RÖRELSEN FÖR SOCIALSKYDD

 

AV PROFESSOR IVAR STRAHL

 

Efter andra världskriget har på straffrättens område framträtt en rörelse som låtit mycket tala om sig, rörelsen de défense sociale, di difesa sociale, för socialförsvar eller socialskydd. Rörelsen har hållit ett flertal kongresser, den första i San Remo 1947, den senaste i Antwerpen 1954, och därigenom visat sig vara den mest livaktiga av de internationella straffrättsliga sammanslutningar som nu verka.
    Att erhålla besked om de idéer som besjäla rörelsen har tidigare varit svårt.
    En av rörelsens ledande män, ledamoten av franska kassationsdomstolen MARC ANCEL, har emellertid förra året utgivit en skrift, vari han sammanfattat rörelsens bärande idéer och insatt dem i deras idéhistoriska sammanhang.¹
    Såsom orientering i modernt straffrättsligt tänkande och dess problemställningar är boken ypperlig. Med den klarhet och elegans, som man är van att tillskriva fransmännen, analyserar Ancel rättsinstitut och teorier. Han bygger på en snart sagt hela världen omfattande kännedom om lagar och litteratur; även den nordiska juridiken uppmärksammas. Men framställningen förlorar sig aldrig i detaljer. Det är endast väsentligheter som intresserat författaren.
    Boken är emellertid icke skriven såsom en framställning av straffrättens och straffrättsvetenskapens utveckling under de senaste mansåldrarna. Vad författaren vill är att framställa de idéer som prägla rörelsen för défense sociale och att vinna anhängare åt dem. Allt övrigt anföres blott som bakgrund, förklaring och argument. Till sin uppläggning är boken teoretisk, i det att den handlar om straffrättens grundfrågor. Ancel framlägger en genomtänkt och bestämd uppfattning i dessa frågor, och han är därvid icke rädd för att opponera mot invanda föreställningar. Han är ingen vän av den sortens klokhet som består i ovillighet att taga ställning till teoretiska spörsmål. Men hans ställningstagande är måttfullt och alltid kontrollerat av det sunda förståndet och hänsyn till det praktiskt möjliga och ändamålsenliga. Man märker, att det är en praktiskt erfaren jurist som fört pennan. Bokenskvalitet är sådan, att det förefaller sannolikt att den kommer att betraktas som en märkessten i det straffrättsliga tänkandets utveckling.
    Förra året har också den förening som uppbär rörelsen, Société internationale de défense sociale, klargjort sin ståndpunkt genom att antaga ett idéprogram. Detta, som bygger på ett förslag av Ancel, prof. Hurwitz, Köpenhamn, och författaren till dessa sidor, framträder såsom ett minimiprogram, i det att det avser att ange allenast den grundåskådning som är gemensam för föreningens medlemmar. Föreningen

 

¹ MARC ANCEL. La défense sociale nouvelle. (Un mouvement de politique criminelle humaniste.) Paris 1954. Editions Cujas. 183 s. — Publications du Centre d'études de défense sociale de i'Institut de droit comparé de I'Université de Paris. 

förutsätter sålunda, att dess medlemmar ansluta sig till de tankar som uttryckts i programmet, men lämnar i övrigt öppet för medlemmarna att utveckla vilka åsikter de vilja såsom sina personliga åsikter. Bland medlemmarna finnas utan tvivel åtskilliga som vilja framställa längre gående reformkrav än programmet ger vid handen.
    I det följande skall i anslutning till Ancels framställning göras ett försök att redogöra för rörelsens idéer sedda mot bakgrunden av straffrättens och straffrättsvetenskapens utveckling under senare tid. Redogörelsen torde kunna tjäna som en introduktion till idéprogrammet, vilket därefter skall återges.

