GÖSTA WALIN. Föräldrabalken. Sthm (tr. i Uddevalla) 1952. Norstedt. X + 606 s. Kr. 37,50.

 

    I den juridiska litteratur, som omedelbart tjänar det praktiska rättslivet i vårt land, bilda de talrika lagkommentarerna från Norstedts en pålitlig stomme. Vid sidan av den långa raden av böcker i det s. k. gula biblioteket ha vissa betydelsefulla familjerättsliga och straffrättsliga arbeten fått bilda en särskild serie iklädd blå dräkt. I detta »blå bibliotek» intager numera GÖSTA WALINS utgåva av föräldrabalken ett förnämligt rum. Att, som skett å försättsbladet, kalla Walin utgivare är, det skall genast understrykas, egentligen icke riktigt. Hans insats är betydligt mera självständig än mången ordinär lagutgivares, genom att  han icke begränsar sig till ett återgivande av förarbetena i lämpliga delar utan skänker genomarbetade egna kommentarer, särskilt i vissa avsnitt. Boken representerar därför ett betydelsefullt stycke juridiskt författarskap på detta centrala område.
    Uppgiften att paragrafvis kommentera FB har av flera skäl icke varit lätt. Balken kom ju till som en formell sammangjutning av flera äldre lagar: lagen 1917 om äktenskaplig börd, lagen 1920 om barn i äktenskap, den samtidiga lagen om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn, lagen 1917 om adoption, lagen samma år om barn utom äktenskap samt lagen 1924 om förmynderskap, var och en med sina förarbeten. I huvudsak avsågs med FB en formell kodifikation utan större sakliga ändringar, men trots allt blev dock slutresultatet, att praktiskt mycket betydelsefulla jämkningar genomfördes på flera viktiga punkter. Själv framhåller Walin i förordet, att utarbetandet av de kommenterande förklaringarna, även med blygsamma anspråk, erbjudit ganska stora svårigheter. Han erinrar om att det icke varit möjligt att bygga på ett aktuellt motivmaterial mer än i några speciella hänseenden och att det alltså varit nödvändigt att gå tillbaka till och sammanställa innehållet i olika av lagberedningen utarbetade betänkanden — jämte uttalanden i samband med riksdagsbehandlingen— vilka nu äro ganska gamla, vidare att beakta motiven till de många senare ändringarna, rättsfall, litteratur m. m. samt slutligen att lämpa det hela till annan ny lagstiftning, t. ex. nya RB. Redan i början (s. 3 ff.) ger Walin för övrigt läsaren en mycket nyttig översikt över det flerskiktade motivmaterialet, varigenom envar lättare än eljest kan söka sig tillbaka till de tidigare motiven.
    Om uppgiften icke varit lätt och om författaren-utgivaren måhända själv sett anspråkslöst på sitt resultat, så har han emellertid i realiteten ställt stora anspråk på vad han skolat framlägga, och den bok han åstadkommit har därför också blivit ett högst förnämligt arbete. Få torde väl för övrigt så som Walin behärska FB:s komplicerade förhistoria och vara i stånd att på ett städse pålitligt sätt lotsa den intres-

