Innebörden enligt svensk rätt i vissa avseenden av handelstermerna fritt ombord (fob) och fritt vid fartygs sida (fas).

 

    Köplagen fastställer i 62 § innebörden av fob men saknar stadgande om innebörden av fas (förkortning av free alongside ship).
    Vid fobköp åligger det jämlikt 62 § andra st. säljaren att vidtaga de åtgärder i avseende å godsets inlastning, som enligt lag eller sedvänja på lastningsorten ankomma på avlastare.
    I en av GUNNAR LAGERGREN och THOR CARLANDER på uppdrag av Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté utarbetad och av nämnda kommitté utgiven sammanställning med titeln »Innebörden av vissa internationella handelstermer enligt svensk uppfattning»,¹ nedan kallad Handelstermer, är säljarens skyldighet enligt 62 § andra st. beskriven så, att det åligger honom att vidtaga de åtgärder med avseende å godsets inlastning, som enligt lag eller sedvänja å orten ankomma på en befraktare i förhållande till bortfraktaren. Denna beskrivning överensstämmer med vad ALMÉN anför i sin kommentar till 62 § efter not 26 b, och grunden till den i förhållande till lagtexten ändrade beskrivningen anger Almén vara, att något stadgande i lag angående avlastares skyldigheter beträffande lastningen icke finnes utöver sjölagens stadgande om befraktares skyldigheter i detta avseende.
    Beträffande lastningen stadgas i 89 § sjölagen, att befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida och att bortfraktaren skall taga det ombord. I förhållande till motsvarande stadgande före 1936 års sjölagsändringar torde 89 § ej innebära någon saklig olikhet.
    I 1953 års sjölagstiftningskommittés motiv förklaras, att uttrycket» vid fartygets sida» visserligen icke vore i allo fullt tillfredsställande men att ett uttryck som bättre täckte de synnerligen växlande förhållandena svårligen kunde utfinnas.
    Huru inskränkt befraktarens skyldighet enligt 89 § sjölagen är, framgår av sjörättsexperten JOHS. JANTZENS uttalande i hans kommentar »Godsbefordring til sjös» till den norska sjölagens befraktningskapitel vilken kommentar här kan åberopas, enär de norska och svenska stadgandena helt överensstämma.
    Han uttalar (2:a uppl. s. 130):
    »I almindelighet vil befrakteren ha opfylt sin plikt ved å levere lasten på kaien ut for skibet og så nær at den derfra direkte kan bringes ombord ved skibets takkel og vinsjer eller ved håndkraft. Har det ikke utviklet sig annen lokal sedvane, må det altså bli bortfrakterens sak å huke eller lenge godset an og om nødvendig holde det klar av skibet ved ophivingen i slyngen, på platform, i presenning eller annet som benyttes ved innlastingen».
    Någon tveksamhet torde således icke kunna råda om att befraktarens skyldighet enligt 89 § icke sträcker sig utöver godsets avlämnande vid skeppssidan och att han således ej är skyldig vidtaga någon ytterligare åtgärd för godsets tagande ombord, t. ex. att såsom den holländ-

 

¹ Sthm 1952. Norstedts. 48 s. Kr. 4,00.

 

