KARL OLIVECRONA. Rättegången i brottmål enligt RB. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (IV). Sthm 1953. Norstedts. 312 s. Kr. 22,00, inb. 27,50.
Under den långvariga diskussion, som föregått juristutbildningskommitténs förslag till en reform av undervisningen och studierna vid våra juridiska fakulteter, har ofta och med all rätt betonats att en av de mest angelägna omsorgerna vore att tillse att läroböcker av lämplig uppläggning och omfattning snarast komme till stånd. Det kan icke bestridas att en allvarlig brist rått och på åtskilliga områden alltjämt råder i vårt land ifråga om tidsenlig studielitteratur, medan den rent vetenskapliga litteraturen och de för praxis avsedda kommentararbetena kunnat uppvisa en glädjande utveckling, både i kvantitativt och kvalitativt hänseende. Om orsakerna till läroboksbristen skall här ej ordas närmare. Fakulteternas arbetsförhållanden, de stora lagstiftningsverken samt den tidigare knappheten på monografisk och liknande litteratur ha var för sig eller tillsammans verkat återhållande på produktionen. Glädjande nog synas förhållandena nu ha vänt sig till det bättre. Av största betydelse härvid ha varit det initiativ som tagits av Institutet för rättsvetenskaplig forskning och de understöd i skilda former som lämnats av nämnda institut och andra enskilda stiftelser samt i någon utsträckning av staten till läroboksförfattande och annat vetenskapligt arbete.
Som en betydelsefull länk i kedjan av publicerade eller planerade systematiska framställningar på den positiva svenska rättens område framträder det här anmälda arbetet. Straffprocessrättens både viktiga och högintressanta fält var under den äldre RB:s tid tämligen vanlottat på tryckta framställningar av mera allmän räckvidd. Åtskilliga monografiska arbeten av stort värde tillkommo under decennierna före och efter rättegångsreformens koncipierande. Deras betydelse för brottmålsförfarandets modernisering och för utvecklingen i rättspraxis är påtaglig. Efter tillkomsten av nya RB med dess omfattande — i mångas tycke alltför detaljrika — reglering av nämnda förfarande har behovet av en mera översiktlig och systematisk framställning än den, som en än så förträfflig lagkommentar kan skänka, gjort sig kraftigt påmint. NILS DILLÉNS omfattande tryckta föreläsningsserie har varit av betydande rättssystematiskt värde, ehuru arbetet, såsom tillkommet före ikraftträdandet av RB, i vissa delar redan blivit föråldrat och dess förf. icke kunnat bygga på några erfarenheter av det nya brottmålsförfarandet i praktiken. Det är därför att hälsa med tillfredsställelse att KARL OLIVECRONA nu utgivit föreliggande, på tidigare stencilerade kompendier grundade lärobok, vid vars tillkomst han kunnat tillgodogöra sig omfattande egna undersökningar av den nya straffprocessrätten i funktion, nyare författningar, prejudikat och vetenskaplig litteratur samt, sist men icke minst, sin egen erfarenhet från undervisningen av de juridiska ämnessvennerna rörande den ganska invecklade materia som det här gäller.
