DEBATT OM NÅD
AV STATSSEKRETERAREN BJÖRN KJELLIN
Tidigare fanns det icke så fullständiga upplysningar tillgängliga om praxis i nådeärenden, att man kunde få en samlad överblick över institutets användning under en längre följd av år. Denna lucka i kännedomen om nådeinstitutet har fyllts genom två utredningar. Den ena av dessa är en av byrådirektören i statistiska centralbyrån SVERKER GROTH utarbetad statistisk redogörelse,1 vilken bygger på uppgifter till rättsstatistiken och på vissa specialundersökningar. Denna statistiska utredning om nådeinstitutets användning omfattar åren 1901—50 och har i vissa hänseenden förts fram till 1952. Det andra av de nämnda arbetena är en av professorn vid Århus universitet ALVAR NELSON utförd studie över brott och nåd,2 vilket arbete bland annat innefattar en genomgång av nådeärendena under år 1950. Det statistiska materialet i Nelsons arbete är delvis hämtat från Groths utredning, men därjämte förekommer också viss kompletterande statistik. I Nelsons bok finner man även upplysningar, som icke tidigare torde ha publicerats. Sålunda lämnas en redogörelse för förfarandet i nådeärenden samt en sammanställning av rättspraxis till belysning av frågan, vad som är att anse som föremål för nåd. Nelson behandlar vidare i ett kapitel vad som framstår som skäl till benådning samt anför rättspolitiska synpunkter på nådeinstitutet. Det bör i första hand sägas att Nelson är värd ett erkännande för att ha givit sig i kast med detta svårtillgängliga rättsområde och även för att han skrivit en läsbar och läsvärd bok. Vissa erinringar mot hans framställning skall jag upptaga i det följande.
Groths och Nelsons utredningar har möjliggjort en principdiskussion om nådeinstitutets uppgift och användning. Tyvärr har den offentliga pressdebatt, som förts i detta ämne under det senaste året, varit av ringa sakligt värde. Den har alltför mycket präglats av en strävan att för partipolitiska syften till varje pris finna möjligheter till angrepp mot den praxis som för närvarande upprätthålles. Kritiken har därför blivit osammanhängande och inkonsekvent. Endast ett fåtal inlägg i den vidlyftiga pressdiskussionen torde ha något principiellt intresse.3 Det interpellationssvar rörande nådepraxis, som lämnades av justitieminister HERMAN ZETTERBERG i andra kammaren den 14 maj 1954,4 innehåller, jämte hänvisningar till Groths utredning, vissa kompletterande statistiska uppgifter om nådeärendena under år 1953. Av primärt intresse är även de uppgifter som i detta svar lämnats om vad den beslutande myndigheten anser vara av betydelse i nådeärenden och vad nådebesluten brukar innehålla.
I det följande skall jag med ledning av de angivna källorna lämna en redogörelse för nådeinstitutets nuvarande uppgift och användning samt i anslutning därtill upptaga vissa principiella frågor rörande nådeinstitutet.
Statistiken visar att antalet nådeärenden1 stigit betydligt sedan 1900-talets början, både absolut sett och i förhållande till antalet dömda personer. Medan år 1901 nåd söktes för 160 personer, var de år 1953 handlagda nådeärendena 1 316. Om man ser på det relativa antalet nådeansökningar, kan man urskilja tre perioder. Den första sträcker sig fram till slutet av första världskriget. Nådeansökningarna håller sig då omkring 2 på 1 000 dömda personer. Under 1920-talet söktes nåd av 3 à 4 på 1 000 dömda. I början av 1930-talet stiger denna siffra till ungefär 7 på 1 000 dömda, och där har siffran sedan hållit sig med vissa svängningar uppåt och nedåt men utan någon bestämd tendens till ökning eller minskning. Det överväldigande flertalet av alla domar avser endast böter, medan ett bötesstraff förhållandevis sällan föranleder en nådeansökan. Om man därför bortser från nådeansökningar, som endast avser böter eller viten, och jämför de återstående med antalet personer, som dömts till annan påföljd än böter eller viten, finner man självfallet ett högre relationstal. Men ej heller detta är överväldigande. Det utgjorde för åren 1931—50 i genomsnitt 105 på 1 000 dömda, och det har under denna tidsperiod icke visat någon tendens till ökning. Nelson har jämfört förhållandet mellan antalet personer, som dömts ovillkorligt till straffarbete, och antalet sålunda dömda, för vilka nådsökts. Även denna undersökning visar samma bild. I början av 1930-talet sker en ökning i jämförelse med tidigare förhållanden. Därefter kan någon bestämd tendens icke påvisas. Genomsnittet för åren 1931—50 utgör 260 på 1 000 dömda, en höjning kan påvisas under åren 1944—46, men därefter går det relativa antalet nådeansökningar åter ned. De sista åren, 1949 och 1950, är sålunda i fråga om straffarbete antalet ansökningar 200 på 1 000 dömda.