ska sjölagen föreskriver, fästa det vid de av bortfraktaren tillhandahållna lastningsredskapen.
    Med stadgandet i 89 § äro dock befraktarens skyldigheter icke fullständigt angivna. I de flesta hamnar hava nämligen utbildats sedvänjor, ofta varierande med hänsyn till varuslag, som ålägga avlastaren att vidtaga ytterligare åtgärder, och 71 § (som inleder kap. om befraktning) stadgar, att de i nämnda kapitel givna bestämmelser angående fraktavtal med vissa undantag, varom här ej är fråga, lända till efterrättelse allenast såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat eller ock följer av sedvänja.
    Enär befraktaren enligt 89 § ej har annan skyldighet än att avlämna godset vid fartygets sida, måste varje utvidgning av hans befattning med lastningen helt grunda sig på sedvänja.
    Av uttalande i Handelstermer framgår, att vid trampfart rådande sedvänjor i svenska hamnar som regel ålägga en befraktare att i förhållande till bortfraktaren betala ungefär hälften av de totala lastningskostnaderna samt att med avseende å linjefart motsvarande fördelning av lastningskostnaderna, åtminstone såvitt angår styckegods, gäller i Stockholm medan i Göteborg och flertalet övriga hamnar linjefartens samtliga lastningskostnader regelmässigt ingå i frakten.
    Även Almén redogör för olika sedvänjor och som exempel på att dessa sedvänjor stundom inskränka befraktarens, skyldigheter anför Almén vid 62 § efter not 29, att befraktaren stundom, anses hava gjort nog genom att avlämna godset å kaj eller beträffande linjefart genom att inlämnadet i fartygets godsmagasin eller hos dess kommissionär på platsen.
    Vid bestämmandet av befraktarens lastningsskyldighet (själv eller genom annan avlastare) enligt sedvänja är att märka, att sedvänjorna gälla oberoende av vad köpeavtalen innehålla rörande sättet för leveransens fullgörande. Det köpeavtal som föranlett befraktningen har således i förhållande till bortfraktaren ingen som helst betydelse. Befälhavaren håller sig uteslutande till certepartiet, sjölagen och eventuellt förefintlig sedvänja.
    Beträffande fördelningen av lastningskostnaderna vid fobköp förklarar Almén vid 62 § efter not 33 a, att säljaren torde vara pliktig föra godset upp till relingen eller fram till lastluckan och har således att betala det folk, som står på kajen eller i pråm. Detta står otvivelaktigt i full överensstämmelse med innebörden, rent språkligt sett, av uttrycket fritt ombord men enär enligt sjölagens regler kostnadsfördelningen mellan befraktare och bortfraktare är en annan, kan på grund av hänvisningen till bland annat denna lag i 62 § andra st. en tillämpning efter ordalagen icke komma i fråga i andra fall än då den av Almén gjorda beskrivningen å fördelningen av lastningsåliggandena utgör en sedvänja beträffande det varuslag varom fråga är.
    Av vad nyss sagts följer vidare, att vid köp av gods, som enligt sedvänjan i hamnen skall levereras å kaj eller i pråm vid fartygets sida och tagas ombord av bortfraktaren, den omständigheten att köpet betecknats som ett fobköp och ej som ett fasköp icke medför någon utvidgning av säljarens skyldigheter beträffande lastningen. Det är endast beträffande tidpunkten för farans övergång som en skiljaktighet föreligger.

 

    Beträffande fasköpen förklarar Almén under 62 § efter not 33, att uttrycken fritt ombord och fritt vid fartygets sida icke torde vara fullt identiska, men han avslutar behandlingen av fasbegreppet med den förklaringen, att om det är riktigt, att en fassäljare gjort nog, om han framför godset till kajen, där fartyget är förtöjt, eller i pråm liggande vid fartygssidan, uttrycket fritt vid fartyges sida bleve liktydigt medde understundom använda uttrycken »fritt från kaj» och »fritt i pråm». Sådan liktydighet torde dock föreligga endast om ett köpeavtal, som innehåller något av nämnda uttryck, i sin helhet visar, att det avser gods, som skall försändas från den ort, där det bör avlämnas, vilket uppenbarligen är fallet vid ett fasköp.
    Fasleverans avtalas praktiskt taget endast vid leverans av trävaror och beträffande deras avlämnande, åtminstone om det sker i pråm, finnes det icke någon sedvänja innehållande annan skyldighet för befraktaren än att förtöja pråmen vid fartygssidan, varvid styrmannen efter räkning av pråmens last ger kvitto å densamma. Därefter taga av fartyget anlitade stuvare godset ombord.
    I Handelstermer uttalas beträffande fasköp, att det åligger säljaren att i överensstämmelse med i hamnen rådande sedvänja tillhandahålla godset å kaj, där fartyget är förtöjt, eller i pråm liggande vid fartygets sida, att godset är att anse som avlämnat, när det framförts till fartygets sida på sätt nu blivit sagt samt att det åligger säljaren att vidkännas kostnaderna för godset och stå faran för detsamma till dess godset blivit avlämnat.
    Tidpunkten för avlämnandet och därmed för farans övergång överensstämmer med den definition Almén ger av förstnämnda uttryck, se rubriken till 9—11 §§ vid not 2 a, nämligen »den handling varigenom säljaren fullgör vad honom enligt avtalet åligger för att köparen skall komma i verklig besittning av godset» och under 17 § vid not 88 fullständigar Almén vid behandlingen av avhämtningsköp (varom här dock icke är fråga) sin definition genom uttalandet, att den allmänna princip som kan sägas ligga till grund för 17 § är den, att faran för godset förbliver hos säljaren så länge det för honom återstår något att fullgöra med godset utöver det rent negativa och passiva att låta köparen avhämta detsamma.
    Att i fråga om fasköp faran vid nämnda tidpunkt övergår å köparen beror också därpå att 10 § icke blir tillämplig, enär det icke är säljaren som skall försända godset, varför det blir det generella stadgandet i 17 § som skall tillämpas och tidpunkten för det faktiska avlämnandet som blir avgörande.
    Den i Handelstermer angivna tidpunkten för farans övergång vid fasköp har tidigare icke varit obestridd. I den av Internationella Handelskammaren utgivna Termes Commerciaux, som i översättning utgivits av Sveriges Allmänna Exportförening (senast upplagan 1928) och innehåller 33 länders definitioner å vissa handelstermer, uppges nämligen beträffande Sverige, att vid fasköp säljaren står faran för godset till dess att detsamma kommit innanför fartygets sida, med tillägget »detta trots att säljaren genom att framföra godset till fartygets sida fullgjort sina skyldigheter i fråga om inlastningen». Tidpunkten för

