KARL OLIVECRONA. Penningenhetens problem. Lund 1953. Gleerup. 200 s. Kr. 10,00.

 

    Vad innebär det att man betalar »en krona»? Naturligtvis icke, att man betalar en enkrona. Om vederbörande får två femtioöringar i stället eller om beloppet tillföres honom medelst check eller över postgiro, har i allt fall erlagts »en krona». Räkneenheten krona är något annat än det föremål, som myntet resp. sedeln utgör. Myntet eller sedeln, varpå valören är angiven, förutsätter denna räkneenhet, och dessutom förekomma som antytts, nu för tiden i allt större utsträckning, kontantfria betalningsmetoder. Men när man söker få fram vad räkneenheten »en krona» är, invecklas man i till synes oöverstigliga svårigheter. Och dock måste det vara ett centralt problem, både för jurister och nationalekonomer, att fastställa »penningens» natur. Vad nationalekonomerna ha att förmäla är — om man får hålla sig till de många representativa författare, vilkas åsikter refereras i ovanstående arbete — föga upplysande,1 där ej än starkare invändningar äro på sin plats. Det tycks alltså vara av behovet påkallat, att juristerna befatta sig med problemet. Häpnadsväckande är likvisst, hur ytligt och otillfredsställande ämnet hittills behandlats i den juridiska litteraturen. Dessutom har rättsvetenskapen knappast följt med utvecklingen under senare tider på penningväsendets område.
    OLIVECRONA gör nu med sin bok en mäktig insats på området. Med stort skarpsinne, djupgående lärdom och överlägsen framställningskonst attackerar han de många principspörsmålen. Såvitt jag förstår är boken — oavsett huruvida framställningen i alla delar verkar övertygande eller ej — i sin art ett mästerverk. Få arbeten i samtida nordisk juridisk litteratur röja en sådan intellektuell kraft hos sin författare, en sådan skoningslös logik, en sådan förmåga att överblicka komplicerade rättsliga sammanhang som detta. Det vore beklagligt, om boken ej bleve allmänt läst av de jurister, vilkas intressen sträcka sig vidare än till omedelbart matnyttiga lagtolknings- och rättstillämpningsfrågor eller liknande.
    Något mera uttömmande referat av arbetets grundtankar skall här icke lämnas. Vissa huvudteser må dock återgivas (se bl. a. sammanfattningen s. 156 ff.). Ordet för den ifrågavarande räkneenheten användes såsom om det betecknade ett objekt. Man räknar antal av detta förutsatta objekt. Men man kan aldrig få fatt i något reellt objekt. Vad som föreligger är blott ordet krona, pund, dollar etc., vartill knyter sig idén att detta betecknar ett något, som dock förblir obestämt. Sådana ord begagnas emellertid på vissa bestämda sätt i anslutning till rättsregler och sedvanor och få därigenom sin sociala betydelse. De förekomma

 

1 En del nationalekonomer nöja sig t. ex. med att göra gällande, att penningenheten är odefinierbar, att den utgör en »abstrakt» räkneenhet o. s. v. Det låter magert. 

HJALMAR KARLGREN 263»i formler, som begagnas på ett regelbestämt sätt och till vilkas begagnande tillämpligheten av rätts- och sedvaneregler anknytes» (s. 139).
    Ordet för penningenheten — som i och för sig ingenting betecknar (s. 137, 141) — användes sålunda vid grundläggande och upplösande av en viss sorts skuldförhållanden. Det är en analys av penningskuldens innebörd, som förf. tager till utgångspunkt. Man gör utfästelser i kronor och tänkes fullgöra dessa genom överlämnande av kontanter, genom check1 o. s. v. Man försätter sig i tvångslägen av viss beskaffenhet resp. löser sig därur på det sätt lagen anvisar. Härvid rör man sig med föreställningen om de ideella kronorna och motsvarande enheter såsom en sorts objekt, vilka utgöra skuldens innehåll. Enheterna äro visserligen imaginära. Men detta är icke något hinder för transaktionerna, ty tvångslägena äro realiteter och likaså de sätt varpå man har att frigöra sig ur dem. Ordet för penningenheten är ett »tomt ord som får sin funktion genom att användas på ett regelbestämt sätt vid fixerande av vissa skuldförhållanden» (s. 193).
    På basen härav är, heter det vidare, nutidens väldiga kreditsystemuppbyggt. Vad som föreligger är ett komplex av tvångslägen. Man försätter sig i sådana genom utfästelser, ställda i penningenheter, och man försättes däri genom offentliga debiteringar och dekret. Den imaginära penningenheten spelar härvidlag den rollen, att det antal enheter som anges i en utfästelse blir bestämmande för graden av svårighet att lösa sig ur tvångsläget. Som dylika lösningsmedel har man dels kontanter, huvudsakligen sedlar, dels bokpengarna. Ingen har någon användning för de papperslappar sedlarna utgöra annat än just för att lösa sig ur den sorts tvångslägen varom här är fråga. Hela penningväsendet ter sig som ett gigantiskt spel, bestämt av en serie rent formella, i och för sig meningslösa åtgärder, som få en mening blott genom att höra in i ett system av regelbestämda beteenden. Jämför schackspelet med dess i och för sig meningslösa men regelbestämda drag. På penningväsendets område motsvaras dragen av penningtransaktionerna, främst utfästelser och betalningar. Genom att göra en utfästelse med användande av en viss sorts formel kommer man i det läget, att man senare måste göra ett annat drag för att man ej skall råka ut för vissa påföljder, som man gärna vill undvika. Liksom vid schackspelet ha alltså reglerna grundläggande betydelse. Utan dem skulle de formler, som användas vid penningtransaktioner, vara tomma ord. Åtgärderna få en särskild mening, när de ses i samband med reglerna och uppfattas såsom avsedda att innebära en tillämpning av dessa. Härigenom komma transaktionerna i penningväsendet att bilda ett slutet system. »Det moderna penningväsendet bygger på ett system av rättsregler, ej blott själva myntlagstiftningen utan hela systemet av regler om skuldförhållanden, om köp, om banker, om straff för förfalskning

