Nordisk trafiknykterhetslagstiftning. Det i SvJT 1954 s. 554 redovisade nordiska samarbetet på trafiknykterhetslagstiftningens område fortsattes vid ett sammanträde i Köpenhamn d. 8—9 febr. 1955 mellan de för samarbetet utsedda ombuden. Ordf. var kontorchefen i justitsministeriet, landsdommer H. Schaumburg-Christensen, och i övrigt deltogo för Danmark overlæge, dr. med. P. H. Andresen med sekretær i justitsministeriet K. Juul-Olsen som sekr., för Finland kanslichefen vid ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbeten regeringsrådet Klaus Häkkänen, för Norge politimester Kr. Welhaven, professor, dr. med. Jacob Molland och byråsjef E. Wister med politiinspektör, utnämnde sorenskriver Tage Petersson som sekr. samt för Sverige hovrättsrådet Gunnar Fredrikson och förste kanslisekr. i kommunikationsdepartementet Lennart öhrström.
    Vid sammanträdet fördes överläggningarna fram till slutligt resultat. Detta har i form av ett betänkande med därvid fogade parallelltexter överlämnats till vederbörande departementschefer i de fyra länderna. Av innehållet i betänkandet kan här redovisas följande.
    Vid förhandlingarna har enighet i stort sett uppnåtts mellan de danska, norska och svenska ombuden. Sålunda föreslås för dessa länders del — såsom redan gäller i Sverige — en uppdelning av trafikonykterhetsbrottet i två

 

brottstyper. Den grövre typen — i den svenska parallelltexten benämnd trafikfylleri — karakteriseras av att föraren är så påverkad, att han kan antagas sakna förmåga att på betryggande sätt fullgöra sin föraruppgift. Om man har 1,2 promille alkohol eller mer i blodet, skall sådan påverkan anses föreligga. Den lindrigare brottstypen — i svenska texten kallad bristande nykterhet i trafik — knytes till att föraren har en alkoholkoncentration i blodet av 0,6 promille eller däröver. (Enligt de nu gällande svenska bestämmelserna äro ju dessa gränser 1,5 respektive 0,8 promille.)
    Även i fråga om försök och medverkan till brott, vissa presumtionsregler samt körkortsindragning har i stort sett enighet uppnåtts mellan ombuden för de tre länderna. Detta skulle för Sveriges del bl. a. innebära en avsevärd skärpning av reglerna om körkortsåterkallelse på grund av onykterhet i trafik. Sålunda skulle latituderna för indragningstiden bli minst ett och högst fyra år (nu minst sex månader och högst två år) vid förstagångsbrott och minst två år och högst åtta år (f. n. minst ett år och högst fem år) vid återfall.
    På finsk sida har man icke velat införa promilleregler.
    En regel om rätt för polisen att taga drunkometerprov även å förare, som icke givit skälig anledning till misstanke om trafikonykterhet, anse sig delegationerna icke böra föreslå, med hänsyn till det ingrepp i den personliga friheten, som skulle vara förbunden med en sålunda stickprovsvis företagen kontroll.
    Delegationerna ha låtit göra några försök för att se, om de rättsmedicinska laboratorierna i Danmark, Norge och Sverige komma till överensstämmande resultat vid analyser av samma blodprov. Resultaten från de olika institutionerna visade synnerligen god överensstämmelse.
    Ett annat prov gjordes i den formen, att på en person, som druckit alkohol, sex blodprov togs med ojämna tidsintervaller. Proven sändes till de olikala boratorierna som vanliga rutinprov. Den variation, som analysresultaten visade, ansågs motsvara vad man skulle kunna vänta med den kunskap man har om blodalkoholkurvan.

G. F.