 

    Utgångspunkten för den utveckling, som under de senaste generationerna ägt rum inom straffrätten och det straffrättsliga tänkandet, är den klassiska straffrättsskola som dominerade under större delen av 1800-talet. Vår strafflag av år 1864 var i sin ursprungliga gestalt ett typiskt utslag av denna straffrättsuppfattning.
    Hos oss och snart sagt överallt, ehuru i större eller mindre mån, har emellertid straffrätten ändrats efter den klassiska straffrättens glansdagar. Hos oss började utvecklingen med införandet av institutet tvångsuppfostran 1902. På många håll utomlands började den tidigare.
    Det var intresset för de brottsliga individerna och för brottsligheten såsom samhällsföreteelse som framdrev denna utveckling. För den klassiska straffrätten voro alla människor lika, såvida de voro tillräkneliga, och straffrättsskipningens uppgift var begränsad till att, om de begingo brott, underkasta dem ett straff som stod i proportion till brottet. Den klassiska straffrätten var ett abstrakt system, uttänkt med hänsyn tagen framför allt till kravet på rättvisa. Det är icke underligt, att man mot slutet av 1800-talet började se med kritik på detta sätt att handskas med ett stort samhälleligt problem. Det naturvetenskapliga åskådningssättet triumferade på andra områden. Borde man icke också på detta tillämpa dess metoder? Borde man icke undersöka de brottsliga individerna och över huvud brottsligheten sådan den förekommer i verkligheten samt rätta samhällets åtgärder efter resultaten av dessa iakttagelser?
    Med utgångspunkt i sådana överväganden framträdde den s. k. positiva skolan, efter sina mest uppmärksammade företrädare även kallad den italienska. Skolans strävanden sammanfattades i det strafflagsförslag för Italien som under ordförandeskap av FERRI avgavs 1921 men icke blev antaget. Detta förslag byggde på tanken, att straffrättsskipningen bör vara ett medel att skydda samhället mot brottsligheten. För detta ändamål ställas enligt förslaget i straffrättsskipningens tjänst en rik sortering av olika påföljder, för att myndigheterna skola kunna i varje fall använda en påföljd som är den bäst ägnade att förebygga brottslighet. Tanken att somliga på grund av otillräknelighet skulle vara undantagna från straffrättsskipningen avvisas. Förslaget bygger på en deterministisk åskådning, enligt vilken i själva verket ingen är ansvarig för sina handlingar i annan mening än att han måste underkasta sig vad som behövs för samhällets skyddande mot brottslighet, men detta äro alla skyldiga att underkasta sig. Alla brottspåföljder äro i princip jämställda, i det att de äro medel att förebygga brott. Därav och av den

 

deterministiska utgångspunkten, vilken föranleder skolan att förkasta begreppen tillräknelighet och skuld, drages slutsatsen att termen straff bör undvikas. Så sker också i förslaget, i det att dess brottspåföljder samtliga kallas sanktioner.
    Medan den positiva eller italienska skolan sålunda framställt en med radikal konsekvens genomarbetad teori för en omorientering av straffrätten, ha andra teoretiker nöjt sig med att föreslå reformer för att modifiera och komplettera det klassiska straffrättssystemet. Till dem hörde det berömda treklöverblad som år 1889 grundade den inflytelserika Internationale Kriminalistische Vereinigung, Union internationale de droit pénal, nämligen tysken VON LISZT, belgaren PRINS och holländaren VAN HAMEL. Till deras krets hörde i vårt land THYRÉN.
    I praktiken har utvecklingen, naturligt nog, följt en sådan förmedlande linje. Nya påföljdsformer, i allmänhet avsedda att bättre än de klassiska straffen tillgodose individualpreventionens krav, ha införts hos oss och utomlands men man har behållit det klassiska systemet såsom en stomme. Reformerna ha i mycket stor utsträckning inspirerats av anglosaxisk rätt.
    Reformverksamheten har otvivelaktigt betytt framsteg. Att återgå till en straffrätt uppbyggd enligt det klassiska systemet kan icke på allvar sättas i fråga. Men det är också tydligt, att vi icke, vare sig i Sverige eller på andra håll, böra slå oss till ro på den punkt dit utvecklingen nu hunnit. Mycket behöver förbättras, och själva grundtankarna i straffrätten behöva omprövas. Man får icke glömma, att den moderna straffrätten utvecklats genom etappvis skeende partiella reformer, vilka företagits i den mån ett reformbehov påkallat uppmärksamhet.
    Rörelsen för défense sociale strävar att utbilda en teori för straffrätten, på sitt sätt lika enhetlig som den klassiska skolans. Men teorien skall vara praktiskt orienterad. Såsom straffrättens ändamål uppställes det praktiska syftet att förebygga brottslighet. Därmed avvisas alla metafysiska föreställningar. Och föreställningarna om vedergällning och sonande avvisas, de må vara metafysiska eller icke. FörestälIningarna om tillräknelighet och skuld få ingen plats i rörelsens lära. Påföljden för ett brott skall icke bero av dessa begrepp utan av vad som är ändamålsenligt för straffrättsskipningens syfte. Det skall icke, såsom enligt den klassiska uppfattningen, anses i och för sig eftersträvansvärt, att påföljden för ett brott kan uppfattas såsom en ekvivalent till brottet: ett rättvist straff. I stället bör straffrättsskipningen ha ett stort antal olika påföljder till sitt förfogande för att kunna i varje fall använda en ändamålsenlig påföljd.
    Rörelsen vänder sig sålunda mot den klassiska straffrättsskolan. Ancel förebrår männen kring Union internationale de droit pénal, att de icke nog bestämt tagit avstånd från denna. Bland föreningens grundare synes han mest uppskatta Prins, till vilkens år 1910 utgivna skrift »La défense sociale et les transformations du droit pénal» han ofta återkommer.
    I vad hittills anförts synes rörelsen nära ansluta sig till den positiva skolan. Rörelsen vänder sig emellertid även mot denna.
    För den positiva skolan är brottsligheten ett ont som skall bekämpas och brottslingarna farliga människor som skola oskadliggöras, låt

