Ny schweizisk och västtysk lagstiftning om handelsagentur.

 

    I Schweiz och Västtyskland har agenträtten på senare tiden blivit föremål för lagstiftningsåtgärder av stor praktisk och principiell betydelse.
    I Schweiz har »Bundesgesetz über den Agenturvertrag» utfärdats d. 4 febr. 1949 och trätt i kraft d. 1 jan. 1950. Lagen har intagits i »Obligationenrecht» såsom ett nytt kap. inom del 13, vilken handlar om uppdrag. Därigenom har agenträtten första gången sent omsider erhållit en laglig reglering i schweizisk rätt.
    I Tyskland däremot funnos redan i 1897 års Handelsgesetzbuch regler om handelsagentur (bok 1 del 7), som f. ö. innefattade den första lagstiftning i ämnet, vilken över huvud förekommit i något land. När dessa regler nu för Västtysklands och Västberlins del ändrats genom en författning av d. 6 aug. 1953, allmänneligen benämnd »Handelsvertretergesetz», vilken lag trätt i kraft d. 1 dec. samma år, är det alltså i motsats till vad fallet är i Schweiz icke fråga om ett nytt lagområde utan om en lagreform.
    Båda lagarna äro påverkade av ett 1940 framlagt tyskt lagförslag och därför nära besläktade. De präglas av starka socialpolitiska synpunkter och innebära en avsevärd förbättring i agentens rättsställning, som säkras genom en del normer av tvingande karaktär.
    I begreppsligt hänseende gäller både i Schweiz (art. 418 a) och i Tyskland (§ 84), att med handelsagent förstås den, som åtagit sig stadigvarande uppdrag att för annans räkning förmedla eller i dennes namn avsluta affärer och som icke är anställd i huvudmannens tjänst utan driver verksamheten såsom självständig yrkesidkare. Huvudmannen däremot behöver icke vara köpman men kan själv vara agent. Lagarna avse ej endast avsättning av varor eller försäljningsavtal utan alla slags affärer och gälla bl. a. även för inköpsagenter och — med vissa modifikationer — för försäkringsagenter.
    Rörande agentens skyldigheter stadgas nu i Schweiz (art. 418 d) och Tyskland (§ 90) bl. a. att agenten ej må använda sig av eller yppa huvudmannens yrkeshemligheter, som agenten fått sig anförtrodda eller varom han genom agenturen erhållit kännedom. Detta förbud gäller även efter avtalets upphörande. I tysk rätt är denna agentens sekretessplikt både under och efter avtalstiden dock såtillvida mera begränsad än i Schweiz, som den i Tyskland ej gäller ovillkorligt utan endast inom ramen för vad som med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter motsvarar god köpmannased.
    Rörande konkurrensklausuler gäller i Schweiz (art. 418 d) — förutom allmänna regler om konkurrensförbud i tjänsteavtal som förklarats tillämpliga — den särskilda bestämmelsen, att agent, som förbundit sig att avhålla sig från konkurrens, vid avtalets upplösning har anspråk på en särskild skälig ersättning, varifrån han ej må avstå på förhand. I tysk lag (§ 90) regleras frågan mera detaljerat. Där stadgas till en början, att konkurrensklausul för sin giltighet kräver skriftlig

 

