade föreskrifter rörande kvarlåtenskapens fördelning kan framstå som naturligt och lämpligt. Sådana avvikelsertorde t. ex. inte sällan föranledas av skatterättsliga förhållanden, som arvlåtarenicke kunnat förutse men som, om de av honom beaktats, kunna antas ha medförtändrade dispositioner. En exekutor, vars rättsställning grundar sig på arvlåtarensvilja, bör icke vara helt oförhindrad att enligt arvlåtarens intentioner inom rimligagränser medge avvikelse vid skiftet från de legala eller testamentariska föreskrifterna för kvarlåtenskapens delning. Men det är samtidigt av stor vikt, att så skerallenast undantagsvis och på goda skäl samt att exekutorn, om han finner sådanavvikelse obefogad, äger vissa möjligheter att förhindra densamma.