TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN

 

AV JUSTITIERÅDET HALVAR LECH

 

 

Nedanstående inlägg i debatten om orsaksproblemen skall ha till utgångspunkt rättsfallet NJA 1950 s. 650. Av vissa uttalanden rörande detta rättsfall har synts framgå att det votum jag avgav som referent i HD måhända blev väl kortfattat och att en närmare utveckling av mina synpunkter kunde vara av intresse. Oavsett vilken lösning av de ifrågavarande problemen som blir den slutgiltiga — om en slutgiltig lösning överhuvudtaget kan uppnås — kan jag kanske bidraga till frågornas fullständigare belysning.
    Fastän situationen i rättsfallet redan flera gånger beskrivits i litteraturen skall den till läsarens större bekvämlighet här återgivas på nytt. Jag följer i stort sett beskrivningen i ULF PERSSONS arbete Skada och värde, 1953, s. 241 f. En posttjänsteman påkördes av en bil, skadades i ena handen och blev för viss tid arbetsoförmögen. Kort därpå drabbades han av en sjukdom som i och för sig var av beskaffenhet att för en del av samma tid medföra motsvarande effekt och som ostridigt icke hade något samband med olycksfallet. Frågan gällde nu huruvida generalpoststyrelsen, som utgivit full lön till den skadade, skulle tillerkännas ersättning av trafikförsäkringsföreningen, som hade att svara för olycksfallet, även för den del av lönen, som belöpte på den tid, då tjänstemannen varit arbetsoförmögen på grund av sjukdomen.
    Av tidigare avgöranden i HD framgår att arbetsgivare som till den skadelidande utger sjuklön etc. har endast en från denne härledd rätt. Se KARLGREN, Skadeståndsrätt, 1952, s. 236. Härav ansåg jag följa att om posttjänstemannen, i händelse han gått miste om lönen, skulle ha saknat rätt till ersättning av den skadeståndsskyldige för den tid han oavsett skadan var arbetsoförmögen på grund av sjukdom, kunde styrelsen icke ha någon regressrätt för vad som utbetalats under sjukdomen.1

 

1 Min uppfattning i regressfrågan kritiseras av HELLNER i hans arbete Försäkringsgivarens regressrätt, 1953, s. 17 not 5. Såsom förut framhållits av KARLGREN i SvJT 1954, s. 104 not 2, är kritiken ej lätt att genomtränga. Enligt Hellner skulle av rättspolitiska skäl den princip jag tillämpade icke kunna godtagas i förevarande fall. Vilka rättspolitiska skäl som åsyftas framgår emellertid ej. Samma princip bestämde senare utgången i det av Hellner kommenterade rättsfallet NJA 1951 

1—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

2 HALVAR LECH    Beträffande den s. k. kausalitetsfrågan eller spörsmålet vilken inverkan posttjänstemannens rätt mot den skadeståndsskyldige i händelse han ej fått uppbära lön av styrelsen — skulle ha rönt av att han någon tid efter det han skadades drabbats av sjukdomen må allra först lämnas följande upplysning. Min ståndpunkt har icke, såsom HULT i Juridisk debatt, 1952, s. 131, vill hålla för möjligt, påverkats av att den skadelidande faktiskt uppbar full lön under sjukdomstiden med påföljd att hans rätt ej alls berördes av vilken utgång målet fick. Hur jag resonerat torde framgå av det följande.
    I fråga om förmögenhetsskada är som bekant huvudregeln att skadeståndet så långt det är möjligt skall försätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som om det skadebringande faktum ej hade förelegat. Man har att jämföra den skadelidandes ekonomiska belägenhet sådan den faktiskt har blivit med en hypotetisk situation, nämligen den som skulle ha varit för handen om den skadegörande händelsen ej hade inträffat. I det förra jämförelseledet ingår vid ersättning på grund av kroppsskada såväl kostnaderna för skadans botande och andra av skadan föranledda utgifter som till skadan hänförligt bortfall av inkomst. I det senare jämförelseledet kan tänkas ingå eventuellt inkomstbortfall av annan orsak än skadan, t. ex. strejk, brist på arbetstillfällen, undergående av frihetsstraff etc. Det är differensen mellan de båda jämförelseleden, det faktiska och det hypotetiska, som utgör den ersättningsgilla skadan. Man brukar kalla jämförelsen för differensbestämning. Det ur jämförelsen framgående resultatet kallar jag i likhet med Ulf Persson förlusten till skillnad från de följdskador i form av inkomstbortfall och kostnader etc. som jämte själva personskadan utgöra realskadan.
    Det är genom det sagda klart att skadeståndets storlek blir helt beroende av hur jämförelseleden bestämmas. När det är fråga om skada på grund av nedsättning i arbetsförmågan, komma jämförelseleden med nödvändighet att avse händelseförlopp. Blir arbetsoförmågan bestående, måste båda leden i större eller mindre utsträckning grundas på sannolikhetsberäkningar. Vid övergående arbetsoförmåga däremot kan utvecklingen i regel överblickas

 

s. 86, där HD:s dom var enhällig. Enda skillnaden var att arbetsgivaren i det senare rättsfallet frånkändes ersättning för viss tid icke på grund av att den skadade då var sjuk utan därför att det ej var arbetssäsong den tiden. För Hellners resonemang borde denna skillnad vara utan betydelse. I domen fastslogs att arbetsgivaren icke erhållit en självständig rätt mot skadevållaren. Mot detta avgörande, till vilket jag beträffande kausalitetsspörsmålet återkommer i det följande, har Hellner ej funnit anledning opponera. 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 3i domsögonblicket. Såväl det faktiska som det hypotetiska händelseförloppet kan då bliva fullständigt klarlagt.
    Vad man i rättsfallet NJA 1950 s. 650 utöver regressfrågan hade att taga ställning till var, om och i vad mån vid differensbestämningen sjukdomen borde beaktas som faktor i det hypotetiska förloppet. Tre olika lösningar äro tänkbara: 1. Sjukdomen som orsak till inkomstbortfall beaktas ej alls med det resultat att full ersättning skall utgå även under sjukdomstiden. 2. Sjukdomen beaktas men ej till fullo, med påföljd att efter en eller annan grund reducerad ersättning skall utgå. 3. Sjukdomen beaktas på samma sätt som om inkomstbortfall av vilken annan orsak som helst ingått i det hypotetiska jämförelseledet. Som bekant valdes lösningen nr 2 av tre ledamöter i HD. Av dem bestämde jr E. Lind och Söderlund ersättningen skönsmässigt till hälften av vad som skolat utgå om sjukdomen ej hade mellankommit. Jr Walin lät sin ståndpunkt bestämmas av den effekt trafikolyckan medfört för generalpoststyrelsen och utmätte ersättningen till vad styrelsen utbetalat till tjänstemannen utöver vad som skulle ha utgått som sjuklön, om olycksfallet ej hade inträffat. (Sin mening har Walin närmare utvecklat i SvJT 1953 s. 98 ff.) Själv valde jag, med instämmande av jr Hellquist, lösningen nr 3. Icke någon ledamot ville således helt bortse från sjukdomen som orsak till inkomstbortfall.
    Mitt votum hade enklast kunnat formuleras som en hänvisning till att differensbestämningen icke gav till resultat någon förlust för tjänstemannen under sjukdomstiden. Hans ekonomiska situation var, vad den tiden beträffar, likadan som den skulle ha varit, om handskadan ej hade funnits. Som ofta sker i domstolarna uttryckte jag mig i stället »i orsakskategorier». Jag är härmed inne på fallets bedömning ur specifik orsakssynpunkt. För undvikande av missförstånd äro ytterligare en del begreppsbestämningar nödvändiga.
    Betraktar man i det föreliggande fallet handskadan som en och sjukdomen som en annan orsak till tjänstemannens arbetsoförmåga — och därmed till inkomstbortfallet — är att lägga märke till dels att sjukdomen påträffas ej blott i det hypotetiska händelseförloppet (den följd av händelser som tänkes skola ha utspelat sig om trafikolyckan ej hade hänt) utan alltifrån den tidpunkt, då den utbröt, jämte handskadan medverkat i det faktiskt inträffade händelseförloppet, dels att vardera orsaken varit tillräcklig för att framkalla arbetsoförmåga (och det därav dag för dag orsakade inkomstbortfallet). När konkurrerande skade-

 

