Medverkan till vanemässigt brott.

 

    Då flera personer medverkat till ett brott skall var och en av dem bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Denna grundsats finns uttryckligen angiven i andra stycket av 3 kap. 4 § strafflagen, men måste anses ha gällt redan före omvandlingen av 3 kap. strafflagen genom 1948 års lagstiftning. Vad som stadgas om uppsåt skall i regel gälla även om andra omständigheter som avse en medverkandes person. Särskilda omständigheter kunna således medföra att en av flera medverkande går fri från straff, respektive att hans brottsliga gärning faller under ett strängare lagrum, utan att detta inverkar på de övriga medverkandes straffbarhet. Ett straffbud kan i regel icke tillämpas på annan än den som uppfyller de subjektiva förutsättningarna för dess tillämplighet. Sådana omständigheter som äro av betydelse allenast för vederbörandes egen straffbarhet bruka kallas subjektiva. Enligt HAGSTRÖMER skall en omständighet, som av lagen gjorts till förutsättning för tillämpningen av ett lagrum, anses vara rent subjektiv då den icke förändrar gärningens objektiva karaktär utan uteslutande bär vittne om en större eller mindre brottslighet i viljan hos gärningsmannen.
    Vissa omständigheter vid ett brott, som föreligga endast beträffande en av flera medverkande, äro av betydelse jämväl för de övrigas straffbarhet. Dessa omständigheter bruka kallas objektiva. Enligt Hagströmer betecknas såsom objektiv en omständighet som gör den brottsliga gär-

 

272 CARL SVENNEGÅRDningen mer eller mindre kännbar för de intressen som åtnjuta rättens skydd. Det gäller alltså här en omständighet som ger brottet såsom objektivt faktum dess särskilda karaktär.
    Denna uppdelning i subjektiva och objektiva omständigheter är inte till stor hjälp vid det praktiska bedömandet huruvida en viss omständighet är av betydelse endast för vederbörandes egen straffbarhet eller jämväl för de övriga medverkandes.Man kan inte först avgöra frågan huruvida en viss omständighet i och för sig är av subjektiv natur och därefter, om denna fråga besvaras jakande, sluta sig till att den är av betydelse endast för vederbörandes egen del. Tvärtom måste man först avgöra att omständighetens betydelse är begränsad på detta sätt, och därefter kan man sluta sig till att den rätteligen bör kallas subjektiv i den mening som ordet här givits. En subjektiv omständighet kan nämligen bestå av ett rent objektivt faktum, liksom en objektiv omständighet kan bestå av ett rent subjektivt förhållande, exempelvis en viss avsikt. Sålunda ha i regel de särskilda uppsåt som anges i vissa lagrum objektiv betydelse, d. v. s. de äro av betydelse för samtliga medverkande. Vidare kunna såväl subjektiva som objektiva omständigheter bestå i något objektivt moment i förening med ett subjektivt. Slutligen ges det omständigheter som äro blandat subjektiva och objektiva, alltså personliga omständigheter som både ge gärningen dess karaktär och äro ur subjektiv synpunkt försvårande för gärningsmannen.
    Såsom framgår av det föregående kan man inte uppställa de enkla reglerna att en omständighet, som visar att en av de medverkande är särskilt farlig på grund av sina bevekelsegrunder till brottet, skall beaktas endast vid bestraffningen av honom, samt att en omständighet, som visar att själva den brottsliga gärningen utgör ett allvarligt angrepp på det straffskyddade intresset, skall beaktas vid bestraffningen av samtliga medverkande, därest den omfattas av deras uppsåt. Eftersom de i vissa straffbud uppställda kraven på särskilda uppsåt kunna vara avsedda att karakterisera själva den brottsliga gärningen och icke endast gärningsmannens bevekelsegrunder, kan man överge beteckningarna subjektiva och objektiva omständigheter.
    Det fosterfördrivningsbrott som beskrives i 14 kap. 27 § strafflagen är uppdelat i två svårhetsgrader efter gärningsmannens uppsåt. För tillämpningen av första stycket i denna paragraf förutsättes endast uppsåt i vanlig mening. Bestämmelserna i paragrafens andra stycke torde däremot vara att hänföra till de s. k. subjektiva överskotten. Det krävs där ett särskilt uppsåt som går längre än att de objektiva omständigheterna skola vara subjektivt täckta. I varje fall gäller detta om den situationen att någon begått fosterfördrivningsbrottet för att därmed bereda sig vinning. Det ligger närmast till hands att säga att vinningssyftet inte förändrar själva gärningens karaktär utan endast visar att gärningsmannen är särskilt farlig på grund av sina bevekelsegrunder. Vanemässighet, vilken av lagen nämnes i första hand, kan däremot betecknas såsom en omständighet vilken ger brottet dess särskilda karaktär.
    Om en person medverkar till en straffbar abort på så sätt att han övertalar en abortör att företaga abortingreppet och därvid har full

