Sagt om nåd.

 

    Statssekreteraren i Justitiedepartementet BJÖRN KJELLIN, som av Red. anmodats om att anmäla min bok Brott och nåd (Kbhvn 1953), har visat mig det förtroendet att icke servera någon vänskapsrecension. Efter att ha registrerat, att boken också innehåller annat än det som göres till föremål för hans anmälan, går han friskt till angrepp mot uppgifter eller omdömen, som han finner förkastliga eller förgripliga. Samtidigt ger han själv uttryck för sin oförgripliga mening om nådeinstitutets uppgift och hans anmälan formar sig därigenom till något av en Debatt om nåd (SvJT 1955 s. 158—70).
    Kjellins ståndpunkt i den aktuella nådedebatten kan näppeligen vara någon okänd efter alla Justitieministerns uttalanden i frågans politiska delar. Tillika har Kjellin själv harmsen gått till angrepp mot GUSTAF PETRÉN för dennes försiktiga notis om Nådeinstitutets uppgift (Statsvet. Tidskr. 1954 s. 391—99 och 504—14). Personligen respekterar jag mycket i Justitieministerns och Kjellins uppfattning om nådeinstitutet. Vidare är jag Kjellin tacksam för två utförliga brev till mig, i vilka han utvecklat sina synpunkter, vilket varit värdefullt för mig vid bokens utarbetande. Då jag trots allt icke fullt ut delar hans uppfattning, skylles det emellertid näppeligen allenast det, att en professor är en man av annan mening.
    I min bok försöker jag med ärligt uppsåt och efter bästa förmåga att belysa och diskutera några juridiska och rättspolitiska problem utan att någonsin gå till politiska angrepp eller angrepp på person. Denna bokens inställning bevarar jag ännu, och det, som jag nu skall framhålla, har icke kommit till stånd för att bekämpa Justitiedepartementet. En förutsättning för en debatt är emellertid att man är rätt förtrogen med andras framförda uppgifter och omdömen. Därför är mitt svar, som efter Red:s önskan är kort och blott behandlar några få punkter i Kjellins artikel, icke utformat som ett motangrepp — till det saknar jag anledning — utan som ett opolemiskt tillrättaläggande. Till sist har jag tillagt några synpunkter på SVENNEGÅRDS av Kjellin (s. 158 och 170) uppmärksammade förslag om en rådgivande nämnd i nådeärenden.

1. Ökningen av antalet nådeansökningar och bifallsbeslut. 

Kjellin, s. 160.
    Nelson finner det av siffermaterialet framgå att K. M:t i alltmera ökad utsträckning bifaller inkomna nådeansökningar, och han anser detta vara ur flera synpunkter överraskande. (Hänvisn. t. boken, s. 53.) Härtill är att säga att det enda överraskande är den slutsats Nelson drar ur statistiken, ty denna utvisar ingalunda något sådant. Endast om Nelson även här skulle avse övergången från 1920-talet till 1930-talet, är hans påstående riktigt. Men det menar han icke; det framgår av den följande argumentationen att han åsyftar de senaste åren, och hans påstående är då klart oriktigt. Det är beklagligt att Nelson misstagit sig i en så grundläggande fråga som denna. Därigenom förringas värdet av hans framställning, som väsentligt bygger på detta antagande.

 

Nelson, s. 53.
    Av Tab. 7 framgår att Kungl. Maj :t i alltmera ökad utsträckning bifaller inkomna nådeansökningar. Man hade anledning att förmoda, att det i förhållande till kriminaliteten i dess helhet starkt ökade antalet nådeansökningar skulle rymma allt flera fall av okynnesansökningar. Man kunde tro, att bötesverkställighetsreformen och den gång efter annan reformerade lagstiftningen om villkorlig dom och villkorlig frigivning skulle minska anledningarna till nådeansökningar. Man kunde hoppas, att muntligheten, omedelbarheten och offentligheten i rättegången efter den stora processreformen skulle garantera ett rättvist avgörande. Man kunde förvänta, att domarens efter konfrontation med den brottslige och efter föregående genomgång av dennes omständigheter träffade val mellan ett flertal tänkbara påföljder skulle nästan utesluta anledning till ändring. Så är emellertid icke fallet. Trots alla de nu antydda omständigheterna bifallas på senare tid inemot 500 nådeansökningar om året. Det har visserligen funnits perioder, under vilka ännu flera ansökningar bifallits, men dessa perioder ha infallit före de nämnda stora lagreformerna eller betingats av krisförhållanden.
 