Det kan alltså konstateras att antalet nådeansökningar väl absolut sett stiger, men att det icke för de senaste åren föreligger någon relativ ökning av antalet nådeansökningar, jämfört med antalet domar. Med nådeinstitutet synes förhålla sig på samma sätt som med fullföljd till högre rätt. Det är ett känt förhållande att fullföljden visar ganska fasta relationstal; när antalet inkomna mål i underrätt stiger, följer antalet överklaganden till hovrätt och högsta domstolen efter i ungefär samma takt, låt vara med någon fördröjning i tiden. Det gör ett något egenartat intryck, när Nelson ännu på sista sidan av sin bok diskuterar orsakerna till »den kraftiga ökningen av antalet nådeansökningar» och framhåller att denna väsentligen beror på ökad kännedom om nådeinstitutet och principerna för utövningen av benådningsrätten. Om Nelson med detta yttrande åsyftar ökningen av antalet nådeansökningar de första åren av 1930-talet, hade han med direkt stöd av statistiken kunnat hävda att det mellan en välvilligare praxis och en ökad tillströmning av nådeansökningar föreligger en samtidighet, som ser ut
som ett orsakssammanhang. Men den ökning av antalet nådeansökningar som man därefter kan tala om är icke en relativ utan endast en absolut ökning, och den beror, såvitt man kan bedöma, helt enkelt på det ökade antalet domar i brottmål.
För närvarande handlägges 1 200 à 1 400 nådeärenden om året. Flertalet leder till avslag. Under år 1953 avslogs sålunda 70 % av ansökningarna. Återstående 30 % fick på ett eller annat sätt ett positivt beslut. Däri ingår dock mycket olika ting, från ett kort uppskov med verkställigheten till befrielse från påföljden. Det är långt ifrån alltid som beslutet går ut på bifall till vad sökanden huvudsakligen begärt. Om man kallar sistnämnda procenttal för bifallsprocenten, måste det alltså ske med reservation för att termen är något inadekvat.
Bifallsprocenten växlar något från år till år. Den högsta bifallsprocenten, över 50% finner man för åren 1936—38; detta torde sammanhänga med att den då förestående bötesverkställighetsreformen medförde ett stort antal bifall till nådeansökningar rörande förvandlingsstraff. Till följd av en lagändring år 1952 har vissa vanliga ärenden rörande fylleriböter, ådömda personer vilka senare intagits på alkoholistanstalt, bortfallit, och bifallsprocenten för år 1953 är därför icke direkt jämförlig med siffran för de närmast föregående åren. Om man emellertid, för att få jämförliga siffror, räknar bort alla nådeansökningar beträffande böter och viten, får man följande bifallsprocent för åren 1948—52, nämligen 30,5 %, 34,9 %, 32,1 %, 33,1 %, 28,2 %. För år 1953 utgjorde procenttalet mera exakt 30,2 %. Man finner alltså att bifallsprocenten visar en betydande stabilitet. Vad detta kan bero på lär väl icke kunna utredas. Att det icke beror på en tillfällighet är väl i varje fall antagligt. Det kan förmodas att det föreligger en viss konstans både i fråga om behovet av nåd och beträffande bedömandet.
Nelson finner det av siffermaterialet framgå att K. M:t i alltmera ökad utsträckning bifaller inkomna nådeansökningar, och han anser detta vara ur flera synpunkter överraskande.1 Härtill är att säga att det enda överraskande är den slutsats Nelson drar ur statistiken, ty denna utvisar ingalunda något sådant. Endast om Nelson även här skulle avse övergången från 1920-talet till 1930-talet, är hans påstående riktigt. Men det menar han icke; det framgår av den följande argumentationen att han åsyftar de senaste åren, och hans påstående är då klart oriktigt. Det är beklagligt att Nelson misstagit sig i en så grundläggande fråga som denna. Därigenom förringas värdet av hans framställning, som till stor del bygger på detta antagande.
Det är av vikt att man håller i minnet vad bifallsprocenten avser. Den är uträknad på antalet inkomna ansökningar, och den säger alltså föga om nådeinstitutets reella betydelse. För att man skall få en mätare härpå, måste bifallsbesluten sättas i relation till antalet dömda personer, varvid det också är nödvändigt att skilja mellan olika påföljder. Om man undersöker t. ex. hur många till straffarbete ovillkorligt dömda personer som fått en nådeansökan i något hänseende bifallen, finner man att denna siffra för år 1952, som är den senaste tillgängliga, utgör
166 av 2 988 dömda.1 Det betyder 5,6 %. En jämförelse med några tidigare år visar att denna siffra under de senaste tio åren sjunkit något; det rör sig dock om en tämligen stabil procentsiffra. Genomsnittet för åren 1931—50 visar 5,7 %.
Nelson har på grundval av sina egna studier av nådeärendena under år 1950 gjort en uppdelning av bifallsprocenten på olika brottstyper.2 Han kommer därvid till de underligaste resultat, såsom att nådeansökningar beträffande hemfridsbrott avslås till 100 %, medan sådana som gäller jakt- och fiskeförseelser leder till bifall i närmare 90 % av alla fall. En sådan lek med siffror kan ju vara lustig, men något större värde har den icke och detta av två skäl. Det ena är naturligtvis att man måste akta sig för att göra statistik av för små tal, tillfälligheterna kommer då att spela en för stor roll. Det andra skälet, varför det är utan något större intresse att få veta bifallsprocenten beträffande viss brottstyp, är att denna uppgift icke säger något alls om nådebeslutens betydelse för reaktionen mot detta slag av brottslighet. Frekvensen av bifallna nådeansökningar beträffande viss brottstyp måste ju bero både av det relativa antalet ansökningar och av bifallsprocenten. Endast om man sätter nådebesluten i relation till antalet personer som dömts för just detta brott, får man alltså något uttryck för nådeinstitutets betydelse i sammanhanget. För att man skall få närmare kännedom härom skulle jämväl krävas en ingående analys av nådebeslutens innehåll, vilket såsom påpekats kan variera mycket.
