ERIK FAHLBECK. Tryckfrihetsrätt. Ny översedd upplaga. Sthm 1954. Norstedts. 170 s. Kr. 17,50.

 

    Första upplagan av professor ERIK FAHLBECKS lärobok i tryckfrihetsrätt utkom 1951. Den har kommit till flitig användning icke minst vid universiteten och denna framgång har föranlett förf. att ge ut en ny upplaga. Denna är allenast »översedd», dvs. nyheter av olika slag ha förts in i sammanhanget, särskilt i noterna, men någon omarbetning har icke skett.
    Det må vara naturligt att den, som själv sökt ge en systematisk framställning av pressrätten, finner ett speciellt intresse i det sätt, varpå en annan författare sökt bringa reda i materialet. Fahlbeck har valt att begränsa sin framstälnling till en systematisering av TF och närliggande författningar på förarbetenas grundval med relativt föga utrymme åt praxis och med bortseende från åtskilliga av de svåra tolkningsspörsmål, som s. a. s. stå på lut och som efter TF:s tillkomst i en del fall redan blivit brännande aktuella. Resultatet tenderar att ge tryckfrihetsrätten ett sken av större problemlöshet än som svarar motverkligheten. Det skall emellertid villigt medgivas, att försök att dra in angränsande spörsmål, t. ex. ur straffrätten, och att se på tryckfrihetsrätten mot bakgrund av pressens dagligen aktuella problem och förvaltningens brydsamheter med TF riskerar intresset av överskådlighet.
    Nu gjorda anmärkning innebär ingalunda, att Fahlbeck genomgående undvikit eller undgått att ta ställning till kontroversiella frågor. I en och annan punkt kan man ifrågasätta riktigheten av hans ställningsta-

 

336 ANM. AV ERIK FAHLBECK: TRYCKFRIHETSRÄTTganden. Det sägs t. ex. (s. 75), att sekretesslagstiftningens stadganden i princip, dvs. »såvida ej i eller utanför tryckfrihetslagstiftningen annorlunda är bestämt», skola gälla även myndigheterna emellan. En myndighet, som önskar i och för tjänsten erhålla del av handling, som finnes hos annan myndighet skulle sålunda i avsaknad av särskilt lagstadgande icke ha rätt att få del av handlingen. Rätta lösningen av denna oreglerade fråga torde nog få sökas från fall till fall under hänsyn till det ifrågavarande sekretessintresset samt de garantier, som finnas inom den begärande myndighetens organisation mot utlämnande till obehöriga. Detta innebär, att principen närmast är att hemlig handling skall utlämnas statsmyndigheter mellan, om sekretessintresset är rent statligt, men att myndighet alltid i tveksamma fall kan hänskjuta frågan till den högre myndighet, i sista hand K. M:t, under vilken båda sortera. Annat resultat kan uppnås i fall, då sekretessintresset är enskilt eller hänför sig t. ex. till en kommuns ekonomiska intressen. Mot denna bakgrund får man sedan se de särskilda stadganden enligt vilka sekretesskyddade handlingar i vissa fall icke få företes, t. ex. enligt taxeringsförordningens 56 § för vissa lekmannaelement i taxeringsprocessen.1 — Termen »informationsfrihet» som beteckning för meddelares privilegium enligt TF 1: 2 och 7: 3 synes Fahlbeck (liksom GUSTAF PETRÉN) ha adopterat från anmälarens »Nya tryckfrihetsförordningen» (1948). Denne måste nu föreslå, att termen bortlägges såsom missvisande. Ordet »informationsfrihet» (»freedom of information») användes nämligen i internationellt språkbruk för tryckfrihet, filmens frihet och radiofrihet tillsammantagna såsom juridiska eller rättspolitiska problem. Meddelelsefriheten i den särskilda form, som förekommer i TF, har knappast alls observerats i det internationella arbetet, men den mindre initierade svenske läsaren bibringas till följd av vår terminologi lätt den oriktiga uppfattningen, att vad FN och andra internationella organ särskilt syssla med är just den rätt att lämna meddelanden i och för publicering, som kringgärdas så starkt i vår TF.

Hilding Eek