Den sist berörda aspekten är av avsevärd betydelse när det gäller ett arbete som särskilt avser att fylla undervisningens behov på ett betydelsefullt rättsområde. Olivecrona framhåller själv i förordet att boken tillkommit uteslutande med tanke på att den skall vara en lärobok samt tillägger att läsaren icke bör vänta sig att det rör sig om en handbok i ämnet. Det må vara osagt, huruvida icke denna presentation av verket är överdrivet blygsam; sålunda är detsamma i hög grad användbart och givande även för den juridiska praktikern samt för vetenskapliga ändamål. I varje fall har förf. lyckats förverkliga sina intentioner på ett förträffligt sätt. Hans knappa och koncisa stil i förening med den rediga dispositionen av materian och den rikliga användningen av underrubriker vittna om klar pedagogisk blick, liksom också det ininstruktiva och hos oss sällan begagnade sätt på vilket rättspraxis redovisas. Detta sker icke blott genom sidhänvisningar till rättsfallssamlingarna utan även genom summariska men likväl uttömmande referat i texten av »leading cases». Tekniken manar till efterföljd, liksom också författarens ambition att genom statistiska och andra sakliga uppgifter för läsaren levandegöra det praktiska rättslivets förhållanden och erfarenheterna av vissa instituts användning. Det är en pedagogisk iakttagelse av stor betydelse som Olivecrona här utnyttjat, nämligen att en framställning, som på ett åskådligt sätt anknyter till rättsfall och andra konkreta data, av studenterna uppfattas såsom lättläst och intresseväckande och därmed väsentligen underlättar de abstrakta rättsreglernas begripande och bevarande i minnet. För denna framställningskonst kräves emellertid en särskild fallenhet hos läraren och författaren. Att Olivecrona i sällsynt grad besitter denna pedagogiska talang är ju känt av kolleger och elever och har också dokumenterats i hans tidigare skrifter, kanske främst i hans inteckningsrättsliga handböcker.
I sin framställning av rättegången i brottmål har förf. i stort sett lämnat åsido kapitel av mera allmän processuell innebörd, såsom läran om domstolarnas organisation och om bevisningen. Naturligtvis är detta i viss mån att beklaga: särskilt uppkommer ju inom bevisrätten specifikt straffprocessuella problem av tämligen outredd beskaffenhet, vilka förete kriminalpolitiska och allmänt rättsstatliga aspekter av stort intresse. Förf. har här, liksom när det gällt sovrandet av stoffet i detaljfrågor, stått inför brydsamma avvägningsfrågor. På de områden som upptagits till behandling har han genomgående lyckats lösa svårigheterna på ett sådant sätt, att såväl teoretiska som praktiska aspekter på frågorna funnit tillbörligt beaktande, utan att de studerandes intresse av knapphet och klarhet blivit eftersatta. Att anmälaren för sin del skulle ha önskat en bredare framställning av straffprocessrättens teoretiska problem får helt tillskrivas ett gammalt specialintresse för detta rättsområde. Arbetet skulle emellertid med en sådan uppläggning ha vuxit på ett i och för sig betänkligt sätt. Denna fara har förf. tydligtvis medvetet sökt undgå. Säkerligen har det fordrats ett betydande mått av självövervinnelse för en läroboksauktor med Olivecronas vetenskapliga intressen att följa den utstakade vägen utan att låta sig lockas in på alltför vida strövtåg i omgivande outforskade områden av processrätten. Vad författaren likväl har att giva beträffande sådana oklara frågekomplex som den enskilda målsäganderätten,
brottmålsdomens juridiska betydelse samt de kriminalpolitiskt betydelsefulla reglerna om åtalseftergift och lämplighetsprövning av åtal, bidrager i märklig mån till riktigare eller nya problemställningar och befordrar därmed fortsatt vetenskaplig aktivitet på nämnda områden, av vilka flera äro lämpade för monografisk bearbetning. I många fall ha inom den begränsade ramen teoretiska tvistefrågor bragts ur världen.
Det skulle onekligen vara frestande att här till diskussion upptaga något eller några av de fängslande vetenskapliga och rättspolitiska spörsmål, som i nästan varje kapitel skymtar för läsaren. En sådan diskussion skulle emellertid spränga ramen för en anmälan av ett arbete, som icke ställt som sin uppgift att lämna en mera vidlyftig rättsteoretisk utredning av den behandlade materien. Det må vara tillräckligt att avslutningsvis konstatera att svensk juridisk litteratur på ett viktigt rättsområde berikats med en sällsynt väl avvägd lärobok, vilken utöver sitt direkta syfte helt visst kommer att bli ett oumbärligt hjälpmedel för våra domstolar, åklagarmyndigheter och brottmålsadvokater.
Ivar Agge