FRÅN KOMMISSARIE TILL
MISSIONSSEKRETERARE
Ett bidrag till frågan om
domstolsjuristernas titlar
AV LAGMANNEN HJALMAR NORDFELT
ELOF HELLQUIST, den berömde lundaprofessorn, har icke blott rest sig ett monumentum aere perennius genom sin »Svensk etymologisk ordbok» — denna guldgruva för alla språkintresserade. Han har också i mera lekfulla stunder skrivit flera roande småuppsatser i skilda ämnen, däribland en, i vilken han redogör för de tilltalsord och med dem jämförliga uttryck, som hos oss använts och användas i umgänget mellan människor.1 En sådan redogörelse, säger Hellquist, avspeglar de främmande inflytelser, som under århundradenas lopp gjort sig gällande på samhällslivets yttre former, på samma gång som den belyser samhällets fortgående demokratisering och i sin mån också lämnar ett bidrag till den mänskliga fåfängans historia.
När några betraktelser i det märkliga ämnet härmed publiceras är framställningen begränsad icke blott såtillvida, att endast domstolsjuristernas titlar komma att behandlas, utan även därutinnan, att alla etiska synpunkter bortskurits.
När man på författarens tid avlagt juris kandidatexamen förvandlades man raskt till e. o. hovrättsnotarie genom att, skrudad i frack, bocka sig för hovrättspresidenten och betala två kronor till förste expeditionsvakten — det senare en icke lagstadgad rit, vilken fyllde ungefär samma funktion som romresenärens sed att kasta ett mynt i Fontana di Trevi. Nu för tiden blir juris kandidaten — utan alla ceremonier — i stället tingsnotarie, vilket är en stor förbättring, inte endast med tanke på tvåkronan utan även därför, att den gamla titeln kunde begagnas av folk med de mest skilda sysselsättningar, under det att den nya klart anger vad dess bärare sysslar med. Detta bör just vara syftet med en titel. Nordisk Familjebok översätter ordet titel med »ämbets-, tjänste-, yrkesmannabenämning» och erinrar om titulärprofessorn, som får professors »namn, heder och värdighet». Författaren vill alltså för sin del ta fasta på definitionen yrkesmannabenämning. Denna bör dessutom — så länge vi sakna ett »you» i svenska språket — vara användbar som tilltalsord.2
När notarien gått igenom ekluten som aspirant i hovrätten blir han hovrättsfiskal, och därmed börjar hans bekymmer på allvar. Ingen människa utanför juristernas krets har en aning om vad en hovrättsfiskal är för någonting. Vågar lekmannen en gissning blir den, att fiskalen är något slags åklagare i hovrätten. Detta har verkligen varit förhållan-
det beträffande advokatfiskalen (vilket ytterligare ökar förvirringen), medan hovrättsfiskalen ju har till uppgift att fullständigt objektivt framlägga båda parternas ståndpunkter.1
Förr i tiden fanns även titeln referentfiskal i hovrätterna. Man kunde måhända med ledning av detta uttryck ifrågasätta att döpa om hovrättsfiskalen till hovrättsreferent (jämför det tyska Referendar).
När fiskalen »skickas ut på landet» blir han numera tingssekreterare, en titel, som väl inte fyller särskilt högt ställda krav såsom yrkesmannabenämning, sedan denne befattningshavare kommit att få självständiga domareuppgifter och alltså utför ungefär samma arbete som en tingsdomare. Ordet tingssekreterare torde dessutom ha en ytterst begränsad användning som tilltalsord. Förr i tiden blev man på nu angivna stadium av domarbanan biträdande domare, en utmärkt yrkesmannabenämning, som dock, naturligt nog, aldrig begagnades som tilltalsord. Själv kallades författaren häradshövdingen av advokaterna, »domarn» av nämndemännen och assessorn av den artige hyresvärden (hyresvärdar voro artiga på den tiden), medan städerskan på domarkansliet helt resolut valde tilltalsordet »kommissarien». Om en av författarens fiskalskamrater kunde man vid ett tillfälle läsa i en stor stockholmstidning, att »urtima ting hölls i går i Haga tingshus under ordförandeskap av tjänsteförrättande häradsdomaren Olof Söderström».
