SVENSK RÄTTSPRAXIS 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT

19481953

 

AV PROFESSOR HÅKAN NIAL

 

AKTIEBOLAG

Enligt 6 § första st. 2 p. aktiebolagslagen skall i stiftelseurkund föremålet för aktiebolagets verksamhet angivas till sin art. Samma uppgift skall intagas i bolagsordningen. Orden »till sin art» funnos icke i 1910 års lag; de infördes i 1944 års lag icke i syfte att innefatta någon saklig ändring utan för att tydligare markera vad som redan borde anses ligga i den förutvarande bestämmelsen, nämligen att föremålet för verksamheten icke skulle få anges alltför obestämt, t. ex. »handelsrörelse». I RÅ 1951 s. 94 har regeringsrätten ansett registrering böra medgivas av en bolagsordning, vari föremålet för bolagets verksamhet angivits vara »att i alla de branscher, där tillfälle bjödes, göra tillfällighetsaffärer, däri inbegripet import- och exportaffärer på kompensationsbas, exploatera uppfinningar, lämna sina delägare krediter samt bedriva annan med dessa uppgifter förenlig verksamhet».
    NJA 1949 s. 720. A och B överenskommo genom ett konsortieavtal att för gemensam räkning idka verkstadsrörelse. För ändamålet bildades ett aktiebolag, som — under en styrelse vilken endast formellt förvaltade bolagets angelägenheter — leddes av A i egenskap av verkställande direktör och där samtliga aktierna innehades av B, som inbetalt aktiekapitalet. A yrkade sedermera, under åberopande av att han med egna medel för bolagets räkning köpt vissa varor, åläggande för bolaget att ersätta vad han sålunda utgivit. Bolaget invände att A:s utbetalningar hade skett före bolagets registrering och att bolaget därför icke hade att svara för dem. Invändningen ogillades av HD, som åberopade att varorna mottagits av bolaget, åtminstone i viss omfattning använts i dess verksamhet och delvis icke längre voro i behåll, att efter bolagets registrering beloppen i bolagets handelsböcker upptagits såsom en skuld till A, att beloppen på enahanda sätt redovisats i de månadsrapporter som avgivits av bolagets revisor och överlämnats till B samt att varken B, vilken innehade samtliga aktier i bolaget, eller bolagets styrelse, som ostridigt allenast formellt förvaltade bolagets angelägenheter, framställt anmärkning mot bokföringen i denna del. — Utgången får anses stå i överensstämmelse med tidigare praxis, se NJA 1902 s. 340. (Obs att fallet var att bedöma enligt 1910 års aktiebolagslag).
    HD ogillade även framställd invändning, att de av A tillhandahållna medlen utgjort kapitaltillskott till den gemensamma rörelsen och att han till följd därav ägde utbekomma medlen allenast i den ordning som gällde för sådant tillskott. I fall konsortieavtalet anses ha grundat ett

 

Närmast föregående redogörelse för rättspraxis på detta område återfinnes i SvJT 1948 s. 491. 