Nelson synes nu icke ha gjort sin uträkning i sådant syfte som här diskuteras. Han har tydligen tänkt sig att han av siffermaterialet skulle kunna utläsa, vilken inställning justitieministern har till olika brottstyper, och han har också för att få en jämförelse angivit i vad mån ärendena beslutats med högsta domstolens tillstyrkan eller utan. Nelson vill sålunda göra gällande att tabellen skulle utvisa, att K. M:t ej godkänner domstolarnas val av påföljd och straffmätning vid förmögenhetsbrotten, vilket Nelson finner vara anmärkningsvärt, eftersom dessa brott med avseende å brottsbeskrivningar och straffskalor grundligt reformerats under senare år. Tabellen visar nu ingalunda något sådant som Nelson föreställer sig. Hans resonemang i denna punkt är klart vilseledande, då han söker inge läsaren den föreställningen att brottstypen skulle i och för sig ha någon avgörande betydelse för utgången i ett nådeärende. Ett sådant antagande är gripet ur luften; lika oriktig är den underförstådda föreställningen att K. M:t i nådeärenden omprövar domstolarnas val av påföljd och straffmätning. Kan man konstatera att bifall till nådeansökan beträffande viss brottstyp har högre frekvens än då det gäller andra brottstyper, återstår att, med aktgivande på nådebeslutens innehåll, efterforska orsaken härtill. För att demonstrera, vilka problem som kan föreligga i ett sådant sammanhang, vill jag hänvisa till bifogade tablå,3 vari Nelsons uppgifter om bifallsbeslut under år 1950, dock med mindre specialisering, ställts i relation till antalet för angivna slag av brott dömda personer.
| | Dömda Personer1 | Benådade personer2 | | | |
|---|
| | | Absoluta antalet | | På 1000 dömda | |
|---|
| | | KM:t=HD | KM:t mot HD | KM:t=HD | KM:t mot HD |
|---|
| Sedlighetsbrott (Sl 18 kap.) | 426 | 9 | 7 | 21,1 | 16,4 |
|---|
| Övriga brott mot person enl. sl | 3703 | 7 | 8 | 1,9 | 2,2 |
|---|
| Förmögenhetsbrott enl. Sl | 9972 | 54 | 68 | 5,4 | 6,8 |
|---|
| Fylleri och förargelse | 39514 | 93 | 5 | 2,5 | 0,1 |
|---|
| Övriga brott mot sl utom 26 kap. | 3893 | 6 | 13 | 1,5 | 3,3 |
|---|
| Rattfylleri | 1771 | 12 | 10 | 6,8 | 5,6 |
|---|
Av uppgifterna i tablån torde man finna att bifallsfrekvensen är påfallande mycket högre för sedlighetsbrott än för andra brott. Orsakerna härtill skall jag icke försöka att reda ut. Den arbetshypotesen lär väl dock kunna vågas, att en ändrad värdering, vilken kommit till uttryck även i förslaget till brottsbalk, inverkar i dessa ärenden, som till stor del torde avse längre frihetsstraff för otukt med minderårig eller incestbrott. Man kan lägga märke till att tablån visar jämförelsevis höga bifallssiffror för rattfylleri, trots att veterligen praxis är mycket restriktiv, när det gäller just detta brott. Förklaringen är med all sannolikhet att bifallsbeslut, som icke berör påföljden utan endast innebär något kortare uppskov med straffets påbörjande, förekommer oftare vid sådana typer av brott, som regelmässigt leder till korta frihetsstraff, än vid andra brottstyper. Nu påpekade förhållande må tjäna som en generell varning för att dra förhastade slutsatser ur siffermaterialet.
Det största intresset tilldrar sig självfallet frågan om innebörden av nådebesluten. Ett visst statistiskt underlag för kännedom härom erhålles i Groths utredning (tab. 6, avtryckt hos Nelson, tab. 8). Uppgifterna avser de tre åren 1950—52 sammantagna. Under denna tid redovisas t. ex. 448 bifallsbeslut, vilka hänför sig till ovillkorligt ådömt straffarbete. Mer än hälften av dessa beslut eller 247 innebar villkorlig dom, medan betydligt mer än en tredjedel eller 165 gick ut på nedsättning utan ändring av påföljdens art eller villkorlig frigivning. Endast i ett fall under de tre åren innebar beslutet fullständig befrielse från ådömt straffarbete. Även då det gäller ovillkorligt ådömt fängelse, är de angivna typerna av beslut framträdande. I 86 fall meddelades sålunda villkorlig dom och i 29 fall beslöts nedsättning av fängelsetiden; endast 12 av de 220 bifallsbeslut, som rör fängelse, gick ut på befrielse från straffet. Fullständig befrielse spelar någon större roll endast i fråga om böter; det gäller härvid huvudsakligen de förut nämnda alkoholistböterna.
Det är tydligt att en närmare kännedom om nådeinstitutets funktion och betydelse kan vinnas endast genom en systematisk undersökning av beslutens innehåll. Med den tillgängliga statistiken kommer man härvid icke långt. Så mycket visar den dock att nådeinstitutet användes på sådant sätt att den dömde endast mycket sällan befrias från påföljd; det måste i sådana fall ha förelegat mycket säregna förhållanden, som kommit ett utkrävande av straffet att framstå som meningslöst eller obarm-
härtigt och som ej heller lämnat rum för en förvandling av detta till annan påföljd.
