K. SCHLYTER. Om psykiatrisk vård av brottslingar. Några svenska reformfrågor. Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1954, häft. 5—6. (Festnummer till O. Hj. Granfelt.)

 

    Arbetet är en kort redogörelse för SLB:s förslag till lagstiftning angående tilltalade som SL 5:5 inte anses tillämplig på. Syftet med detta lagförslag är att avhjälpa de olägenheter som 1945 års revision av denna paragraf medfört. Otvivelaktigt kan förslaget också i viss utsträckning nå detta syfte genom att göra det möjligt att till psykiatrisk vård

 

1 HESSELGREN — SAMUELSSON, Den nya semesterlagen, 5. uppl. Sthm 1952, s. 94.

2 A. SÖLVÉN, Nya semesterlagen, 10 uppl. Sthm 1953, s. 106.

3 L. GEIJER, Semesterlagens tillämpning på anställda med provision och tantiem, Sthm 1951, s. 13.

4 En felaktig uppgift finns i referatet av chokladmålet. På s. 40 säger BERGSTRÖM att parterna i målet synas ha varit eniga om att semesterlön skulle beräknas på genomsnittsinkomsten av all provision under kvalifikationsåret. Detta är ej riktigt. Arbetstagareparten medgav i stället att endast provisionen på förmedlingsorder skulle läggas till grund för semesterlöneberäkningen och att i gengäld försäljaren skulle få behålla provision på direktorder som inkom under semesterledigheten. 

OLOF KINBERG 181överlämna vissa psykiskt sjuka eller abnorma tilltalade som för närvarande dömas utan tillämpning av 5: 5.
    Det vore emellertid en illusion att tro att samtliga olägenheter av den nya formuleringen av 5: 5 därmed skulle vara undanröjda. Man kommer nämligen inte förbi vissa av de missförhållanden som lagstiftningens helt ovetenskapliga och obegripliga innehåll för med sig.
    Alla slag av psykiska sjukdomar, däri inberäknat s. k. sinnessjukdomar, dvs. de sedan länge kända psykosformerna paralysie générale, manisk-depressiv psykos, alkoholpsykoser, schizofrenier, förvirringstillstånd, arteriosklerotiska och senila psykoser m. fl. samt cerebrala utvecklingsrubbningar med sjukliga avvikelser, är hjärnförändringar med rubbningar i olika psykiska funktioner. I detta avseende råder sålunda ingen skillnad mellan sinnessjukdomar och andra psykiska sjukdomar.
    Med avseende på symptom och förlopp är psykosformerna sinsemellan mycket olika. Ett anfall av alkoholpsykosen delirium tremens brukar inte räcka längre än en vecka och kan gå över på några timmar; därefter är patienten praktiskt taget fullt återställd. Paralysie générale däremot är en progressiv sjukdom som inom ett par tre år leder till döden om inte effektiv behandling kommer till stånd. Orsakerna till dessa båda sjukdomar är helt olika. Man kan då fråga sig i vilket annat avseende de är »jämställda» än att båda är hjärnsjukdomar med psykiska symptom. Det är också omöjligt att förstå varför en icke såsom sinnessjukdom betecknad hjärnsjukdom av annat slag än exempelvis delirium tremens — som ju sedan gammalt räknas till sinnessjukdomarna — med varaktig skada eller rent av förstörelse av individens moraliska funktioner och med bestående oförmåga att anpassa sig efter vanliga människors levnadsförhållanden och därav betingad kronisk brottslighet, skulle vara mindre »djupgående» än ett hastigt övergående anfall av delirium tremens.
    Paragrafens uppdelning av psykiska sjukdomar i »jämställda» och icke »jämställda» med sinnessjukdom saknar vetenskaplig grund och är inte blott teoretiskt orimlig utan också praktiskt oanvändbar. I sin nuvarande lydelse ställer 5: 5 nämligen rättsläkaren inför frågor som inte kan besvaras. De rättsläkare som förstått detta inlåter sig inte heller på den uppgiften utan nöjer sig med att förklara att den tilltalade bör eller inte bör behandlas enligt 5: 5. Flertalet tror sig emellertid kunna lämna svar på den fråga paragrafen innehåller eller inbillar sig att de är skyldiga att försöka göra det eftersom det är lagen som ställer frågan. Detta leder till att tilltalade som behöver psykiatrisk vård i stället matas in i straffanstalter eller förvaringsanstalter, till skada både för dessa anstalter och för dem själva.
    Till vilka befängdheter försöken att besvara frågan om »jämställdhet» kan leda framgår av ett fall som här i största korthet skall refereras.
    Två bröder, fabriksidkare, dömdes för oredlighet mot borgenärer och mened till 1 1/2 års straffarbete utan undersökning av sinnesbeskaffenheten. Hovrätten förordnade om undersökning. Rättsläkaren fann att båda led av hjärnskador med psykiska rubbningar efter koloxidförgiftning. Hos den ene var emellertid dessa rubbningar något

 