256 HÅKAN NIALenkelt bolag — därom ha domstolarna icke yttrat sig — skulle utgången kanske kunna ses såsom ett exempel på att bolagsman, som gör utlägg (inom ramen för sin förvaltningsbefogenhet), har omedelbar regressrätt gentemot de bolagstillgångar, som enligt avtalet skulle användas för bolagsverksamheten.
    NJA 1951 s. 6. Ett enmansaktiebolags medel hade utlånats för att finansiera köp av aktierna i bolaget. Då låntagaren icke var solvent och medlen icke motsvarades av utdelningsbar vinst enligt den senast fastställda balansräkningen, ansågs olaga vinstutdelning föreligga.
    Här fastslås att en sådan transaktion som visserligen icke formellt framstår såsom vinstutdelning utan ter sig såsom en vanlig onerös rättshandling (försträckning, köp etc.) men dock reellt-ekonomiskt innebär att bolaget utan vederlag eller mot ett uppenbart underpris avhänder sig tillgångar (eller belastar sig med en förpliktelse) är möjlig med samtycke av alla aktieägarna (och alltså lätt kan genomföras i ett enmansbolag) men endast i den mån den icke läderar de i borgenärernas intresse uppställda reglerna rörande bolagets bundna kapital. Då sistnämnda regler ju framför allt komma till uttryck i bestämmelsen att utdelning ej må ske av annat än vinst enligt den senast fastställda balansräkningen, har HD i rättsfallen anknutit därtill och förklarat ifrågavarande disposition vara stridande mot utdelningsförbudet, därför att det bolaget avhända beloppet icke motsvarades av vinst enligt fastställd balansräkning. Att bolaget i dylikt fall eventuellt har dolda reserver får enligt HD icke beaktas. Detta synes riktigt, då eljest principen skulle förlora mycket i praktisk effektivitet. (Däremot kan givetvis förhandenvaron av dolda reserver få betydelse vid bedömningen av köparens — den nye aktieägarens — solvens). I ett fall, som bör jämföras med det förevarande, har beträffande ekonomisk förening HD menat, att vederbörande skulle ha kunnat fria sig genom att styrka, att föreningen »i verkligheten» hade utdelningsbar vinst. NJA 1948 s. 651. Det påpekas emellertid i ett särskilt yttrande av just.r. Karlgren, att det icke föreligger någon motsättning i denna punkt mellan 1948 och 1951 års domar, därför att det i förra fallet var fråga om en skadeståndstalan men i det andra talan rörde återbäring och bristtäckning. Huruvida en talans rubricering på ena eller andra sättet bör tillmätas en dylik betydelse kan väl ifrågasättas. Det må påpekas, att 1944 års aktiebolagslag 73 § och 1951 års lag om ekonomiska föreningar 19 § uttryckligen ange, att ansvarigheten för brist vid återbäring följer de beträffande skadeståndsskyldighet stadgade grunderna.
    Man kan icke som DANIELSSON (i SvJT 1954 s. 571) antaga, att HD genom sin dom även besvarat frågan om förutsättningarna för en tilllåten förtäckt utdelning' som sker i den formen att bolaget till aktieägare säljer tillgång för ett pris, som motsvarar det i balansräkningen upptagna värdet å tillgången men uppenbart ligger under dess verkliga värde (något som fått särskild praktisk betydelse genom fondskatteförordningen). En dylik transaktion medför ju ingen förändring i bolagetsbalansmässiga ställning, och om enligt den senast fastställda balansräkningen (som förutsättes vara lagenlig) bolagets bundna kapital finnes i behåll, synes anledning saknas att av hänsyn till borgenärerna bedöma transaktionen som en otillåten utdelning (i varje fall om re-