 

vara helst genom förbättring, och det gäller väsentligen att finna effektiva medel härför. Man ogillar, att den klassiska skolan icke vill tillåta hårdare ingripanden mot brottslingarna än som är förenligt med principen om ett mot skulden proportionellt straff. Skuldbegreppet förkastas av den positiva skolan. Den lägger vikt vid sin deterministiska åskådning och betraktar de brottsliga människorna såsom föga annat än farliga djur eller föremål som man är berättigad att i samhällets intresse oskadliggöra. Ferris förslag är på åtskilliga punkter tämligen hänsynslöst.
    Mot detta opponerar nu rörelsen för défense sociale, och detta är ett av de avseenden i vilka Ancel finner Prins vara en föregångare till rörelsen.
    Man misstager sig nog icke, om man antager att det är erfarenheterna under och omkring andra världskriget som väckt kritiken mot den positiva skolan. Ty var det icke just den positiva skolans program som de totalitära staterna följde när de med hänsynslösa medel sökte tvinga samhällsmedlemmarna att foga sig i statsledningens föreskrifter? Om brott är en handling som är belagd med straff — och någon annan definition torde vara svår att åstadkomma — voro ju de handlingar, som dessa statsledningar straffbelade, brott och de, som begingo sådana handlingar, brottslingar. Det var då i överensstämmelse med den positiva skolans program, att samhället skyddade sig mot dessa brott genom ett effektivt ingripande mot dessa brottslingar. Men noga besett: Är det icke så, att även de brott som förekomma i demokratiskt styrda länder äro handlingar som straffbelagts genom beslut av de lagstiftande myndigheterna, och är verkligen den åsikten försvarbar att samhället skall skydda sig mot dem à tout prix, d. v. s. utan att taga hänsyn till det onda det tillfogar brottslingarna?
    Det är den italienske advokaten GRAMATICAS stora förtjänst att ha framträtt med en varning mot den positiva skolans ensidighet i detta avseende. Han anordnade efter världskrigets slut den första kongressen för socialskydd och har sedan med stora personliga uppoffringar lett rörelsen. Han är ordförande för föreningen de défense sociale.
    Reaktionen hos honom och hans meningsfränder inför de totalitära staternas metoder var densamma som den, vilken föranledde den svenske lagstiftaren att i den vid slutet av världskriget tillkomna straffverkställighetslagen inskriva att fången skall behandlas med aktning för hans människovärde.
    Hänsynen till människan och även den brottsliga människan är en kardinalpunkt i rörelsens åskådning. Ancel betonar detta genom att ge sin bok undertiteln »Un mouvement de politique criminelle humaniste».
    Rörelsen vill icke godkänna den positiva skolans uppfattning, att det består en skarp motsättning mellan samhället och de brottsliga. Kriminalpolitikens uppgift ser rörelsen icke så snävt som att det skulle gälla endast att skydda samhället mot brottslighet. Enligt rörelsen har straffrättsskipningen till uppgift även att skydda medborgarna mot att bli brottsliga och de brottsliga mot att fortsätta på brottets bana. Brottsligheten uppfattas som ett ont både för dess offer och för dess utövare, och båda skola skyddas mot detta onda.
    Med detta sammanhänger, att rörelsen måste ägna sin uppmärksam-