182 OLOF KINBERGlindrigare än hos den andre. Rättsläkaren ansåg därför att »jämställdhet» med sinnessjukdom fanns hos den ene men saknades hos den andre. Med.styrelsen anslöt sig till denna uppfattning. Hovrätten fastställde underrättens beslut utan att åberopa expertisen. Högsta domstolen nedsatte straffet till 1 års straffarbete, likaledes utan att åberopa 5: 5 eller 5: 6.
    De är inte obegripligt att båda överrätterna lämnade den medicinska expertisen åt sitt värde när både undersökningsläkare och medicinalstyrelse ansåg att samma sjukdom, låt vara med någon olikhet i symptomens intensitet, i ena fallet borde medföra straffrihet och i det andra inte. Till historien hör också att den ene av bröderna, som på hustruns initiativ sökte nåd, fick straffet förvandlat till villkorligt, medan den andre, som var ogift, på grund av sitt hjälplösa tillstånd inte begagnade sig av denna utväg och därför fick avtjäna sitt straff. Det kanske inte är orimligt att anse en lagparagraf som leder till sådana resultat för otjänlig.
    Nuvarande praxis innebär också att psykiskt sjuka, däribland relativt ofarliga asylfall av kronisk alkoholism, hamnar på förvaringsanstalten som ju ursprungligen varit avsedd för verkligt farliga individer; många sådana fall skulle, måhända med mindre kostnad och utan sämre resultat, kunna vårdas på alkoholistanstalt eller sinnessjukhus.
    SLB:s förslag kan emellertid i många fall där omständigheterna är mindre komplicerade leda till en förnuftigare behandling av psykiskt sjuka som genom 1945 års lagändring berövats lämplig vård. En förutsättning för att den föreslagna lagändringen skall ge praktiskt märkbara resultat är emellertid att personer för vilka domstol förordnat öppen psykiatrisk vård vid behov kan omedelbart överföras till sluten sinnessjukvård. Vidare är det självfallet att den öppna och slutna psykiatriska vårdens resurser måste effektivt förstärkas då lagförslagets förnuftiga möjligheter eljest kommer att bli önskedrömmar.
    I sista avdelningen av sin uppsats framhäver Schlyter energiskt betydelsen av att samhällsskyddet bättre tillgodoses. Tanken är inte ny, den är minst ett sjuttiotal år äldre än GRAMATICAS och ANGELS senkomna formuleringar och har under hela detta århundrade varit en orgelpunkt i psykiatrins bidrag till diskussionen om sanktionssystemets förbättring och effektivisering.
    Det skall emellertid tacksamt noteras att Schlyters understrykande sker just i våra dagars Sverige där det är i särskilt hög grad på sin plats. Från det ena landet efter det andra som varit med om krigets materiella förödelse och moraliska katastrofer (England, Frankrike, Västtyskland) hör man huru brottsligheten, däribland i synnerhet ungdomsbrottsligheten, är starkt på retur. Hos oss däremot — som skonats från krig och lever under relativt gynnsamma ekonomiska och sociala förhållanden — synes brottsligheten anta alltmera ogenerade och brutala former. Det är här inte platsen att utreda ett så komplicerat problem. En sak bör dock sägas: intresset för la défense sociale, för de ostraffliga medborgarnas trygghet till liv och egendom, bör väckas ur sin dvala.
    Visserligen är det angeläget att man så långt möjligt humaniserar rättsreaktionerna, men det är minst lika angeläget att inte glömma bort

 

ANM. AV K. SCHLYTER: OM PSYKIATRISK VÅRD AV BROTTSLINGAR 183att sanktionen har ett eliminatoriskt syfte i fråga om oförbätterliga och farliga. Det synes också självklart att man gynnar kriminaliteten genom en underbemannad poliskår som är ur stånd att effektivt efterspana och lagföra brottslingar. Om man vidare sätter ur funktion lagstiftningens profylaktiska skyddsåtgärder mot brottslighetens reservtrupper — som alltid är i verksamhet på de bakre linjerna — så lämnar man samhällsparasiterna frihet att ostört ägna sig åt sin antisociala verksamhet. Detta betyder inte bara ökad otrygghet för medborgarna utan också att nattfolket genom långvarig övning i brottsligt levnadssätt blir alltmera immunt mot åtgärder till social återanpassning. Det är också uppenbart att om ett eller annat tusental individer, som är inställda på att råna, stjäla och misshandla försvarslösa människor, har tillfälle att utan alltför stor risk »leva ut» sina kriminella tendenser och därmed göra brott lönande, så måste inte bara brottslighetens volym ökas utan också dess karaktär bli mera aggressiv och destruktiv. Fruktan för brottsliga angrepp har också hos oss blivit så utbredd att kvinnor i dessa bostadsbristens dagar inte vågar hyra hus där de måste bo ensamma, även om dessa ligger i tätt bebyggda samhällen.
    Det är måhända inte ur vägen att i detta sammanhang citera vad den belgiske kriminologen DE GREEFF sagt om förhållandet mellan samhället och brottslingen:
    »Ju mera ett samhälle intar en moralisk hållning, ju mera det hämmar en brottsfrämjande utveckling hos medborgarna, dess mera tränger det undan brottsligheten till mindre normala, mindre själsligt balanserade samhällsskikt, dess mera blir brottet i ett sådant samhälle en patologisk företeelse. Ju mera ett samhälle däremot tillåter en brottsfrämjande hållning, dess flera människor ger det fria tyglar på vägen till brott, dess mera blir brottsligheten en normal företeelse.»
    Med sedvanligt sinne för väsentligheter har Schlyter i sin artikel spelat en ny sats av kriminalpolitikens framtidssymfoni. Lagförslaget kan också betraktas såsom ett av de många uttrycken för Schlyters sällsynta energi, ovanliga initiativkraft och lidelsefulla intresse för en rationaliserad kriminallagstiftning.

Olof Kinberg