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1948—1953 257servfonden och skuldregleringsfonden äro vederbörligen fyllda). — Till frågan se även BOMGREN i SvJT 1955 s. 62.1
    I förevarande prejudikat fastslås även att jämväl i enmansbolag tiden inom vilken konkursbo kan väcka talan enligt 90 § i 1910 års aktiebolagslag (som motsvarar 131 § i 1944 års lag) skall räknas på det i lagrummet angivna sättet d. v. s. från förvaltningsberättelsens framläggande å bolagsstämma.
    Hinder har ansetts ej möta mot att besparade vinstmedel i aktiebolag överföras till aktiekapitalet genom fondemission, även om därav föranledes att stadgad avsättning till reservfond och skuldregleringsfond ej kan komma till stånd. RÅ 1953 s. 176. Avgörandet, som innebär en ändring av tidigare registreringspraxis, kritiseras av BIRKE i SvJT 1954 s. 263 och s. 602. — Till utgången kan ha bidragit — förutom ordalydelsen av 64 § 1 mom. första stycket aktiebolagslagen — det förhållandet att man i registreringsväg icke kan upprätthålla kontroll över att stadgad avsättning till reservfond och skuldregleringsfond sker. Det har måhända ansetts icke erforderligt att just för fall av en fondemission utöva sådan kontroll vid registreringen. Enligt uppgift skall frågan snart åter bringas under regeringsrättens prövning.
    Om utlysande av extra bolagsstämma genom länsstyrelsens försorg se Förvaltningsrättslig Tidskrift (FT) 1952 s. 156 och 1953 s. 200.
    I 79 § aktiebolagslagen stadgas att styrelseledamöterna och verkställande direktör skola vara (myndiga och), där ej för särskilt fall konungen annat tillåter, här i riket bosatta svenska medborgare. Sådant tillstånd må beträffande styrelseledamöterna ej avse mer än 1/3 av hela antalet. Dylikt tillstånd meddelas endast för viss angiven person, se FT 1951 s. 113. I samma tidskrift 1952 s. 337 har tillstånd av ifrågavarande slag begränsats till att icke avse uppdrag som ordförande i bolagets styrelse. Skälet torde vara att lagen utgår ifrån att ordföranden bör intaga en samlande ställning och åstadkomma verklig effektivitet i styrelsens förvaltning; se STENBECKWIJNBLADHNIAL, Den nya aktiebolagslagen s. 278. Detta måste ofta försvåras av att han är utlänning eller i utlandet bosatt svensk.
    Firmateckningsrätt för styrelseledamot eller annan meddelas av styrelsen, 88 § aktiebolagslagen. Sådant bemyndigande är personligt och gäller alltså icke suppleant som inträder i den firmateckningsberättigades ställe och ej heller för den som efter styrelseledamotens avgång väljs i hans ställe. RÅ 1950 s. 39. Finns suppleant, kan man till följd därav icke få i registret införd en anmälan av typen »firman tecknas av styrelsens ledamöter två i förening». I registret antecknas i dylikt fall de registrerade styrelseledamöterna personligen såsom firmateckningsberättigade. Jämför FOGELKLOU, Om firmateckningsrätt enligt nya aktiebolagslagen. Ekonomisk revy 1948 s. 284.
    Om aktiebolags firma se bl. a. NJA 1949 s. 368, RÄ 1948 s. 171 (firmarättsliga frågor behandlas icke i denna översikt).
    Vid anmälan till aktiebolagsregistret om utseende av verkställande direktör skall fogas avskrift av protokoll för det sammanträde med bolagets styrelse, där det anmälda beslutet fattats. När så ej sker kan registrering icke beviljas även om anmälningen undertecknats av samtliga

 

1 Jfr även DANIELSSON nedan s. 273. Red.:s anm.

 