serade fram genom de rätta farlederna. FB vilar som bekant närmast på den grundval, som lades i ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk 1946 (SOU 1946:49), ett arbete vari Walin tog aktiv del vid sidan av Birger Ekeberg och Sven Edling. Att skriva en sådan kommentar som den föreliggande på sådant sätt, att den blir i allo homogen och tillika utnyttjar all litteratur och alla rättsfall av intresse, torde vara otänkbart, men det må vara tillåtet att gentemot Walins egna ord om påtagliga brister här vitsorda, att bristerna äro få i förhållande till förtjänsterna.
    FB:s tillkomst ger naturlig anledning att anställa reflexioner rörande värdet av balkindelningen i 1734 års lag och möjligheterna att även i fortsättningen bygga lagreformarbetet på denna indelnings grund. Det skulle föra för långt att här närmare diskutera detta ämne, som Walin behandlat i denna tidskrift 1948 s. 241 ff. Det förefaller, som om man skulle kunna fortsätta ett gott stycke till på den hittills använda vägen; en ny ärvdabalk, en jordabalk, en brottsbalk och en straffbalk (eller vad man nu vill kalla den) samt en utsökningsbalk borde ligga inom möjligheternas gräns. Att ett formellt sammangjutande av redan utfärdade lagar i nya balkar medför svårigheter att vid lagtolkningen hitta i motivmaterialet är dock tydligt. Detta har visat sig beträffande FB och kommer att märkas även i en ny ÄB. Självfallet vinnas å andra sidan åtskilliga fördelar: lagtexten blir bättre systematiserad, mera översiktlig, mera konsekvent, onödiga upprepningar opereras bort och vissa enskildheter preciseras eller undergå välbehövlig jämkning o. s. v. Men allting har flera sidor. Ibland kan den i lagen mindre bevandrade säkerligen känna sig besvärad av ett större lagverks formellt konsekventa uppbyggnad. Han måste av denna anledning ofta söka reglerna om ett visst institut på många olika ställen, ej som kanske förut på ett enda eller blott ett par. Tag som exempel adoptionen. Det som förr fanns i adoptionslagen står nu endast delvis i 4 kap. FB: »Om adoption», ty där avhandlas blott adoptionens tillkomst och upphävande. Dess verkningar regleras av spridda stadganden i andra kapitel: namnet i 5 kap., vårdnaden i 6 kap., underhållet i 7 kap. etc. Ett ständigt besvär (lagtekniskt väl ofrånkomligt) vid användningen av FB är den nödvändiga sammanställningen av de övervägande (men icke helt) »materiella» reglerna i de tidigare kapitlen med de utförliga processuella stadgandena i det omfattande 20 kap.
    Som så mycket annat sönderfaller FB vid närmare granskning i tre huvuddelar. Den första utgöres av 1—8 kap., som behandla föräldrar och barn, inbegripet adoption. Den andra huvuddelen, 9—19 kap., motsvarar 1924 års förmynderskapslag och reglerar alltså omyndigheten och dess innebörd samt förmynderskap och godmanskap. Den tredje huvudavdelningen slutligen utgöres av det nyss berörda 20 kap. med dess processuella stadganden. De viktigaste nyheterna finnas i den första huvudavdelningen, även om också den nya regeln i 11:1 om faders och moders legala samförmynderskap beträffande barn i äktenskap är betydelsefull. Det är därför kanske anmärkningarna hos Walin till de åtta första kapitlen, som tilldraga sig det största intresset. I förbigående vill jag här inskjuta, att det förefaller alldeles riktigt, när Walin i SvJT 1948 s. 241 f. anmärker, att balansen i förslaget (d. v. s. nu FB)

icke är god, i det att bestämmelserna om förmynderskap och godmanskap te sig alltför vidlyftiga mot de betydligt viktigare stadgandena i 1—8 kap.
    FB:s 1 kap. innehåller principreglerna om barnets börd. Redan i 1: 1 möter den kända grundläggande faderskapspresumtionen för barn i äktenskap: pater est quem nuptiae demonstrant. Vad detta närmare innebär framgår dock först av reglerna i 2 kap. om presumtionens hävande. I anslutning till 1: 1 anmärker Walin det kända rättsfallet om osäkert moderskap (barnförväxling) i NJA 1949 s. 144, belysande även för de biologiska bevismetodernas användning. Beträffande presumtionsregelns tolkning vid dödförklaring framför Walin (s. 12 f.) en mening, som synes välgrundad, ehuru den står i viss strid med 8: 6 boutredningslagen. Under 1: 1 berör han också frågan om tvist, huruvida förutsättningarna för presumtionen om äktenskaplig börd äro för handen. Härom hade ärvdabalkssakkunniga föreslagit ett stadgande, som dock uteslöts under förslagets senare bearbetning, sedan tre lagrådsledamöter yttrat sig avstyrkande. Departementschefen anförde, att allmänna regler om fastställelsetalan finge bli gällande (alltså RB 13: 2). Om barnet för positiv fastställelsetalan, är det väl i regel naturligt, att denna får formen av egentlig positiv bördstalan, åsyftande en slutgiltig förklaring från domstolen, att barnet verkligen har äktenskaplig börd. En sådan talan måste efter vad som förekommit under förarbetena anses tillåten, trots att den kan komma att förhindra mannen eller hans arvingar att åtnjuta hela den tid för talan, som angives i 2 kap. Det förefaller dock, som om även en talan, vilken begränsades till att avse fastställandet av förhandenvaron av presumtionsförutsättningarna enligt 1:1 (positiv presumtionstalan), borde kunna rymmas inom ramen för RB 13: 2. — Vid FB 1: 4 berör Walin den svårbedömbara frågan om undre åldersgräns för trolovningsavtal (s. 20 f.). Vad han säger härom torde förtjäna anslutning.
    I 2 kap. FB avhandlas talan angående äktenskaplig börd. Här ha öppnats väsentligt större möjligheter än enligt äldre lag att häva bördspresumtionen. FB 2: 1 gör den för äldre rätt okända, praktiskt högst beaktansvärda skillnaden mellan fall då mannen varaktigt sammanbott med barnet resp. då så icke skett, och knyter därtill en olika reglering av tiden för mannens talerätt beträffande barnets äktenskapliga börd. FB:s regel torde få anses innebära ett stort framsteg. Rätten bör, som Walin understryker, ex officio beakta preklusionstiderna, men det ankommer på barnets representant att styrka de fakta, som förutsättas för att sådan tid skall börja att löpa. Om bördspresumtionen icke häves, måste man otvivelaktigt med Walin antaga (s. 26), att barnet i alla skiften skall anses äga äktenskaplig börd, vare sig barnet ännu är i livet eller icke. Det torde alltså icke var möjligt att i domspremisserna i en arvsrättegång utgå från motsatsen. Principen — som betyder att svensk rätt är strängare än dansk-norsk rätt torde vara —kan naturligtvis diskuteras men är, såvitt jag förstår, de lege lata ofrånkomlig och har sina givna fördelar. Barnets talerätt i 2:3 är icke tidsbegränsad. Riktigt är säkerligen, att barnets arvingar sakna talerätt (s. 32). I 2:4 angivas beviskraven för hävande av bördspresumptionen. Detta ytterst viktiga men icke helt enkla stadgande (låt exempelvis