4 HALVAR LEjCHorsaker, på sätt här varit fallet med handskadan och sjukdomen, båda verkat i det faktiska förloppet och var för sig skulle oberoende av den andra orsaksfaktorn förmått framkalla den skadliga effekten, brukar man tala om självständigt verkande orsaker.1 Under beteckningen alternativa orsaker sammanföras i det följande självständigt verkande orsaker och sådana skadeorsaker, som ej medverka i det faktiska utan blott i det hypotetiska förloppet men skulle, om de hade verkat i det faktiska förloppet, ha förmått ensamma framkalla skadan. I det kända exemplet med helvetesmaskinen som smugglats ombord på ett fartyg för att inom 24 timmar explodera men ej kommit att verka i det faktiska förloppet, emedan fartyget före fristens utgång stött på grund och sjunkit, är den tillämnade explosionen en alternativ men icke en självständigt verkande orsak.2 Konkurrens mellan alternativa skadeorsaker kallas alternativkonkurrens. Det kan ibland vara bekvämt att med Ulf Persson kalla den faktor i det faktiska förloppet, som utpekas som ansvarsgrundande, för X och den konkurrerande orsaksfaktorn för Y. I det föreliggande fallet är således trafikolyckan X-faktorn och sjukdomen Y-faktorn. Y-faktorn är här en händelse, för vilken icke någon är ansvarig, eller med andra ord en casuell eller naturlig händelse.
    Ur kausalitetssynpunkt skulle spörsmålet i det debatterade rättsfallet därför kunna anges som frågan, om vid sådan alternativkonkurrens, där Y-faktorn är en självständigt verkande casuell orsak, närmare bestämt en sjukdom, denna skall beaktas vid differensbestämningen eller icke. För spörsmålets besvarande äro båda de angivna egenskaperna hos Y-faktorn av betydelse. Om sjukdomen ej varit en casuell händelse utan någon varit ansvarig för den, hade väl knappast någon velat ifrågasätta annat än att den som vållat handskadan skulle, oavsett att även sjukdomen orsakat arbetsoförmåga, utge full ersättning också under sjukdomstiden. En allmänt antagen regel är ju — hur man än vill söka förlika resultatet med betingelselärans definition av orsak som nödvändig betingelse — att om A och B (någorlunda) samtidigt företaga handlingar som var för sig varit tillräckliga för

 

1 ANDENÆS använder denna beteckning även om icke samtidiga orsaker.

2 Ibland användes uttrycket samverkande skadeorsaker som gemensam benämning på orsaker som medverkat i det faktiska förloppet, däribland även självständigt verkande orsaker. Emellertid leder uttrycket närmast tanken på orsaker som tillsammans åstadkommit den totala skadan (komplementärt verkande orsaker). Som benämning på självständigt verkande orsaker, vilka ju utmärkas bl. a. därav att vardera orsaken är tillräcklig för att ensam framkalla effekten, synes uttrycket därför mindre tillfredsställande. 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 5att framkalla skadan, solidariskt ansvar inträder. Att det händelseförlopp som framkallat sjukdomen kommit efter det som haft handskadan till följd skulle säkerligen ej ha lett till annat resultat. Och otvivelaktigt ligger det närmare till hands att beakta den casuella Y-faktorn om den verkat i det faktiska förloppet än om den är någonting som inte har hänt — men skulle ha inträffat om X-faktorn ej hade kommit emellan.
    Tydligen finns i förevarande fall kausalitet (i vanlig teknisk mening) mellan den skadegörande händelsen och realskadan, d. v. s. mellan trafikolyckan, å ena, samt handskadan-arbetsoförmåga-inkomstbortfall, å andra sidan. Men det föreligger, såvitt angår sjukdomstiden, också kausalitet mellan sjukdomen och inkomstbortfallet. Någon förlust i det hänseende varom nu är fråga har trafikolyckan därför icke tillskyndat den skadade under sjukdomstiden (jfr Ulf Persson, a. a., bl. a. s. 116, 152 ff, 189, 203 f.).1
    I mitt votum besvarades ifrågavarande spörsmål så: »Oavsett den arbetsoförmåga som föranletts av trafikolyckan skulle den dag för dag uppkomna förlusten av arbetsinkomst (enl. den i denna uppsats använda terminologin: bortfallet av arbetsinkomst) ha inträtt på grund av en annan orsak, som verkat samtidigt och för vilken varken föreningen eller annan varit ansvarig. När skada i följd av övergående arbetsoförmåga inträffar under sådana förhållanden bör åtminstone såsom regel gälla att den skadeståndsskyldighet som eljest skulle förelegat helt bortfaller.»
    Hur man i svensk doktrin och rättspraxis bedömt sådana fall av alternativkonkurrens där Y-faktorn ej varit ansvarsgill belyses

 

1 Om den casuella Y-faktorn icke beaktas anser ULF PERSSON, a. a. s. 132 not 23, den mest adekvata formuleringen vara, att den som står bakom X-faktorn svarar för orsakad realskada jämte fiktiv förlust. — En värdefull hjälp åt den som vill intränga i Ulf Perssons mycket givande men långt ifrån lättillgängliga arbete erbjuder SCHMIDTS anmälan därav i SvJT 1954 s. 209 ff. Schmidt kritiserar Ulf Persson för att han använder ett urvattnat kausalitetsbegrepp och för bort de rättsliga elementen ur orsaksläran. Om jag har förstått Schmidt rätt skiljer sig hans kausalitetsuppfattning från Ulf Perssons egentligen därutinnan, att man enligt Schmidt skall vid behov, för att i anknytning till människors allmänföreställningar få fram ens orts kausalitet mellan skadegörelse och förlust, använda sig av ett annat hypotetiskt led än den mest sannolika händelseutvecklingen, exempelvis att händelseförloppet utvecklats normalt (gynnsamt för den angripne). Så skulle t. ex. utdömande av ersättning för begravningskostnad innebära att man vid den rättsliga bedömningen tillerkänner den dödade evigt liv här på jorden. Jfr nedan s. 6. Mig förefaller det dock som om det knappast skulle vara någon fördel att röra sig med fiktioner av detta slag. Om i vissa fall skadestånd skall utgå utan att motsvaras av förlust synes man ha all anledning — inte minst i klarhetens intresse — att öppet konstatera detta. 

6 HALVAR LECHav följande översikt, vilken naturligtvis ej gör anspråk på att vara fullständig.
    För det fall att det kan antagas för visst att även utan den företagna gärningen en olyckshändelse skulle haft hela den inträffade skadan till följd hävdar WINROTH (Strödda uppsatser IV, Om skadestånd, 1907, s. 300; se även s. 323 f.), att skadestånd alls icke bör utgå. Även sådan alternativ orsak till realskada som icke verkat i det faktiska förloppet skall således enligt hans mening beaktas vid differensbestämningen. Det är av intresse att se hur Winroth, a. a. s. 84, motiverar att ersättning likväl bör utgå för begravningskostnad: »Häremot kan väl sägas att alla människor en gång i tiden skola dö. Men gärningen har dock haft kostnaden till följd, och med säkerhet kan icke sägas, huru, om dödandet ej mellankommit, det skulle hava ställt sig med kostnadens uppstående, storlek och betalande.» Tydligen anser Winroth, på grund av ovissheten i dessa hänseenden, den alternativa skadan ej riktigt jämförlig med den aktuella begravningskostnaden. Något verkligt undantag från regeln om alternativ orsaksbeaktande har Winroth nog knappast ansett föreligga.1
    Hult kritiserar (a. a. s. 127 ff) alla de tre meningar som i rättsfallet NJA 1950 s. 650 förekommo i HD. Han utgår från att vad som obestritt gäller om rättsstridiga handlingar som konkurrerande självständiga orsaker är fullt ut tillämpligt även å kollision mellan rättsstridig handling och sjukdom som orsak till förlust av arbetsförmågan. Till spörsmålet om samma regel bör gälla för andra fall av orsakskonkurrens mellan rättsstridig handling och casuell händelse tager Hult ej bestämd ståndpunkt. Han håller dock för antagligt att regeln är tillämplig även där. Från angivna utgångspunkt kommer Hult till samma resultat som jr E. Lind och Söderlund. Eftersom här föreligger ett exempel på att en och samma skada orsakas av två självständigt verkande orsaker och i dylikt fall vardera bör betraktas som orsak till skadan, anser Hult att i förhållandet mellan trafikförsäkringsföreningen och generalpoststyrelsen vardera sidan har att bära halva skadan.2

 

1 Angående begravningskostnad se även ULF PERSSON, a. a. s. 170 not 47 med hänv., s. 177 överst och s. 182 not 71.

2 Det ter sig för mig rätt svårförklarligt hur man från HULTS egen utgångspunkt kan komma till detta resultat. Hult torde i likhet med mig se saken så (se a. a., s. 132), att styrelsen genom utbetalningen av lön till tjänstemannen inträtt i den rätt att av skadevållaren erhålla mot avlöningen svarande gottgörelse, som skulle ha tillkommit tjänstemannen i händelse han ej fått uppbära lön. Tydligen skulle enligt Hults mening, i analogi med vad som gäller vid solidariskt ansvar, tjänste- 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 7    Hult är ej ensam om att vilja som allmän princip i orsakshänseende likställa ansvarsgrundande och casuella händelser. Det resonemang mot denna princip som föres av ANDENÆS i avhandlingen Konkurrerende Skadeårsaker, TfR 1941 s. 241 ff, har jag dock för min del funnit övertygande. »Mennesket er utsatt for å lide skade på så mange måter — ved naturkatastrofer, ved sykdom og ulykker, ved uheldige konjunkturer og feilslagne spekulasjoner. Alt dette får en ta som slag som skjebnen gir en; en kan ikke velte skaden over på andre. Men der hvor en menneskelig handling har medført en forandring i begivenhetenes løp, oppstår tanken om å gjøre ham ansvarlig for den skade andre lider ved forandringen.» Från den utgångspunkten kan det i regel icke bliva fråga om ersättningsskyldighet, när någon sådan avvikelse »fra det naturbestemte begivenhetsforløp» icke föreligger.
    Karlgren, a. a. s. 36 f., har ej kunnat ansluta sig till Hults mening. Principen för konkurrens mellan självständigt verkande skadeorsaker som äro ägnade att ådraga skadeståndsansvar anser Karlgren, med vidhållande av en tidigare uttalad mening (Skadeståndsläran, 1943, s. 38), näppeligen böra tillämpas när den ena orsaken i stället är en casuell händelse; snarare får man kanske utgå från att den skadegörande handlingen då icke betraktas som kausal. Av Andenæs anförda synpunkter, till vilka jag längre fram återkommer, anser han väga tungt till stöd för jr Hellquists och min ståndpunkt i 1950 års rättsfall.1
    Ulf Persson, a. a., skiljer beträffande självständigt verkande orsaker, av vilka en är casuell, mellan två möjligheter, nämligen å ena sidan det fall, att orsakernas verkan hela tiden är samtidig, och å andra sidan den här aktuella situationen, där skadeförloppet omfattar två skeden, ett tidigare, varunder X-faktorn ensam verkar i förloppet, och ett senare, varunder även Y-faktorn verkar. Utmärkande för denna situation är att X-faktorn hela tiden

