— — — upptagas på fonetisk väg.
Rättegångsbalken stadgar möjlighet för domstolen att förordna om upptagning av utsaga på fonetisk väg och tiden kan nu måhända vara kommen att ge några synpunkter på den metoden. Och då närmast som en advokat kan se det.
Det väckte bland domare och parter både nyfikenhet och förvåning när de första mikrofonerna döko upp i tingssalar och rådhusrätter. Efter ett visst naturligt motstånd har emellertid detta obestridliga tekniska framsteg snabbt slagit igenom och jag har den känslan att fonetisk upptagning numera har vunnit fullständig spridning. Om det sedan är ett segertåg låter jag tills vidare vara osagt.
Låt mig börja med en estetisk synpunkt. Vi få allt flera välplanerade, konstnärligt genomförda domsalar, där framstående inredningsarkitekter vinnlägga sig om trä, textilier och gamla häradshövdingeporträtt i sober harmoni. I denna atmosfär införes ljudupptagningsaggregatet, frostlackerat och blankförnicklat. Hål borras i de ädla ytorna, sladdar ringla över marmorgolvet och vid den tunga ordförandestolen placeras en utrustning som för ett mindre ställverk.
Mikrofonernas placering: Upptagningen är framför allt avsedd för målsägande- och vittnesförhör. För avhörande av dessa personer har man försökt konstruera vittnesbås, vittneskättar eller som i Svea Hovrätt, en närmast livsfarlig ställning att lägga armbågarna på. Man tycks emellertid oftast glömt bort mikrofonen och därtill har kommit ett annat problem: Många domstolar fordrar att den som yttrar sig skall stå, men alla kan ej stå och alla äro inte lika långa. Parterna befinna sig mången gång längre bak i rättssalen än vittnet och en fråga från part betyder då obönhörligt att vittnet — måhända delvis av artighet — vänder sig mot den som frågat och svaret går inte in i apparaten. Lättare går det naturligtvis när ordföranden frågar. Det ankommer emellertid på ordföranden att lugnt och utförligt ge vittnet en orientering om vad han har att iakttaga för en rätt upptagning. Man glömmer så lätt att svenska folket icke uteslutande består av radiostjärnor och en mikrofon för första gången i en människas liv kan lätt ytterligare förstora offentlighetsskräcken. Det är också en konst att leda ett förhör per mikrofon. Den som »talar i tratten», och glömmer bort att hålla blicken på sitt offer, vittnet, förlorar all möjlighet till naturlig utfrågning. Det är också överraskande hur stor del av ett vittnesförhör som består av gester, minspel, demonstrationer på kartor och skisser, föremål, utpekningar och fullkomlig tystnad. Verkligt angenäm blir upptagningen när känslorna svalla och många tala på en gång.
På många håll har utvecklats mikrofonterror. Vissa ordförande använder sig i tid och otid av apparaten och den är centrum i rättegången. Vi ha exempelvis den ordförande som dikterar protokollet till mikrofonen. Noggrant och långsamt angivande kommatering, punkt, ny rad och citationstecken. Han börjar rättegången med att som en rättskrivningstant stava de agerandes namn sedan målets nummer och datum angivits, allt inför den häpna allmänhet som trätt fram för Rättens Majestät. Han har glömt bort att han leder en allvarlig förhandling mellan parter som söka sin rätt. Han har degraderats till kontorist i en protokollsfabrik.
Så ha vi den ordförande som tar upp hela målet. Apparaten låter han snurra från stämningsansökans uppläsande till pläderingens sista ord. Då och då grips han av lättförklarlig oro över att något tekniskt fel insmugit sig. Han avbryter ett anförande, spolar tillbaka några varv och det nyss sagda dånar eller tjuter fram på nytt för en generad trattalare. På de mest kritiska ställena tar spolen slut, en stadstjänare, en tingshusvaktmästare kallas in, ny rulle, målets namn och nummer igen, det är bäst att ta om både frågan och svaret, spelet går vidare. Men det går inte vidare, All charm, all inlevelse, all dramatik försvinner. Ordföranden bevakar ängsligt sina knappar och sina rullar, alla stirra som förhäxade in i sin mikrofon. Det är mikofonen som skall fatta allt man har på hjärtat.
Skämt åsido. Dylika föreställningar äro olidliga och ovärdiga. De leda icke till goda domar. De äro främmande för lagens anda, fjärran från omedelbarheten. Men min beskrivning är icke någon karikatyr, jag kan ge många hemska exempel ur verkligheten.
Hur används det material, som finnes bevarat på band och tråd? Lagens avsikt torde väl vara att domstolen skall döma på sitt intryck och
ledamöternas minnesanteckningar. Utskriften skall blott ha betydelse för målets fullföljd. Men jag fruktar att mången ordförande anser den fonetiska upptagningen vara en bekväm metod att sätta upp ett protokoll och för att fabricera en korrekt kanslidom. Det kan väl ändå icke vara meningen.
Jag har aldrig varit med om att förhör med målsägande eller vittne spelats upp inför högre rätt. Förmodligen beror väl detta till väsentlig del därpå att så många olika fabrikat av apparater finnas i domstolarna. I högre rätt får man i stället högläsa utskriften av förhören. Jag kan försäkra — herrar ledamöter i Hovrätten och Högsta Domstolen! — det är med bävan vi se Er ta fram utskrifterna med alla våra frågor, framkastade som snabba försök, försiktiga funderingar, impulsiva utrop och omotiverade reflexioner. Allt har en gång varit ögonblickets talspråk men nu är det slätstruken, oåterkallelig maskinskrift.
Jag vill icke blott vara negativ. Den fonetiska upptagningen vill ingen vara utan. Det går oändligt mycket naturligare än när protokollet dikteras, det går säkrare än när ordföranden antecknar, det ger helt annan dramatik än när stenografen efter varje förhör skall knaggla igenom sitt stenogram och man vinner massor av tid. Men metoden är icke fulländad. Apparaterna måste standardiseras, de måste göras mycket mera ljudkänsliga och tillförlitliga. Och de måste göras vackrare. Men långt viktigare är att de icke missbrukas. Det borde vara förbjudet att spela in sakframställning och plädering och mången ordförande måste avancera från maskinist till befälhavare. Där tekniken får dominera förlorar de agerande nerv, känsla, spontanitet och den som lyhörd skall fånga förhandlingens själ degraderas till en förslöad lyssnarrobot.
Ragnar Gottfarb