Inom nådeinstitutet ryms flera olika grupper av ärenden, som inbördes företer stora olikheter. En antydan därom finner man, såsom påpekats, i statistiken. I interpellationssvaret lämnades också en redogörelse för vissa sådana huvudgrupper. Det framhölls där att en betydande del av nådeärendena rör personer, som redan sitter på fångvårdsanstalt och som har fullgjort en del av strafftiden. Ansökningen går då i allmänhet ut på att få nedsättning av den återstående tiden. I svaret anfördes vidare härom:
»I ett stort antal fall åberopas därvid de hemmavarande familjemedlemmarnas svåra förhållanden. Här visar sig en av de största olägenheterna med frihetsstraffet. Det drabbar många gånger oskyldiga personer mycket värre än den dömde. En hustru med många barn kan få en mycket svår tid att hålla ihop hemmet, när mannen sitter på anstalt. Ålderstigna föräldrar kan vara beroende av den dömde. Sjuka och invalidiserade människor kan få stora svårigheter under hans bortovaro. Tyvärr är sådana omständigheter så vanliga, att det inte finns stora möjligheter att lindra de hemmavarandes börda nådevägen. Men i vissa fall, när större delen av strafftiden fullgjorts och när det finns särskilda förhoppningar om framtida skötsamhet, kan hänsyn också till familjen spela in. I andra fall kan frigivning av nåd medges, då sökanden under fängelsetiden drabbats av svår sjukdom. Även andra förhållanden av personlig art kan här vara av betydelse. En given grupp bland de nådesökande, som får nedsättning, är sådana som har livstidsstraff eller synnerligen långa strafftider. Det är en mycket gammal praxis, att långtidsfångar, som visar skötsamhet, skall ha utsikt att få någon lindring, sedan en betydande del av strafftiden har förflutit.»
I interpellationssvaret anföres vidare att den största gruppen av nådeansökningar och måhända också den ur flera synpunkter viktigaste avser personer som dömts till frihetsstraff och ännu icke påbörjat avtjänande av straffet. Den fråga som då föreligger, och som särskilt beträffande unga människor är av utomordentligt stor betydelse, gäller om det är möjligt att undvika att dessa tas in på anstalt. Man undgår då de direkta skadeverkningarna av anstaltsvistelsen, försörjningssvårigheter, kontakt med andra kriminella element och inte minst anpassningssvårigheterna vid utskrivningen. Härom anföres vidare i svaret:
»Till att börja med måste naturligtvis övervägas, om brottets beskaffenhet över huvud taget möjliggör en benådning. Och så gäller det frågan om den dömdes tidigare vandel och slutligen om han låter sig rättas. På den fråga när det inte lätt att ge något svar. Det är inte en juridisk fråga och det är inte heller någon egentlig straffmätningsfråga. Man måste också hålla i minnet, att valet inte står mellan fängelse och frihet från påföljd utan att en villkorlig dom kan kombineras med olika slag av behandlingsformer, i första hand flerårig övervakning, och vidare allt efter fallets beskaffenhet föreskrifter om bostad, arbetsanställning, alkoholistvård, psykiatrisk vård, skadeståndsbetalningar o. s. v.
Erfarenheten har lärt oss att man i vissa fall kan komma långt på dessa vägar, om man väljer de rätta formerna av kriminalvård i frihet. Man skall komma ihåg att kriminalitet ej sällan sammanhänger med ett slags efterblivenhet i personlighetsutvecklingen, en känslomässig och ibland även intellektuell omognad. Det är därför man inte så sällan kan hoppas, att den som begår brott skall, så att säga, växa ifrån sin kriminalitet. En vidare utveckling, nya omständigheter, kan här ge något nytt att bygga på, som domstolen icke kunnat beakta. I synnerhet om det hunnit gå en längre tid sedan de aktuella brotten begicks kan det finnas anledning att ta hänsyn till en ändrad livsföring.»
I svaret upplystes att av nåd meddelade villkorliga domar i genomsnitt uppgår till 120 om året. Detta antal bör jämföras med att enligt senast tillgängliga siffror, som avser år 1952, hela antalet under ett år meddelade ovillkorliga frihetsstraff överstiger 6 500 och av domstolarna meddelade villkorliga domar uppgår till 5 200. Nådebesluten avser alltså en mycket ringa grupp av gränsfall.
Till en tredje grupp av nådeärenden hänfördes i interpellationssvaret ett stort antal ärenden av andra slag. Det kan vara fråga om rättelser av smärre felaktigheter i verkställighetsförfarandet, det kan gälla avräkning av häktningstid, uppskov med påbörjande av straffverkställighet, befrielse från arreststraff eller skyldighet att betala böter, viten eller vederlagsbelopp. En relativt stor grupp av ärenden avser begäran om att slippa förvandlingsstraff för böter, stundom i förening med ett åtagande att i stället betala böterna. Under förutsättning att rimlig ursäkt kan åberopas för försummelsen att betala böterna, brukar K. M :t gå med på att böterna får betalas.