När fiskalen blivit hovrättsassessor ljusnar livet i flera hänseenden. Assessor är en förljusande titel med gammal hävd för att inte tala om assessorskan, som leder tanken till Anna Maria Lenngren och livets ljuvaste blomstringstid. Femininformen begagnas för övrigt fortfarande i Finland, där man ju överhuvudtaget är rätt svag för titlar, ett förhållande, som våra finska vänner själva skämta om.2
Blir assessorn sedan hovrättsråd är det anledning att gratulera — även ur ren titelsynpunkt. Den titeln är lätthanterlig och dess innebörd allmänt känd. Emellertid finns på domarbanan, numera väl oftast före hovrättsrådsutnämningen, ett sällsamt mellanspel, som tilldrager sig i Kungl. Maj:ts Nedre Justitierevision. Det är endast med tvekan författaren nu nalkas det mörkaste avsnittet i sin framställning. Med dubbel kraft må upprepas, vad förut sagts om fiskalen: ingen lekman har den blekaste aning om, vad en revisionssekreterare är för någonting och han får ingen hjälp av någotdera ledet i den odrägligt långa titeln. Den erbjuder, såsom strax skall visas, möjligheter till otroligt många förvanskningar, felskrivningar, feltolkningar, förändringar, förväxlingar och andra fula f.
I en stor stockholmstidning stod för ett par år sedan följande notis:
»OFFICIELLT
Justitierevisionen. Aukt rev L. T. Bohlin h förordn s rev f. E. Heijnes stift f rättsvet forskn samt aukt rev F. G. Hoflund att vara suppl f Bohlin
hovrr i Svea hovr E. Zethelius o aukt rev S. Nackstad att delta i granskn av Sthlms högsk förv.»
Vad skall allmänheten tro? Författaren blev för sin del ingalunda förvånad, då den förnämlige och sirlige gamle förste expeditionsvakten i ett av statsdepartementen en gång anmälde, att revisor Hagander önskade ett samtal. Herr överståthållaren, som på den tiden var revisionssekreterare, skulle kanske ha blivit något konfunderad. När författaren en gång till kassörskan i en gammal fin stockholmsfirma vågade framställa en erinran i något hänseende mot firmans sätt att utställa sina räkningar, blev han i amper ton tillrättavisad med följande ord: »Det är revisorerna, som vill ha det på det viset, och jag måste göra som dom säger, det borde Revisionssekreterarn bäst förstå, som själv sysslar med sådant!»
Till samma slag av missförstånd är att hänföra titeln revisorssekreterare med varianten revisörssekreterare samt väl även revisionschef, revisionskommissarie (kommissarien för andra gången!), revisionsaktuarie och statsrevisor.
En annan grupp utgöra de rena omtolkningarna, nämligen legationssekreterare, redaktionssekreterare, resesekreterare, rekvisitionssekreterare, kanslisekreterare, byråsekreterare, statssekreterare, direktionssekreterare samt direktör och advokat. Det enda ord, som saknas i denna uppräkning, synes vara en inom Frälsningsarmén begagnad titel, nämligen relationssekreterare, vilket uttryck faktiskt skulle passa bättre än något av de andra. Den angivna bristen uppväges emellertid till fullo av de två sista bidragen i denna grupp — liksom samtliga övriga hämtade ur författarens personliga erfarenhet — nämligen religionssekreterare och, last but not least, missionssekreterare. Den sistnämnda titeln har författaren fått sig tilldelad inte mindre än tre gånger, en gång i en kvällstidning i Stockholm under särdeles pittoreska omständigheter, och — märkligt nog — två gånger i brev från ett och samma centrala ämbetsverk i huvudstaden. Trafiken upphörde först efter ett telefonsamtal till ämbetsverket ifråga, vid vilket författaren nödgades medgiva, att han aldrig sysslat vare sig med den yttre eller inre missionen och sålunda inte kunde göra anspråk på en så hedrande benämning.