 

mannen i så fall haft anspråk på full ersättning av skadevållaren även under sjukdomstiden. Under sådana förhållanden borde, tycker man, styrelsen ha rätt till full ersättning av föreningen, eftersom denna gentemot tjänstemannen haft att svara för skadevållarens ersättningsskyldighet.1 Som en tänkbar invändning mot denna ståndpunkt anför KAHLGREN, Skadeståndsrätt, s. 36 not 10, att skadevållaren ej bör vara bättre ställd i nu avsedda fall än när den skadelidandes egen culpa medverkat till skadan. Tydligen syftar Karlgren här framför allt på det förhållandet, att skadevållaren, när den skadelidande culpöst medverkat på ett så avgörande sätt att utan hans handlande någon skada överhuvud ej skulle ha uppkommit, likväl ej befrias från ansvar utan ålägges jämkad skadeståndsskyldighet. Att märka är emellertid att i dessa fall skadevållarens och den skadelidandes handlande icke äro självständiga skadeorsaker; för skadans uppkomst har varderas handlande varit en förutsättning. 

8 HALVAR LECHär kasual till hela realskadan och att under det senare skedet Y-faktorn har (potentiell) förmåga att även den utlösa hela den å detta skede belöpande realskadan. Beträffande det förra fallet anger Ulf Persson (s. 235 f.) uttryckligen som sin uppfattning att ansvarsfrihet för den som står bakom X-faktorn är motiverad.Till stöd härför anför han åtskilliga omständigheter. Bl. a. framhålles att det ju här är särskilt klart att X-faktorn är utan betydelse för den skadelidandes ekonomiska läge, eftersom redan den inträffade casus var tillräcklig för effektens inträde. Beträffande det senare fallet anför han (s. 245 f.) att också i den situationen blir av betydelse vad han anfört om det förra fallet: de allmänna skäl som tala för alternativkonkurrensens beaktande, kompletterade med det ytterligare stöd som beror av att Y-faktorn även verkat i det faktiska förloppet. Vid närmare betraktande härav, tillägger Ulf Persson med adress till Hult, synes den ståndpunkt som jr Hellquist och jag i rättsfallet NJA 1950 s. 650 företrädde, nämligen statuerande av ansvarsfrihet för X-faktorn (trafikolyckan), icke så svårförståelig.
    GRÖNFORS, Skadelidandes medverkan, 1954, s. 30, hävdar att om skadan måste anses ha uppkommit genom samverkan mellan en casuell händelse och skadegörarens handling (konkurrerande skadeorsaker), så torde man helt eller åtminstone delvis befria skadegöraren från ansvar under hänvisning till att hans handling i själva verket knappast kan uppfattas såsom kausal i förhållande till totalskadan.
    LEJMAN har kommenterat rättsfallet NJA 1950 s. 650 i den rättsfallsöversikt som finns intagen i SvJT 1954 s. 434 ff. Mest plausibel synes honom den uppfattningen, att då den konkurrerande faktorn (alltså Y-faktorn), såsom i nyssnämnda fall, varit alldeles oskönjbar (när kroppsskadan tillfogades), skadestånd bör utdömas, vilket in dubio bör jämkas till hälften.
    Vad angår svensk rättspraxis hänvisar Winroth till NJA 1898 s. 361. I detta rättsfall kom emellertid endast HovR:n och N. Rev. att taga ställning till spörsmålet om konkurrens mellan självständigt verkande skadeorsaker. Ovanför ett vattenverk belägna ägor hade översvämmats sommartid, och det var utrett att verkets dammluckor icke, såsom bort ske, hållits öppna. HovR:n fann framställt skadeståndsanspråk icke kunna bifallas emedan skadan ändå skulle ha uppstått till följd av ovanligt stor nederbörd, och N. Rev. hemställde om fastställelse av domen i den delen. HD fann att underlåtenheten att hålla dammluckorna öppna, den ymniga nederbörden och viss försummelse av jordägarna själva

 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 9tillsammans framkallat skadan och utdömde på den grund hälften av skadans belopp.
    Först genom pleniavgörandet NJA 1924 s. 538 blev begravningskostnad av HD godtagen som ersättningsgill kostnad.
    Ett visst stöd för sin åsikt har Hult funnit rättsfallet NJA 1928 s. 65 eventuellt även rättsfallet NJA 1936 s. 560 erbjuda. Det varemellertid icke i någotdera fallet fråga om självständigt verkande orsaker. En mänsklig verksamhet samverkade i detta ords vanliga mening med en naturhändelse till åstadkommande av den totala omfattning skadan erhöll. I 1928 års rättsfall, där den mänskliga verksamheten var den dominerande skadefaktorn, ansågs skadevållaren ej skyldig ersätta den skadeökning som berott av sammanträffandet med naturhändelsen. I 1936 års rättsfall, där i stället naturhändelsen dominerade, inskränktes ersättningsskyldigheten till den skadeökning som blivit en följd av att viss försumlighet från skadevållarens sida kommit att samverka med naturhändelsen. Båda avgörandena bekräfta att för följder av naturhändelser har man att själv svara.1
    NJA 1951 s. 86. En i Stockholms stads tjänst anställd säsongarbeterska påkördes av en motorcykel, skadades och blev arbetsoförmögen ej blott under den tid som återstod av den normala arbetssäsongen utan även under viss tid därefter. Frågan gällde huruvida staden, som enligt kommunalarbetaravtal utgivit sjuklön till den skadade för hela tiden, skulle tillerkännas ersättning även för den del därav, som belöpte på tiden efter arbetssäsongens utgång. Stadens talan härom ogillades enär arbeterskan icke lidit någon förlust och därför ej erhållit rätt till skadestånd.Fallet kan tydligen ses ur synpunkten av alternativkonkurrens, närmare bestämt konkurrens mellan självständigt verkande or-

 

1 Jfr KARLGREN, Skadeståndsrätt s. 37, ULF PERSSON, a. a. s. 236—240 o. 248, samt GRÖNFORS, a. a. s. 30.

2 HD har i flera fall, när det gällt att från viss tidpunkt utdöma definitiv livränta, beräknad efter den medicinska invaliditetsgraden och den skadades till visst belopp uppskattade årsinkomst vid full arbetsförmåga, fastställt livräntan att hela tiden utgå med samma belopp trots att den därigenom kommit att för tid som förflutit överstiga den skadades faktiska förlust. Förfarandet torde ha sin förklaring däri, att det alltid är i viss mån osäkert om livräntan verkligen kommer att också i det långa loppet ge den skadade full kompensation. Oförutsedda omständigheter kunna tydligen medföra att så ej blir fallet. Till följd av denna ovisshet har man ansett sig sakna tillräcklig anledning att för den förflutna tiden låta livräntan utgå efter lägre grunder än de som beräknats böra genomsnittligt gälla. Emellertid kan det ej råda någon tvekan om att i princip det är den reella förlusten som skall ersättas. Se KARLGREN, Skadeståndsrätt s. 200 ff. (jfr OFTINGER, Schweizerisches Haftpflichtrecht I, 1940, s. 146—163). 

10 HALVAR LECHsaker. Y-faktorn, bristen på arbetstillfällen, är snarlik en sådan händelse som att strejk mellankommit. Det kan svårligen tänkas att utgången skulle blivit en annan, om det i stället varit av sådan anledning den skadade från viss tidpunkt ej kunnat utnyttja sin arbetsförmåga och därför ej kunnat påräkna arbetsinkomst.1
    NJA 1953 s. 42. I anledning av det tyska anfallet på Danmark och Norge i april 1940 hölls under en del av året visst kustområde i Bohuslän, varest hotell- och restaurangrörelse drevs, avspärrat av militära skäl. I samband med avspärrningen togs mark inom hotell- och restaurangområdet i anspråk för tillfälliga befästningsarbeten m. m. Detta förfogande, som fortgick en tid framåt och innebar hinder för rörelseidkaren att sommaren 1940 driva hotell- och restaurangrörelsen, ansågs rättsstridigt. Oavsett att redan avspärrningen i och för sig inneburit hinder för rörelsens drivande och detta förhållande genom tidigare meddelad dom förklarats icke medföra ersättningsskyldighet för kronan, ålades kronan skadeståndsskyldighet på grund av förfogandet. I detta fall blev alltså Y-faktorn, avspärrningen av området, icke beaktad. Denna prövning, vari jag själv deltog, föranleddes, i allt fall för mitt vidkommande, av att kronan, som stod bakom X-faktorn, även stått bakom Y-faktorn. En bedömning i motsatt riktning hade inneburit att kronan, genom att efter fritt beprövande finna avspärrning påkallad, kunnat bereda sig möjlighetatt utan risk för ersättningsskyldighet företaga det rättsstridiga förfogandet.2 Jag betraktar alltså lösningen som ett av speciella förhållanden motiverat avsteg från vad i allmänhet bör gälla vid konkurrens mellan självständiga orsaker, när den ena orsaken är en icke ansvarsgrundande händelse.
    Rättsfallet NJA 1954 s. 30 rör konkurrens mellan självständigt verkande orsaker till rättegångskostnad. Innan jag refererar fallet vill jag erinra om ett par bestämmelser i rättegångsbalken.
    Har å ena partens sida intervenient deltagit i rättegången och har motparten fått vidkännas rättegångskostnad som varit påkallad med hänsyn såväl till den andra partens, interventens, som till intervenientens åtgärder i rättegången äger han icke av intervenienten utfå ersättning ens för någon del av kostnaden. Jämlikt 18 kap. 12 § RB svarar nämligen intervenienten allenast för den särskilda kostnad som orsakats av interventionen. I förhållande till intervenienten får interventens motpart alltså finna

