Mellersta avdelningen av Sveriges advokatsamfund har haft årsmöte d. 27 febr. 1954 i Västerås, därvid adv. Holger Wiklund höll föredrag om »Advokats skadeståndsskyldighet». Föreningens styrelse har utgjorts av advokaterna Harald Håkansson, Uppsala, ordf., Karl Gezelius, Falun, Harry Gombrii, Västerås, Otto Lange, Kristinehamn, och Magnus Wistrand, Örebro, den sistnämnde sekr. Styrelsesuppl. ha varit advokaterna Birger Gezelius, Falun, Per Bondestam, Uppsala, Torsten Malm, Örebro, Nils Tyrén, Karlstad, och Gösta Kalén, Västerås. Revisorer ha varit advokaterna Arvid Berggren och Josef Frenander, Örebro, med advokaterna Fritz Helmer, Karlstad, och Nils Åkesson, Kristinehamn, som suppleanter. Ledamöter i samfundets nämnd ha varit advokaterna Frenander, Helmer Lindh, Ludvika, Gombrii och Aje Werner, Karlstad, med advokaterna Folke Adelsohn, Karlstad, L. E. Widell, Karlskoga, Kurt Winberg, Uppsala, och Karl Gezelius som suppl. — Avdelningens medlemsantal var vid 1954 års utgång 102.

 

    Norra avdelningen av Sveriges advokatsamfund sammanträdde till årsmöte i Sundsvall d. 6 mars 1954, varvid förutom föreningsärenden förekom föredrag av lagmannen Kristensson över ämnet »Den engelska rättens janusansikte».
    Styrelsen består efter årsmötet av advokaterna Curt Ekdahl, Gävle, ordf., Gösta Heilborn, Östersund, v. ordf., Tryggve Ahlgren, Gävle, sekr., Hilding Gagge, Gällivare, Hans Liliequist, Umeå, och Sten Söderqvist, Sundsvall, med advokaterna Ulf Berglöf, Skellefteå, Gunnar Abersten, Sundsvall, och Göte Hammarbäck, Gävle, som suppl.

 

    Bankjuristernas förening har under 1954 sammanträtt fyra gånger, nämligen d. 5 mars, d. 4 juni, d. 24 sept. och d. 26 nov. Föredrag har hållits av prof. Folke Schmidt om avtalstolkning, av bankjuristen Ernst de Maré om rättspraxis betr. tillämpningen av bestämmelserna i 15 och 16 §§ arvsskatteförordningenom skifte såsom grundval för beräkning av arvs- och kvarlåtenskapsskatt och av bankjuristen Lars Fogelklou om nyheterna i ärvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk. I anslutning till dessa föredrag ha diskussioner förekommit, varjämte vissa praktiskt-juridiska spörsmål upptagits till dryftande.
    Föreningens styrelse utgöres av Erik Burling, ordf., Birger Zotterman, v. ordf., Lars Fogelklou, sekr., Erik Leijonhufvud, referent, och Nils Norlind, klubbmästare. Medlemsantalet är 70.

 

    Gustav Olin död.
    D. 18 jan. 1955 avled f. d. hovrättsrådet, juris hedersdoktorn Gustav Olin i en ålder av 82 år.
    En son av Lund gick Olin i seklets början den svenske juristens kungsväg över tingstjänstgöring och Svea hovrätt till viktiga lagstiftningsuppgifter inom justitie- och civildepartementen samt 1916 och 1921 års strafflagskommissioner. Hans namn är framför allt fästat vid

 