Olika meningar om lämpligheten av ett nådebeslut i något enskilt fall kan naturligtvis alltid uppkomma. Det vore ju egendomligt, om det icke förhölle sig så; i domstolsmål kommer samvetsgranna domare ofta till olika resultat. Det är emellertid icke detta diskussionen gäller. Denna har avsett något annat, nämligen handhavandet av nådeinstitutet som helhet och den roll en kvantitativt bestämd nådepraxis äger mera allmänt sett för rättsvården.
Man kan då konstatera att föreställningen om en översvämmande nådepraxis visat sig vara en myt. Nådeinstitutet har mycket måttliga proportioner. Särskilt om det beaktas att nådeinstitutet har att fylla flera olika uppgifter, blir detta förhållande uppenbart. Dessa uppgifter är dock begränsade, och beviljad nåd är en undantagsföreteelse. Man kan instämma, då första lagutskottets ordförande, borgmästare RYLANDER, i interpellationsdebatten framhöll att en omfattande benådning, t. ex. av 40 à 50 % av de dömda, skulle få olyckliga verkningar. Men man kan också, såsom Rylander omedelbart gjorde, konstatera att någon sådan olycklig praxis icke föreligger och att nåd för närvarande beviljas endast i undantagsfall. Härtill kommer att ett nådebeslut nästan aldrig befriar den dömde från hans ansvar. Det är fråga om nedsättningar och jämkningar av påföljden, betingade av humanitära skäl. I en liten grupp av fall meddelas villkorlig dom.
Det är beklagligt att någon statistisk jämförelse mellan nådepraxis i olika länder icke publicerats. Nelson har icke ansett sig kunna inom ramen för sitt arbete meddela någon sådan jämförande statistik. En sådan jämförelse skulle nämligen otvivelaktigt visa att i de nordiska grannländerna, möjligen frånsett Finland, och i en rad andra europeiska länder nåd beviljas mera frikostigt än hos oss.1 Även vid en sådan jämförelse framstår alltså den praxis som iakttages hos oss som synnerligen moderat.
Detta förhållande hindrar emellertid icke att man principiellt kan ställa sig frågan: Varför behöver man över huvud taget ett nådeinsti-
tut? Är icke detta alldeles obehövligt? Bör icke domstolarna redan från början komma till ett riktigt och lämpligt resultat som ej behöver ändras och, om lagarna icke alltid medger detta, bör väl lagarna rättas till? Är det icke synnerligen olämpligt att man i ett administrativt förfarande, som måste vara underlägset den noga reglerade brottsmålsprocessen, ändrar vad domstolen efter moget övervägande bestämt?
Det är på denna linje som Nelsons kritik väsentligen rör sig. Denna riktar sig således egentligen icke mot en viss bestämd praxis; den avser själva nådeinstitutet. Nelsons framställning utmynnar i att han ur olika synpunkter, statsrättsliga, straffrättsliga och processuella, utmålar nådeinstitutets fördärvlighet. Han anför att billighetssynpunkter fått ett ökat inflytande på nådeärendenas avgörande, och han påstår att det skulle råda enighet om att detta i olika hänseenden varit ogynnsamt. Denna kritik är så radikal att den icke lämnar något kvar. Då Nelson för läsaren skildrar benådningens störande inflytande på den goda och uppfostrande fångvårdens lugna vardag, går han till och med så långt att han fördömer avslagsbesluten. Han föreställer sig att möjligheten över huvud taget att få en nådeansökan prövad skulle göra de intagna mindre intresserade av att underkasta sig den för dem avpassade behandlingen. Frånsett att sistnämnda tankegång är uppenbart barock och enligt vad erfarenheten visar icke delas av de fångvårdstjänstemän och anstaltsnämnder som i många fall och på goda grunder tillstyrker nådeansökningar, är det tydligt att den kritik Nelson här kommer fram till rör vid kärnfrågan i diskussionen. Det är nödvändigt att försöka klargöra nådeinstitutets ändamål.
Man får icke någon begriplig mening ut av nådeinstitutet, om man utgår från att dess uppgift är att möjliggöra en omprövning av domstolens dom och en rättelse av domen i de fall då denna framstår som oriktig eller olämplig. Det behövs ej mycken eftertanke för att man skall inse att detta betraktelsesätt måste vara i grunden felaktigt. Ett nådeinstitut finner man i alla länder, och nåd har beviljats i alla tider.1 Inte kan väl det bero på att rättskipningen alltid varit otillfredsställande eller att det saknats överklagningsmöjligheter?
Så betraktar man heller icke situationen i praxis. Det är ytterligt sällsynt att den avgörande motiveringen för ett bifall i nådeärende är sådan, att beslutet kan uppfattas som en ändring eller en rättelse av domen. I ett nådeärende kan över huvud taget icke förekomma någon prövning av skuldfrågan. Detta är principiellt uteslutet, och det är även praktiskt otänkbart, då det icke är möjligt att, efter den muntliga rättegången, åstadkomma någon bättre bevisbedömning på papperen i målet. I nådeärendet har man alltså att utgå från det konstaterande av straffbelagda gärningar som domstolens dom innehåller. Ett påstående av den nådesökande att han är oskyldigt dömd kan väl, alltefter omständigheterna, ha sin betydelse för att bedöma hans person och den sociala prognosen, men det leder icke till någon prövning av skuldfrågan.