Att titeln revisionssekreterare är för lång framgår icke blott av telefonkatalogens lakoniska Rev. sekr. eller sådana skriftliga varianter som Rev. sekreterare, Revisionssekr. eller Revisionssektr. utan framför allt av den flitigt begagnade kortformen sekreterare. Hur ofta ha inte personer av olika kategorier ringt upp författaren för att utbe sig en eller annan favör och velat anslå en glättig och förtroendeingivande ton med t. ex. följande hurtfriska inledningsord: »Jo, det är direktör X, goddag, goddag, sekreterarn!» Ett sant nöje var det emellertid att höra äldre damer i justitierevisionen elegant bolla med titeln »rev'sionssektérn», en finurlig förkortning, som nedbringade antalet stavelser från åtta till fyra.
Rena felskrivningar av typen revisionssekretare förekommer givetvis ofta och få tillskrivas ordets oerhörda längd och klumpighet. Den allra största medkänslan torde man emellertid böra hysa med den, möjligen lätt ordblinde eller till äventyrs lomhörde blomsterhandlare, som
— mån om att iakttaga den mest säljande artighet mot kunderna — på en adresslapp till författaren prydligt präntat titeln Rerakturie. Man tycker sig se den arme mannens (eller kvinnans) av bekymmer och häpnad präglade drag vid nedskrivandet av detta hemlighetsfulla och djupt obegripliga ord. Och när vi nu, som sagt, inte ha något »you» i svenska språket kan det inte förvåna, att mången dam, som haft olyckan att få en rev.sekr. till bordskavaljer, kastat skygga och ångestfyllda blickar på placeringskortet för att därefter kasta sig in i en hektisk konversation av typen »är det till att vara intresserad av teater?»
Under formen sekreterare av eller vid revisionen har titeln anor från 1660-talet och den synes ha fått sin nuvarande utformning i instruktionen för Nedre Justitie Revisionen av den 3 augusti 1809. Här om någonsin är det emellertid anledning att citera det kärnfulla uttryck, varmed gamle kung Gösta gärna prydde sin magnifika kanslisvenska, nämligen att »fanen är ock gammal men icke dess bättre». I Finland begagnas titeln justitiesekreterare, som ju också är lång, men eljest verkligen dess bättre. Skulle man inte i analogi med hovrättsråd kunna tänka sig revisionsråd eller kanske ännu hellre referentråd? (Jfr det franska conseiller référendaire eller det italienska consigliere referendario). Fiskalen och revisionssekreteraren ha ju i verkligheten samma arbetsuppgifter ehuru i skilda instanser. Detta inre samband likaväl som olikheten skulle ju ganska osökt framgå av beteckningarna hovrättsreferent respektive referentråd. Möjligen ligger en liten hake däri, att hovrätternas arbetsordningar beteckna en av ledamöterna som referenten i målet. — Emellertid ligger det inte några djupare tankemödor bakom de här framkastade förslagen, vilka närmast utgöra improvisationer, tillkomna medan pennan löpt över papperet. På sin höjd kunna de pretendera på att få utgöra diskussionsinlägg — om nu frågan överhuvudtaget anses värd en diskussion.
Här kan i förbifarten påpekas, att en föredragande i Regeringsrätten intill det yttersta av dessa dagar inte haft någon särskild titel alls. I ett utlåtande av statsutskottet vid 1953 års riksdag i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar1 framhölls emellertid önskvärdheten av, att frågan om en lämplig tjänstebenämning för föredragandena i regeringsrätten upptoges till prövning. Kungl. Maj:t borde äga besluta härom i samband med utfärdandet av nya personalförteckningar. Härefter har i statsliggaren och statskalendern ytterligare en variant på sekreteraretiteln dykt upp, nämligen regeringsrättssekreterare. Det torde vara uppenbart, att denna beteckning saknar varje utsikt att slå igenom som tilltalsord.
