Privat sinnesundersökning.

 

    Det har hänt, att i ett brottmål försvararen för en tilltalad, vars sinnesbeskaffenhet är ifrågasatt, på egen hand föranstaltar om att den tilltalade undersökes av psykiater, som utväljes av försvararen, den tilltalade eller någon släkting till den tilltalade, och att försvararen sedan inför domstolen gör gällande att ett utlåtande, som psykiatern lämnar efter det han undersökt den tilltalade, skall av domstolen godtagas och att en sinnesundersökning i vanlig ordning därför är onödig. Då det åtminstone någon gång har hänt att en domstol har godkänt ett dyligt förfarande är det anledning att upptaga saken till diskussion.
    Det lärer vara ostridigt, att bedömandet av en tilltalads sinnesbeskaffenhet mången gång är bland de svåraste frågor, som domstolarna ha att avgöra. Vid detta bedömande har, helt naturligt, läkarutlåtandet mycket stor betydelse. Läkaren är fackmannen, oftast med långvarig erfarenhet. Ehuru domstolarna icke äro bundna av läkarens mening, biträda domstolarna i allmänhet denna. Avviker en domstol därifrån, lägger den dock läkarens undersökningar i mycket till grund för domen. Det är ingen överdrift att säga, att läkarens uppgift härvidlag närmar sig domarens.
    Under senare tid har det vid lagstiftningen eftersträvats att valet av sakkunnig icke skulle ankomma på parterna utan på domstolen. Uttalanden i dylik riktning ha gjorts vid skilda tillfällen. Detta är också nya RB:s principiella inställning.1
    Undersökningsläkarens ömtåliga och svåra uppgift gör det alldeles särskilt angeläget att till undersökningsläkare erhålla en läkare, som är helt opartisk och står fullkomligt fri gentemot icke blott parten utan även dennes försvarare. Sinnessjuklagens ståndpunkt är också den, att något inflytande på valet av läkare icke tillkommer den tilltalade och naturligtvis icke heller åklagaren. I lagen säges vilken läkare, som skall verkställa undersökningen; vidkommande häktade skall den verkställas av läkare vid sinnessjukavdelning vid fångvården, vidkommande icke häktade av läkare, som för dylikt ändamål är anställd vid statligt sinnessjukhus. I dessa läkarbristens tider ha utomstående läkare måst förordnas att verkställa sinnesundersökningar, men dessa läkare förordnas av medicinalstyrelsen. I 40:3 RB föreskrives att innan sakkunnig utses parterna bör lämnas tillfälle att yttra sig i frågan, men någon motsvarande regel finnes icke i sinnessjuklagen.

 

1 Jfr föredragande departementschefens anförande vid framläggandet av förslaget till 1931 års lag om bevisning genom sakkunnig, NJA II 1934 s. 510. 

128 PRIVAT SINNESUNDERSÖKNING    Om nu en försvarare har fått ett utlåtande från framstående, kanske statligt anställd sinnessjukläkare och utlåtandet avböjes av domstolen, säger kanske försvararen: Låt vara att sakkunniga kunna vara partiska och beroende av parten, men detta kan dock icke gälla en läkare. Denne handlar ju, även om han icke är anställd hos stat eller kommun, på sitt ansvar såsom läkare, och skulle han göra sig skyldig till ett fel, så kan han ehuru icke tjänsteman drabbas av påföljder. En läkare har en särskild utbildning, som gör honom skickad icke blott att bedöma medicinska spörsmål utan även att opartiskt framföra sin uppfattning. — Mot detta kan emellertid genmälas åtskilligt. Även läkare äro människor, som kunna vara benägna att uttala sig såsom uppdragsgivaren önskar. Det är härvidlag icke bara eller kanske icke främst fråga om den medvetna partiskheten, den omedvetna kan ha väl så stor betydelse; hur opartisk en sakkunnig än kan vara, lyder han dock under de allmäntmänskliga psykologiska lagarna. Att en sakkunnig uttalar sig som ämbetsman har också sin betydelse.
    Än vidare må framhållas, att det bland sinnessjukläkarna, liksom bland andra kårer, finnes olika grupper och att en sinnessjukläkares inställning till vissa vanliga spörsmål kan bli känd. Det kan icke vara meningen, att en tilltalads försvarare skall med ledning härav få välja undersökningsläkare; försvararen för en rattfyllerist får icke välja ut en domare, som är känd för att bedöma rattfylleri något mildare än vad domare i allmänhet göra.
    Än vidare må anmärkas, att för de sinnesundersökningar, vilka verkställas, i lagen finnas föreskrifter; bl. a. skall säkerställas att allt material i målet blir tillgängligt.
    Ytterligare en viktig synpunkt är att möjligheten att få välja undersökningsläkare näppeligen står öppen för annan än den, som själv kan betala undersökningen eller som har en släkting som vill och kan betala. Att tillåta dessa privata undersökningar och låta dem inverka på utgången skulle alltså innebära ett betänkligt avsteg från den viktiga principen om allas likhet inför lagen.
    Än torde det icke ha uppkommit några allmänna olägenheter av de privata undersökningarna, endast en tendens därtill. Men det är bättre att stämma i bäcken än i ån. Skulle dessa privata undersökningar bli vanliga, innebure det ett allvarligt angrepp på en sund rättsordning, och man vet knappt var det skulle sluta.
    Det ankommer på domstolarna att gå emot denna farliga tendens. De ha dock i sin makt att frånkänna de privata utlåtandena värde och att trots dessa skaffa den opartiska utredning, som behövs. Blir det allmänt känt att dessa privata utlåtanden lämnas obeaktade, skulle de säkerligen bli sällsyntare. Domstolarna kunna gärna i sina domsmotiveringar klart säga ifrån.
    Vi ha nu en kris på läkarundersökningarnas område, en kris som är orsakad av läkarbristen. Det kan därför vara frestande för en domstol att söka undvika en laga undersökning, som skulle belasta rättsläkarorganisationen, och i stället nöja sig med ett privat utlåtande. Frestelsen må vara stark, men saken är så betänklig att frestelsen bör övervinnas.

E. Thomasson