 

1 Jfr WALIN, a. st. s. 100 under (5).

2 Jfr ULF PERSSON, a. a. s. 158 not 13 och s. 174 ff.

 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 11sig i att kostnad som varit påkallad redan med hänsyn till interventens talan (Y-faktorn) betraktas som i sin helhet beaktansvärd alternativ skada. På motsvarande sätt förhåller det sig enligt RB 31 kap. 11 § andra st. med tilltalads rätt till ersättningav målsägande som jämte åklagaren fört talan i målet. Y-faktorn som här utgöres av det allmänna åtalet beaktas till hela beloppet av den därav påkallade kostnaden. I motsvarande mån reduceras alltså den tilltalades möjlighet att av målsäganden utfå kostnadsersättning i anledning av dennes talan (X-faktorn).
    Samma princip om fullt beaktande av den alternativa (självständigt verkande) orsaksfaktorn tillämpade HD nu i rättsfallet NJA 1954 s. 30. Av särskilt intresse är att icke något lagstadgande tvingade därtill. En analog tillämpning av grundsatsen i 31 kap. 11 § andra st. RB låg dock mycket nära till hands. Avgörandet tillåter därför knappast någon slutsats angående majoritetens uppfattning om hur orsakskonkurrens av förevarande slag är att bedöma i fråga om kostnader i allmänhet. Situationen var följande. I anledning av en kollision mellan en av A förd bil och ett av B fört traktortåg hade en underrätt på talan av åklagaren fällt såväl A som B till ansvar för ovarsamhet samt därjämte efter yrkande av A förpliktat B att till A utgiva jämkad ersättning för skador å A:s bil. A hade ensam sökt ändring i domen under yrkande om befrielse från ansvar och om åläggande för B att till A utgiva ersättning utan jämkning. HovR:n hade därefter, med ändring av underrättens dom, ogillat ansvarstalan mot A samt förpliktat B att till A utgiva fullt skadestånd. Frågan gällde huruvida A ägde av B utfå ersättning för sina kostnader å målet i HovR:n. Med fastställelse av HovR:ns domslut ogillades A:s yrkande — utom beträffande kostnaden för lösen av en utskrift av HovR:ns dom — enär A icke i HovR:n haft rättegångskostnader som kunde hänföras enbart till hans talan i skadeståndsfrågan. En ledamot var av skiljaktig mening och ville låta B betala hälften av A:s kostnader eftersom dessa varit gemensamma för A:s talan om befrielse från ansvar och hans skadeståndsanspråk mot B samt kostnaderna icke läte sig särskilja.
    Vad härefter beträffar dansk och norsk rätt får det räcka medföljande orientering.
    USSING, Erstatningsret, 1947, s. 147—148, vänder sig mot en av JUL. LASSEN uppställd regel att en handling ej skall medföra ansvar för en rättsstörning om samma eller väsentligen samma rättsstörning skulle ha inträtt även om handlingen icke hade företagits. Enligt Ussings mening är det knappast möjligt att finna

 

12 HALVAR LECHnågon »real Grund» för en sådan regel. Om man överhuvud vill utesluta ansvar emedan förlusten ändå skulle ha drabbat den skadelidande, bör det i allt fall inskränkas till att ske i långt snävare utsträckning och blott i fall som tydligare skilja sig från dem som följa huvudregeln.
    Till belysning av spörsmålet hänvisar Ussing till Østre Landsrets dom i Ugeskrift for Retsvæsen 1925 s. 769. En elektriker somarbetade vid en starkströmsanläggning skadades genom att komma i beröring med strömmen och elektricitetsverket ansågs ansvarigt. Han ådrog sig därvid en »nervelidelse» som synes ha gjort honom arbetsoförmögen någon tid. Ett par dagar senare ådrog han sig emellertid en muskelbristning som också gjorde honom arbetsoförmögen men som ingen var ansvarig för. Elektricitetsverket ålades att ersätta honom för själva lidandet och obehaget som var förenat med den nervösa åkomman. Ersättning för inkomstbortfall och utgifter vägrades honom däremot, eftersom redan muskelbristningen måste antagas hava medfört dessa följder.
    Efter att ha redogjort för denna dom uttalar Ussing att om man i anslutning till domen ville uppställa en undantagsregel, kunde man tänka sig att låta ansvaret bortfalla under följande förutsättningar. Det förhållande som är ägnat att ådraga ansvar bör ha »samvirket med» en annan samtidigt verkande orsak som skulle ha medfört samma skada även om den verkat ensam. Denna orsak får å andra sidan icke vara ägnad att ådraga tredjeman ansvar eller att inverka på bedömandet av ersättningsfrågan enligt reglerna om skadelidandes medverkan.
    Med avseende å konkurrens mellan självständigt verkande orsaker, av vilka Y-faktorn är en sjukdom, kan Ussing således tänka sig ansvarsfrihet för den som står bakom X-faktorn.
    Norsk rätt tager i betydande utsträckning hänsyn till alternativkonkurrens.
    Andenæs' allmänna uppfattning om konkurrens mellan orsaker, av vilka den ena är en tillräknelig och den andra en naturlig händelse, har redan angivits (s. 7 ovan). Denna sin uppfattning motiverar han bl. a. med att »den forskjellsbetraktning som dominerer den ureflekterte rettsbevissthet» talar mot ansvar (a. st. s. 275 f.).
    Är det vid sådan konkurrens fråga om ersättning för förlorad arbetsförtjänst, bör enligt Andenæs den som står bakom den tillräkneliga orsaken gå fri från ersättningsskyldighet även när den naturliga händelse som blivit en självständig orsak till förlusten

 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 13icke kunde förutses när den i och för sig ansvarsgrundande handlingen företogs eller den därav föranledda skadan inträdde (s. 288 f.). Andenæs omnämner den av Ussing kommenterade domen i Østre Landsret samt två avgöranden från tysk rättspraxis, där ersättning för förlorad arbetsförtjänst ej alls utdömts för tid då den skadade undergått frihetsstraff resp. varit arbetsoförmögen på grund av sjukdom. Samtliga dessa avgöranden skulle enligt Andenæs vara riktiga även enligt norsk rätt. Av detta förhållande vill Andenæs dock ej draga några generella slutsatser omfattande alla fall där en efterföljande naturlig händelse med säkerhet skulle ha framkallat skadan ifall den tillräkneliga orsaken ej kommit först (alltså fall av alternativkonkurrens där den ena orsaken ej verkat i det faktiska utan blott i det hypotetiska förloppet och där det således ej föreligger konkurrens mellan självständigt verkande orsaker). De fall där det är fråga om förlorad arbetsförtjänst kunna nämligen enligt Andenæs ses ur synpunkten samtidigt verkande orsaker: Förlusten av arbetsförtjänst inträder från dag till dag.1
    ØVERGAARD, Norsk Erstatningsret, 1951, s. 28 ff, ville gå ännu längre i hänsyn till alternativ skada än Andenæs. För det fall att en efterföljande naturlig händelse med säkerhet skulle ha orsakatskadan om den tillräkneliga orsaken ej kommit först, hävdade han generellt, att den som är ansvarig för den första händelsen (X-faktorn) bör häfta endast för tidsintresset, d. v. s. den förlust som uppkommit intill den tidpunkt, då den efterföljande händelsen (Y-faktorn) skulle ha inträtt som skadeorsak. När det gällde »tap i framtidig erverv» på grund av kroppsskada, ville Øvergaard medgiva ansvarsfrihet vid en senare (casuell) alternativskada som inträffade före domen (a. a. s. 34).
    Andenæs och Øvergaard omnämna från norsk rättspraxis en hel rad domstolsavgöranden, varigenom beaktats alternativ orsak som ej verkat i det faktiska förloppet.
    ASTRUP HOEL, Risiko og ansvar, 1929, s. 239, förordar att starkt individualiserande synpunkter anläggas. Avgörandet bör byggas på nyanserna i de konkreta händelseförloppen, likheten eller olikheten med den händelse som eljest skulle inträffat, det mer eller mindre samtidiga sammanträffandet, de självständigt realiserade händelseförloppens större eller mindre yttre oavhängighet av varandra etc.
    Efter dessa översikter återgår jag till ett sådant sammanträf-

 