2. Brottstyp och nådebeslut.
Kjellin, s. 161.
    Nelson har på grundval av sina egna studier av nådeärendena under år 1950 gjort en uppdelning av bifallsbesluten på olika brottstyper. — — — Han har tydligen tänkt sig att han av siffermaterialet skulle kunna utläsa, vilken inställning justitieministern har till olika brottstyper, och han har också för att få en jämförelse angivit i vad mån ärendena beslutats med högsta domstolens tillstyrkan eller utan. Nelson vill sålunda göra gällande att tabellen skulle utvisa, att K. M:t ej godkänner domstolarnas val av påföljd och straffmätning vid förmögenhetsbrotten, vilket Nelson finner anmärkningsvärt, eftersom dessa brott med avseende å brottsbeskrivningar och straffskalor grundligt reformerats under senare år. Tabellen visar nu ingalunda något sådant som Nelson föreställer sig. Han resonemang i denna punkt är klart vilseledande, då han söker inge läsaren den föreställningen, att brottstypen skulle i och för sig ha någon avgörande betydelse för utgången av ett nådeärende. Ett sådant antagande är gripet ur luften; lika oriktig är den underförstådda föreställningen att K. M:t i nådeärenden omprövar domstolarnas val av påföljd och straffmätning.
Nelson, s. 57.
    Redan av Tab. 4 framgick, att vinningsbrotten intaga en dominerande plats bland nådeansökningarna. De dominera, såsom synes av Tab. 10, också Kungl. Maj :ts från Högsta domstolens yttranden avvikande bifallsbeslut. Än mera bestyrkes denna uppfattning av den undersökning av förhållandet mellan Kungl. Maj:ts bifallsbeslut och Högsta domstolens yttranden, som jag företagit på det i Tab. 4 redovisade materialet och som här presenteras i Tab. 11. Vid studiet av tabellen lärer man finna, att Kungl. Maj :t ej godkänner domstolarnas val av påföljd och straffmätning vid förmögenhetsbrotten, vilket är anmärkningsvärt, eftersom dessa brott med avseende å brottsbeskrivningar och straffskalor grundligt reformerats under senare år. Det ligger nära till hands att på grundval av tabellens uppgifter uppställa hypoteser om justitieministerns inställning till vissa brottstyper, men sådana hypoteser kunna icke här framföras, då de icke säkert kunna verifieras på det föreliggande materialet.
    Av citatet framgår, att det icke är jag, som framkastar några hypoteser om brottstypens avgörande betydelse. Det gör i stället Kjellin efter att med biträde av byrådirektören GROTH ha byggt vidare på mina uppgifter. Kjellin och Groth ha emellertid i detta sammanhang icke tagit hänsyn till det förhållandet, att flertalet nådeansökningar avse lättnad i ett ådömt, ovillkorligt frihetsstraff, och detta gör deras tabell obrukbar för det åsyftade ändamålet. Kjellin fäster sig särskilt vid sedlighetsbrott och rattfylleri. Om dessa båda brottstyper finnas uttalanden av Justitieministern i det förra hänseendet inför Kejnekommissionen,

 