de tidiga försöken att lagstifta inom kollektivavtalsrätten, vid utredningen om stiftelsernas ställning i vårt rättssystem och vid inledandet av det stora reformarbetet inom straffrätten. Den på sitt sätt mest betydelsefulla av Olins insatser i lagstiftningsarbetet var måhända den som hänförde sig till kollektivavtalen. De meningsbrytningar med återverkningar även på det politiska planet, till vilka Olins verk här gav anledning, utgöra ett intressant blad i vår rättshistoria.
    Från lagstiftningsarbetet återgick Olin sedermera till Svea hovrätt, varifrån han som divisionsordförande tog avsked med pension 1935. Utan tvekan kan sägas att Olin var en av hovrättens mest markanta domarprofiler. Man utsätter sig knappast för risken att bliva beskylld för överdrift, om man säger att Olin för den hovrättsgeneration, som i dag befinner sig på livets middagshöjd, framstår som ett av de märkligaste äldre hovrättsråd den kom i beröring med. För dem åter, vilka börjat sin hovrättstjänstgöring efter Olins avgång, är han centralgestalten i en anekdotflora, som förefaller att med anmärkningsvärd ihärdighet fortberättas inom det gamla kungshusets murar från fiskalsårgång till fiskalsårgång. Detta förhållande i och för sig är, i en tid med så litet sinne för den muntliga traditionen som vår, ägnat att draga uppmärksamheten till sig. Få svenska domare eller ämbetsmän kunna i våra dagar påräkna att tjugu år efter sin avgång ännu vara ett namn för sina yngsta efterföljare. Redan Olins undantagsställning i denna del ger sålunda vid handen, att han var en ovanlig människa.
    De särdrag, som starkast framlysa ur de många berättelserna om Olin, äro hans högtstående formuleringskonst och hans illusionsfrihet i bedömningen av medmänniskor. I båda dessa hänseenden, liksom i åtskilliga andra, företedde han beröringspunkter med den gamle Leonard Rääf i Ydre. Författaren av dessa minnesrader föreställer sig att för hundra år sedan Rääf av sina yngre samtida uppfattades ungefär som yngre juristgenerationer uppfattade Olin, vilken utan misskund aktgav på upplösningen av de klassiska bildningselementen, uppluckringen av våra ämbetsmannatraditioner, förfallstecken inom lagstiftningen, vanvården av det svenska språket även i högofficiella sammanhang och annat mera sådant i tiden. Det vore dock mycket felaktigt att i Olin vilja se en juridikens Ydredrott, hoande som den äldsta uven i skogen av principiell olust inför alla nymodigheter. Det må icke glömmas att Olin kunde räknas till den krets frisinnade jurister, som när seklet var ungt bar upp mycket av framstegsarbetet inom vår lagstiftning.
    Yttre data angående tjänstgöringar och befordringar säga emellertid icke det viktigaste om Olin, vars starka personlighet gjorde honom till en man av ett helt eget slag. Vad som framför allt kännetecknade honom var att han med den skarpsinnige juristens lidelse för sitt yrke förenade ett lika brinnande intresse för den stora europeiska litteraturen från 1700-talet och framöver. Denna hade han tillägnat sig på ett sätt, som kunde förläna hans konversation en egen charm. Icke minst härigenom förblev han hela sitt liv en medborgare i det Europa, som existerade före annus terribilis, d. v. s. 1914, och av vars gamla kulturmiljöer han tagit varaktiga intryck redan under långa ungdomsresor, de tidigaste ännu företagna bl. a. i hästdiligens över alppassen i litteraturhistoriska gestalters spår.

 

    Olins vetande i framför allt litterära och historiska ämnen var imponerande. Bl. a. torde han ha vetat mera om Goethe än någon annan svensk, litteraturhistoriker av facket icke ens undantagna. Under samvaro med Olin kunde man få en känsla av att han vid Goethes sida vandrat genom Strassburgs gator, över Weimars torg. Goetheupplagor och verk om Goethe utgjorde också en framträdande beståndsdel av det förnämliga bibliotek, som Olin genom en livslång samlargärning hopbragte och som icke torde ha många motsvarigheter i privat ägo. Med åren drog sig Olin också alltmera undan kontakter med yttervärlden för att i stället umgås med de stora döda, vilkas verk klädde väggarna i hans hem.
    Med Olins läggning och sinne för kultursammanhangen var det naturligt att rättshistorien tidigt skulle fånga hans intresse. Även inom denna disciplin besatt han ett mycket ansenligt vetande, dokumenterat bl. a. genom hans framstående bidrag till det svenska straffsystemets historia i Minnesskrift ägnad 1734 års lag. Det vackraste uttrycket för Olins rättshistoriska intresse var emellertid den stora donation, varigenom han och hans hustru upprättade Institutet för rättshistorisk forskning. Det av Olin författade förordet till det första bandet av institutets skrifter blev vad som sist publicerades av hans hand. Det bär i sin strama stilart ett vältaligt vittnesbörd om mannen och vad som var ett av hans stora intressen i livet.
    Oftast inser man väl först när en människas timglas runnit ut vad hon var och betydde. Det är svårt att inför Olins bortgång undertrycka ett vemodigt konstaterande av att han tog med sig ett väldigt mått av vetande som mycket få i framtiden torde kunna bliva i tillfälle att inhämta. Oberoende i ekonomiskt hänseende och därigenom fullt i stånd att odla sina stora kulturella och intellektuella intressen samt omgiven av ett bibliotek sådant som ingen ämbetsman i våra dagar kan drömma om att skaffa sig, förefaller Olin redan att ha hört en annan tidsålder till. I det institut, han och hans maka skapat, har han rest sig ett monumentum aere perennius, varigenom hans minne kommer att leva och inspirera vår framtida rättshistoriska forskning.

Sture Petrén