1 Ordvalet i mitt votum avsåg just att leda tanken på den analys av hithörande spörsmål som ANDENÆS företagit. 

14 HALVAR LECHfande mellan tillräknelig kroppsskada och sjukdom som förelåg i rättsfallet NJA 1950 s. 650 men antager att händelseförloppet, såväl det faktiska som det hypotetiska, i vissa avseenden varit annorlunda beskaffat än i rättsfallet.
    Om den skadade redan vid tiden för trafikolyckan varit arbetsoförmögen på grund av sjukdom, hade väl knappast någon meningsskiljaktighet kunnat råda om att ersättning för förlorad arbetsinkomst ej kunde tillerkännas honom för tid varunder han fortfarande var sjuk och redan av den anledningen arbetsoförmögen.1 Antar man att han någon tid efter trafikolyckan, medan han alltjämt är arbetsoförmögen på grund av handskadan, tillfrisknar från sjukdomen, synes det lika klart att han från den tidpunkten bör anses berättigad till ersättning (och detta alldeles oavsett om tillfrisknandet kunde förutses när handskadan tillfogades honom). Skulle han på grund av allmän löneförhöjning från viss senare tidpunkt ha erhållit högre lön om han varit i arbete, lär denna omständighet i motsvarande mån böra inverka höjande på ersättningen. Antages vidare att efter ännu någon tid å hans arbetsplats utbryter strejk som skulle gjort honom arbetslös, torde i fortsättningen — i analogi med utgången i rättsfallet NJA 1951 s. 86 — någon ersättning icke skola tillgodoföras honom förrän strejken upphört. Det förutsättes hela tiden att dom ej meddelas förrän handskadans förlopp och verkningar kunna i sin helhet överblickas.
    De gjorda antagandena åskådliggöra att det hypotetiska ledet enligt sakens natur är underkastat successiva förändringar och att dessa äro av två slag. De kunna vara ägnade att förbättra eller tvärtom ägnade att försämra den skadades situation i inkomsthänseende. Jag kallar de båda kategorierna i fortsättningen för plusfaktorer och minusfaktorer.
    Ytterligare må nu antagas att det hypotetiska förloppet mellan löneförhöjningen och strejken omfattar även en period då den skadade var arbetsoförmögen på grund av annan sjukdom än den varav han led vid tiden för trafikolyckan och att han under denna sjukperiod (trots att han även då skulle oavsett trafikolyckan varit oförmögen till arbete) anses berättigad till ersättning, motsvarande (den höjda) lönen eller en del därav. Differensbestämningen kommer då att uppvisa följande egendomliglieter.2

 

1 Jfr WALIN, a. st. s. 102.

2 Mitt exempel kan synas alltför konstruerat. Emellertid avses ej att visa ett normalfall utan att peka på vilka inkonsekvenser den angivna lösningen företer. 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 15    För det första fyller skadeståndet i vad angår ersättningen för den senare sjukdomstiden icke någon reparativ funktion. I stället riktas den skadelidande på den ansvariges bekostnad, vilket ter sig särskilt anmärkningsvärt om någon oaktsamhet ej ligger den ansvarige till last.
    För det andra blir differensbestämningen ej konsekvent. Medan det hypotetiska ledets plusfaktorer (tillfrisknandet, löneförhöjningen) få ingå däri till sin fulla hypotetiska verkan, beaktas ett speciellt slag av minusfaktorer, nämligen mellankommen sjukdom, icke alls eller endast till en del av sin verkan. Olika slag av minusfaktorer behandlas olika utan att någon reell grund kan påvisas. Beträffande såväl plusfaktorer som minusfaktorer göres differensbestämningen i stort sett dynamisk, men i ett visst hänseende, nämligen när det gäller vilken arbetsförmåga den skadade skulle haft om kroppsskadan ej tillfogats honom, fixeras den vid tidpunkten för den skadeorsakande händelsen (eventuellt vid den tidpunkt då den skadade var återställd från en sjukdom varav han led när kroppsskadan drabbade honom). Differensbestämningen blir därigenom skev.
    Vill man trots allt tillerkänna den skadade ersättning även för sjukdomstiden torde — även om vissa rättstekniska hänsynockså kunna åberopas — den mest vägande motiveringen därför vara hänsyn till rättskänslan.1 Det förhåller sig troligen så, att många, i allt fall vid första påseendet, finna det egendomligt att ersättning som börjat utgå för inkomstbortfall på grund av kroppsskada skulle upphöra i anledning av att den skadade drabbats av sjukdom.
    Till rättskänslan eller det allmänna rättsmedvetandet kan appelleras på många sätt. Under diskussionen om 1950 års rättsfall har från flera håll betonats att ersättningens upphörande skulle te sig förbluffande för vederbörande (Walin a. st. s. 102, Lejman

 

1 Vad som skall inläggas i detta ord är tämligen oklart. Här må åt ordet givas ungefär den innebörd det har hos FR. VINDING KRUSE, vilken i TfR 1941 s. 469 definierat »retsfølelsen» som det instinktiva, ögonblickliga, rättsliga avgörandet av alla mänskliga intressekonflikter. Fr. Vinding Kruse konstaterar att rättskänslan just på grund av sitt ögonblickliga, instinktiva ställningstagande ofta tager fel. A. VINDING KRUSE framhåller, TfR 1951 s. 390, att den »almindelige retsfølelse» enligt sin natur är vag, känslobetonad och oreflekterad och att det därför oftast är svårt att avgöra vilken vikt man bör tillerkänna den. Beträffande frågan om skadestånd bör utgå vid konkurrens mellan självständigt verkande orsaker, varav den ena är casuell, åberopas rättskänslan till stöd för rakt motsatta meningar. Medan ANDENÆS, såsom omnämnts ovan s. 12, anser rättskänslan tala mot ansvar och även ULF PERSSON, a. a. s. 181, håller för troligt att rättskänslan reagerar i sådan riktning, äro andra författare av motsatt uppfattning, varom mera i det följande. 

16 HALVAR LECHa. st. s. 435) eller rent av ofattbart och orimligt för den skadade och överraskande för den skadevållande (Hult a. a. s. 130).
    Mera i förbigående må framhållas, att det nog inte alltid kan undvikas, att den lösning av större frågekomplex, som finnes i stort sett vara den lämpligaste, på en eller annan punkt kan komma att te sig överraskande för många, bland dem kanske t. o. m. båda parterna i en viss konfliktsituation, Hur ofta händer det ej den juridiskt bildade att han först efter noggrant studium av motiven kan förstå, varför lagstiftaren bestämt sig för den ståndpunkt som efter många överväganden blivit den slutliga? Självfallet måste detsamma oftare hända den i juridiska spörsmål obevandrade, som ej har den juridiskt bildades möjlighet till översikt och jämförelser. För att taga ett exempel som berörts i det föregående är det väl ej uteslutet att utgången i rättsfallet NJA 1954 s. 30 för många ter sig överraskande. Med det sagda har jag naturligtvis ej velat påstå annat än att man bör eftersträva lösningar som alla kunna finna naturliga. Vad jag velat framhålla är endast att detta önskemål ej kan realiseras fullt ut, om man ej vill eftergiva kravet på fasta normer.
    Medan Hults och Walins uttalanden om att den av mig förordade lösningen skulle vara ofattbar eller förbluffande hänföra sig allenast till spörsmålet om inverkan av en efter olycksfallet utbruten sjukdom,1 ha Lejmans uttalanden en allmännare innebörd. Enligt Lejman måste det förefalla förbluffande, icke blott för exempelvis en bilförare utan även för den stora allmänheten, om dennes skadestånd skulle bortfalla av den anledning, att en fullkomligt oskönjbar faktor i form av en sjukdom, som icke kan ha haft betydelse för realskadans omfattning, förelegat. Här talas endast om sjukdom. Men av det uttalande i fortsättningen som återgivits ovan s. 8 synes framgå att Lejman avser alla fall, där Y-faktorn varit oskönjbar när kroppsskadan (den omedelbara skadan) tillfogades. Enligt Lejman bör, såsom förut omtalats, i dessa fall skadeståndet in dubio jämkas till hälften.
    Skadestånd motsvarande halva inkomstbortfallet skulle således utdömas ej blott vid sjukdom utan även när den konkurrerande faktorn, Y-faktorn, är t. ex. förvaring i häkte eller arbetslöshet

 