17—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

258 HÅKAN NIALstyrelseledamöter eller förhållandet intygats av de styrelseledamöter som ej undertecknat anmälningen. RÅ 1948 s. 31.
    Om förordnande av minoritetsrevisor med specialuppdrag se FT 1950 s. 35.
    I FT 1952 s. 108 har K. M:t upphävt förordnande av minoritetsrevisor i vad avser tid för vilken ansvarsfrihet beviljats bolagets styrelse. Givetvis bör revisorn icke äga rätt att utsträcka sin granskning till åtgärder, som för förvaltningen av bolagets angelägenheter och med hänsyn till beviljad ansvarsfrihet numera sakna betydelse, se Stenbeck—Wijnbladh—Nial s. 430. Detta kan dock icke betyda att han under alla omständigheter skall vara förhindrad att i sin granskning ingå på åtgärder vidtagna under ett räkenskapsår för vilket decharge redan beviljats. En sådan utsträckning av granskningen kan vara nödvändig för att riktigt bedöma senare av styrelsen vidtagna åtgärder. Dessutom måste naturligtvis beaktas att enligt 128 § 4 st. beviljad decharge icke hindrar talan emot bolagsledningen, om redovisningen varit felaktig på sätt i lagrummet sägs.
    Att ett aktiebolag i de i lagen angivna fallen (då likvidatorerna framlagt slutredovisning m. m.) skall anses upplöst hindrar som bekant icke att bolagsförhållandet betraktas såsom fortbestående, i fall avvecklingen i verkligheten icke är fullbordad utan tillgångar finnas kvar eller skifte skett utan att skuld betalats; se Stenbeck—Wijnbladh—Nial s. 571. I överensstämmelse därmed har regeringsrätten i RÅ 1950 H 61 förklarat, att minoritetsrevisor kan tillsättas trots att bolaget enligt 170 § 1 st. aktiebolagslagen efter avslutande av konkurs skall anses upplöst och anteckning därom skett i aktiebolagsregistret.
    Enligt 119 § första st. 6 aktiebolagslagen skall vid lika röstetal å bolagsstämma val avgöras genom lottning, men i andra frågor den mening gälla som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet röstande är lika, av stämmans ordförande. I andra st. av samma paragraf sägs att i bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i första st. 2—6 stadgas. En bestämmelse i bolagsordning att om vid fattande av beslut å bolagsstämma förelåge lika röstetal frågan skulle avgöras av skiljemän ansågs dock icke kunna registreras. 1 951 s. 98. Skälet därtill torde ha varit att det ansetts stridande mot aktiebolagslagstiftningens grunder att tillägga en utomstående rätt att på dylikt sätt avgöra ett bolagsstämmobesluts innehåll.
    I NJA 1951 s. 210 förelåg till bedömande fråga om betalningsrätt och förmånsrätt enligt handelsbalken 17 kap. 4 § i aktiebolags konkurs för två personer, som dels varit anställda i bolaget, dels varit styrelseledamot resp. verkställande direktör och dels innehaft avsevärda aktieposter i bolaget. Redan i tidigare rättspraxis (se hänvisningar vid rättsfallsreferatets rubrik) ha domstolarna frånkänt den som själv eller tillsammans med make eller barn varit ägare av samtliga eller större delen av aktierna i bolaget förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken i bolagets konkurs. Grunden härtill torde, som HD i förevarande fall utvecklar, vara att företaget ur praktisk och ekonomisk synpunkt egentligen varit att anse såsom aktieägarens eller dennes familjs eget, av honom ledda företag och att det arbete han utförde väsentligen kunde anses såsom arbete icke för annans utan för egen räkning. Domsto-

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1948-—1953 259larna ha i förevarande mål icke ansett skäl föreligga att utsträcka denna princip till fall då aktieägarna i bolaget äro få men de likväl företräda skilda intressen. Då i det till bedömning föreliggande fallet de båda aktieägarna ägde högst 1/3 av bolagets aktiekapital vardera och den återstående delen av aktierna ägdes av andra, gentemot dem fristående personer, godkändes sålunda yrkandet på betalnings- och förmånsrätt.
    RÅ 1948 s. 47. När i rederiaktiebolags bolagsordning intages förbehåll varom förmäles i 2 § andra st. av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. är det icke erforderligt att jämväl intaga erinran om bestämmelserna i lagen den 22 juni 1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.

 

HANDELSBOLAG

    I NJA 1953 s. 99 har HD förklarat ett avtal om slutande av handelsbolag vara ogiltigt på grund av att ene kontrahenten var utlänning, som ej erhållit tillstånd att här i riket sluta handelsbolag. Sådant tillstånd är erforderligt enligt lagen den 30 maj 1916 innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag. Att denna lag skall anses sanktionerad genom ogiltighetspåföljd synes i och för sig riktigt. En annan sak är att man kan sätta ifråga, huruvida ett handelsbolagsavtal verkligen förelåg eller om icke fasthellre avtalet, på sätt gjorts gällande i ett utlåtande i målet, borde betraktas som ett tyst bolag.
    NJA 1953 s. 547. En man hade till handelsregistret anmälts såsom prokurist för en av hans hustru innehavd firma. Han ansågs ansvarig för betalning av varor, som beställts för den under firman idkade rörelsen. Bolaget kan, med den i rättspraxis tillämpade tolkningen av uttrycket »gemensam firma», ha ansetts vara ett handelsbolag enligt 1 § lagen om handelsbolag och enkla bolag. Mannens ansvarighet kunde emellertid också ha grundats på 51 § samma lag. I HD:s dom anges ej vilket lagrum som tillämpades.
    Handelsbolag skall enligt 36 § lagen om handelsbolag och enkla bolag anses upplöst, då skifte skett. Liksom beträffande aktiebolag (se ovan) gäller emellertid att bolagsförhållandet anses fortbestå i fall avvecklingen i verkligheten icke slutförts. I dylikt fall kan bolaget även sättas i konkurs, vilket kan ha betydelse t. ex. för återvinning; NJA 1951 s. 749. Detta överensstämmer även med tidigare rättspraxis, NJA 1911 s. 31. Jämför SvJT 1950 s. 272: Avtal träffat efter upplösningen ansågs ej kunna bli föremål för återvinning.
    I 1951 års fall har en i bolagets egendom gällande förlagsinteckning icke ansetts medföra förmånsrätt i bolagsmans konkurs.