I allmänhet sker icke heller någon omprövning av domstolens hänförande av de konstaterade gärningarna under visst slag av brott eller
av domstolens straffmätning. Denna regel kan måhända ej sägas vara lika undantagslös. Det kan förekomma t. ex. att K. M:t låter en nådesökande, som nöjt sig med underrättens dom medan hans medbrottslingar klagat i hovrätt och där vunnit straffnedsättning, få en motsvarande favör. Men det kan även anges exempel på att K. M:t just i dylika fall, mot högsta domstolens på mera renodlad straffmätning grundade tillstyrkan, avslagit en nådeansökan, då denna ansetts vara otillräckligt motiverad ur mera allmänmänskliga synpunkter eller också för tidigt framställd. Såtillvida kan naturligtvis domstolens straffmätning vara av betydelse att, om den framstår som särskilt sträng, denna omständighet förstärker andra skäl som mera avgörande talar för benådning. Å andra sidan kan den omständigheten, att domstolen redan tillverkat en nämndemansdom för att hjälpa den dömde, tala emot att denne får ytterligare nedsättning nådevägen.
Man kan sålunda till en början avvisa den föreställningen, att nådeinstitutet är tänkt såsom en mera ordinär möjlighet att få domstolarnas domar omprövade, och härvid kan man icke göra någon skillnad mellan skuldfrågan och påföljdsfrågan.1 Det är uppenbart att nådeinstitutet har en helt annan karaktär och en självständig uppgift. Söker man fastställa vari denna består, kan ett moment däri sägas vara att erbjuda ett till resningsinstitutet parallellt, extraordinärt rättsmedel mot domen i påföljdsfrågan. Nytillkomna omständigheter kan komma denna att framstå som oriktig. Möjligheten att få resning på sådant skäl är emellertid begränsad till att de nya fakta sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse. Däremot kan man icke gå resningsvägen, om de nya omständigheterna, utan ändring av det juridiska bedömandet, skulle ha lett till en lindrigare påföljd. Om t. ex. en långtidsförvarad drabbats av svår sjukdom eller om han genomgått en hjärnoperation eller en kastrering, som avsevärt minskat hans tidigare farlighet, föreligger en helt ny situation, en »resningssituation», som innebär att förutsättningarna för domstolens beslut i påföljdsfrågan är helt förändrade. Denna nya situation kan icke föranleda resning men väl nåd. Någon skarp gräns upprätthålles dock icke mellan de båda instituten. Sålunda kan omständigheter som kunnat leda till resning, t. ex. upplysning att den dömde vid brottets begående varit av sådan sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § SL,2 även leda till nåd, då detta begäres.
Man kan stundom spåra en viss tendens i diskussionen om nådeinstitutet, att man vill söka begränsa nådeinstitutets uppgift till den resningsfunktion som nyss angivits.3 Men man skulle ju då kunna fråga sig, vad det över huvud taget är för mening med att upprätthålla ett särskilt nådeinstitut. Om dess användning bör begränsas till resningssituationerna, skulle det ju lämpligast genom en utvidgning av 58 kap. 2 § 3 p. RB kunna överföras till högsta domstolen att handläggas så
som resning. Det är emellertid tydligt att en sådan begränsning av nådeinstitutets uppgift icke kan göras och ej heller i praxis upprätthålles.
Nådeinstitutet har en mera vidsträckt uppgift. Då man undersöker dess innebörd, får man ej så mycken ledning av sådana mera självklara fall som de nyss angivna. I dylika fall är beslutet lätt. Man har större utsikt att komma hemligheten på spåren, om man vänder sig till de verkligt svårbedömda fallen, sådana fall där mycket talat emot men det också funnits vägande skäl för en benådning och där den beslutande myndigheten haft ett svårt val, innan den bestämt sig för bifall. Vad som i dylika fall till sist fäller utslaget är tron på den dömde. Det är icke en strävan efter en formell och ytlig likhet inför lagen, en barnkammarrättvisa, utan det är frågan om det är någon nytta med att ge nåd. Kan man vänta sig att den dömde tar emot den framräckta handen? Kan man räkna med att nådebeslutet förbättrar utsikterna till att han i fortsättningen skall avhålla sig från att begå brott? Kan en straffnedsättning eller en villkorlig dom ha någon mening för att understödja en strävan hos den dömde att sluta upp med spriten, att skaffa sig ett ordentligt arbete, att bli en mogen och hygglig medborgare i samhället? Det är sådana frågor som berör det väsentliga och det centrala i nådeinstitutet. Man förstår över huvud taget icke vad nådeinstitutet har för en uppgift, om man icke gör klart för sig att det handlar om människor i nöd och att nådebeslutet har till syfte att ge den dömde en uppmuntran och en chans att klara sig »trots allt».