 

1 Särskilda och instruktiva avsnitt av arbetet handla om »bokpengar» (s. 93 ff. jfr s. 61 ff.). Betalning sker här icke genom överlämnande av fysiska föremål utan genom omföring i vederbörande penninginstituts böcker. — Förf. hävdar att regeln, att borgenären kan vägra mottaga betalning i annat än »lagliga betalningsmedel», på grund av rättsutvecklingen underkastats betydande inskränkningar. Nämnda regel har i de moderna rättssystemen genombrutits på olika sätt, till följd av nödvändigheten att taga hänsyn till de kontantfria betalningsmetoderna. 

264 HJALMAR KARLGRENo. s. v.» (Olivecrona i Ekonomisk tidskrift 1954 s. 66.) Att dessa i och för sig meningslösa penningtransaktioner kunna fylla en social funktion beror, anför förf. s. 160 ff, på att de ingå i ett rättsligt ekonomiskt system och föranleda en mängd annan verksamhet än blott sådan som går ut på företagande av själva penningtransaktionerna. Så måste en köpare för att infria sin penningutfästelse utföra en viss prestation till vederbörande penninginstitut eller eljest intaga en ekonomisk position, baserad på ekonomiska handlingar av det ena eller andra slaget. Penningutfästelsen utgör den form, som man använder för att förskaffa sig nyttigheter och tjänster, men denna hävstång blir användbar endast i den mån man har förmåga att åstadkomma vad som fordras för att rättsgiltig uppfyllelse skall anses äga rum. Laborerandet med de imaginära penningenheterna ter sig oförklarligt blott om den särskilda transaktionen ryckes loss ur sitt sammanhang och betraktas utan hänsyn till sina orsaker och verkningar, utan hänsyn till sin plats i ett större helt. Utfästelserna anknyta till fasta regler och ingå i ett stort rättsligt ekonomiskt system med grundläggande betydelse för människornas motivbildning. Härvid bör fasthållas, att man vid penningtransaktionerna rör sig på två olika plan: det ideella och det faktiska planet. På det ideella har man skulder bestämda i penningenheter, på det faktiska har man de reella åtgärder varigenom skulderna tänkas grundade, vidare myntväsendet med dess bokförings- och kontrollapparat samt de akter varigenom överförandet av ideella summor anses äga rum. Korrespondensen mellan de bägge planen uppehälles genom regelsystemet.
    Nu antydda grundtankar utvecklas, vad angår penningutfästelsens innebörd, ytterligare på följande sätt (s. 142 ff.). Man måste skilja på en dylik utfästelses innehåll å ena sidan, konsekvenserna av att den avgivits å den andra. Medan t. ex. en säljares utfästelse är kvalitativt bestämd (han skall leverera en sak eller en vara), går penningutfästelsen enligt sitt innehåll ut på att prestera »kronor» el. dyl. Detta är i och för sig blott ord, som användas i vissa formler, fiktiva enheter. Med utfästelsens avgivande skapar emellertid löftesgivaren en betingelse för tillämpligheten av vissa rättsregler, vilka åstadkomma ett tvångsläge för honom, ett förhållande som är honom bekant. Men detta betyder icke, att utfästelsen skulle vara en beskrivning av reglerna om tvångsläget; det rör sig här fastmera om verkningarna, konsekvenserna av utfästelsen. Eftersom nu innebörden av en utfästelse måste kunna självständigt, utan hänsyn till verkningarna, bestämmas och utfästelsen går ut på något som icke kan presteras (de ideella, fiktiva »kronorna»), kunde resultatet förefalla paradoxalt. Penningutfästelsen kan emellertid fylla en social funktion därför att det finns ett system av regler, enligt vilka användningen av ordet för penningenheten är på visst sätt relevant, att penningutfästelsen medför ett reellt tvångsläge, samt att det finns reella medel att lösa sig ur detta tvångsläge. Tack vare regelsystemets fungerande få utfästelserna trots sina blott imaginära objekt betydelse i samhällslivet. »Ordet [för penningenheten] ingår i akter, genom vilka man skapar och upplöser tvångssituationer, och dessa tvångssituationer fungera så att säga som kugghjul i det ekonomiska maskineriet. Därför gör det ingenting, om det inte finns någon reell eller materiell krona» (s. 140).