LAGSTIFTNING OM HANDELSAGENTUR 351form och skall upptagas i handling, som skall undertecknas av huvudmannen och överlämnas till agenten. Konkurrensklausul må ej avtalas för längre tid än två år efter avtalets upphörande, och huvudmannen är skyldig att till agenten betala skälig ersättning för den tid förbudet gäller. Särskilda regler gälla vid uppsägning från någondera sidan på grund av viktig av motparten vållad anledning. Avtal, som innefattar mindre förmåner för agenten, är i sådan del ogiltigt.
    Delcredereansvar förutsätter både i Schweiz (art. 418 c) och i Tyskland (§ 86 b) skriftligt åtagande från agentens sida och berättigar denne till särskild skälig provision, varifrån han icke kan på förhand avstå. Enligt tysk lag gäller härjämte, att agenten må åtaga sig delcredere endast för viss affär eller för sådana affärer med vissa kunder, som han själv förmedlar eller avslutar, samt att anspråk på delcredereprovision uppkommer redan i och med affärens avslutande. Emellertid tillämpas de tyska reglerna — bortsett från bestämmelsen om tiden för uppkomsten av ev. provisionsanspråk — icke i fråga om huvudman eller kund, som har kontor eller, i brist på sådant, hemvist i utlandet, ej heller i fråga om affärer, som agenten kan avsluta och genomföra med oinskränkt fullmakt.
    Karaktäristiskt för de nya lagarnas syn på agentavtalet är, att de innehålla bestämmelser icke endast om agentens allmänna skyldigheter mot huvudmannen — såsom att agenten med omsorg skall iakttaga huvudmannens intresse — utan även om huvudmannens allmänna åligganden mot agenten. I schweizisk lag (art. 418 f) stadgas sålunda, att huvudmannen skall göra allt för att göra det möjligt för agenten att utöva en framgångsrik verksamhet. Vidare stadgas i båda lagarna (för Tysklands del § 86 a) skyldighet för huvudmannen att ställa erforderligt material (såsom prover, ritningar, prislistor, reklamtrycksaker, affärsvillkor) till agentens förfogande. Ej endast agenten utan även huvudmannen har att giva sin avtalspart erforderliga underrättelser. Huvudmannen skall sålunda enligt tysk lag ofördröjligen meddela agenten, huruvida av denne förmedlad eller utan bemyndigande avslutad affär antages eller avvisas. Härjämte åligger det enligt båda lagarna huvudmannen att underrätta agenten, så snart det förutses, att affärsverksamheten i fråga kommer att i framtiden vara avsesvärt mera begränsad än som efter omständigheterna kunde väntas.
    Agenten är både enligt schweizisk (art. 418 g) och enligt tysk rätt (§ 87) berättigad till provision icke endast å alla affärer, som under avtalstiden avslutas av honom eller eljest komma till stånd genom hans medverkan, utan även å alla affärer av samma slag, som under avtalstiden avslutas med ny kund, som han tillfört huvudmannen. Har agenten fått sig anvisad visst distrikt eller viss kundkrets, är han berättigad till provision jämväl å affärer, som under avtalstiden avslutas med kund, som tillhör samma distrikt eller kundkrets.
    Enligt tysk lag (§ 87) gäller en särskild regel för affärer som avslutas efter agentavtalets upphörande. Å sådan affär skall agenten erhålla provision endast om han antingen förmedlat den eller ock inlett och förberett den på sådant sätt, att den kommit till stånd övervägande genom hans medverkan. Har affären senare bearbetats även av annan agent, skall provisionen alltså icke delas mellan agenterna utan till-

 