Det finns icke någon objektiv norm för brottspåföljder, icke någon fast relation mellan brott och straff, och det är en illusion att tro att man genom logiska deduktioner och finslipade straffmätningsmetoder kan komma fram till en »riktig» påföljd. Vad domstolen bestämt såsom påföljd kan väl såtillvida vara riktigt, att det överensstämmer med lagens stadganden och att det icke påfallande avviker från vad domstolarna i allmänhet brukar bestämma såsom påföljd i en något så när likartad situation. Inom vida gränser är det dock fråga om ett skälighetsavgörande, på vilket många olika faktorer inverkar. Att i dömandets ögonblick brottsrepressionen har större aktualitet än den dömdes framtida öde, kan ofta vara förklarligt. Påföljdens betydelse ligger icke i vad domstolens ledamöter har för tanke om den; dess verkan beror på hur den uppfattas av den dömde och av andra, som har någon anledning att identifiera sig med honom. Om man nu menar att sådana humanitära hänsyn, som tar sig uttryck i beslut om straffnedsättning av nåd, borde kunna beaktas redan av domstolen, kan detta endast ske genom att domstolen bestämmer en mildare påföljd än den eljest skulle ha gjort. Detta förekommer naturligtvis också. För den dömde är det dock av ringa tröst att domstolen anser att han rätteligen borde ha dömts till två års straffarbete men av hänsyn till hans speciella förhållanden och av humanitära skäl bestämmer straffet till endast ett och ett halvt. Hans situation är i stort sett densamma: det sociala sammanbrottet, förlusten av anställning, försörjningssvårigheter för familjen, den förestående anstaltsvistelsen, vars slutskede för ögonblicket icke har någon starkare psykologisk realitet. Sedan domstolens dom vunnit laga kraft erbjuder sig helt andra möjligheter att taga hänsyn till hans speciella svårigheter. Den samhälleliga reaktion som enligt
lag och rätt drabbar honom ligger då klar. Det är då möjligt för honom att uppfatta en straffnedsättning av nåd såsom en extra favör, ett uttryck för det sociala samvetet och för tilltron till hans vilja att i framtiden rätta sig. Denna nedsättning kan givas vid en senare tidpunkt, då man bättre kan bedöma den dömdes möjligheter till återanpassning i samhället. Det är sålunda tydligt att den sida av nådgivningen, som brukar innebära att frihetsstraff, särskilt längre sådana, nedsättes, icke kan flyttas över att beslutas på domstolsstadiet utan kräver ett särskilt förfarande vid en senare tidpunkt.
På samma sätt förhåller det sig med möjligheten att ge villkorlig dom i vissa speciella gränsfall. Det är ej ovanligt att domstol, för att ej alltför mycket avvika från vanlig praxis, måste finna en villkorlig dom utesluten, men att det likväl är mycket starkt motiverat att det givs någon utväg att göra påföljden i detta speciella fall villkorlig. Ett exempel på detta är att någon tidigare flera gånger straffad person, som skött sig väl en längre tid, får ett isolerat återfall. En villkorlig dom av nåd, s. k. brandkårsutryckning, kan då ibland förhindra att den dömde på nytt dras in i en serie av brott. Flertalet av de fall då villkorlig dom meddelas nådevägen torde dock knappast vara av detta slag. Vanligare är att det efter domen framkommit nya omständigheter. Rätt ofta är det fråga om alkoholister, som begått tämligen beskedliga förmögenhetsbrott för att få pengar till sprit och som nu under trycket av lagföringen och den ovillkorliga domen underkastat sig behandling mot sin alkoholsjukdom och på kort tid börjat repa sig och komma in i ordnade förhållanden. Det kan vara andra liknande omständigheter som tillstött, t. ex. en påtaglig eftermognad hos en ungdom. Det är alltså sådana, i en förnyad utredning dokumenterade faktiska förhållanden som brukar leda till att man trots allt vill försöka en villkorlig dom — icke såsom Nelson tror några på beställning införskaffade mera gynnsamma omdömen.1 Det är tydligt att även den villkorliga domens hanterande, i varje fall i dess nuvarande utformning, kräver någon instans som efter domstolsbehandlingen kan i undantagsfall visa en extra frikostighet och beakta nytillkomna omständigheter.
Man behöver inte läsa många nådeärenden för att förstå, att behovet av nådeinstitutet icke beror på inhumana lagar eller bristfällig rättskipning. Mänskliga svagheter och mänskligt lidande, som griper över alla regler och alla beräkningar, gör ett nådeinstitut oundgängligt. Både Groth och Nelson har också omvittnat att de icke kunnat undgå att vid studiet av nådeärendena gripas av de mänskliga olyckor som dessa skildrar.
Mot nådeinstitutet har huvudsakligen gjorts två kritiska invändningar. Den ena, som anföres av Nelson, är att det straffrättsliga reaktionssystemets effektivitet skulle minskas icke oväsentligt av en efter domen ännu bestående ovisshet, om det ådömda straffet skall kunna nådevägen undanröjas, ändras eller uppskjutas.1 Detta påstående av Nelson lär väl vara beaktansvärt allenast under den förutsättningen, att nådgivningen är så slösande att det också finns tämligen stora utsikter att få de menliga följderna av brottet upphävda. Att det icke förhåller
sig på det sättet och att alltså denna förutsättning saknas, torde framgå av vad som anförts i det föregående. Det straffrättsliga reaktionssystemet kräver för att vara effektivt ett snabbt och ändamålsenligt ingripande mot kriminaliteten. Det försvagas väsentligt, om samhällets resurser är otillräckliga, så att t. ex. kriminalpolisen icke har personal för att genast ingripa mot begångna brott och för att planmässigt söka förebygga organiserad brottslighet. Det försvagas också, om rättskipningen i måttlös formfulländning arbetar så långsamt att brottsreaktionen kommer alldeles för sent och är malplacerad i den då föreliggande situationen. Men det är mycket långsökt att föreställa sig att brottsligheten skulle främjas av utsikten att man i undantagsfall av humanitära skäl kan få nåd. I synnerhet gäller detta, om nådebesluten, såsom hos oss, praktiskt taget aldrig befriar den dömde från hans ansvar.