 

het icke blott åt åtgärder mot de brottsliga utan över huvud åt samhälleliga åtgärder som kunna förebygga att människor hemfalla till brott, alltså uppfostrande, vårdande och över huvud socialt sanerande åtgärder. Straffrättsskipningen bör ses såsom ett medel bland många att reducera brottsligheten.
    Vad straffrättsskipningen beträffar yrkar rörelsen som sagt liksom den positiva skolan på att en mångfald olika påföljder ställas till myndigheternas disposition. Idealet är, att varje vårdbehövande brottsling får den vård han behöver.
    Att avskaffa straffbegreppet är icke nödvändigt för att genomföra detta program. Det har visserligen förordats av vissa bland rörelsens anhängare, bland dem Gramatica. Ancel företräder emellertid en mera moderat åskådning. Han erinrar, att det icke kan komma i fråga att avskaffa böter och att det också är tydligt att man i icke ringa utsträckning måste finna sig i att underkasta lagöverträdare ett kortvarigt frihetsberövande på tid som bestämmes schablonmässigt och icke rättas efter ett individuellt behandlingsbehov. Ty man kommer icke ifrån att det, såsom förhållandena i alla händelser för närvarande äro, är nödvändigt att anlita frihetsberövande i fall där det icke kan konstateras ett behandlingsbehov eller i allt fall icke ett behandlingsbehov som vi ha resurser att tillgodose. Frågan huruvida man för sådana fall — och även för andra — bör behålla beteckningen straff är huvudsakligenen terminologisk fråga och såsom varande sådan icke någon stor fråga.
    Vilka brottspåföljder som böra förekomma bör ses som en praktisk lämplighetsfråga. Den klassiska skolans hävdande av straff såsom den s. a. s. riktiga brottspåföljden avvisas men likaså den positiva skolans fördömande av straffet. Den teoretiska tvistefråga som ligger i botten av skolornas skiljaktighet på denna punkt, nämligen frågan om viljans frihet, undanskjutes. Rörelsen avböjer, såsom redan antytts, att på grund av ett antagande om viljans frihet finna en grund eller mål eller mått för straffet i tillräknelighet eller skuld hos den brottslige men avvisar lika bestämt att draga några slutsatser av den determinism till vilken den positiva skolan bekänner sig. Vad från praktisk synpunkt är betydelsefullt är den känsla av moraliskt ansvar för sina handlingar som människor faktiskt hysa. Denna känsla bör icke undergrävas genom att man betraktar och behandlar människorna såsom viljelösa offer för sina anlag eller sin miljö — och f. ö. icke heller genom att man förklarar somliga otillräkneliga. Tvärtom bör straffrättsskipningen anordnas så, att den vädjar till individens ansvarskänsla. Detta sker emellertid, såsom människorna faktiskt äro beskaffade, icke genom att man i enlighet med den klassiska skolans principer efter en abstrakt regel tillfogar den brottslige ett lidande proportionellt mot hans brott. I stället bör man tillse, att brottspåföljden och dess verkställighet i möjligaste mån äro sådana att de utveckla den dömdes förmåga att känna samhörighet med sina medmänniskor och ansvar inför dem.
    Såsom Ancel framhåller, innebär det sagda icke, att man underkänner den allmänpreventiva verkan av straffrättsskipningen. Att reaktionen efter brott är kännbar har säkerligen en allmänpreventiv effekt, och mången gång även en individualpreventiv. Men man får akta sig för att överdriva värdet av stränghet och för att sätta sin lit enbart till