 

ANM. AV KARL OLIVECRONA: PENNINGENHETENS PROBLEM 265    Att vissa invändningar kunna framställas mot denna Olivecronas skildring av penningenhetens innebörd är möjligt. Hans teori är dock icke lättangriplig. Jag skall så mycket mindre försöka något allmänt motangrepp här, som för sådant ändamål skulle krävas stort utrymme. Det väsentligaste i teorin torde ock vara i hög grad vägande. Blott ett par invändningar, som för läsaren äro näraliggande, må det tillåtas mig att framföra.
    Det förefaller som om man lättare skulle fått ett grepp om penningenhetens natur, därest förf. tagit till utgångspunkt det enklare fallet, att fråga icke är om en penningskuld utan om en kontant likvid utan föregående förpliktelse till penningbetalning. Här syftas icke blott på den i doktrinen ofta omtalade situationen, då en kund från disken i en butik tar en tidning och samtidigt erlägger betalning, utan över huvud på normala butiksköp, där det är en ytterst liten tidsintervall mellan kundens anhållan om varan och dess betalning. Att även här resonera som så, att kunden ådragit sig en penningskuld, som infrias mot utväxlingen av varan, synes i viss mån verklighetsfrämmande; en realitet i en dylik gäldsförpliktelse blir det väl i alla händelser icke praktiskt (måhända ej ens teoretiskt). Hur skall nu förf:s resonemang tilllämpas i hithörande läge? Har rättsmaskineriet här den betydelse, lika stor betydelse, som resonemangen i allmänhet utgå ifrån? Det synes konstruerat att jämväl i nu avsedda lägen söka upprätthålla tanken, att penningskulden har relevans, nämligen i den formen att betalning sker för att förebygga penningskulds uppkomst (s. 43). Jämför för övrigt förf. själv s. 38, där såsom sanktion för utförande av en prestation omnämnes »intresset av att fullgöra en affär för att få ut motprestationen». Jag undrar som sagt, om icke klargörandet av penningens funktion i nu antydda enkla fall skulle varit av värde för förståelsen jämväl av de mera komplicerade konstellationer där penningskuld uppstått. Man kommer bl. a. i de enkla fallen genast in på frågan i vad mån penningväsendet må kunna förklaras under hänvisning till utomrättsliga drivkrafter. Se ock nedan rörande förf:s egna uttalanden rörande köpkraft och »penningmakt».
    Över huvud får nog läsaren intrycket, att lika väl som nationalekonomerna, efter vad det synes, blunda för eller undervärdera rättsordningens betydelse för penningväsendets fungerande, lika väl överskattar förf. denna. Är det icke här som eljest så, att rättsmaskineriet blott utgör en av de faktorer som äro verksamma? Nåja, förf. är för all del själv emellanåt inne på en dylik tankelinje. Men han gör icke, den känslan har man, riktigt allvar av den. Emellertid må medgivas, att de rättsliga och de utomrättsliga inslagen äro så intimt förbundna med varandra, att det alltid kan diskuteras hur stor bärkraft den nu gjorda invändningen kan ha.
    Det må ock tillåtas att reagera något mot talet om att ordet för penningenheten vid en penningutfästelse är i sig självt meningslöst, tomt, imaginärt o. s. v. Förf:s ståndpunkt sammanhänger tydligen med det stränga åtskiljande han gör mellan å ena sidan en utfästelses innehåll och å andra sidan dess konsekvenser, dess rättsverkningar. Men kan man alltid göra en sådan skillnad? Är det icke ofta så, att en företeelse ej kan bestämmas på annat sätt än genom dess verkningar (jfr t. ex.