Den andra invändningen behöver kanske icke tas riktigt på allvar. Det har sagts att domare ibland känner sig chockerade över besluten i nådeärenden och att domstolarnas prestige kan utsättas för starka och oförtjänta påfrestningar genom en alltför liberal tillämpning av nådeinstitutet.1 Även denna kritik bygger på den föreställningen att nådebeslutet innefattar en ändring och korrigering av domstolens dom. Så är som jag redan framhållit icke alls fallet. Domen står fast, nåd har en helt självständig uppgift. Då någon t. ex. får villkorlig dom av nåd, lär väl detta icke heller av allmänheten uppfattas på annat sätt än som är avsett, nämligen att denne man rätteligen icke bort ha villkorlig dom, men att han likväl av samhällets hygglighet har fått ett extra tillfälle att försöka rätta sig. Häri ligger ingen kritik av domstolen.
Även om man, såsom jag i det föregående anfört, anser att nådeinstitutet har en självständig uppgift, innebär detta icke att alla de slag av ärenden, som nu brukar behandlas nådevägen, också lämpligast handlägges på sådant sätt. Det kan tvärtom finnas möjligheter att befria nådeinstitutet från åtskilliga grupper av ärenden, som borde kunna klaras på annat sätt. Så har man också i vissa fall förfarit, då någon kvantitativt betydande grupp av ärenden belastat nådeinstitutet. Nelson hänvisar till föreliggande förslag om åtals- och påföljdseftergift och även till de diskussioner som förekommit om en uppdelning av brottsmålsprocessen i två moment, avgörandet av skuldfrågan och, efter ingående personundersökning, beslut rörande påföljden. Härom är väl endast att säga, att dessa reformprojekt må vara tänkvärda ur andra synpunkter men att de för att avlasta nådeinstitutet icke torde få någon större betydelse. Det är, som jag redan framhållit, ytterst sällan man i nådeärende kommer till det resultatet, att den dömde befrias från påföljd. Av större betydelse för att avlasta nådeinstitutet är då säkerligen en fortsatt utbyggnad av den villkorliga domen enligt de förslag som väntas bli framlagda av strafflagberedningen. Redan nu torde flertalet domstolar tillämpa en praxis beträffande villkorlig dom som är mer vidsynt än lagens ordalag.2 En viss ojämnhet i praxis torde dock
förekomma och den ger sig till känna bland nådeärendena, liksom också vissa formella begränsningar i den nuvarande lagen. En annan grupp av nådeärendena torde kunna handläggas såsom villkorlig frigivning efter en reform av lagen härom. Det gäller framför allt att få till stånd en tillräckligt individuell och på den föreliggande situationen inriktad tillämpning av detta institut. En decentraliserad handläggning synes erbjuda möjligheter härtill.
Vissa smågrupper av ärenden torde även genom olika åtgärder kunna flyttas bort från nådeinstitutet. Den praxis som domstolarna för närvarande upprätthåller i fråga om avräkning av häktningstid synes vara alltför restriktiv och icke tillräckligt beakta den psykologiska betydelsen av att den dömde får klart för sig att häktningstiden räknats honom till godo. Obehövliga nådeansökningar vållas härav. En alltför summarisk handläggning av mål om förvandlingsstraff för böter framkallar en tämligen stor grupp andra sådana. Utredningen i dessa mål torde böra förbättras genom lagändring. I samband med en utredning om förenklade regler för strafftidsberäkning torde även böra övervägas, hur lämpligen smärre jämkningar i strafftider skall kunna beslutas i administrativ ordning utan att betunga nådeinstitutet.
Det torde emellertid vara klart att, även efter en rensning av nådeinstitutet från ärenden som lämpligen skulle kunna handläggas i annan ordning, det kommer att kvarstå en betydande grupp av ärenden. Ty behovet av nåd, i ordets egentliga mening, lär ingen kunna avskaffa. Ingen lär väl heller på allvar överväga att ta bort rätten att när som helst och hur ofta som helst gå till kungs för att få en nådeansökan prövad.
Nådeärendena måste alltså avgöras av K. M:t; däri kan någon ändring icke göras. Det har emellertid föreslagits att högsta domstolen såsom rådgivande organ skulle ersättas med en nämnd, sammansatt av personer med erfarenhet från olika verksamhetsområden. En sådan reform skulle möjliggöra en mera allsidig bedömning och även en fastare praxis än den som nu kan upprätthållas av en tremannaavdelning i högsta domstolen med ständigt skiftande sammansättning. Söker man införa en sådan nämnd, uppkommer emellertid vissa arbetstekniska problem. Risken är stor att nämndens uppgifter blir så betungande attdet icke blir möjligt att finna kvalificerade och villiga ledamöter. Det är även fara värt att nämnden vållar en ökad arbetsbörda för de beslutande statsråden. Ledamöterna i nämnden måste, om deras råd skall vara till nytta, få tid till överläggning, både inbördes och tillsammans med statsråden. Detta förutsätter att föredragningen sker genom en kvalificerad tjänsteman, som på eget ansvar kan utvälja de ärenden vilka ägnar sig för mera grundliga överväganden och därför bör framläggas mer utförligt. Det torde därför vara klart att, oavsett vilka reformer man framdeles vill främja, en betydelsefull åtgärd, och ett första steg, måste bestå i uppbyggandet av en särskild, för dessa ärenden inrättad föredragningsorganisation i justitiedepartementet. Vid årets riksdag har därför begärts anslag till en byråchefstjänst för beredning och föredragning av nådeärenden.