1 Det ofattbara eller förbluffande skulle ligga däri att den skadade skulle få mindre därför att han tillika drabbades av sjukdom. Uttrycker man saken så, hoppar man tydligen över ett led i tankegången och just det led, som är ägnat att åtminstone i någon mån dämpa den negativa känslofärgen. Att ersättningen upphör motiveras ju med att den skadade drabbas av sjukdom och på den grund skulle oavsett kroppsskadan ha varit utan arbetsförtjänst. Det är det senare ledet som är det avgörande, medan det förra blott är ett genomgångsled. 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 17på grund av strejk, allt under förutsättning att denna faktor varit oskönjbar. Jag kan inte föreställa mig annat än att vid andra konkurrerande orsaker än sjukdom — för att till en början hålla mig till sådana Y-faktorer — en dylik bedömning åtminstone ibland skulle förefalla ganska egendomlig.
    Den skillnad som skulle göras mellan skönjbara och icke skönjbara faktorer skulle säkerligen te sig rätt förbryllande. Ingen skulle väl kunna begripa varför den skadade, under tid då han är häktad eller oavsett kroppsskadan skulle varit arbetslös på grund av strejk, i fråga om rätten till ersättning för inkomstbortfallet skulle vara olika ställd allteftersom häktningen eller strejken kunnat skönjas eller inte, när kroppsskadan, t. ex. en handskada, åsamkades honom.
    Vid kroppsskada är det ofta, under längre eller kortare tid, i hög grad ovisst hur omfattande realskadan kommer att bli. Den slutliga omfattningen beror ju ej blott av den omedelbara skadan utan av en hel rad faktorer i det senare händelseförloppet, däribland ofta nog sådana som från början ej kunna skönjas. Läkningsförloppet kan kompliceras av orsaker som ej kunnat förutses, händelser av avgörande betydelse för vilken arbetsförtjänst den skadade kunnat påräkna kunna taga en oväntad vändning o. s. v. Man kan naturligen tänka sig att man ej brydde sigom hur den faktiska utveckligen kom att gestalta sig utan blottfäste sig vid vad som kunnat — vid tiden för den omedelbara skadans tillfogande — beräknas sannolikt komma att ske och bestämde skadeståndet efter dessa kalkyler. Men det faller ingen in att gå tillväga så när det är fråga om ett händelseförlopp som kan överblickas. Det skulle vara att hellre hålla sig till ovissa antaganden än till erfarenhetens vittnesbörd. Om man sålunda, när det gäller realskadan, söker komma till ett resultat som så nära som möjligt svarar mot den konkreta skadan och därmed den reella förlusten, är det a priori överraskande, att man skulle förfara på annat sätt när det gäller en konkurrerande orsaksfaktor. Att göra en sådan skillnad synes konstlat, så mycket mer som en konkurrerande faktor ofta ej har självständigare karaktär än att man mycket väl kan tänka sig att taga hänsyn till faktorn direkt vid realskadans uppskattning. Så är t. ex. fallet med av en eller annan anledning uppkommen brist på arbetstillfällen; jfr NJA 1951 s. 86.
    Medan somliga Y-faktorer under alla förhållanden skulle medfört bortfall av hela den skadades arbetsförtjänst, skulle kanske andra medfört bortfall av allenast en del av förtjänsten. Verkan

 

2—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

18 HALVAR LECHav Y-faktorer av det sistnämnda slaget skulle väl ej gärna kunna bestämmas efter andra grunder än verkan av de övriga. Vid den lösning Lejman synes vilja i princip förorda skulle resultatet bli, att om den skadades inkomst under alla förhållanden skulle tillföljd av en händelse som ej kunnat förutses, t. ex. en fabriksbrand, från viss tidpunkt ha nedgått till hälften av vad den var vid olyckstillfället, så skulle den ansvarige ha att ersätta i första hand naturligtvis den inkomst den skadade från den tidpunkten faktiskt kunnat påräkna men därutöver halva skillnaden mellan denna inkomst och inkomsten vid tiden för olycksfallet. En sådan effekt av att den senare händelsen varit oskönjbar skulle väl snarast uppfattas som »kineseri».
    Men även eljest skulle nog resultatet av den ifrågasatta principen ibland te sig föga rimligt, framför allt naturligtvis ur den ansvariges synpunkt men även för utomstående. Med differensbestämningens tankegång — vilken ju ej har något med orsaksteorier eller med teorier överhuvudtaget att skaffa — torde det stora flertalet människor vara tämligen väl förtrogna, låt vara att de ej göra tankegången alldeles klar för sig. Säkerligen skulle man därför ibland ha svårt att förstå, att den som under alla förhållanden skulle varit utan arbetsförtjänst — det må bero på att han skulle varit arbetslös, att han är häktad eller någon annan omständighet — skulle kunna begagna sig av att han är arbetsoförmögen till följd av en kroppsskada, för vilken annan är ansvarig, till att på denne övervältra en del av det oundvikliga inkomstbortfall han eljest måst bära ensam.
    Lejman motiverar sin uppfattning med omsorg om skadeståndets preventiva funktion, vilken i rättsfallet NJA 1950 s. 650 skulle ha beaktats alltför litet. Hur skadeståndets uteblivande i de fall varom här är fråga skulle inverka på skadeståndets preventivfunktion synes det mycket svårt att bilda sig en någorlunda säker uppfattning om. Ulf Persson, a. a., har ägnat frågan en ingående undersökning till vilken här må hänvisas. Han kommer till det resultatet att preventionens positiva effekt troligen icke nämnvärt ökas genom fällande skadeståndsdomar i konkurrensfallen. Någon mer betydande negativ inverkan å preventionseffekten av ansvarsfrihet vid konkurrens mellan självständigt verkande orsaker torde, anför han vidare, som regel icke vara att befara, eftersom X-faktorns irrelevans här framstår som särskilt påtaglig (s. 180). Alldeles klart är att man vid bedömandet av detta spörsmål även måste beakta att preventionseffekten kan ogynnsamt påverkas av att under sken av skadestånd en ersättning ut-

 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 19dömes, som snarast har karaktär av straff och som ålägges ävenden som ej varit ens i ringa grad oaktsam (jfr Ulf Persson, a. a.s. 160—164). Till grund för Lejmans mening ligger tydligen hans uppfattning om det förbluffande i att skadestånd ej skulle utgå, men uppenbarligen äro meningarna delade om huruvida denna lösning verkligen är så förbluffande (se ovan s. 16 not 1).
    Emellertid synes det rätt troligt att många, kanske de flesta, ha en annan och mera känslobetonad inställning till sjukdom som konkurrerande orsaksfaktor än till andra Y-faktorer. Förklaringen tror jag delvis är att söka i det förhållandet att en sådan orsaksfaktor som t. ex. arbetslöshet på grund av strejk på ett helt annat sätt än sjukdom skiljer ut sig som en självständig orsak. För det oreflekterade medvetandet flyta sjukdomen och den därav följande arbetsoförmågan ihop med kroppsskadan och den arbetsoförmåga denna dragit med sig. Härtill kommer så naturligtvis medömkan med den som drabbas av sjukdom efter att förut ha åsamkats kroppsskada.1 Oftast spela även moraliska synpunkter in, i det den ansvarige mer eller mindre medvetet tillägges skuld till kroppsskadan.
    Att den generaliserande moraliska värderingen är rent känslomässig behöver knappast påpekas. Medömkan som allmän reaktion har uppenbarligen ej heller mycket med realiteter att skaffa.Det kan naturligtvis mycket väl förhålla sig så, att den skadades belägenhet varken i ekonomiskt eller annat avseende är sämre än den ansvariges. Har den skadelidande olycksfalls- eller sjukförsäkring2 eller är han medlem av erkänd sjukkassa bereder dagsersättningen eller sjukpenningen honom viss gottgörelse för inkomstbortfallet, oftast dock till alltför obetydligt belopp. Har han det ej, blir han i varje fall ej sämre ställd än om sjukdomen inträffat under tid då han ej var olycksfallsskadad. Tillerkännes den skadelidande på grund av olycksfallet ersättning jämväl under sjukdomstiden och har den ansvarige ej ansvarsförsäkring, kan resultatet ibland komma att framstå som direkt obilligt mot den ansvarige. Särskilt kan så bli fallet om den skadelidande, på grund av försäkringsavtal3 eller medlemskap i sjukkassa, uppbär

 

1 Se särskilt HULT, a. a. s. 130.

2 Anmärkas bör att uppsatsen tillkom före sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

3 Enligt de för enskild olycksfallsförsäkring gällande allmänna villkoren påverkas ej ersättning av mellankommande sjukdom; detsamma gäller om den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Härav kan självfallet ej dragas någon slutsats om vad som bör gälla om skadestånd. Det skulle uppenbarligen både för försäkringsanstalten och försäkringstagaren vara förenat med stora praktiska olägenheter att från ersättningsskyldigheten undantaga perioder av sjukdom som föranletts av annan orsak än olycksfallet. 

20 HALVAR LECHersättning som han äger kumulera med skadeståndet.1 Efter det lagen om allmän sjukförsäkring den 1 januari 1955 trätt ikraft erhåller den skadelidande från och med sjukperiodens fjärde dag sjukhjälp i form av sjukpenning om lägst 3 och högst 20 kronor. Vid en beräknad årsinkomst av minst 8 400 kronor, vilket belopp torde snarare understiga än överstiga manliga industriarbetares medelinkomst, är sjukpenningen under de första 90 dagarna lägst 14 och därefter lägst 9 kronor. Sjukförsäkringslagen lägger ej hinder i vägen för den skadelidande att kumulera sjukhjälpen med skadestånd i anledning av olycksfallet. Men naturligtvis kan och bör domstolen förordna om avräkning.
    Å andra sidan kan det naturligen ur rättspolitisk synpunkt vara motiverat att taga hänsyn till rättskänslans reaktion även om den skulle sakna reell grund. I den mån avgöranden varigenom ersättning förvägras under sjukdomstiden uppfattas som orättvisa, skulle detta kunna tänkas inverka ofördelaktigt på skadeståndets preventionsfunktion. Det är en möjlighet som bör tagas i betraktande, men man bör då ej heller lämna ur räkningen att en mindre grupp samhällsmedlemmar, vilka naturligtvis främst äro att söka bland dem som skulle ha att av egna medel utgiva ersättning, kan väntas reagera lika mycket eller starkare mot avgöranden av den motsatta innebörden. Som Ulf Persson framhåller (a. a. s. 246 not 65), kan det för skadevållaren vara svårt att förstå, varför han skall betala ersättning för en förlust som skulle ha uppkommit under alla förhållanden. Det avsteg från reparationsgrundsatsen och den bristande konsekvens som utmärka dessa avgöranden låta dem framstå som ganska säregna. Om de olika reaktionernas styrka och eventuella betydelse är det svårt att göra sig någon föreställning. Det hela blir mycket osäkra spekulationer.
    I rättsfallet NJA 1950 s. 650 stannade jag efter åtskillig tvekan vid att ej frångå vad som syntes mig principiellt riktigt och bäst ägnat att tillgodose behovet av någorlunda fasta och enhetliga riktlinjer. I viss mån påverkades jag av Andenæs' och Øvergaards uttalanden om att den lösning som ur dessa synpunkter ägde företräde vore överensstämmande med norsk rätt. Ett särskilt stöd fann jag däri, att Andenæs, som syntes böjd för att tillägga »den ureflekterte rettsbevisthet» stor betydelse, icke hade något att invända mot denna lösning.
    Även om man medtager casuell olycksfallsskada som inträffat

