Om culpabegreppet.
    En replik till min vän prof. FOLKE SCHMIDT med anledning av hans inlägg i SvJT 1954 s. 467 må här tillåtas mig. Den har på grund av culpa å min sida blivit avsevärt försenad.
    Jag har trott att det vore av fundamental vikt, att man söker få fram det reella innehåll, som culparegeln trots allt måste anses äga, ur synpunkten av den ledning den ger för dömandet. Det bör vara någon mening i uttalandet, att en person dömes till skadestånd »på grund av» culpa. Detta reella innehåll lärer vara, att ifrågavarande handling strider mot i samhället tillämpad sed eller härskande moralföreställningar på sätt i min skadeståndsrättsliga lärobok utvecklats. Domaren konstaterar denna bristande överensstämmelse, och därför dömer han till skadestånd. Här ha vi alltså det primära mönstret icke blott för menige mans handlande utan även för domarens ställningstagande. I tusen sinom tusen fall är regeln förty allt annat än »intetsägande»; den ger reell upplysning.¹

 

¹ När såsom mönster angives en klok och erfaren samhällsmedlems handlande el. dyl. — väl att märka inom det yrke eller på det verksamhetsområde varom fråga är — kan man ej häremot, såsom Schmidt gör, invända att »genomsnittsindividen är ju inte alltid mönstergill». Ty det syftas naturligtvis på hur den mönstergivande gestalten i allmänhet beter sig, icke på hur han beter sig när han någon gång bär sig illa åt. — Ett spörsmål är emellertid, om hänsyn skall tagas till att i vissa speciella situationer — t. ex. då vederbörande handlar i tidsnöd (jfr 220 § sjölagen in fine) — det ofta förekommer att t. o. m. klokt och erfaret folk handlar i strid mot vad man skulle taga sig för under normala förhållanden. (Enahanda spörsmål uppkommer för resten även när det gäller mera specialiserade 

    Nu är det klart, att om i lag eller författning gives annan, specialiserad och mer konkret ledning, så håller sig domaren till vad där är stadgat. Är det föreskrivet att en bilist skall lämna företräde åt den som kör på huvudled eller kommer från vänster, så funderar domaren icke över om ett häremot stridande beteende är oförenligt med sed och moral. (Liknande naturligtvis om undantagsvis utbildats specialiserade regler genom rättspraxis). Men detta betyder i grund och botten, såsom jag understrukit, att de mera konkreta reglerna ersätta culparegeln; i stället för denna allmänna handlingsregel har man huvudledsregeln, vänsterregeln o. s. v. Det kan då ej gärna innebära något vetenskapligt framsteg, om man såsom Schmidt i jakten efter handlingsmönster vid culparegelns tillämpning skjuter fram, så som om det gällde en upptäckt, det märkliga förhållandet att domstolarna rätta sig efter lagregler! Motsvarande kan sägas om direktiv från offentlig myndighet, i den mån dessa kunna anses förbindande (under det att frågan om verkan av myndighets råd eller rekommendationer har ett helt annat intresse). Hur skulle det inom parentes sagt taga sig ut, om man inom kontraktsrätten redovisade alla de handlingsregler, som enligt särskilda lagbestämmelser måste iakttagas av den ene eller andre kontrahenten i ett ömsesidigt obligatoriskt rättsförhållande, såsom yttringar av culparegeln? Och när Schmidt i övrigt såsom mönster åberopar »allmänt erkänd skyddsstandard» och »bruket på orten», är detta ju ingenting annat än det gamla bekanta, det som ligger inom culparegelns primära innehåll efter vad som nyss nämndes — såsom ock konstaterades i min anmälan.
    Culparegeln användes nu emellertid tillika, fastän på det hela taget sparsamt, när domstolarna visserligen finna en handling icke strida mot tillämpad sed eller härskande moralföreställningar men ändock bedöma handlingen såsom förkastlig och fördenskull ägnad att motarbetas genom skadeståndspåföljd.¹ Dessa fall ligga, har jag menat, påett annat plan än de egentliga culpafallen. Domaren dömer här icke i samma mening som eljest till skadestånd »på grund av» culpa. Den som

 

handlingsregler, se fortsättningen i texten.) Besvaras spörsmålet i princip jakankande, innebär det en skärpning av culparegeln, såvitt man i rättspraxis, såsom möjligen är fallet när det gäller bilisters ansvarighet, icke är benägen taga dylik hänsyn utan blott håller sig till vad som är »objektivt riktigt». Se min lärobok s. 53.

¹ Vanligare är, att domaren föreställer sig, att han håller sig inom ramen för gängse sed och moral, ehuru så icke är händelsen. Med andra ord: fingerar en överensstämmelse som icke finnes. Att man åter medvetet spränger nämnda ram i rättsskipningen förekommer enligt min erfarenhet icke synnerligen ofta. Huruvida det även när så sker bör talas om fiktion, kan vara föremål för olika meningar. Fiktionen skulle ligga däri, att domaren betecknar handlingssättet som culpöst, ehuru denna beteckning eljest har annan innebörd, utan att på något sätt angiva den förskjutning i begreppsbildningen som äger rum. Enligt Schmidt skulle man »med riktigt språkbruk» kunna tala om fiktion endast i de fall, då någon medvetet utgår från en förutsättning, som är falsk eller icke kan verifieras. Så snävt lär dock språkbruket ingalunda vara. Sedan länge klagas det över fiktioner även när en domstol — eller en rättsvetenskapsman — inbillar sig, för att icke säga suggererar sig till, att ett sakläge är av annan beskaffenhet än det i verkligheten är. De många förebråelser som riktats mot i doktrinen förekommande fiktioner avse företrädesvis dessa fall, likaså klagomålen över fiktioner i rättstillämpningen, bl. a. just på den utomobligatoriska skadeståndsrättens område. 

