Utredning rörande domarbanan. Med stöd av K. M:ts bemyndigande d. 30 dec. 1954 har justitieministern, statsrådet Zetterberg, d. 5 mars 1955 tillkallat sakkunniga (jfr s. 285) för att verkställa en översyn av domarpersonalens rekryterings- och anställningsförhållanden samt därmed sammanhängande spörsmål.
    I direktiven för utredningen uttalar justitieministern inledningsvis, att sedan rättegångsbalken varit i tillämpning under sju år, bättre betingelser nu föreligger än vid processreformens genomförande att taga ställning till domstolarnas behov av personal med dömande uppgifter. En översyn av per-

 

276 NOTISERsonalorganisationen är angelägen med hänsyn också till den betydligt ökade arbetsbelastningen inom domstolarna. I avbidan på de ändringar i domstolarnas personalorganisation, som kan komma att föranledas av en ändrad ställning för rådhusrätterna (jfr nästa sida), bör emellertid någon mera genomgripande omorganisation icke vidtagas för närvarande.
    Justitieministern framhåller i fortsättningen att hovrätterna på det sättet intager en central ställning i domstolsorganisationen, att de svarar för domstolarnas rekrytering. Av vikt är därför att hovrätterna har tillfredsställande möjlighet att bedöma domaraspiranternas lämplighet och bereda dem erforderlig utbildning. Det synes emellertid även finnas anledning att överväga, huruvida antalet i hovrätterna tjänstgörande fiskaler kan nedbringas, och undersöka fiskalernas och fiskalsaspiranternas arbetsuppgifter. Uppmärksamhet bör vidare ägnas åt problemet, hur den ur utbildningssynpunkt värdefulla tjänstgöringen som adjungerad ledamot i hovrätt skall kunna beredas domaraspiranterna.
    Vad angår häradsrätterna erinrar justitieministern om att det på grund av den ökade arbetsbelastningen visat sig erforderligt att undan för undan förstärka arbetskrafterna. Detta har väsentligen skett genom extra-ordinarie personal. Med utgångspunkt från att den väsentliga delen av den dömande verksamheten i princip bör utövas av ordinarie domare bör utredningen genomgå den nuvarande organisationen och särskilt undersöka i vad mån ytterligare behov av tingsdomartjänster föreligger. Utredningen bör även taga ställning till de lämpliga formerna för hovrättsfiskalernas tjänstgöring i domsaga.
    En undersökning är enligt justitieministerns mening påkallad av frågorna hur arbetet i nedre justitierevisionen påverkats av rättegångsreformen och hur tjänstgöringen där bör inpassas i förhållande till annan tjänstgöring. Det bör även övervägas vilken betydelse tjänstgöring i nedre justitierevisionen bör tillmätas för erhållande av ordinarie domartjänst i underrätt eller hovrätt.
    Vid utredningen bör enligt direktiven också undersökas, huruvida nuvarande praxis ifråga om bundenhet till viss hovrätt vid utnämningen av befattningshavare i denna samt om hinder mot transport mellan domartjänster bör bibehållas. Ett visst samband med de sist behandlade frågorna har spörsmålet att i avbidan på rådhusrätternas eventuella förstatligande söka åvägabringa en ökad cirkulation mellan de statliga domstolarna och städernas domstolar.
    Systemet att i stor omfattning anlita domstolspersonal för utredningsuppdrag och administrativa uppgifter — sedan åtskillig tid tillbaka har bortåt en femtedel av de statligt anställda domarna ledighet från sina domstolsbefattningar av sådan anledning — övar ett betydande inflytande på domstolspersonalens anställningsförhållanden. Justitieministern framhåller att detta system, samtidigt som det har vissa påtagliga fördelar, medverkar till en ansvällning av den vid domstolarna anställda personalen, vilket leder till att ordinarie domartjänst kan erhållas först vid en högre ålder än som tidigare varit fallet. Det bör enligt justitieministern utredas huruvida och i vilka hänseende därav uppkommit olägenheter samt på vad sätt sådana olägenheter skall kunna undanröjas eller begränsas.
    Med anledning av en skrivelse från riksåklagarämbetet, vari hemställts om utredning av frågan om införande av en gemensam domar- och åklagarbana

 

NOTISER 277uttalar justitieministern, att det enligt hans mening icke är lämpligt att ananordna en gemensam, närmare reglerad tjänstgöringsgång för domare och åklagare utan motsvarande anordning för advokater. Däremot bör utredningen överväga, under vilka betingelser en åklagare, advokat eller rättsvetenskapsman skall kunna erhålla domarämbete.
    Avslutningsvis uttalar justitieministern att utredningen, även om den icke bör överväga några genomgripande förändringar, bör vara oförhindrad att upptaga även andra organisatoriska spörsmål rörande domarpersonalen. Däremot bör utredningen icke taga ställning till rena lönefrågor. Utredningen bör slutligen bedrivas skyndsamt och taga sikte på sådana praktiska förslag som kan leda till omedelbara reformer.

S. R.