 

1 Angående kumulation av skadestånd och försäkringsersättning vid personskador se HELLNER, a. a. s. 32 ff. 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 21efter den ansvariga skadans åsamkande, vilka fall i princip synas böra behandlas på samma sätt som sjukdom, torde den praktiska betydelsen av vilken lösning som väljes vara relativt liten. Inverkan av någon betydenhet torde skadeståndsinstitutets funktion ej kunna röna därav. För en sådan effekt är frekvensen avfall där frågan aktualiseras säkerligen för liten.
    Därvidlag är att hålla i minnet en omständighet som nog understundom förbises. För att en händelse skall kunna tagas i betraktande som minusfaktor i det hypotetiska jämförelseledet är det enligt sakens natur en förutsättning, att den icke själv har sin orsak i den ansvarsgrundande skadan. Det hypotetiska ledet är ju den följd av händelser man tänker sig skulle ha inträffat om utvecklingen ej avbrutits av den ansvarsgrundande handlingen. Att orsakssammanhang av antytt slag ej föreligger är utan vidare klart när det är fråga om en sådan minusfaktor som en strejk. Annorlunda är förhållandet när det är fråga om en sjukdom eller olyckshändelse. Även om enligt läkares utlåtande sjukdomen ej kan antagas ha något medicinskt samband med den kroppsskada, som blev en omedelbar följd av den ansvarsgrundande handlingen, är det måhända antagligt eller tänkbart, att det finns ett orsakssammanhang mellan de båda händelserna. Det kan bestå t. ex. däri att den som drabbats av den tillräkneliga kroppsskadan härigenom föranletts att byta vistelseort och på den nya uppehållsorten blivit smittad med åkomman eller ådragit sig en förkylning som gjort honom särskilt mottaglig för sjukdomen. Likaså kan en olyckshändelse som ej har något direkt samband med den första skadan ändock ha sin orsak i denna. Den första skadan har t. ex. föranlett en färd, varunder olyckshändelsen inträffat, eller har medfört en ändring i den skadades dagliga vanor, vilken i sin ordning medverkat till olyckshändelsen nr 2. Man har här ej anledning att fordra adekvat kausalitet. Även enligt min uppfattning är därför en sjukdom som pågick eller var under uppsegling när den tillräkneliga kroppsskadan inträffade att i viss mån bedöma på annat sätt än en senare inträffad sjukdom, nämligen såtillvida att i förra fallet möjligheten av kausalsammanhang mellan den tillräkneliga kroppsskadan och sjukdomens inträffande kan utan vidare avvisas.
    Har emellertid sjukdomen utbrutit efter det den tillräkneliga skadan kom till och gör den som är ansvarig för skadan gällande, att inkomstbortfallet under sjukdomstiden skulle inträffat även om skadan ej hade uppstått, kan ett vanskligt bevisbördespörsmål uppkomma. Vilken grad av sannolikhet för att sjukdomen

 

22 HALVAR LECHunder alla förhållanden skulle drabbat den skadade skall man kräva för att godtaga påståendet därom? Övervägande sannolikhet synes ej tillfyllest. Skadeståndets reparativa funktion skulle därigenom alltför mycket försvagas. Man bör nog fordra åtminstone att orsakssammanhang mellan skada och sjukdom sannolikt ej är för handen. Och det kan ifrågasättas om man ej bör ställa ett ännu strängare beviskrav på den ansvarige. Särskilt om skadan tillfogats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet är det kanske ej orimligt att kräva, att det skall framstå som uppenbart, att sjukdomen ej äger samband med skadan.1
    Med hänsyn till vad ovan anförts om att kroppsskadan ej får vara kausal till sjukdomen blir utrymmet för relevanta konkurrensfall säkerligen litet. Spörsmålet måste dock emellanåt bli aktuellt och kräver då sin lösning.
    Anses sjukdomen böra beaktas men ej till fullo, blir ersättningen beroende av domarens fria skön. Den skälighetsprövning som kommer till stånd kan sägas såtillvida vara egenartad som den blott kan resultera i utdömande av ett skadestånd som mer eller mindre överstiger den verkliga förlustens belopp. Någon motsvarande möjlighet att nedsätta skadeståndet under detta belopp — vare sig på grund av den ansvariges svaga ekonomiska ställning, den synnerligen lindriga beskaffenheten av visad oaktsamhet eller andra omständigheter — föreligger lika litet här som eljest.
    Vid en sådan prövning ligger det onekligen nära till hands att i normalfallen halvera den ersättning som skolat utgå om sjukdomen ej hade funnits. Situationen bedömes då på samma sätt som om sjukdomen varit en medorsakande (komplementärt verkande) faktor. Man bortser från att i verkligheten kroppsskadan och sjukdomen var för sig varit tillräckliga för att framkalla inkomstbortfallet. Eftersom den skadelidande själv har att bära följderna av sin sjukdom låter man liksom vid »klart» medvållande realskadan i lika mån »tillskrivas» de båda orsaksfaktorerna.2 Att en regel erhålles för normalfallen, om än skönsmässig, är tydligen i och för sig en fördel.
    Beträffande den av mig valda lösningen, vilken jag alltjämt är mest böjd att förorda, har jag redan angivit ett fall där jag anser den icke böra tillämpas, nämligen när situationen är jämförlig med den i rättsfallet NJA 1953 s. 42. Även vid uppsåtlig misshandel kan det ibland vara påkallat att helt bortse från alternativ-

 

1 Såväl WINROTH, a. a. s. 300 och 324, som ULF PERSSON, a. a. s. 318, uttala sig för ett strängt beviskrav i avseende å Y-faktorn.

2 Jfr GRÖNFORS, a. a. s. 52.

 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 23konkurrensen.1 Också andra undantag kunna tänkas. Så bör naturligen sådant åberopande av konkurrerande orsaksfaktorer som i betraktande av samtliga omständigheter finnes alltför pedantiskt eller småaktigt kunna lämnas utan avseende.2
    Emellertid innebär ju min ståndpunkt att när tillräknelig kroppsskada orsakat övergående arbetsoförmåga och en sjukdom blivit en självständig orsak till inkomstbortfallet, sjukdomen i regel skall beaktas till fullo och detta oavsett hur lång tid som förflutit från kroppsskadans inträffande tills sjukdomen begynte. Även vid bestående arbetsoförmåga bör enligt min mening en senare utbruten sjukdom i princip kunna komma i betraktande. Framför allt kan det bli fråga härom så länge differensbestämningen verkligen är av den beskaffenhet jag kallat dynamisk. Med detta uttryck menar jag såsom torde framgått av det föregående att differensbestämningen följer den faktiska utvecklingen — ifråga om den skadades arbetsförmåga, hans möjlighet att utnyttja denna, lönenivån i hans fack etc. — och låter växlingarna däri bliva avgörande för hur jämförelseleden gestaltas. I ett annat läge kommer frågan sedan differensbestämningen börjat grundas på genomsnitts- eller sannolikhetsberäkningar. När ett sådant förhållande som t. ex. en höjning av lönenivån i den skadades fack ej längre inverkar höjande på ersättningen kan ej heller en sådan omständighet som att sjukdom tillfälligt gjort den skadade arbetsoförmögen få medföra att ersättningen reduceras. Endast långvariga invalidiserande sjukdomstillstånd kunna komma i fråga att beaktas. Och tydligt är att ju längre tid som gått sedan den tillräkneliga kroppsskadan uppkom och ju svårare skadan varit med därav följande inverkan på den skadades hela livsföring, desto oftare måste det inträffa, att ett eventuellt samband mellan skadan och påtagliga följder därav, å ena, samt sjukdomen, å den andra sidan, icke kan med tillräcklig grad av sannolikhet negeras.
    Enligt Walins betraktelsesätt, a. st. s. 98 ff, är värderingen av den följdskada som utgöres av förlusten av arbetsförtjänst (enligt mitt uttryckssätt bortfallet av arbetsförtjänst) allenast ett sätt att uppskatta den ekonomiska betydelsen av den omedelbara skadan. Detta skulle kunna förklara varför den ansvariges skadeståndsskyldighet ej påverkas om den skadade efter det lagakraftvunnen dom föreligger blir arbetslös av orsak som ändå skulle ha inträffat, t. ex. storstrejk. När den omedelbara skadans

 