 

ENKELT BOLAG

    Enligt 15 och 47 §§ lagen om handelsbolag och enkelt bolag skall klander av redovisning (»räkenskapsavslutning») i handelsbolag och enkelt bolag vid äventyr av talans förlust anställas inom ett år från det redovisningen blev för bolagsmännen tillgänglig. Klander skall ske ge-

 

260 HÅKAN NIALnom talan vid domstol. I mål om utfående av bolagsmans saldo enligt redovisning ha emellertid övriga bolagsmän ansetts oförhindrade att utan stämning göra gällande av dem framställda anmärkningar mot redovisningen. NJA 1951 s. 155. Invändningen framställdes vid ett rättegångstillfälle som inföll innan ett år gått från det redovisningen blev tillgänglig för bolagsmännen. Datum för detta rättegångstillfälle åberopades i HD:s domskäl tillika med datum för redovisningens delgivning med bolagsmännen. Meningen får därför antagas vara att invändningen måste framställas inom den i 15 § angivna tiden, ehuru stämning icke erfordras. Jämför däremot just.r. E. Lind, vars votum synes utvisa att det enligt hans mening räcker att invändningen framställes i en process, som av käranden inletts innan ett år förflutit från det redovisningen blev för de övriga bolagsmännen tillgänglig.
    Se även ovan under Aktiebolag (NJA 1949 s. 720).

 

EKONOMISKA FÖRENINGAR

    Under den period redogörelsen avser har lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar trätt i kraft (den 1 januari 1953). De flesta av de redovisade rättsfallen ha emellertid avgjorts med tillämpning av den äldre lagen.
    Begreppet ekonomisk förening. En s. k. folketshusförening erhöll icke registrering såsom ekonomisk förening, då den icke kunde anses ha till ändamål att genom ekonomisk verksamhet främja medlemmarnas ekonomiska intressen. RÅ 1953 s. 147 (nya lagen tillämpad). Registrering beviljades icke heller för en förening med ändamål att sammansluta alla folkpensionärer, att i möjligaste mån verka för att deras ekonomiska och sociala intresse tillgodosåges genom representationsval av tre riksdagsmän, att medverka till att lagar och författningar efterföljdes samt att tillgodose medborgarnas personliga frihet och välfärd genom folkomröstning vid ekonomiska och sociala frågors avgörande i riksdagen och i kommun. RÅ 1948 Ju 32. Jämför vidare RÅ 1948 Ju 31 (idrottsförening).
    I ekonomisk förening måste medlemmarna göra insats, varom bestämmelse skall finnas i stadgarna (så även 6 § nya lagen). RÅ 1948 Ju 13.
    NJA 1950 s. 471. Förvärvare av andel i ekonomisk förening (bostadsförening) ansågs på grund av stadgarnas bestämmelser ha rätt till inträde i föreningen, därest ej med hänsyn till hans personliga egenskaper och förhållanden objektivt sett vägande skäl kunde anföras mot hans medlemskap. Se nu nya lagen 11 §.
    Vid medlems död skall den till vilken hans andel övergår på grund av bodelning, arv eller testamente om ej annat är bestämt i stadgarna äga inträde såsom medlem i den dödes ställe (12 § nya lagen). Sker icke sådant inträde, skall avgång ur föreningen anses äga rum vid utgången av det räkenskapsår som anges i 15 §. Dödsboet äger alltså icke senare deltaga i föreningssammanträde. RÅ 1948 s. 153. (Se HAGBERGH-NISELL, Lagen om ekonomiska föreningar, under 12 §).