 

farans övergång anges således vara densamma som enligt 62 § tredje st. gäller för fobköp.
    Huru nämnda uppgift i Termes Commerciaux tillkommit framgår av följande.
    Termes Commerciaux utarbetades av en av Internationella Handelskammaren utsedd redaktionskommitté, varav Carlander var ledamot i egenskap av nämnda handelskammares svenska nationalkommittés ombud. Carlander deltog även i utarbetandet av vissa av Internationella Handelskammaren utgivna internationella regler för tolkning av handelstermer, benämnda »Incoterms 1936» och i reviderat skick »Incoterms 1953», vilka dock äro tillämpliga endast då parterna överenskommit därom. I de förra stadgas beträffande fas, att säljaren står faran för godset ända till det ögonblick, då godset effektivt framförts längs fartygets sida och Incoterms 1953 har endast en redaktionell ändring.
    Carlander uttalar i sitt förord och kommentarer till den av Sveriges Allmänna Exportförening utgivna svenska upplagan av Incoterms 1936, att deras bestämmelser rörande fas skilja sig från den svenska köplagen i fråga om tidpunkten för farans övergång, och grundar detta på att enligt de allmänna reglerna i köplagen 17 § fassäljaren står faran tills godset kommit innanför fartygets sida. Denna paragraf innehåller dock icke något om tidpunkten för avlämnandet och för att den av Carlander uttalade uppfattningen skulle vara riktig fordras, att det faktiska avlämnandet (definierat på sätt ovan angivits) slutförts först då godset förts innanför fartygssidan eller att det funnes något stadgande av innehåll att, trots att avlämnandet faktiskt skett å ett tidigare stadium, avlämnandet skall anses hava skett först vid ombordbringandet. Något sådant på fasköp tillämpligt stadgande finnes dock icke.
    Det torde således förhålla sig så, att skiljaktigheten mellan Termes Commerciaux och Handelstermer icke beror på en ändring i svensk rättsuppfattning utan på att uppgiften i Termes Commerciaux grundar sig på en missuppfattning av köplagen.
    Av Termes Commerciaux framgår, att av de 15 länder, däribland icke Danmark, vilka tillika med Sverige lämnat uppgifter om fasköp, 11 länder, däribland Norge och Finland, yttrat sig om tidpunkten för farans övergång och därvid angivit densamma vara godsets framförande till fartygets sida samt att Italien med en ej fullt tydlig reservation rörande domstolsavgöranden uppgivit att ehuru säljaren icke hade med godsets inlastning att skaffa, den italienska rättsdoktrinen och lagtolkningen voro ense därom, att säljaren vore ansvarig för all förlust och skada ända tills godset inlastats ombord i fartyget.
    De övriga tre ländernas tystnad i nämnda avseende torde, enär de angiva säljarens skyldigheter vara fullgjorda genom godsets framförande till fartygets sida, böra tolkas som att faran därmed övergår å köparen.
    Av denna sammanfattning av redogörelsen i Termes Commerciaux för fas-termen torde framgå, att den av Handelstermer angivna tidpunkten för godsets avlämnande och farans övergång överensstämmer med gällande rätt i så gott som alla länder, som använda fas-termen.
    Såsom i inledningen till Handelstermer framhålles, har hela frågan om köparens betalningsskyldighet för godset icke behandlats i Han-