en intresserad lekman utan juridisk skolning läsa det!) innebär även det en uppmjukning av äldre lag. Dess innehåll utlägges av Walin i en koncentrerad men klargörande kommentar. Av lagtekniskt intresse äro lokutionerna i 2: 4 »är utrett», »måste antagas», »hållas för visst», »ej göres sannolikt». Jfr »är osannolikt» i 3: 2 samt »visas att han ej är barnets fader» och »visas vara oriktigt» i 3: 4. Det bör nämnas, att Walin i sin inledande anmärkning till 2 kap. med några ord berör inseminationsfrågan de lege lata (s. 22 f.).
    Det svåra frågekomplexet om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap (3 kap. FB) får hos Walin en mycket instruktiv och omsorgsfullt utarbetad framställning. Mycket skulle i detta sammanhang förtjäna att diskuteras, icke därför att Walins påståenden äro diskutabla utan därför att ämnet i sig självt rymmer åtskilliga spörsmål värda debatt. En värdefull översikt ges s. 42 ff. av problemet om konceptionstidens beräkning. Den viktiga ändringen av äldre lags »uppenbart är, att barnet ej avlats vid det samlag» till FB:s »är osannolikt att barnet avlats vid samlaget» (3: 2) blir vederbörligen belyst och kommenterad. Blodgruppsforskningen och andra antropologiska undersökningsmetoder beröras; dessa frågor utredas ytterligare i den värdefulla bilagan av laboratorn BENGT JONSSON: »Föräldrabalken och faderskapsdiagnostiken genom blodgruppsbestämning» (s. 569 ff.). I den ömtåliga frågan om exceptio plurium concumbentium betyder FB:s reducering av motbevisningskravet till »osannolikt», att dylik exceptio i vissa fall måste tillåtas; se härom närmare Walin s. 48 ff. Det är värt att lägga märke till att svensk rätt sålunda börjat rucka på en princip, som ännu några år före FB behandlades som så grundläggande, att den ansågs vara ett starkt skäl för att tillämpa lex fori i internationellt privaträttsliga sammanhang (se jr. ERIK LINDS yttrande, s. 314, i rättsfallet NJA 1946 s. 310). Att observera är också Walins not å s. 49: »Man kan nog fråga sig, om vi ej redan hunnit förbi den försiktiga ståndpunkt som intogs under förarbetena.» Uttalandet bekräftar den näraliggande förmodan att, om exc. plurium en gång tillåtes för vissa undantagsfall, som icke äro skarpt avgränsade, praxis får svårt att hindra dess utbredning till allt flera fall. Måhända verka ökade möjligheter till biologisk sannolikhetsbevisning i samma riktning.
    Walins kommentarer till de viktiga reglerna i 4 kap. om adoptionstillkomst och upphävande ge i koncentrerad form det väsentliga, som är att säga i saken. Den nuvarande adoptionen kan, om man ser till de i andra sammanhang givna bestämmelserna om dess verkningar, sägas ge barnet en dubbel familjerättslig anknytning, nämligen såväl till adoptanten som till den naturliga släkten. Den de lege ferenda intressanta frågan om en adoption med starkare verkan behandlas av förklarliga skäl icke; en liten antydan lämnas dock längre fram (s. 137 not 1).
    I den föräldrarättsliga avdelningen av FB ingå, utöver vad redan nämnts, 5 kap. »Om barnets namn», 6 kap. »Om vårdnaden», 7 kap.»Om underhållsskyldighet» samt 8 kap. »Om barnavårdsman», alla instruktivt kommenterade av Walin. Såsom redan kapitelrubrikerna visa, håller lagen alltjämt isär begreppen vårdnad och förmynderskap, men de ha onekligen flutit mera ihop i praktiken, sedan FB låtit båda