    Fråga om uteslutning ur sjukkassa på grund av ej inbetalade avgifter se RÅ 1948 S 122.

 

BOLAGS- OCH FÖRENINGSRÄTT 1948—1953 261    Om förtäckt utdelning i enmansförening se NJA 1948 s. 651. Jämför härom motsvarande fråga ovan under Aktiebolag (rättsfallet NJA 1951 s. 6).
    Om giltigheten av beslut rörande ändring av stadgarna i visst fall se NJA 1948 s. 218. Fallet är berört av Hagbergh—Nisell s. 174 not 1.
    Fråga om tolkning av ekonomisk förenings (tullpackhuskarlslag)stadgar med avseende på medlems rätt till pension, NJA 1951 s. 739.
    Anmälan för registrering om ändring beträffande de till styrelseledamöter utsedda personerna m. m. skall göras av styrelsens ordförande; 37 § nya lagen. Fråga huruvida dylik anmälan gjorts i vederbörlig ordning se RÅ 1949 Ju 13. (Innebörden synes vara att vederbörande icke behöver styrka att han är ordförande.)
    Enligt det förslag som ligger till grund för nya lagen, skulle i lagen införas regler motsvarande dem som finnas i aktiebolagslagen, för att möjliggöra för en förening att avbryta en inledd likvidation och återupptaga verkstamheten. Dessa bestämmelser uteslötos emellertid av riksdagen därför att något behov av dylika lagregler icke skulle ha yppats. Se Hagbergh-Nisell under 70 §. Redan innan nya lagen trätt ikraft fick emellertid regeringsrätten taga ståndpunkt till ett fall, då förening först beslutat träda i likvidation och föreningssammanträde sedan enhälligt upphävt likvidationsbeslutet. Likvidationsbeslutet hade redan registrerats, och föreningssammanträdets beslut att upphäva likvidationen kunde därför icke registreras. RÅ 1952 Ju 42.
    I bostadsrättsförening har medlem, som förverkat nyttjanderätten till bostadslägenhet i föreningens fastighet och till följd därav avhysts från lägenheten, ansetts skyldig att utgiva föreningsavgifter även för tid efter avhysningen; NJA 1953 s. 561. Såsom domskäl anfördes att avhysningen ej i och för sig har till följd att vederbörande upphör att vara bostadsrättshavare eller går förlustig andra i bostadsrätten ingående befogenheter är nyttjanderätten och att han därför också har de med rätten förbundna förpliktelserna. — I en bostadsrättsförening hade en arbetstagare genom arbetsgivarens medverkan blivit delägare. Han hade förbundit sig att, därest han på egen begäran eller eljest på grund av eget förvållande före viss tid lämnade sin anställning, avflytta från en åt honom under bostadsrätt upplåten lägenhet samt hembjuda arbetsgivaren denna till fastställt belopp. Med hänsyn till omständigheterna har tillämpning av detta villkor i förbindelsen icke ansetts otillbörlig. NJA 1952 s. 440. — Rättsfall rörande bostadsrättsföreningar i övrigt under perioden har väsentligen intresse ur hyresrättslig synpunkt och behandlas ej här. Se SILJESTRÖM och SVENNEGÅRD, Lagen om bostadsrättsföreningar, 3 uppl. 1954.

 

IDEELLA FÖRENINGAR

    Fråga om rätt för arbetare att vinna inträde i fackförening har ansetts vara av beskaffenhet att kunna prövas av domstol. NJA 1948 s. 513. Om prejudikatet se SVENNEGÅRD i SvJT 1950 s. 31.