 

MEDVERKAN TILL VANEMÄSSIGT BROTT 273vetskap om att abortören gör sådana ingrepp vanemässigt och för det ekonomiska vederlagets skull, skall då denne medverkande straffas enligt 14 kap. 27 § andra stycket oberoende därav att han själv icke handlar vanemässigt eller i vinningssyfte? Avser kravet på vanemässighet eller vinningssyfte att beskriva själva den brottsliga gärningen eller att ange en egenskap hos gärningsmannen; är det här fråga om ett subjektivt eller objektivt rekvisit enligt vetenskapsmännens terminologi? Det riktiga svaret på denna fråga är kanske att lagstiftaren avsett att ge en beskrivning på själva gärningen, men likväl i verkligheten syftat till att strängare straffa gärningsmän med speciellt farliga motiv. Det strängare straffbudet bärs upp av tanken att vissa gärningsmän på grund av omständigheter som hänföra sig till deras person äro särskilt farliga. Dessa omständigheter böra därför icke inverka på övriga medverkandes straffbarhet. Andra stycket i 14 kap. 27 § strafflagen skall därför icke tillämpas på den gärningsman eller medverkande som själv ej handlat vanemässigt eller för att bereda sig (eller annan) vinning. Den motsatta tolkningen kan leda till en alltför hård bestraffning av vissa medverkande. Den har emellertid tillämpats i det rättsfall som refererats i SvJT 1954 rf s. 29.
    Det här behandlade spörsmålet kommer icke i väsentligt annat läge därest det föreliggande förslaget till brottsbalk genomföres. Enligt förslaget 1 kap. 4 § kan vanemässighet eller vinningssyfte föranleda att ett fosterfördrivningsbrott bedömes såsom grov fosterfördrivning. Enligt den allmänna regeln skall frågan, huruvida ett visst brott är grovt eller icke, avgöras med hänsyn till omständigheterna vid brottet, gärningsmannens avsikt med brottet därunder inbegripen. Detta särskilda spörsmål kommer alltså in under den regel som i allmänhet gäller då vissa brott uppdelats i olika svårhetsgrader. Huvudregeln är att det förhållandet, att brottet bedömes såsom grovt, bör beaktas beträffande samtliga medverkande. Emellertid ges det undantag. Den omständighet som gör ett brott grovt kan hänföra sig till en medverkandes person på sådant sätt att övriga medverkande icke skola dömas för grovt brott. Så bör anses vara fallet i den situation som här diskuteras. Jämväl enligt brottsbalksförslaget bör alltså vanemässighet och vinningssyfte prövas beträffande varje medverkande efter hans eget förhållande.
    Litteratur:
    HAGSTRÖMER Svensk straffrätt I s. 353; STJERNBERG Kommentar till strafflagen Kap. 17—18, 2 uppl., s. 106, 107, 111 not 1; BECKMAN—BERGENDALSTRAHL Brott mot staten och allmänheten s. 114—116; BERGENDAL i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1927 s. 238, 246—248; WETTERSvJT 1925 s. 48; SOU 1953: 14 s. 112 och 130; NJA 1941 s. 473; NJA II 1948 s. 211—212; 1922 s. 41; 1918 s. 817.

Carl Svennegård