Vidlyftiga rättegångar. I en d. 4 april 1955 avgiven promemoria (SOU 1955:10) har 1951 års rättegångskommitté behandlat de vidlyftiga rättegångarna. Kommittén föreslår upphävande av den vid 1953 års riksdag genomförda provisoriska lagändringen i RB 43:11 och 46:11. Denna innebar att huvudförhandling i vidlyftiga mål må under viss förutsättning fortsättas efter avbrott även om handläggningen återupptages senare än inom två veckor från dagen för första förhandlingens avslutande (se SvJT 1953 s. 430 ff). I stället föreslås en regel av innebörd att huvudförhandling efter avbrott må fortsättas utan att tas om på nytt, om avbrotten varat sammanlagt högst 15 dagar. Därvid skall helgdag och dag före helgdag icke medräknas. Kommittén har undersökt handläggningstiderna för alla under åren 1948—1954 av underrätt och hovrätt avdömda mål, i vilka huvudförhandlingen krävt minst 14 dagar (tillhopa 25 mål) och funnit att handläggningen i 21 av målen skett så att uppskovstiden enligt den nya regeln icke överskridits och att handläggningen i de övriga målen sannolikt kunnat anpassas så att uppskovstiden heller icke överskridits.
    Vidare föreslås att i synnerligen vidlyftigt mål med en lagfaren domare och nämnd hovrätten skall kunna förordna annan lagfaren domare att över-

 

vara huvudförhandlingen för att vid förfall för ordföranden inträda i dennes ställe (suppleant).
    I syfte att underlätta uppdelning av brottmål i flera rättegångar föreslår kommittén en jämkning av bestämmelsen i RB 45: 3 att om flera åtal väckts samtidigt de ovillkorligen skall handläggas i en rättegång. Liksom när åtalen icke väckts samtidigt skall en uppdelning kunna ske om det uppenbart är lämpligare. Kommittén diskuterar i promemorian även andra möjligheter att motverka uppkomsten av vidlyftiga mål. I fråga om s. k. seriebrottslighet rekommenderas att i större omfattning än nu sker använda åtalseftergift. Förslag om att möjliggöra mellandom i brottmål, så att domstolen skulle kunna döma först i skuldfrågan och sedan i påföljdsfrågan, avstyrkes av kommittén. Denna fråga har av kommittén behandlats endast ur processuell synpunkt; kommittén har alltså inte ingått i någon bedömning av de skäl som ur kriminalpolitisk synpunkt kunna tala för införande av mellandom i brottmål (jfr SvJT 1952 s. 736 ff och SvJT 1954 s. 65 ff).

S. R.