 

delstermer och enär det beträffande fasköpen icke finnes ett 62 § femte st. motsvarande stadgande, gäller det att avgöra i vilken ordning betalningsskyldigheten skall, i det fall att kredit ej avtalats, fullgöras.
    Fasköpen torde falla under köp, som avses i 65 §, ty för tillämpning av denna paragraf fordras icke, att den angivna orten skall sammanfalla med godsets bestämmelseort, se Almén 65 § vid not 20 och 62 § not 52. Jämför även Tillägg till 62 § not 15.
    En tillämpning å fasköp av den generella regeln i 14 § om rätten att innehålla godset eller köpeskillingen skulle medföra, att säljaren ägde rätt att erhålla betalning vid godsets avlämnande vid fartygets sida, men här torde dock vara fråga om det undantag från nämnda regel som avses i 15 och 16 § §, vilket enligt 16 § innebär, att godset anses sålt att betalas mot det konossement, som befälhavaren enligt 95 § sjölagen är skyldig utlämna till avlastaren (säljaren). Enär faran för godset övergått å köparen redan då detsamma framförts till fartygets sida, har säljaren dock rätt att, om konossementet t. ex. på grund av olyckshändelse vid lastningen icke omfattar allt vad som angives i det enligt 94 § sjölagen utfärdade beviset om mottagandet av avlämnat gods (s. k. styrmanskvitto), erhålla betalning för det förolyckade.
    I Handelstermer förklaras beträffande fob, att säljaren har skyldighet att anskaffa samt utan oskäligt uppehåll tillställa köparen rent ombordkonossement men beträffande fas saknas sådan bestämmelse. Om med denna skiljaktighet skulle avses, att säljaren ägde få betalt mot styrmanskvitto, skulle detta, enär det endast är avlastaren som enligt 95 § sjölagen har rätt att av befälhavaren erhålla konossement, ställa köparen i den situationen, att han vore skyldig betala gods varöver säljaren även därefter förfogade. Det är nämligen att märka, att avlastaren ej har skyldighet att vid konossements mottagande återställa styrmanskvittot, se WIKANDER, 1936 års sjölagsändringar, 94 §. Avlastaren har således rätt att erhålla konossement även om han till köparen överlämnat styrmanskvittot. För att skydda sig skulle köparen således vara nödsakad att anskaffa avlastarens överlåtelse av hans rätt att erhålla konossementet och att delge befälhavaren densamma innan konossementet utfärdades. Att ett sådant förfarande avsetts, är i Handelstermer dock icke antytt.
    Beträffande sättet för betalningens erläggande innehåller Termes Commerciaux inga entydiga uppgifter, såvida icke, såsom är fallet beträffande flera länder, en med vissa undantag rörande lastningen gjord generell hänvisning till fobbestämmelserna, som föreskriva betalning mot konossement, skulle anses utvisa, att sådan betalning skall ske även vid fasköp.
    Icke heller Incoterms hava bestämmelser om köpeskillingens erläggande men Incoterms 1936 föreskriva, att säljaren skall anskaffa det sedvanliga dokument som är bevis på att varan avlämnats, och Incoterms 1953, att säljaren skall tillhandahålla sedvanligt rent dokument såsom bevis på att godset levererats långsides fartyget. Liknande bestämmelser gälla enligt Termes Commerciaux i Argentina och England. Av dessa bestämmelser torde dock ingen säker slutsats kunna dragas rörande betalningssättet.