1 Jfr ULF PERSSON, a. a. s. 158 not 13, s. 174 ff.

2 Jfr ULF PERSSON, a. a. s. 182 in fine.

 

24 HALVAR LECHomfattning är fastställd — anför Walin vidare — bör också skadeståndet fastställas utan avseende å möjligheten att följdskadan, om man väntade, kanske skulle visa sig vara mindre (eller större) än man förut antog.
    Med differensbestämningens tankegång låter detta synsätt knappast förena sig, och jag har svårt att se, att betraktelsesättet skulle vinna stöd av vad som anföres i sammanhanget. Att den skadade efter erhållen lagakraftvunnen dom får behålla sitt skadestånd trots senare inträffad arbetslöshet synes ha en tillräcklig förklaring i de skäl som i allmänhet anföras för domens rättskraft. Och nog förekommer det att domstol, fastän kroppsskadans omfattning är fastställd, finner yrkande om ersättning för framtida förlust av arbetsinkomst icke böra prövas i den pågående rättegången därför att det icke kan tillförlitligen bedömas hur stor förlusten kommer att bli. Ett sådant avgörande kan säkerligen ej anses strida mot lag. I det avseendet må hänvisas till NJA 1951 s. 391, där HD i anledning av yrkande att livränta måtte bestämmas endast för en tid av två år ej fann yrkandet vara av beskaffenhet att icke (lagligen) kunna bifallas utan förklarade att (i det föreliggande fallet) tillräcklig anledning saknades att fastställa livräntan allenast för viss tid. Antalet skador som komma under domstols prövning är obetydligt jämfört med antalet av dem som regleras genom försäkringsanstalternas verksamhet. Inom denna liksom inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen praktiseras i ej ringa utsträckning, att definitiv livränta ej fastställes förrän avsevärd tid förflutit efter det kroppsskadan fått sin slutliga omfattning. Under tiden får den skadade nöja sig med tillfälliga livräntor. Ändamålet med förfarandet är att vinna erfarenhet om hur skadan inverkar på arbetsförmågan och därmed om den arbetsförtjänst den skadade kan uppnå. Men naturligtvis måste förr eller senare ett slutgiltigt avgörande träffas.1
    Stort intresse erbjuda i förevarande sammanhang de av Walin a. st. s. 99 f., sammanställda exemplen (1) — (5) och de resonemang han för i anslutning till de olika fallen. Även här har jag på några punkter annan uppfattning än min högt värderade vän och kollega.
    Med exemplen anser sig Walin ha åskådliggjort att man icke i rättstillämpningen rimligen kan, när »parallellt verkande orsaker» föranleda förmögenhetsförlust dag för dag, utan vidare

 

1 Jfr ANDENÆS, a. st. s. 289 not 3, KARLGREN, Skadeståndsrätt s. 202, ULF PERSSON, a. a. s. 172 not 50, s. 216 not 84. 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 25fördela förlusten på de olika orsakerna efter »huvudtalet» eller någon liknande schematisk regel.
    Uttrycket »parallellt verkande orsaker» har Walin citerat från Hult (a. a. s. 128 in fine). Emellertid använder Hult uttrycket om självständigt verkande orsaker. Enligt gängse terminologi har man i Walins exempel (1)—(4) icke att göra med sådana orsaker (se ovan s. 4). För min del vill jag betrakta skadorna i dessa exempel som delskador och därför i samtliga fallen tillämpa reglerna för dylika skador.1 I exemplet (5) däremot sammanträffa två självständigt verkande orsaker, den ena ansvarig och den andra casuell. Hur jag närmare ser på fallen framgår av det följande.
    (1) Det antages här att X år 1945 slog ut ena ögat på Y och att detta i skadeståndsprocess genom dom år 1946 ansågs medföra 25 % invaliditet. År 1950 slår Z ut det andra ögat på Y, som därigenom blir totalt blind och (sammanlagt) till 100 % invalid. Lika med Walin — och jag har ej av Hults framställning kunnat sluta att Hult skulle vara av annan mening — anser jag att Z har att ersätta skillnaden mellan 100 och 25 % invaliditet. Jag håller emellertid före att hälftendelning mellan X och Z av totala ersättningen till Y är utesluten redan på den grund att för X och Z ej uppkommit solidariskt ansvar. Någon tvekan hyser jag därför inte om att resultatet skulle bli detsamma om någon dom ej mellankommit.
    (2) Det antagna händelseförloppet är här i stället att X den 1 januari 1950 slår ut ena ögat på Y och att Z nästa stund slår ut Y:s andra öga. Walin har svårt att tro att det skulle anses rimligt att samma fördelning mellan de i skadevållande inträdde här som i det förra exemplet. Är det endast några sekunder som skiljer slagen åt, skulle det enligt Walins uppfattning nog förefalla mången tämligen uppenbart att en hälftendelning borde ske. Gränsen för sagda tidrymd anser han endast kunna dragas medhänsyn till vad man tror, att de människor som beröras av dylika avgöranden finner naturligt och acceptabelt. För min del tror jag visserligen att mången som oförberedd ställdes inför exemplet skulle — kanske mest på grund av en obestämd känsla att X och Z kunde vara lika goda och att det varit en tillfällighet vem som slog först — rösta för en hälftendelning av skadeståndet. Men jag undrar om bedömningen ej skulle bli en annan om exemplet

 

1 Ang. delskador se bl. a. WINROTH, a. a. s. 306, KARLGREN, Skadeståndsrätt s. 209, ULF PERSSON, a. a. s. 200 ff, GRÖNFORS, a. a. s. 149, USSING, a. a. s. 194, 203 f., STANG, Skade voldt av flere, s. 24. 

26 HALVAR LECHkompletterades med upplysningar utvisande att den ene hade större skuld än den andre.
    Hava X och Z medvetet samverkat inträder tydligen solidariskt ansvar. Därmed finns förutsättning för en fördelning dem emellan av den totala skadeersättningen. Oavsett närheten i tid mellan delskadorna borde denna fördelning enligt min mening ske främst med hänsyn till graden av skuld hos X och Z.1
    Har X:s och Z:s samverkan däremot varit tillfällig synes tillämpning av vanliga regler angående delskador närmast leda till att X och Z ej bliva solidariskt betalningsskyldiga utan ha att ersätta Y för 25 respektive 75 % invaliditet. Enligt min uppfattning är en sådan fördelning också den mest tilltalande. Anmärkas må att den förra invaliditetsgraden rymmer en avsevärd riskersättning; den genomsnittliga invaliditeten vid förlust av ett öga torde icke överstiga 15 %.
    Solidariskt ansvar torde dock inträda, om X och Z jämlikt stadgandet i 14 kap. 14 § strafflagen, jämfört med 7 samt 10 eller 11 § samma kap., ådragit sig straffrättsligt ansvar för misshandel å Y, varav kommit svår kroppsskada. Förutsättning härför är att X och Z haft misshandelsuppsåt och kunna anses ha deltagit i samma misshandel. Förloppet måste med hänsyn till sistnämnda rekvisitmoment haft en viss enhetlig karaktär, men om blott det hela förelupit i ett sammanhang anses det ej skola inverka, om X avlägsnat sig innan Z kommit till platsen eller om dennes ingripande för X kommit oväntat.2 Fördelningen av ansvaret mellan X och Z skulle fortfarande ske enligt förut angivna grunder.
    Däremot skulle, såvitt jag förstår, enbart förefintligheten av ett sådant nära sammanhang i tiden som exemplet (2) förutsätter näppeligen möjliggöra någon fördelning mellan X och Z, enär solidarisk betalningsskyldighet ej skulle ha uppkommit enbart av sådan anledning.
    I straffrättskommitténs förslag till brottsbalk har ej upptagits någon motsvarighet till ovannämnda strafflagsbestämmelser. Om dessa anföres i motiven till förslaget att därigenom tillskapas ett slags kollektivansvar för skada som tillfogas genom en av flera angripare förövad misshandel. Med hänsyn till att de förhöjda straffen för objektiva överskott enligt förslaget bortfalla saknas enligt motiven anledning att låta en deltagares ansvar avse annan skada än den till vilken han enligt vanliga orsaksregler får anses

 

1 Jfr WINROTH, a. a. s. 312 ff., KARLGREN, Skadeståndsrätt s. 211.

2 Se THYRÉN, Kommentar till Strafflagen Kap. 14, 2 uppl. s. 26 ff.

 

TILL DEBATTEN OM ORSAKSPROBLEMEN 27ha medverkat. Med vanliga orsaksregler anser kommittén således ej överensstämma att X vid sådant sammanhang mellan delskadorna som förutsattes i 14:7 och 14 strafflagen anses ha medverkat till den totala förlusten av synen.
    (3) Detta exempel har sådan likhet med (2) att jag kan hänvisa till vad jag därom anfört.
    (4) och (5) I fråga om skadeståndsskyldigheten i dessa fall är jag av samma mening som Walin.
    Likaså ansluter jag mig helt till Walins uppfattning om möjligheten av resning sedan skadeståndsskyldigheten fastställts genom dom.
    Vad beträffar verkan av försäkringsanstalts meddelande till den skadade, varigenom livränta tillerkänts denne, får ett sådant meddelande nog i allmänhet anses innefatta en bindande utfästelse, som kan ryggas allenast av anledning som enligt 3 kap. avtalslagen och andra allmänna regler om rättshandlingars ogiltighet gör en utfästelse ogiltig.