352 JOSEF FISCHLERkomma den av dem som huvudsakligen medverkat vid affärens tillkomst. Det är dock en ytterligare förutsättning för avgången agents provisionsrätt, att affären avslutas inom skälig tid, sedan avtalsförhållandet mellan honom och huvudmannen upphört. Är det däremot endast fråga om efterbeställning, som inkommit efter avtalets upphörande, har agenten aldrig anspråk på provision, något som uttryckligen fastslås i schweizisk rätt (art. 418 t).
    Rörande förutsättningarna för provisionsanspråk stadgas i schweizisk rätt (art. 418 g) att sådant anspråk in dubio uppkommit redan i och med att affären kommit till stånd på ett bindande sätt. Detta synes också vara den uppfattning, som ligger till grund för tysk lag. Enligt denna (§ 87 a) aktualiseras anspråket dock först, så snart och i den mån huvudmannen genomfört affären. Träffa parterna annan uppgörelse, har agenten enligt tysk lag i och med att huvudmannen genomfört affären anspråk på skäligt provisionsförskott att betalas senast i slutet av nästföljande månad. I vart fall är agenten dock berättigad till provision, så snart och i den mån tredje man för sin del genomfört affären, en bestämmelse som är tvingande.
    I den mån så icke sker och underlåtenheten icke beror av huvudmannen eller av skäl, för vilket denne svarar, förfaller dock provisionsanspråket och skall redan erhållen provision återbetalas (art. 418 h, § 87 a).
    Fullgör tredje man sin prestation endast delvis, har agenten anspråk på motsvarande delprovision. Från denna regel göres i Schweiz (art. 418 h) ett undantag, för den händelse att den uteblivna prestationen är så stor, att det ej rimligen kan begäras, att huvudmannen betalar någon provision alls. Endast i så fall saknar agenten rätt ens till delprovision. I Tyskland däremot (§ 87 a) gäller icke sådant undantag och är regeln dessutom av tvingande natur. Den kan endast frångås genom en överenskommelse som innebär, att agenten i stället tillförsäkras hela provisionen, så snart affären genomförts i viss omfattning, t. ex. så snart köparen betalat halva köpeskillingen. I så fall erhåller agenten alltså icke någon provision, om köparen erlagt endast ett mindre belopp.
    Agenten har granskningsrätt med avseende å huvudmannens räkenskaper i saken. Denna rätt är i Schweiz (art. 418 k) ovillkorlig men i Tyskland (§ 87 c) beroende av om huvudmannen vägrar fullständigt räkenskapsutdrag eller skälig anledning finnes till misstanke, att utdraget är oriktigt eller ofullständigt. Granskningsrätten är i Tyskland även såtillvida begränsad, som huvudmannen kan begära, att den utövas icke av agenten själv utan av någon av denne utsedd auktoriserad revisor. Dessa agentens rättigheter må varken i Schweiz eller Tyskland uteslutas genom avtal.
    Schweizisk lag (art. 418 m) innehåller även en tvingande föreskrift om ersättning av rent sociala skäl. Agent, som på grund av utfästelse icke må vara verksam för annan huvudman — vilket han eljest kan vara (art. 418 c) — och som genom sjukdom, schweizisk värnplikt eller liknande anledning utan eget vållande ej förmår utöva sin agentverksamhet, har »för relativt kort tid» anspråk på skälig ersättning, motsvarande mistad inkomst, under förutsättning dock att agentförhållandet varat i minst ett år.

 

