Parole and after-care. United Nations, Department of Social Affairs. New York 1954. 86 s. $ 0,75.
The indeterminate sentence. United Nations, Department of Social Affairs. New York 1954. 92 s. $ 0,75.
Till den klassiska straffrättslära som dominerade under större delen av 1800-talet hörde, att på brott skulle följa ett straff som utmättes i domen i proportion till brottet.
Som bekant har emellertid straffrätten icke stannat på denna ståndpunkt. I snart sagt alla länder, om än i större eller mindre mån, har det klassiska straffsystemet modifierats och kompletterats.
Det nya rättsinstitut som nog mött minst motstånd och som kanske mest allmänt accepterats är den villkorliga frigivningen. Införande av villkorlig frigivning har kunnat accepteras av den klassiska skolans anhängare, emedan därav icke behövt följa att de måst uppge kravet att domstolen skall i domen utmäta ett bestämt straff. Att straffet sedan icke blir det i domen utsatta har icke förefallit dem vara ett alltför stort avsteg från deras principer. Vissa av de praktiska skäl, med vilka institutet brukar motiveras, äro också så talande, att det är svårt att negligera dem, nämligen önskemålet att kunna uppmuntra fången till välförhållande och behovet av att kunna anordna en övergångstid mellan anstaltsvistelsen och livet i full frihet. Mera omstridligt är, huruvida det är rådligt att överlåta åt organ på verkställighetsstadiet att genom villkorlig frigivning avkorta anstaltsvistelsen när den strafftid, som bestämts i domen, med hänsyn till senare iakttagelser angående fången och hans förhållanden ter sig längre än vad som är erforderligt eller lämpligt och huruvida det är motiverat att utnyttja villkorlig frigivning till att ställa den dömde under en långvarig prövotid med syfte att han icke skall släppas ur sikte förrän han bedömes såsom resocialiserad.
Att tillgodose önskemål i dessa senare hänseenden är lättare, om man frångår systemet med en av domstolen bestämd tid för frihetsberövandet. Ett frihetsberövande på obestämd eller inom vissa gränser obestämd tid har också, i vårt land och på många håll, införts för vissa kategorier av lagöverträdare.
I USA har man gått längre, i det man där, icke endast för vissa kategorier utan för lagöverträdare i allmänhet, infört obestämd dom, vilket icke utesluter att ett maximum eller minimum eller bådadera kan vara fastställt i lag eller i dom. Man började i staten New York 1876 att använda tidsobestämd behandling för unga men införde 1889 en lag om obestämd dom för lagöverträdare i allmänhet, och detta system har sedan spritt sig till ett stort antal av de nordamerikanska staterna såsom fakultativt eller obligatoriskt.
Medan institutet villkorlig frigivning allmänt accepterats, är institutet obestämd dom omstritt och har, om det förstås som ett institut med allmän räckvidd, icke införts i Europa. Om båda gäller dock, att deras närmare utformning och praktiska anordnande är föremål för livlig debatt.
Förenta Nationerna, som genom sitt Department of social affairs, Social defence section, intresserar sig för straffrättsliga frågor, har ägnat den villkorliga frigivningen och den obestämda domen var sin skrift.
I en skrift med titeln »Parole and after-care», vilken till författare har prof. G. TH. KEMPE i Utrecht, lämnas uppgifter om villkorlig frigivning och eftervård beträffande ett flertal länder, bland dem Sverige. I skriften diskuteras också problem som dessa ämnen erbjuda. Förf. understryker vikten av att arbetet med villkorlig frigivning och eftervård organiseras och att det bedrives målmedvetet och med noggrant aktgivande på förhållandena i varje särskilt fall.
Den andra skriften, som till författare har ledamoten av franska kassationsdomstolen MARC ANCEL, innehåller en historisk och komparativ redogörelse för och analys av den utveckling som lett till att frihetsberövande på mer eller mindre obestämd tid vunnit insteg i den nutida straffrätten. Den egentliga obestämda domen insättes sålunda i sitt sammanhang och diskuteras på grundval av ett omfattande material. För de amerikanska förhållandena och erfarenheterna redogöres dessutom i ett utförligt enquête-svar från USA. Skriften är, såsom man kan vänta av ett arbete av denne författare, mycket instruktiv och intressant.
Båda ämnena äro emellertid redan i och för sig av intresse och aktualitet. För en straffrättsskipning som strävar efter att taga sig an de brottsliga individerna måste det vara ett problem, i vad mån och huru frihetsberövandets längd skall kunna anpassas både efter vad brottslingen gjort och efter vad han behöver. Att avvisa tanken på mer eller mindre tidsobestämd behandling inom kriminalvården skulle vara att ställa anstaltsbehandlingen inom denna i särklass i förhållande till all annan människobehandling i anstaltsform eller, något annorlunda tournerat, att hävda att, om en lagöverträdare skall behandlas i anstalt under tid som rättas efter behandlingsbehovet sådant detta framträder under behandlingen, han bör överlämnas till socialvården. Å andra sidan är det tydligt, att en behandling på obestämd eller relativt obe-
stämd tid inom kriminalvården icke bör anordnas i andra fall än där det föreligger såväl ett behov av sådan behandling som också resurser att tillgodose detta behov genom en behandling för vilken tidsobestämdheten är till nytta. Under behandlingsbehov inbegripes därvid det behov som kan föreligga att kvarhålla en brottsling i anstalt så länge han visar sig alltför farlig för att sättas på fri fot.
Ivar Strahl