 

    62 § torde endast avse de fall då i köpeavtalet för angivande av leveranssättet användes uttrycket fritt ombord eller möjligen annat uttryck, som är därmed synonymt, jämför dock rubriken till 62—71 §§. Så torde däremot icke vara förhållandet, om säljarens skyldigheter rörande inlastningen i stället äro beskrivna med de ord som användas i 62 § andra st. Om i sådant fall en befraktares skyldighet gentemot bortfraktaren enligt sedvänja innebär, att befraktaren skall avlämna godset innanför fartygets sida, medför detta visserligen, att faran för godset även i detta fall först då övergår å köparen, men detta beror icke på stadgandet i 62 § tredje st. utan på att avlämnandet avtalsenligt faktiskt sker först då godset kommit innanför fartygets sida och på att 17 § skall tillämpas.
    Om däremot i nämnda fall sedvänjan innebär, att befraktaren skall som sin sista åtgärd i fråga om lastningen fastgöra godset vid fartygsvinschens lastkrok eller i slinga eller att den sista åtgärden av honom skall verkställas vid varje som helst annan tidpunkt, innan godset bragts innanför fartygets sida, har avlämnandet skett vid nämnda tidpunkt och faran för godset samtidigt övergått å köparen. Detsamma gäller, om säljarens skyldigheter rörande inlastningen äro beskrivna på ett sätt som överensstämmer med den tillämpliga sedvänjan och denna har ovannämnda innehåll.
    Enär uttrycket fritt ombord är ett adekvat uttryck för den avsedda tidpunkten för farans övergång men icke för säljarens i 62 § andra st. stadgade skyldigheter beträffande lastningen, kunna komplikationer uppstå, om icke fritt ombord utan ett annat uttryck, som språkligt sett överensstämmer med fritt ombord, användes.
    I Danmark användes termen »frit i skib» i samma betydelse som fob, se Almén 62 § not 1, och detta innebär, att ehuru språkligt sett uttrycket betyder, att godset skall fritt levereras i fartyget och köpet förty egentligen skulle vara av i 65 § avsett slag, lastningskostnaderna skola bäras icke av säljaren ensam utan fördelas mellan parterna i enlighet med 62 § andra st.
    Beträffande varje annat uttryck för leverans fritt i av köparen befraktat fartyg än fritt ombord, torde det därför i varje särskilt fall bliva nödvändigt att avgöra vad parterna få anses hava avsett med det använda uttrycket. En köpare, som vet att han nödgas befrakta ett fartyg med åtagande att på egen bekostnad föra lasten ombord, har icke garderat sig mot att själv svara för några lastningskostnader genom att med sin säljare avtala leverans fob, varför ett annat uttryck måste användas för att nå nämnda syfte. Om han därefter avslutar ett köp med leverans »fritt i fartyg», torde avtalet få anses innebära, att säljaren skall, även om sedvänja beträffande en befraktares skyldigheter i fråga om lastningen innehåller en för honom mindre omfattande skyldighet, bära alla kostnaderna för att få godset bragt i fartyget d. v. s. åtminstone innanför dess reling. En analogisk tillämpning av 62 § vid användande av ett med fritt ombord språkligt sett överensstämmande uttryck torde således böra ske med stor varsamhet.
    Ett fasköp kan naturligtvis avtalas, ehuru en befraktare i det föreliggande fallet enligt sedvänja är skyldig att på ett senare stadium av lastningen än vad fas innebär i fråga om rättsförhållandet mellan säl-

 

jaren och köparen tillhandahålla godset åt bortfraktaren för hans utförande av å honom belöpande del av lastningen. I sådant fall blir dock köparen ansvarig för de lastningskostnader som ligga mellan den tidpunkt då godset framförts till fartygets sida och den tidpunkt då befraktaren skall enligt sedvänja utföra sin sista åtgärd i fråga om lastningen. Detta är en situation som säljare och köpare naturligtvis önska undvika och därför torde det vara endast i de fall då ingen sedvänja utsträcker befraktarens skyldigheter utöver vad 89 § sjölagen stadgar (godsets framförande till fartygets sida) som fasköp avtalas.

Allan Lison Almkvist