i det senare på höstriksdagen 1949, båda i sitt rätta sammanhang uppmärksammade i min bok (s. 26 resp. s. 132). Det senare förtjänar att återgivas också i detta sammanhang:
    Vad så angår den mera speciella frågan om nåd i rattfyllerimål, som väl var det egentliga ämnet för herr Holmbäcks anförande, är jag även därvidlag ense med honom. Jag anser således att om en person som gjort sig skyldig till rattfylleri skall få nåd, fordras det andra och mycket starkare skäl än när det gäller nådeansökningar för de flesta andra brott. Så tillämpas också nådeinstitutet.
    Om den av Kjellin mig tillskrivna föreställningen att K. M:t i nådeärenden omprövar domstolarnas val av påföljd och straffmätningen föreligga andra uttalanden av STRAHL och mig. Strahl yttrade sålunda på Kriminalistföreningens årsmöte 1951 (NKÅ 1951—52 s. 33):
    Men det stora antalet nådeärenden tyder på — — — att det icke är alldeles väl beställt med straffrättskipningen. Det är tydligt, att i en hel del fall bestämts en påföljd, som man vid närmare efterseende inte vill låta kvarstå oförändrad.
    Själv har jag om detta ämne anfört (s. 133 f.):
    Den omständigheten, att Kungl. Maj :t icke har lagen till rättelse utan kan driva den med beskedlighet, ger domstolarna sken av att vara för stränga eller att bedöma den brottslige oriktigt. Drives nådepolitiken alltmera mot ändring av den av domstol bestämda påföljden, kan resultatet lätt bliva, att domstolarnas domar ej tagas på fullt allvar. Så långt äro vi emellertid icke komna.
3. Nådepolitikens återverkan på fångvården.
    I fråga om min uppfattning i detta ämne yttrar Kjellin (s. 165):
    Då Nelson för läsaren skildrar benådningens störande inflytande på den goda och uppfostrande fångvårdens lugna vardag, går han till och med så långt att han fördömer avslagsbesluten. Han föreställer sig att möjligheten över huvud taget att få en nådeansökan prövad skulle göra de intagna mindre intresserade av att underkasta sig den för dem avsedda behandlingen. Frånsett att sistnämnda tankegång är uppenbart barock och enligt vad erfarenheten visar icke delas av de fångvårdstjänstemän och anstaltsnämnder som i många fall och på goda grunder tillstyrker nådeansökningar — — —
    I min framställning (s. 132 f.) gör jag skillnad mellan två problem. Det första avser avvägningen mellan behandlingsbehov och rättvisesynpunkter, varom jag yttrar:
    I fråga om benådning av personer, vilka undergå frihetsstraff eller skyddsåtgärder, tillkommer, att benådningen stundom kan verka störande på det arbete på utbildning och uppfostran av den intagne, som skall prägla vår fångvård. Emellertid böra icke sådana synpunkter som hänsynen till pågående utbildning eller uppfostran av de intagna förhindra, att strafftiden av nåd förkortas, om verkliga skäl därtill ur andra synpunkter föreligga.
    Omedelbart därefter kommer jag in på det andra problemet, nämligen nådesystemets psykologiska biverkningar. Jag fasthåller — trots Kjellins erfarenheter — vad jag i så hänseende sagt:
    Allvarligare är emellertid, att utsikterna till benådning, vare sig de verkligen finnas eller blott hägra, stundom göra de intagna mindre intresserade av att underkasta sig den för dem avpassade behandlingen. Hoppet om nåd kastar ett overkligt ljus över ofrihetens vardag. Ännu långt innan nådeansökningen ingives, uppleves bifallsbeslutet som en verklighet, som trasas sönder, när avslagsbeslutet kommer. Dessa upplevelser hos den enskilde återverka på hans kamrater, vilka dela hans förhoppningar och uppmuntra honom i hopp om att själva få stöd i sina önskedrömmar.

 

4. Svennegårds förslag om en rådgivande nämnd i nådeärenden.
    Svennegårds artikel Nådeförfarandet (Juristnytt 1954 s. 153—55) innehåller följande förslag om en nämnd för nådeärendena:
    En kollegial diskussion av nådeärendena under medverkan av medborgarrepresentanter skulle kunna anordnas genom att det nuvarande yttrandet från tre ledamöter av Högsta domstolen ersätts med yttrande från en särskild nämnd. Man skulle få en mera allsidig bedömning av ärendena om nämnden sammansätts av ett justitieråd, en ledamot av första lagutskottet samt en representant för fångvård eller socialvård.
    Detta förslag, vars konsekvenser jag icke här skall diskutera, bringar i min erinran ett uttalande av KNUD ILLUM i den danska diskussionen om benådning av krigsförbrytare. I en artikel Til diskussionen om benaadningerne (Aarhus Stiftstidende 12/1 1954) säger han:
    De skiftende ministre har maattet staa for skud. Og dog er forholdet det, at man som minister vil have meget vanskeligt ved at regere uden om de nævn og udvalg som den nyere forvaltningsret kender i saa vid en udstrækning. Justitsministeren kan i den ene eller den anden sag undlade at følge den indstilling, som han modtager fra et saadant organ. Men simpelthen at regere imod det, at lægge en helt anden kurs an, er meget vanskeligt. Et udvalg eller et nævn med instillingsret til ministeriet bliver derfor ikke saa meget en hjælp for ministeren som et baand paa hans handlefrihed. Samtidig virker dets eksistens til at forflygtige minister-ansvarligheden for regeringens førelse paa det paagældende omraade.
    Over for angreb kan ministeren henholde sig til, at han har ment at maatte følge den indstilling, som han har modtaget fra det særlige nævn, som er oprettet i henhold til loven.

Alvar Nelson