LAGSTIFTNING OM HANDELSAGENTUR 353    Någon motsvarighet härtill finnes icke i tysk rätt, men väl en annan bestämmelse av utpräglat socialpolitisk karaktär (§ 92 a). Justitieministern är sålunda bemyndigad att i samförstånd med ekonomi- och arbetsministern och efter hörande av organisationer för handelsagenter och företagare genom förordning fastställa bindande minimivillkor med avseende å agenter, som enligt avtal icke må arbeta för mer än en företagare eller som med hänsyn till arten och omfattningen av den utav dem begärda verksamheten i vart fall icke kan arbeta för flera. Detta bemyndigande må utövas för att trygga nödiga sociala och ekonomiska behov hos sådana agenter eller viss grupp bland dem. Någon förordning i ämnet har emellertid ännu icke utfärdats.
    Om avtalstiden innehåller schweizisk lag (art. 418 p) vissa tolkningsregler. Fortsättes för bestämd tid slutet agenturavtal av båda parter stillatigande efter tidens utgång, anses det förlängt för samma tid, dock högst ett år. Enligt tysk rätt anses avtalet däremot i sådant fall förlängt på obestämd tid (§ 625 BGB).
    Agenturavtal, som gäller för obestämd tid, må — bortsett från fall där giltig anledning föreligger — icke uppsägas utan iakttagande av viss uppsägningstid. Dennas längd bestämmes i båda länderna i förhållande till längden av förfluten avtalstid. I Schweiz (art. 418 q) gäller för första avtalsåret, att avtalet må å ömse sidor uppsägas att upphöra med utgången av nästföljande kalendermånad samt att överenskommelse om kortare uppsägningstid kräver skriftlig form. För tiden efter första avtalsåret gäller i Schweiz en ömsesidig uppsägningstid av två månader, vilken må förlängas genom överenskommelse, dock att avtalet, om parterna ej annorlunda överenskommit, icke skall upphöra förrän med utgången av kalenderkvartal.
    I Tyskland gäller i viss mån strängare bestämmelser (§ 89). Under de första tre avtalsåren må avtalet ömsesidigt uppsägas att upphöra efter sex veckor, dock tidigast med utgången av kalenderavtal. Parterna kunna för denna tid visserligen träffa annan uppgörelse, men uppsägningstiden får aldrig understiga en månad, och uppsägning skall kunna ske endast till utgången av kalendermånad. Sedan avtalet varat i tre år, gäller i stället att det å ömse sidor må uppsägas endast med en uppsägningstid av minst tre månader, att upphöra med utgången av kalenderkvartal.
    Vidare gäller enligt båda lagarna, att avtalad uppsägningstid skall vara lika för både huvudman och agent. I tysk lag tillägges att, om olika tider avtalats, den längre av dem skall gälla för båda parter.
    En av de viktigaste nyheterna är agentens anspråk på kompensation för goodwill efter avtalets upphörande. En bestämmelse därom infördes veterligen första gången i Österrike genom Handelsagentengesetz av 24/6 1921 (§ 25). Denna föreskrift gäller till förmån för agent, som är uteslutande eller övervägande verksam med anskaffande av kunder, och innebär, att sådan agent, om han utan eget vållande uppsäges före, utgången av tre år, sedan han antagits, skall erhålla skälig ersättning, därest huvudmannen eller dennes rättsinnehavare genom affärsförbindelsen med den kundkrets, agenten anskaffat, vunnit fördelar, som kvarstå efter avtalets upphörande. En liknande men för agenten än

 

