Allmän verksstadga utfärdad.
Såsom särskilt tillkallad utredningsman avgav statssekreteraren Kurt Holmgren d. 31 jan. 1951 en promemoria med förslag till allmän verksstadga (SOU 1951:12). Promemorian blev föremål för omfattande remissbehandling. Sedan ärendet någon tid vilat, överlämnade K. M:t promemorian jämte remisshandlingarna i juni 1953 till besvärssakkunniga, vilka ålades att avgiva yttrande i ärendet. På grundval av detta material företogo besvärssakunniga en genomgripande omarbetning av förslaget och avgåvo d. 27 mars 1954 ett i stora delar nytt förslag till verksstadga. Sedan detta blivit föremål för ytterligare översyn i K. M:ts kansli, utfärdades d. 7 jan. 1955 Allmän verksstadga (SFS 1955: 3).
Bakom arbetet med verksstadgan ligger tanken att söka sammanföra och förenhetliga de bestämmelser i de nuvarande verksinstruktionerna, som äro eller lämpligen böra vara av likartat innehåll. Besvärssakkunniga ha i sitt yttrande tillika framhållit, att en författning av denna art bör kunna bliva fröet till den allmänna förvaltningslagstiftning, som för närvarande saknas i vårt land.
Stadgan har kommit att omspänna ett delvis ganska heterogent material. Den inrymmer dels föreskrifter om området för myndighets ämbetsförvaltning, dels allmänna bestämmelser om arbetets yttre anordning inom myndigheten, dels några stadganden om protokoll o. dyl., dels för tjänstemännen grundläggande bestämmelser om tillsättningsförfarandet, om semester o. dyl. samt om åtal och disciplinär bestraffning, dels ock besvärsregler.
Verksstadgan har icke gjorts omedelbart tillämplig å myndigheterna utan kommer att gälla allenast för de myndigheter, beträffande vilka K. M:t meddelat föreskrift härom. Tanken är att stadgan skall sättas i kraft successivt för olika myndigheter allt eftersom för dessa instruktioner, som anpassats till verksstadgan, utarbetas och fastställas. I huvudsak innebära verksstadgans bestämmelser kodifiering av gällan-
de rätt. Emellertid finnas också åtskilliga nyheter. De viktigaste bland dessa skola nämnas i det följande.
Åtskilliga bestämmelser, som syfta till en rationalisering av myndigheternas verksamhet, ha införts i stadgan. Ansvaret har i dessa delar lagts på chefen. Denne har vidare ålagts att ägna omtanke åt personalens arbetsförhållanden och trivseln i arbetet. Reglerna om protokollföring ha förenhetligats och förenklats. Viktigast är att, då beslut fattats av myndigheten, hos denna skall finnas att tillgå handlingar, som utvisa vilka som deltagit i beslutet eller eljest närvarit vid dess fattande, beslutets dag och dess innehåll. I detta sammanhang kan nämnas, att i stadgan intagits en erinran om myndighets skyldighet rörande arkivvården. Reglerna om arbetstid äro i stort sett oförändrade i avvaktan på pågående utredningsarbete.
Vissa nyheter äro att finna vad avser tjänstetillsättningsförfarandet. Sålunda skola framdeles endast ordinarie och extraordinarie tjänster i lönegraderna 31—37 å löneplan 1 och tjänster å löneplanerna 2 och 3 tillsättas av K. M:t, medan övriga tjänster skola tillsättas av den myndighet instruktionen anger. Kungörelse om ledigförklarande av tjänst skall införas i allmänna tidningarna eller, om K. M:t så medgiver, i annan publikation, som kan väntas nå potentiella sökande. Ansökningstiden har bestämts till tre veckor. Förslag till tjänsten, som myndigheten har att upprätta, skall enligt huvudregeln omfatta endast den av de sökande, som företrädesvis anses böra komma i fråga till tjänstens erhållande. Myndigheten må dock, om skäl därtill föreligga, angiva jämväl vilka av de sökande som anses böra ifrågakomma i andra och tredje rummen. Ansökningsförfarande skall tillämpas beträffande ordinarie tjänst, som tillsättes av K. M:t underlydande myndighet, samt extra ordinarie och extra tjänst i lönegrad 24 eller högre å löneplan nr 1.
