Professuren i rättshistoria vid universitetet i Lund sökes av docenten fil. dr och jur. lic. Gerhard Hafström. Han är ensam kvarstående sökande. Professorerna Jan Eric Almquist, Stockholm, Stig Iuul, København, och Henrik Munktell, Uppsala, vilka utsetts till sakkunniga, ha samtliga förklarat Hafström kompetent till professorsämbetet.
    I sitt utlåtande anför Almquist bl. a. följande rörande Hafströms uppsats »Skafthållning» (i Historisk tidskrift för Finland 1954):

    Uppsatsen går ut på att visa innebörden av det gamla uttryckssättet, att fastarna vid jordupplåtelse »höllo på skaftet». Sökanden utgår därvid från några förtydligande utdrag ur Ivar Flemings dombok över det lagmansting, som han hållit i Finland 1540. Dessa utdrag äro införda i Flemings otryckta jordebok, som förvaras i Linköpings stifts- ooh landsbibliotek. Av utdragen framgår, att fastarna hållit på skaftet av ett svärd »efter fordom plägsed». Sökanden drager härav den riktiga slutsatsen, att »skaft» betyder skaft å vapen i allmänhet och icke skaft å mätstång, vilket jag utan vetskap om förefintligheten av denna unika källa i brist på bättre dittills förfäktat. Den gamla frågan om förhållandet mellan vapentag och vapened har i och med detta kommit i nytt läge. Däremot är jag ej lika övertygad om att ordet stångfällning (stangfall) haft något att göra med en spjutstång. I varje händelse synas de av sökanden i detta sammanhang åberopade »rättsfallen från Östergötlands lagsaga» (jfr s. 60 och 62) icke innehålla något, som är ägnat att motbevisa den vedertagna meningen. Stangfall betyder enligt SCHLYTER »mätning med stång» eller möjligen själva måttet men däremot ingenting annat. Jfr även SÖDERWALL. Sökanden har märkligt nog ej i detta sammanhang åberopat HYLTÉN-CAVALLIUS, Wärend och wirdarna, D. 2 (1868) s. 296, som anser, att skafthållningen på 1600-talet i Värend gått under namn av stångfällning. Detta vill denne emellertid förklara med att spjutskaftet under nämnda århundrade utbytts mot en vanlig stång. Som belägg anför Hyltén-Cavallius ett fastebrev från 1666, utfärdat å Kinnevalds härads ting, där det heter, att hemmanet blivit »Lagbudet och lagligen lagståndet; desslikes stångfällt och tingskött efter denna landsorts lovliga sedvana». Sökanden anför dock (å s. 59) ett liknande fall från samma härad med årtalet 1633. Det heter där, att nämnden och lagläsaren uppstodo och »i stång höllo, fällde och skötte». Skulle det vara så, som sökanden tycks mena, att skaft och stång åtminstone i vissa landsändar varit synonyma begrepp under 1600-talet, d. v. s. båda skulle ha betytt spjutstång, borde man ha hört talas om »skaftfällning» lika väl som om »stångfällning». Men så är icke fallet. Enligt min mening betyder stång i de berörda rättsfallen ej spjutstång utan en mindre käpp eller stav, eventuellt identisk med den i vissa häradssigill avbildade domstaven. Till stöd härför kan åberopas, att J. STIERNHÖÖK, vilken ofta tjänstgjort som domhavande i underrätt, i »De jure» från 1672 (s. 163) talar om baculum såsom den för honom naturliga formen vid meddelandet av fasta. Baculum kan nämligen betyda domstav men aldrig spjutstång, som i stället brukar återges med det latinska ordet hasta.

    Sammanfattningsvis uttalar Almquist att Hafström genom sina skrifter i hög grad befruktat den svenska rättshistorien under äldsta tid bl. a. genom att på ett förebildligt sätt ställa den i belysning av isländsk, norsk och dansk rätt, vilka som bekant representeras av vida äldre laguppteckningar än motsvarande här i Sverige. Han har emellertid visat prov på kännedom även om senare tiders källmaterial, t. ex. i uppsatsen om Justitiekanslern och Fersenska mordet (i festskrift tillägnad Birger Ekeberg, 1950). Genom sin dubbla

 

utbildning inom humanistisk och juridisk fakultet har han skapat synnerligen goda förutsättningar för sitt kommande vetenskapliga arbete.
    Iuul uttalar om Hafströms gradualavhandling »Ledung och marklandsindelning» (1949), att man här står framför ett arbete, som det är omöjligt att förbigå om man vill fördjupa sig i svensk samfundshistoria i den äldre medeltiden. Iuul anför vidare bl. a.:

    Karakteristisk for ansøgerens behandling af problemerne er kombinationen af omfattende litterære studier, udnyttelsen af hidtil næsten ubenyttet arkivalsk materiale fra Gustaf Vasas tid og indgaaende topografiske studier. Hertil kommer en sober benyttelse af de i betraktning kommende lovbestemmelser, der ikke søger at indlægge mere i disse, end en naturlig fortolkningt illader. I det hele kan det om denne afhandling siges, at den viser, hvilke resultater den af ansøgeren anvendte videnskabelige metode kan give, naar han naar højest. Heroverfor spiller det mindre rolle, at afhandlingen til en vis grad maa betegnes som en samling studier over en række nær beslægtede problemer, og at disse studier snart har en yderst detailleret karakter, snart lader andre i hvert fald lige saa nærliggende spørgsmaal helt eller delvis ubehandlede. Det er ikke i den afrundede og udtømmende behandling af et problemkompleks af større omfang, at forfatteren har sin styrke. Hans ogsaa i andre arbejder manifesterede tilbøjelighed til nu og da at opstille dristige hypoteser gør sig ogsaa gældende i denne afhandling, men det er sjældent, at de udgør nogen integrerende del af denne. Naar ansøgeren saaledes s. 126—27 antager, at havneindelingen er indført i Danmark efter svensk forbillede, og at den i Danmark eksisterede senest i 700-tallet, hvorfor den i Sverige maa være ældre endnu, er der tale om en meget luftig hypotese. Danske forskere sætter i reglen havneindelingen til 1000-talet, og virkelige modargumenter herimod er ikke fremsat af forfatteren. Naar saaledes den omstændighed, at ledingsskibene fra ca. 800 var forsynet med sejl, skulle tale imod, at havneindelingen, som forudsatte, at skibene blev roet frem, var af yngre dato, falder dette argument til jorden allerede af den grund, at aarerne i alvorlige situationer — saaledes som det flere gange omtales hos Saxo — var den afgørende drivkraft for skibene. Om ansøgerens behandling af thokkeboden, som bygger paa den antagelse, at man her staar over for et udslag af kongefreden, skal alene siges, at hvis ansøgeren havde udstrakt sine undersøgelser til de danske retskilder, ville han vare kommet til at nære grundig tvivl om rigtigheden af denne hypotese.

    Munktell framhåller till en början att ett flertal av Hafströms arbeten ligga på gränsen mellan rättshistoria och andra historiska gebiet. Även om man har all förståelse för andra vetenskapers betydelse för rättshistoriska undersökningar kan Munktell icke finna annat än att Hafström många gånger överskridit den gräns som måste dragas för vad som kan anses vara specimina för en professur i rättshistoria.
    Om uppsatsen »Sockenindelningens ursprung» (i Festskrift för Nils Ahnlund, 1949) säger Munktell:

    Hafströms polemik mot den gängse uppfattningen att sockenindelningen är en kristen nyskapelse synes övertygande. Att hans resultat »att sockenindelningen i Uppland och Svearnas övriga folkland i princip anslöt sig till den vid landets kristnande bestående indelningen, vilken var gemensam för rättsvården och förvaltningen» är av bestående värde synes mig ej kunna betvivlas. Han har här övertygande på ytterligare ett område visat det nära sambandet mellan förkristna förhållanden och sådana förhållanden, som uppkommo genom och existerade under den kristna tiden. Eftersom Hafströms forskningsresultat gäller en så central fråga i vår äldsta rättshistoria är denna hans insats av betydande värde.

    Hafströms uppsats »Hamarskipt» (i Rättshistoriska studier, I; jfr SvJT 1953 s. 729) är enligt Munktells mening att beteckna som Hafströms ur instituthistorisk synpunkt kanske bästa prestation. Hans resultat äro på detta

 

område av grundläggande betydelse. Även uppsatsen »Tomt är tegs moder» (i Kulturhistoriska axplock tillägnade Gabriel Nikander 21 maj 1954) finner Munktell utgöra en värdefull insats. Hafström har där ytterligare förstärkt grundvalen för sin teori angående hammarskiftet samt givit en översikt över den skiftesrättsliga utvecklingen beträffande delningsgrunden fram t. o. m. 1734 års lag. Munktell menar dock att uppsatsen »givetvis kunnat och bort utbyggas ytterligare för att titeln skulle göras full rättvisa».

S. R.