23—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

354 JOSEF FISCHLERmera förmånlig bestämmelse har införts även i Italiens Codice civile av 16/3 1942 (art. 1751).
    Den schweiziska föreskriften i ämnet (art. 418 u) är annorlunda utformad än den österrikiska. I Schweiz gäller anspråket icke enda stunder de tre första avtalsåren utan även därefter, ej heller endast för vissa agenter utan generellt, men är i andra hänseenden mera begränsat. Det stadgas i schweizisk rätt, att agent, som avgår av skäl, för vilket han icke har att svara, har anspråk på skälig ersättning — vilket icke kan upphävas genom förhandsavtal — om han genom sin verksamhet väsentligt utvidgat huvudmannens kundkrets och huvudmannen eller dennes rättsinnehavare på grund därav även efter agenturavtalets upplösning har avsevärda fördelar. Detta anspråk tillkommer även agentens dödsbodelägare — föreligger alltså även i sådant fall, där agenturen upphört genom agentens död — men är begränsat till högst en nettoårsinkomst av agenturen, vilken inkomst beräknas efter vad agenten i genomsnitt åtnjutit under de senaste fem åren, eller, om avtalstiden icke varat så länge, under denna. Härtill fogas emellertid det generella förbehållet, att anspråket kan göras gällande endast i den mån detsamma icke är obilligt.
    Den tyska regleringen (§ 89 b) ansluter sig nära till den schweiziska. Anspråket, som i tysk lag betecknas som Ausgleichsanspruch (utjämningsanspråk), tillerkännes agenten även där, om huvudmannen genom affärsförbindelse med nya kunder, som agenten anskaffat — någon väsentlig utvidgning av kundkretsen erfordras där i och för sig icke — har avsevärda fördelar även efter agentavtalets utgång. Med anskaffande av ny kund jämställes det fall, att agenten utvidgat affärsförbindelse med gammal kund så väsentligt, att utvidgningen har samma ekonomiska betydelse som anskaffandet av ny kund. Därjämte fordras dock i Tyskland, att agenten till följd av avtalets upphörande förlorar provisionsanspråk, som han eljest skulle ha haft på grund av redan tillkomna eller framtida affärer med kunder, som anskaffats av honom. Anspråket avser alltså bl. a. en kompensation för mistad provision å efterbeställningar. Slutligen tages även i tysk rätt hänsyn till billighetssynpunkter. Även i övrigt gälla väsentligen samma regler som i Schweiz, dock att anspråket i Tyskland måste göras gällande inom tre månader från avtalstidens utgång.
    Härjämte stadgas i tysk lag (§ 88) en allmän preskriptionstid av fyra år för alla anspråk på grund av avtalsförhållandet, vilken tid räknas från utgången av det år, under vilket anspråket förfallit till betalning.
    Vissa särbestämmelser — som dock här uteslutas — gälla för försäkringsagenter, i tysk lag även för rederiagenter.
    Av större allmänt intresse är slutligen, att åt agenten tillerkänts förmånsrätt i huvudmannens konkurs. Så har skett genom tillägg i Schweiz till 1889 års lag om utsökning och konkurs (art. 219) och i Tyskland till 1877 års konkursordning (§ 61). Enligt båda lagarna gäller förmånssrätten nu för alla agentens fordringar, som uppkommit under sista året före konkursen. Emellertid föreligger den skillnaden, att förmånsrätten avser, i Schweiz alla agenter men i Tyskland endast sådana, för vilka, enligt vad ovan omnämnts, minimivillkor kunna fastställas genom förordning.

 

LAGSTIFTNING OM HANDELSAGENTUR 355    De nya lagar, för vilka här redogjorts endast i huvuddrag, ge anledning till en jämförelse med gällande svensk rätt på området i 1914 års kommissionslag. Det karaktäristiska för den svenska — samt danska och norska — lagstiftningen i ämnet är en fullständig frånvaro av socialpolitiska eller andra billighetssynpunkter till agentens och provisionsresandens förmån. Lagen är tydligen en produkt av ett formaljuridiskt betraktelsesätt, som konsekvent är byggt på den förutsättningen, att agenten är självständig yrkesidkare som åtagit sig uppdrag. Den som är självständig behöver enligt denna uppfattning — i motsats till arbetstagare, t. ex. fast resande — icke något särskilt skydd, och uppdrag kan enligt allmänna regler när som helst återkallas. Agent i Sverige kan därför — oavsett längden av sin verksamhet för huvudmannen — i princip när som helst entledigas utan föregående uppsägning och har därefter icke något anspråk på ersättning för den goodwill han tillfört huvudmannen. Även i övrigt är hans rättsställning den svagast tänkbara — han erhåller t. ex. i regel icke någon provision, om köpeskillingen erlägges endast delvis — och den kan på grund av rådande avtalsfrihet ytterligare försvagas med allenast de begränsningar, som kunna följa av avtalslagens regler om rättshandlingars ogiltighet eller skuldebrevslagens bestämmelse om jämkning av villkor, som är stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörligt. Det torde icke finnas många jämförbara länder utanför Skandinavien, där agentens rättsliga läge är lika oförmånligt. De skandinaviska lagarna äro också bland de äldsta, som ännu gälla i väsentligen oförändrat skick.
    En reform, som bättre tillgodoser såväl nutida förhållanden inom handelslivet och agentens viktiga funktion däri som tidens sociala krav och billighetens fordringar, synes därför vara en angelägen uppgift. Även om en del agenter äro lika eller bättre situerade än sina huvudmän, kan man dock ej bortse ifrån, att det stora flertalet ekonomiskt sett är betydligt sämre lottade än huvudmännen och därför i behov av lagligt rättsskyd i olika hänseenden, bl. a. i fråga om rimlig uppsägningstid. Gränsen mellan agent och arbetstagare är ju också ej sällan flytande. Härtill komma allmänna billighetssynpunkter, som göra sig gällande bl. a. i fråga om agentens anspråk på delprovision samt kompensation för goodwill, som skapats av honom. I detta sammanhang måerinras om, att tanken på sådan kompensation redan funnit ett uttryck i svensk lagstiftning, låt vara på annat område. Enligt 38 § hyreslagen kan nämligen skälig ersättning i visst fall tillerkännas avflyttande hyresgäst, som genom förvärvsverksamhet ökat lägenhetens värde på hyhesmarknaden. En sådan rätt torde dock i minst lika mån vara på sin plats, när det gäller en goodwill, som skapats genom tjänster, vilka direkt åsyftat att främja huvudmannens rörelse men för vilka agenten utan eget vållande betagits möjlighet att erhålla kompensation i form av provision.
    Frågan har även internationella aspekter med tanke på agentens betydelsefulla roll inom utrikeshandeln. Enligt allmänt vedertagna grunder i internationell privatträtt torde ett agenturförhållande i regel böra bedömas efter lagen i det land, där verksamheten utövas.1 I schweizisk