 

strängheten. Det är från preventionssynpunkt nödvändigt, och det är en bjudande plikt, att taga sig an de brottsliga individerna.
    För att behandlingen skall bli effektiv måste den vara individualiserad. Medan den positiva skolan tilltror sig att åstadkomma en tillräcklig individualisering genom att indela brottslingarna i kategorier, till vilka brottslingarna skulle kunna hänföras ungefär på samma sätt som då en läkare ställer diagnos på patientens sjukdom och därmed hänför honom till en viss kategori med en för denna given behandling, betonar rörelsen för défense sociale det sammansatta i människornas personlighet, förhållandenas i det oändliga skiftande beskaffenhet och individernas förmåga av utveckling, till det bättre eller till det sämre. De åtgärder myndigheterna vidtaga med anledning av ett brott måste därför noga avpassas efter det särskilda fallets beskaffenhet och efter utvecklingen av fallet.
    För att detta skall vara möjligt måste vikt läggas vid personundersökningar. Det räcker emellertid icke att företaga en undersökning före domen. I den mån en behandling anordnas måste den behandlade vara föremål för observation under hela behandlingen, och denna bör kunna anpassas efter de iakttagelser som göras. Denna tanke leder till att hela ingripandet mot den brottslige — förberedelserna till rättegången, själva rättegången och verkställigheten av domen — uppfattas som ett enhetligt förfarande. Tanken leder också till att det måste ifrågasättas om icke processen för att underlätta valet av lämplig brottspåföljd bör kunna uppdelas i två etapper, den första avseende skuldfrågan och den andra, vilken ifrågakommer endast om skuldfrågan besvarats jakande, avseende bestämmandet av brottspåföljden.
    Det kan förefalla som skulle rörelsens idéer leda till krav på reformer som kunde sätta rättssäkerheten i fara. Rörelsen är emellertid på sin vakt mot sådana tendenser. Av själva dess grundtanke, nämligen att skapa ett socialskydd, följer att den ingalunda är villig att utlämna medborgarna till behandlingsmyndigheter att behandlas efter deras gottfinnande. En sträng legalitet skall upprätthållas. Principen nulla poena sine lege får icke antastas, och även valet och verkställandet av brottspåföljderna skola ske med garantier för en samvetsgrann och objektiv prövning.
    Den strid på två fronter, mot den klassiska och mot den positiva skolan, som rörelsen enligt det sagda för, har satt sin prägel på föreningens idéprogram. Dettas uppgift måste till stor del vara att klart avgränsa rörelsen från de nämnda skolorna. Huru allmänt hållet programmet än av naturliga skäl i vissa delar är, innehåller det dock ett bestämt avståndstagande från dessa skolor och kommer helt säkert att möta stark kritik i den internationella diskussionen. För en svensk är det emellertid påfallande, att man i programmet känner igen åtskilligt som präglar den svenska strafflagstiftningen av i dag. Det förhåller sig säkerligen så, att utvecklingen på straffrättens område nått en punkt där de idéer för vilka rörelsen ivrar s. a. s. ligga i luften. Därpå tyder också den anslutning som rörelsen fått i skilda länder.
    Programmet lyder i översättning från den franska originaltexten:

 

3—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

MINIMIPROGRAM FÖR SOCIÉTÉ INTERNATIONALE DE DÉFENSE SOCIALE

 

    Société internationale de défense sociale, som företräder en rörelse vars syfte är att påverka kriminalpolitiken, hemställer till sina medlemmar, att de ville sprida och utveckla de idéer som nedan skola anges. Föreningen betraktar det följande såsom ett minimiprogram, till vilket var och en av dess medlemmar anslutit sig. Varje annan uppfattning, som må hävdas av någon av föreningens medlemmar, är att anse såsom en personlig åsikt, vilken icke bör tillskrivas föreningen såsom sådan.