 

266 HJALMAR KARLGRENbegreppet »bilbroms»).1 Men var gång det förhåller sig så synes man ej rätt gärna kunna beteckna ordet för företeelsen såsom imaginärt, ideellt etc. — alltså endast därför att ordet, om ej verkningarna funnes, skulle vara innehållslöst. Ett riktigare uttryck är kanske, att tack vare att verkningarna äro för handen, ordet för företeelsen har en mening, ger uttryck för något reellt och icke blott fiktivt. En köpförklaring t. ex. är väl icke något tomt, imaginärt etc., ehuru förklaringen vore en meningslöshet, därest rättsordningen (resp. något annat normsystem än rättsordningen!) ej existerade. Med det sagda har icke avsetts att opponera mot något väsentligt av vad förf. har på hjärtat. Det ifrågasättes endast, om ej hans uttryckssätt i förevarande del är onaturligt och förvirrande, ägnat att framkalla onödig irritation.
    Jag slutar denna anmälan med att framhålla, att Olivecrona i samband med behandlingen av huvudproblemen gör åtskilliga utvikningar av mera allmänt innehåll. Även dessa äro av synnerligt intresse. Så t. ex. om rättighetsbegreppet (s. 174 ff.). där så vitt jag kan se han väsentligt närmat sig nutida uppfattning inom doktrinen. Han säger visserligen, att man rör sig med ett metafysiskt föreställningssätt, om man anser »äganderättsmakten» given i och med det rättsfaktum som anses medföra förvärvet, oavsett om med denna ideella makt är förbunden någon faktisk makt över saken för förvärvaren. Men det tilllägges, att den ideella äganderätten har ett motstycke på det reella planet: den motsvaras av att den som ägare betecknade personen i allmänhet har en av rättsorganisationens funktion m. m. betingad faktisk makt över objektet för äganderätten. Vad en säljare presterar är att han, med användande av de former gällande rättsregler kräva, frånträder sin egen maktposition och försätter köparen i en motsvarande position med avseende å varan. Detta är möjligt därigenom att rättsregler anknyta till överlåtelsen. Säljaren överlåter alltså makten över varan men förvärvar i gengäld en maktposition gentemot köparen motsvarande det tvångsläge, vari denne kommer genom avtalet (»sakmakt» resp. »fordringsmakt»). När sedan betalning sker, får säljaren en annan maktposition, nämligen möjligheten att förvärva sådana varor och tjänster som äro till salu inom ramen för det betalade beloppet, alltså en »penningmakt», jfr begreppet köpkraft.2 Omsättningen av varor innebär kort och gott en utväxling av maktpositioner. Jag upprepar: blir enligt denna syn på saken skillnaden så stor i jämförelse med den allmänna (givetvis icke den gamla naturrättsliga) uppfattningen av rättighetsbegreppet? — En annan punkt av stort teoretiskt intresse, som Olivecrona i förbigående tager upp, rör viljeförklaringsbegreppet (s. 142 ff. särskilt s. 146). Han jämför avgivandet av en viljeförklaring med

 

1 Åberopandet s. 146 av att man måste skilja mellan det »beröm» som ägnas en person och dess verkan att göra honom glad är näppeligen bevisande. Berömmet har ett innehåll som kan bestämmas oberoende av dess effekt att hos den berömde framkalla glädje. Effekten är för resten icke nödvändig; det rör sig kanske om smicker som i stället förargar. Men beträffande en del andra företeelser synes skillnaden mellan »das Ding an sich» och verkningarna ej kunna upprätthållas.

2 Men denna faktiska makt är väl, frågar sig läsaren, icke i samma mening baserad på eller garanterad av rättsregler som sakmakten eller fordringsmakten? Jfr ovan s. 265 om penningars utnyttjande vid kontantköp. 

ANM. AV KARL OLIVECRONA: PENNINGENHETENS PROBLEM 267att man stoppar in ett mynt i en automat och därmed sätter i gång en apparat som fungerar så, att en ask kommer fram. Genom viljeförklaringen sättes nämligen en betingelse för rättsmaskineriet i gång. Denna syn på saken är enligt min mening principiellt riktig (se min Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl. s. 181 ff.). Men svårigheten är bara, att det under vissa förhållanden dock ej är likgiltigt om den som stoppar in myntet, d. v. s. avger förklaringen, icke vill att apparaten skall fungera (jfr beträffande bl. a. simulerade avtal och på skämt avgivna förklaringar vad i mitt a. a. härom utvecklats).

Hjalmar Karlgren