I detta sammanhang synes ock från glömskan böra bevaras en anekdot, som daterar sig från år 1938, då ett par arbetstyngda statsdepartement försågos med en särskild rättsavdelning. Fråga uppkom, vilken titel chefen för denna borde få. Avdelningschef ledde ju alltför osökt tanken till det stora varuhuset. Själv framkastade författaren, att då chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning hade titeln utrikesråd borde man kunna tänka sig titeln inrikesråd, och han tycker än i dag,
att det förslaget inte var så tokigt. Det förkastades emellertid fullständigt vid en högst informell överläggning i ämnet, i vilken bl. a. statsrådet Herman Eriksson deltog. Något ljushuvud framhöll då, att det förr i tiden funnits en beteckning sammansatt av vardera hälften av titlarna expeditionschef och statssekreterare, nämligen expeditionssekreterare, en titel, som borde kunna återupplivas. Då någon annan av de närvarande häftigt avvisade denna titel såsom alldeles för lång, yttrade Herman Eriksson stillsamt: »Varför då inte ta de båda andra hälfterna och kalla honom statschef?» Därmed var diskussionen avslutad och befattningen i fråga åsattes aldrig någon titel. Och, för all del, det går bra det också.
Innan vi lämna Nedre Justitierevisionen må slutligen protokollssekreteraren bringas i åtanke. Denna titel synes svårligen kunna undgå anmärkningen att utgöra något av en tavtologi, då väl alla sekreterare syssla med protokoll och därtill hörande handlingar.
När en revisionssekreterare, som förut varit hovrättsråd, önskar återgå till sin hovrätt måste han som bekant på nytt söka ett hovrättsrådsämbete, vilket också kan vålla allmänheten huvudbry. En domare, som förfarit på angivet sätt, har sålunda berättat, att han efter återkomsten till hovrätten fick ett lyckönskningsbrev från en kvinnlig anförvant, som skrev, att »det var ju förfärligt roligt att Du har blivit hovrättsråd, men jag märker att jag börjar bli gammal, för jag hade för mig att Du blivit det för flera år sedan!» Den förvirring, som här uppstod, har endast överträffats, då ännu på 1930-talet den unge hovrättsjuristen först blev t. f. fiskal, sedan assessor och därefter ordinarie fiskal. Den sista utnämningen kunde vålla mycken oro bland tidningsläsande anförvanter, som trodde att deras förhoppningsfulle unge släkting blivit degraderad. I själva verket innebar den blott, att vederbörande fått pensionsrätt, som på den tiden ej tillkom assessor utan endast ett fixerat antal ordinarie fiskaler. Dessa tjänster vakanssattes år 1936 för att några år senare helt försvinna ur statsförvaltningen.
Härmed äro nu mödorna överståndna. Jämte assessor och hovrättsråd är ju lagman en synnerligen lätthanterlig och trivsam titel med uråldriga anor inom nordisk rättsskipning. Visserligen har det en gång hänt författaren, att han, efter att ha beställt bord på en bättre restaurang i huvudstaden, funnit bordet vara reserverat för »Herr Lagerman», men denna lilla kalamitet hindrar honom icke från att avgiva nöjdförklaring.
Justitieråd, Regeringsråd och Hovrättspresident slutligen äro också titlar, mot vilka ingen befogad erinran synes kunna göras. Självfallet gäller detta även den gamla fina titeln Häradshövding. Inte heller torde herrar Borgmästare och Rådmän ha anledning till missnöje.
Avslutningsvis må betonas, att dessa rader förvisso icke äro ämnade att, såsom Elof Hellquist sade, utgöra ett bidrag till den mänskliga fåfängans historia. Inte heller har författaren avsett att göra sig lustig över folks misstag. De angivna besynnerliga omtolkningarna av särskilt revisionssekreteraren härröra för övrigt från personer av den mest skiftande ställning på samhällsstegen och i åtskilliga fall från folk, som så att säga ha till yrke att hålla reda på namn och titlar, t. ex. post-
tjänstemän och rutinerade telefonister, ja i ett fall till och med en hovfunktionär. När nu titlar faktiskt begagnas även i vår tid borde det vara ett minimikrav, att de ej äro direkt missvisande och ett befogat önskemål, att folk skall kunna uttala dem utan att vricka tungan och begripa dem utan hjälp av konversationslexikon. Utom den vällovliga avsikten att möjligen kunna förströ en eller annan läsare har författaren endast haft sådana rent praktiska synpunkter för ögonen vid utformningen av dessa anspråkslösa rader. Honi soit qui mal y pense.