är upphov till skadan kan nämligen icke, i varje fall icke rent objektivt (d. v. s. enligt allmänt samhällelig värdering; se nedan), förebrås något. Han har ju handlat så som seden och moralen hittills tillstatt honom att göra, och om han begär upplysning om varför han skall betala skadestånd, blir svaret endast, att domstolarna tycka att seden eller moralen bör vara annorlunda. Det går icke rimligen an att med vart annat samordna vad som nu (enligt härskande samhällsuppfattning) är mot sed och moral stridande och vad som i framtiden kan — nota bene om den ifrågavarande rättstillämpningen får effekt för sed- och moralbildningen — komma att så betraktas.
    Icke dess mindre vill Schmidt, och i viss överensstämmelse med honom även några andra författare (såsom HELLNER i SvJT 1953 s. 609 ff., se särskilt s. 622 not 2, jfr ock USSING i SvJT 1954 s. 33), göra gällande, att en principiell olikhet här icke föreligger; även i senast avsedda fall borde handlingen utan någon omtydning av culpabegreppet betraktas som culpös. I förstone kunde detta nu synas strida redan mot Schmidts egen beskrivning av culpa: handlandet skall ju enligt honom ha varit »klandervärt». Hur kan man säga att vederbörande handlat klandervärt när han som sagt förhållit sig så som människor i allmänhet göra och det blott är domstolarna, som i sina strävanden att förbättra samhällsseden och moralen anlägga en avvikande synpunkt? Meningen torde emellertid, efter vad jag ock fått bekräftat, vara följande. Som culpöst — obehörigt, oförsvarligt, klandervärt etc. — betraktas helt enkelt varje handlande som domstolarna så bedöma, vare sig nu dessa komma till sin uppfattning under hänsynstagande till vad som är härskande mening i samhället eller de äro verksamma för sed- och moralbildningen efter egna ingivelser. I båda fallen vilja nämligen domstolarna, för att begagna Schmidts lärda uttrycksätt, förse handlingen med ett obehörighets-»stigma». Allt hänger på vad de behaga med sådant stigma förse. T. o. m. om man tänkte sig, att domstolarna efter hela linjen medvetet kastade loss från vad gängse sed och moral bjuder, skulle det lika fullt anses att de tillämpade culparegeln!
    Detta är åtminstone radikalt. För att bli i stånd att pressa in under culparegeln de åsyftade fallen, där domstolarna gå längre i att anse ett handlande förkastligt och ägnat att medföra skadeståndspåföljd än de ha täckning för i härskande sed och moral, offrar man helt enkelt kravet på att culparegeln skall ge ledning för dömandet. Värdet av regeln såsom en regel för domstolarna kastas på sophögen. Culpabegreppet i sig självt, enligt sitt eget innehåll, ger alltså ingen anvisning på hur ett skadeståndsavgörande skall utfalla. Det dömes till skadestånd därför att skadestånd bör — för all del ur nämnda »stigmasynpunkt» — ådömas. Från den rättstillämpande myndighetens synpunkt rör man sig i cirkel; »regeln» blir innehållslös eller obefintlig. Det är visserligen sant, att även Schmidt talar om att domstolarna, när de handhava skadeståndsrättsskipningen, taga mönster från »allmänt erkänd skyddsstandard» och »bruket på orten» (se ovan). Men detta är enligt honom icke innefattat i culparegeln själv, det rör sig om något som ligger så att säga utanför själva regelinnehållet; i och för sig ha domstolarna ingen som helst skyldighet, icke ens principiellt, att rätta sig efter vad som är normerande för samhällets medlemmar i ge-

 

men. De kunna »stigmatisera» hur dem lyster. Det blir ett culpöst handlingssätt vad de än sätta sin ifrågavarande stämpel på. Att culpabegreppet med förevarande utgångspunkt icke ger någon ledning för hur det skall dömas säges också uttryckligen, fullt logiskt, av EKELÖF, som hävdat en liknande culpabestämning.¹ Och det är uppenbart, såsom jag ock fått bestyrkt, att Schmidt har samma inställning.
    Har man verkligen nytta av ett sådant culpabegrepp? Man är enligt detsamma långt borta från vad sedan århundraden inlagts i culpaföreställningen. Att denna skall ge domaren ett låt vara elastiskt rättesnöre vid avgörandet av om skadeståndsskyldighet föreligger, har ju städse förutsatts. Är det icke också rimligt och praktiskt, att culpabegreppet utformas så, att det passar för normallägena, då verklig ledning för domstolsavgörandena erhålles genom detsamma? Kommer man så till vissa situationer, som icke gå in under den efter den stora massan fall utbildade regeln, bör detta redovisas öppet och ärligt, så att det ej gives sken av att man fortfarande rör sig på samma av regeln täckta område, men det finns ingen anledning att blott för dessa undantagsfalls skull låta hela culparegeln undergå förvandling — till oigenkännlig innehållslöshet.

Hjalmar Karlgren