Utdelningsstopp i konkurserna?
Konkurslagen 130 § stadgar en tid av 30 dagar för klander av utdelningsförslag och 191 § en tid av tre månader för klander av slutredovisning i konkurs, båda tiderna räknade från det att enligt utfärdad kungörelse utdelningsförslaget respektive slutredovisningen först varit tillgängligt för granskning.
Situationen är alltså enligt gällande lag den, att sedan ett slututdelningsförslag vunnit laga kraft, möjlighet alltjämt föreligger att klandra slutredovisningen.
Man har tydligen velat ge den intresserade, d. v. s. konkursborgenären, som har anmärkning att göra emot förvaltningen, en något större frist för att överväga sin aktion, än den som står den borgenär till buds, som endast är missnöjd med fördelningen borgenärerna emellan av de tillgängliga medlen. För den händelse något komme att utvinnas av ett klander mot redovisningen, komme detta att resultera i
en ny tillgång i konkursen, vilken fördelas enligt ett nytt utdelningsförslag.
Man räknade alltså med att klandertalan skulle utmynna i något för borgenärerna positivt, att förvaltningen skulle förpliktas att utge något belopp till konkursboet.
Denna enkelriktade tankegata torde emellertid icke längre vara framkomlig. Det har nämligen yppats en form av klander mot konkursredovisningen, som leder i för borgenärerna negativ riktning.
Man har naturligtvis alltid ansett, att förvaltningen skulle betala den s. k. massagälden, innan konkursen avslutades, något som också åtminstone på ett ställe i konkurslagen beröres, nämligen i 124 §. Man torde hava räknat med, att en massaborgenärs remedium emot en tredskande förvaltning skulle vara stämning med yrkande om åläggande för förvaltningen att med boets medel betala massaskulden. Men detta var i den idylliska värld, som existerade före två bekanta rättsfall, NJA 1945 s. 177 och 1951 s. 238. I det förstnämnda hade yrkats skyldighet för ett konkursbo att avträda boets egendom till konkurs, i det andra hade massaborgenären anhållit om utmätning för uttagande av en domfäst fordran emot boet. I båda fallen gingo HD:s avgöranden i för massaborgenären negativ riktning. Dessa efter allt att döma logiskt sett riktiga prejudikat, som fredar ett generalexekutionsförfarande från specialexekution och, än mera principiellt riktigt, från att självt ställas under generalexekution, synas emellertid leda därtill, att en ny kategori av klander emot redovisningarna kommer att framträda, ty man torde få anse, att redovisningsklander är den form, under vilken massaborgenärens anspråk numera skall vinna beaktande. Man kunde givetvis tänka sig en talan om skadestånd emot förvaltningen för att realisera rättsanspråket ifråga, men bifall till en sådan talan torde förutsätta någon form av vårdslöshet eller försummelse från de angripna. Man kan emellertid mycket väl tänka sig situationer, då någon lapsus från förvaltningens sida icke föreligger, men där en massaborgenärs anspråk ändock bör vinna bifall, såsom då förvaltningen, i god tro att viss egendom tillhörde gäldenären, försålt tillgången ifråga, vilken sedan visar sig hava tillhört tredje man. Någon annan lösning av en dylikt tvist, än just klander av slutredovisningen, torde icke stå till buds.
Såsom inledningsvis angavs, vinner utdelningsförslaget laga kraft efter trettio dagar, men slutredovisningen först efter tre månader. Situationen skulle då faktiskt vara den, att en försiktig förvaltare med rätta skulle kunna avböja att utbetala utdelningar enligt ett lagakraftvunnet utdelningsförslag med hänvisning till, att klandertalan emot redovisningen alltjämt stode öppen. Skulle tvist uppkomma mellan borgenärer upptagna i utdelningsförslaget och förvaltaren, torde det bli nödvändigt för borgenärerna att öppna rättegång emot förvaltaren för utfående av beloppen och i denna torde förvaltaren kunna göra invändning om, att anspråk å de till utdelning ifrågakomna medlen föreligger från tredje mans sida. Om emellertid, såsom i ett inträffat fall förutsatts, tredje man skulle klandra allenast utdelningsförslaget och icke slutredovisningen, torde tredje mans anspråk vara förlorat och förvaltaren berättigad att utdela medlen.
Situationer torde sålunda kunna uppkomma, uti vilka en försiktig förvaltare med rätta skulle kunna vägra att, trots förefintligheten av ett lagakraftvunnet utdelningsförslag, innan ytterligare en tid av två månader, representerande återstoden av klandertiden för slutredovisningen, förflutit, utbetala utdelningarna. Om förvaltaren i god tid erhåller kännedom om tredje mans anspråk, torde han kunna föra fastställelsetalan. Men om, såsom inträffat, frågan dyker upp under klandertiden mot utdelningsförslaget, sättes frågan på sin spets och kan få stå oreglerad lång tid, om tredje mans anspråk går genom instanserna.
Fråga torde vara, om det icke funnes skäl att lagstiftningsvägen samsa ihop de båda tidsrymderna.
Ivar Blanck