funktionerna normalt tillfalla föräldrarna i förening. På s. 97—99 ges en översikt över det praktiskt viktiga spörsmålet om handräckning av överexekutor för överlämnande av barn till vårdnadshavaren. Framställningen av underhållsskyldigheten skall här förbigås med en erinran om att FB i princip utformat underhållsreglerna lika för barn i och utom äktenskap. Stadgandet i 11 § av lagen om barn u. ä. rörande barnets rätt att få ett kapitalbelopp ur faderns kvarlåtenskap har icke ansetts kunna inpassas i FB utan skall alltjämt gälla i hittills varandeform (se FBP § 8), i avvaktan på fortsatt kodifikation av ärvdabalken; det kommenteras hos Walin s. 477 f. (Egendomligt nog återgives lagrummet trots sin betydelse icke i den årliga lageditionen, vilket uppenbarligen borde ske.)
    Kap. 9—19 motsvara nära innehållet i den förut gällande förmynderskapslagen av 1924. Några formella jämkningar ha dock skett vid reglernas överförande till FB. Detta kommer främst till synes genom anordningen av 9 kap. »Om underårigs omyndighet» och 10 kap. »Omomyndighet på grund av rättens beslut», en anordning som nödvändiggjort en rad hänvisningar från 10 kap. till 9 kap. Walins kommentarer till det förmynderskapsrättsliga avsnittet bygga, såsom han i förordet angiver, på STENBECK—LINDHAGENS tidigare arbete, som här på ett förtjänstfullt sätt reviderats och förts up to date. Regeln om faders och moders gemensamma legala förmynderskap för barn i äktenskap (FB 11: 1) är den enda principella nyheten. Den fanns icke i 1946 års förslag utan infogades senare. Walin var såsom ledamot i ärvdabalkssakkunniga med om att föreslå den äldre regelns bibehållande men diskuterar i kommentaren icke mera ingående den nya principens för och nackdelar. Principen är naturligtvis i och för sig tilltalande men onekligen mera tungrodd i praktiken än den gamla lagens bestämmelse.
    20 kap. med rubriken »Vissa bestämmelser om rättegången» kan med sina 40 paragrafer sägas bilda en egen huvudavdelning av FB. Vad här stadgas har självfallet stor praktisk vikt, men det skulle föra för långt att nu beröra hithörande bestämmelser och Walins kommentarer till dem. Samma gäller promulgationslagen (FBP) och övriga följdförfattningar. Om FBP § 8 och 11 § lagen om barn u. ä. (Walin s. 477 f.) har redan varit tal. I Walins arbete kommenteras även 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, på sin tid ju en följdlag till förmynderskapslagen.
    Ett avsnitt, som av förf. måste ha krävt stor möda, är det som bär överskriften »Internationella rättsförhållanden» (s. 526—568). Vad där säges om en jämkning av nationalitetsprincipen på olika sätt är förvisso beaktansvärt och kommer säkerligen att få sin betydelse i de förnyade överväganden av frågan nationalitetsprincip/domicilprincip, som redan delvis inletts och som kanske komma att peka i riktning mot ett mera blandat system än det, som sedan 1800-talets slut behärskat svensk internationell privaträtt. Med anledning av vad som säges s. 526 må dock framhållas, att en så individualiserande metod som efter NJA 1937 s. 1 vunnit insteg inom obligationsrätten näppeligen kan vara godtagbar inom familjerätten. Med glädje antecknar jag Walins uttalande s. 528, att lex fori principiellt icke bör tillmätas

självständig betydelse i annat än övervägande processuella frågor. I den bifogade noten antydes en viss skepsis mot avgörandet i NJA 1946 s. 310, ytterligare utvecklad s. 532. Denna skepsis synes välbefogad. Walins allmänna invändningar mot HULT S. 529 f. skulle det föra för långt att här dryfta.
    Det är all anledning att vara Walin tacksam för att han med sin stora sakkunskap har åstadkommit ett så utmärkt verk, oumbärligt för alla som ställas inför kvalificerade tolknings- och tillämpningsuppgifter beträffande vår nyaste balk.

Åke Malmström