Delvis i anslutning till Saar ha reglerna om semester och annan ledighet samt vikariat överarbetats på vissa punkter. Beträffande ansökan om avsked och entledigande har stadgats att, om sökande är utnämnd eller förordnad av K. M:t, ansökan skall överlämnas till K. M:ts avgörande men i annat fall prövas av den myndighet, som har att tillsätta sökandens tjänst. En nyhet är att myndigheten har att på begäran av tjänsteman utfärda intyg angående dennes tjänstgöring hos myndigheten. Stadgan innebär på denna punkt en försämring ur tjänstemannasynpunkt i förhållande till besvärssakkunnigas förslag. Detta innehöll nämligen, att myndigheten skulle vara skyldig utfärda betyg.
Principiellt betydelsefull är omarbetningen av reglerna om åtal och disciplinär bestraffning. I remissyttrandena hade från flera håll framförts önskemål om ny utredning i detta avseende. Besvärssakkunniga hade emellertid ansett sig kunna föreslå avsevärda förenklingar i förhållande till gällande rätt utan mera ingående utredningar. Delvis har därvid 1948 års förhandlingsrättskommittés förslag om stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt (SOU 1951: 54) med däri intaget förslag till lag om offentliga tjänstemän kunnat tjäna till vägledning. Kretsen av de högre tjänstemän, som skola vara undantagna från disciplinär bestraffning, har exempelvis angivits i överensstämmelse med detta lagförslag: undantagna äro sålunda — grovt uttryckt — tjänstemän i byråchefs och högre lönegrad.
I stadgan angivas rekvisiten för disciplinär bestraffning tydligt. D eomfatta dels rekvisiten för det i SL 25: 4 beskrivna tjänstefelsbrottet — ordagrant återgivna — dels därutöver klandervärt uppförande i tjänsten och vanvördnad mot förman. I samma paragraf som innehåller rekvisiten uppräknas de disciplinära straffarterna, nämligen: varning, löneavdrag under högst trettio dagar samt suspension i högst tre månader från tjänst och lön samt vid fel av svårare beskaffenhet eller vid iteration avsättning. Någon skillnad mellan ordinarie, extra ordinarie och andra tjänstemän har icke gjorts; dock med den självfallna begränsningen att tjänsteman, som innehar sin tjänst på grund av fullmakt, icke kan dömas till avsättning. Om det nya disciplinstraffet löneavdrag stadgas, att det skall motsvara A-avdrag. Likaså ha vissa regler upptagits om innehav av tjänstebostad vid suspension.
Nya äro vissa elementära processuella regler — hämtade från förhandlingsrättssakkunnigas lagförslag. De innebära bl. a., att tjänsteman, som blir föremål för disciplinärt förfarande, skall beredas tillfälle att skriftligen eller, om han så påfordrar eller det befinnes lämpligt, vid muntligt förhör inför myndigheten uttala sig om vad som åberopats mot honom. Han har därvid rätt att anlita försvarare. Ur systematisk synpunkt kan möjligen dispositionen av dessa bestämmelser kritiseras. Lämpligare hade väl varit, om de processuella föreskrifterna hade intagits i en särskild paragraf i stället för att sammanföras med reglerna om brottsrekvisiten och straffarterna. I paragrafen med sistnämnda regler hade fastmera bestämmelserna om tjänstebostad vid suspension bort införas.
De disciplinstraffrättsliga bestämmelserna kompletteras med regler om de fall, då myndigheten är skyldig att anmäla vederbörande till åtal och då sålunda ärendet icke får avgöras disciplinärt. Där omnämnas bl. a. de fall, då vissa grövre brott begåtts, likaså de fall, att enskild målsägande finnes, att skadestånd eljest kan ifrågakomma samt slutligen att tjänstemannen bestrider vad som lägges honom till last och tillfredsställande utredning icke kan åstadkommas hos myndigheten. Regler om avstängning ha upptagits för såväl det fall, att åtal förberedes, som det fall, att disciplinärt förfarande inledes. En omröstningsregel för de disciplinstraffrättsliga målen, motsvarande rättegångsbalkens huvudregel i brottmål, har likaledes influtit i stadgan.
Besvärsbestämmelserna ha kunnat avsevärt förenklas och ha utformats i överensstämmelse med den lagstiftningspraxis som börjat tilllämpas efter tillkomsten av 1954 års lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
Gustaf Petrén