 

I. För rörelsen grundläggande idéer

 

    1. Bekämpandet av brottsligheten bör betraktas som en av samhällets viktigaste uppgifter.
    2. I kampen mot brottsligheten bör samhället betjäna sig av medel av skilda slag, såväl predeliktuella som postdeliktuella. Kriminalrätten bör uppfattas såsom ett av de medel samhället begagnar för att minska brottsligheten.
    3. De åtgärder, som företagas i nämnda syfte, böra anses ha till ändamål icke endast att skydda samhället mot brottslingarna utan även att skydda samhällsmedlemmarna mot risken att hemfalla till brottslighet. Genom sin verksamhet i dessa båda hänseenden bör samhället sålunda upprätta vad med rätta kan kallas ett socialskydd (défense sociale). I sin strävan efter en ordning, som tillgodoser kollektivets behov av skydd genom skydd för dess medlemmar, vill rörelsen för socialskydd i alla samhälleliga förhållanden låta individens rätt komma till erkännande.

 

II. Grundsatser för kriminalrätten

 

    1. Med beaktande av det anförda bör man klargöra för sig, att det verkliga ändamålet med kriminalrätten icke bör anses vara något annat än att skydda samhället och dess medlemmar mot brottslighet.
    2. Vid de åtgärder, som vidtagas i detta syfte, är det av största vikt, att de mänskliga värdena respekteras och att man besinnar att man icke kan med gott samvete fordra ett klanderfritt beteende av brottslingarna om man icke iakttager att de metoder man tillämpar vid behandlingen av dem stå i överensstämmelse med de grundsatser på vilka vår civilisation vilar. Kriminalpolitiken bör besjälas av den tro på människovärdet som av gammalt är en grundval för vår kultur.
    3. Likaså är det av största vikt, att kriminalrätten respekterar de mänskliga rättigheterna och iakttager en strikt legalitet. Frihetens och legalitetensgrundsatser, som äro resultatet av det moderna samhällets historiska utveckling, böra betraktas såsom okränkbara.

 

III. Kriminalrättens teori

 

    1. Emedan kriminalrättens ändamål är att skydda samhället och samhällsmedlemmarna mot brottsligheten, bör tolkandet och tillämpningen av kriminalrättens regler anses som en uppgift av praktisk natur. Denna uppgift kräver, såsom alla komplicerade uppgifter av denna art, ett omsorgsfullt och vetenskapligt studium av verkligheten. Kriminalrättens utformning och tilllämpning bör därför, i den mån det låter sig göra, grundas på vetenskaplig forskning.

 

    2. Kriminalrättens teori bör icke grundas på metafysiska läror. Kriminalrätten och dess tillämpning bör icke formas efter föreställningar sådana som föreställningarna om fri vilja, skuld och ansvar i vad dessa äro metafysiska. Men det är å andra sidan viktigt att icke hemfalla åt ett föreställningssätt som förnekar de moraliska värdena. Det är angeläget, att kriminalrättsskipningen står i överensstämmelse med det sociala samvetet och att den kraftigt vädjar till den känsla av moraliskt ansvar som varje människa besitter.
    3. Frågan om skillnaden mellan olika slag av påföljder för brott bör betraktas som en praktisk fråga, i det att det viktiga är att välja en påföljd som främjar kriminalrättens ändamål; den valda påföljden bör alltså i varje särskilt fall vara ägnad för den dömdes förbättring och anpassning till samhällslivet. Om man bevarar beteckningen straff för vissa påföljder, t. ex. böterna och vissa frihetsberövanden på bestämd tid, bör man göra klart för sig, att dessa straff lika väl som andra påföljder utgöra åtgärder för socialskydd.

 

IV. Program för kriminalrättens utveckling

 

    1. Det är önskvärt att söka samordna de olika brottspåföljderna i syfte att såvitt möjligt nå fram till ett enhetligt system av samhälleliga reaktioner mot brottsliga gärningar.
    2. Det är viktigt, att detta system göres tillräckligt differentierat för att tillåta domstolen att i varje särskilt fall välja en åtgärd lämpad efter den persons belägenhet som skall bliva föremål för åtgärden.
    3. Processen och de därefter följande verkställighetsåtgärderna böra betraktas såsom ett fortlöpande förfarande, vars alla successiva faser böra uppfattas och gestaltas så, att förfarandet i anda och sanning blir en verksamhet för socialskydd.