JOHN N. HAZARD. Law and Social Change in the U. S. S. R. London 1953. Stevens. XXIV + 310 s. 25 s.

 

    Studiet av sovjetisk rätt har under senare år tilldragit sig allt flera forskares uppmärksamhet. Det är numera möjligt även för den, som icke behärskar ryska, att med hjälp av framställningar på engelska, tyska eller franska skaffa sig en förhållandevis god uppfattning av den sovjetiska rättsordningen, vilken ur komparativ synpunkt onekligen erbjuder mycket av intresse. HAZARDS bok kan för ett sådant studium rekommenderas. Hazard är en amerikansk universitetsprofessor, som efter att under många år ha sysslat med sovjeträtt fick tillfälle att studera sovjeträtt vid en juridisk fakultet i Sovjetunionen och där närmare iakttaga, hur den sovjetiska rätten gestaltade sig i praktiken. I den här anmälda boken redovisar förf. resultaten av denna forskning. För sin framställning har förf. utnyttjat icke blott sovjetisk författningstext och doktrin utan även sovjetisk rättspraxis i en omfattning, som ger hans bok en särställning i förhållande till andra framställningar av sovjeträtt, författade av västerländska jurister. I boken behandlas sålunda mellan 100—200 rättsfall, vilka mer eller mindre utförligt även refereras. Först därigenom blir det möjligt att rätt fatta innebörden av författningstexter, som till sin formulering eljest icke synas särskilt revolutionära. Läsaren får samtidigt en inblick i hur livet leves i ett samhälle, där produktions- och distributionsapparaten är socialiserad och där så gott som alla yrkesutövare äro anställda i det ena eller det andra statliga företaget. Förf. har, såsom boktiteln angiver, till sin egentliga uppgift tagit att belysa huru lagstiftning och rättskipning tagits i bruk såsom instrument för att uppnå politiska mål. Drömmen från kommunismens tidigaste kampår, att i det socialistiska samhället lagen — och i synnerhet strafflagen — skulle bliva obehövlig och vittra bort, har fått skjutas på en allt längre avlägsen framtid. Lag och rätt har istället blivit vad som är nyttigt för sovjetstaten. En västerländskt skolad jurist finner måhända ett så formulerat program chockerande. Man måste väl dock erkänna, att ett sådant tillvägagångssätt företer vissa likheter med den fria lagtolkning, som i namnet av samhällsnyttan och en teleologisk metod stundom praktiseras av oss själva. Skillnaden gäller framför allt målsättningen. Sovjetjuridiken erbjuder här ett lärorikt åskådningsmaterial på metodens användbarhet.
    Teoretiskt verksamma jurister beklaga sig stundom över sitt handicap

 

i förhållande till andra vetenskapsmän, vilka kunna anställa systematiska experiment för att utröna hållfastheten av sina teorier. De sovjetiska erfarenheterna av en lagstiftning, som i vissa stycken pendlat mellan ytterligheterna, kan i någon mån ersätta ett sådant önskat rättsvetenskapligt laboratorium. De kapitel, där förf. behandlar äganderätten (Property is the Key), straffrätten (What is a Criminal?), skadeståndsrätten (Community Assumption of Risks) och familjerätten (The Family and the State) kunna här anbefallas den läsare, som icke ger sig tid att genomgå laboratoriets alla avdelningar. I ett avslutande kapitel (Law and the Capitalistic Encirclement) förklarar förf. Sovjetunionens nyvaknande intresse för de folkrättsliga lärosatserna, och hur Sovjetunionen försökt utnyttja även dessa så att de tjänat vad som varit nyttigt för det sovjetiska samhället.
    Boken är fri från allt det moraliserande över det sovjetiska samhällsskicket, som icke sällan möter i västerländska framställningar av sovjetförhållanden. Förf. säger t. o. m. i förordet, att han icke vill taga ställning till huruvida det i filosofisk mening f. n. i Sovjet existerar något, som verkligen kan kallas »rätt» (law). Detta är dock den första och sista fråga, som en läsare av boken gör sig och som han, i den mån förf. icke vill ge svar, försöker besvara själv på grundval av detmaterial förf. presenterat. Det kan nu visserligen konstateras, att i Sovjet liksom i Västerlandet förekommer uttryck såsom äganderätt, avtal, äktenskap, medborgarskap, rättskipning m. m. Man måste också konstatera, att de sovjetiska begreppen i flera avseenden till sitt innehåll avsevärt skilja sig från sina terminologiska motsvarigheter i andra länder. Om sådana sovjetinstitutioner förtjäna benämningen »lag och rätt» eller om de äro »bättre» eller »sämre» än sina västerländska motsvarigheter kan lämnas därhän såsom närmast en politisk fråga. För en jurist är det tillräckligt att konstatera, att de äro väsentligen annorlunda.

Lars Hjerner