 

1 Jfr betr. svensk rätt: KARLGREN, Internationell privat- och processrätt s. 101 f.; NIAL, Internationell förmögenhetsrätt s. 65 f.; MICHAELI, Internationales Privatrecht s. 300 f. 

356 LAGSTIFTNING OM HANDELSAGENTURlag (art. 418 b) stadgas även uttryckligen, att rättsförhållandet mellan huvudman och agent regleras av schweizisk lag, om agentens verksamhetsområde ligger i Schweiz. Enligt tysk rättspraxis gäller samma regel, men därutöver stadgas i § 92 c full avtalsfrihet för det fall, att agenten icke har kontor i Tyskland. Stadgandet innebär, att — även om tysk rätt undantagsvis, t. ex. på grund av avtal, skulle vara gällande mellan i Tyskland domicilierad huvudman och utlandsagent — parterna äro oförhindrade att reglera sitt mellanhavande med frångående av den tyska rättens tvingande föreskrifter.
    Situationen är alltså i allmänhet den, att agent för svenskt företag i Schweiz eller Västtyskland (samt andra länder med mera modern lagstiftning — såsom Österrike (1921), Nederländerna (1936), Frankrike (1937) och Italien (1942) —) åtnjuter alla de förmåner, som där gällande lag erbjuder, medan en väsentligt sämre ställning intages av en i Sverige verksam agent för företag, som har sitt säte i något av dessa länder eller i Sverige. Detta är icke tillfredsställande och torde vara ytterligare ett skäl för en reform av svensk lag i bättre överensstämmelse med rättstillståndet hos våra viktigare handelspartner.
    Härvid torde de nya schweiziska och tyska lagarna kunna giva värdefulla impulser, även om icke allt kan passa för nordiska förhållanden eller eljest anses lämpligt. Det har i litteraturen1 redan anmärkts, att den tyska lagstiftningen är delvis väl komplicerad och att båda lagarna på sina ställen äro alltför svävande och svårtolkade, så att de lätt inbjuda till tvister. Det har även påtalats, att lagarna i flera hänseenden gått till överdrifter och leda till obillighet mot företagarna. Dessa lära därför i Tyskland redan visa en tendens att söka kringgå lagen genom att göra sina agenter till anställda. En sådan utveckling kan ej heller vara önskvärd från agenternas synpunkt. En medelväg, som innebär en rimlig och praktisk avvägning av berättigade intressen å ömse sidor, synes fastmera vara den bästa lösningen för alla parter.

Josef Fischler