ERIK FAHLBECK. Om förvärv och förlust av Sveriges krona. Jämte andra samhällsstudier. Sthm 1955. Norstedts 166 s. Kr. 10,00.

 

    Föreliggande skrift — som synes vara ett av de första från en juridisk fakultet härrörande arbeten som utkommit med stöd av det nya Statens samhälls- och rättsvetenskapliga forskningsråd — behandlar vissa i doktrinen omstridda frågor ur successionsrätten och innehåller dessutom tvenne smärre »samhällsstudier». Planläggningen av successionsstudien är i viss mån originell. FAHLBECK ägnar först omkring 30 sidor åt de omstridda grundlagsbudens tolkning. Efter att sålunda ha angivit sin uppfattning om gällande rätt går förf. in på en undersökning av grundlagsstiftarens mening och slutar med en framställning av doktrinen från A. G. SILVERSTOLPE till FREDRIK LAGERROTH. Detta senaste avsnitt, som är försett med biografiska notiser är ett stycke juridisk litteraturhistoria av stort intresse i och för sig. Det har dock liksom de statsrättshistoriska avsnitten närmast en allmänt statsvetenskaplig och politisk historisk prägel och det visar sig nog, att förf. gjort ett riktigt antagande, då han menat att lagtolkningen i hans arbete kunnat utföras utan anlitande på vanligt sätt av motiven och doktrinen som hjälpmedel.

    Fahlbeck hävdar med bestämdhet i en omstridd fråga, att anledningen till tronens ledighet är utan betydelse för tronföljden, dvs. rätten till tronen övergår till den enligt SO:s bestämmelser tronföljdsberättigade icke blott vid konungs död utan även i fall, då tronen blivit ledig till följd av abdikation eller på grund av riksdagens åtgöranden enligt RF § 91 eller 92. Mot förf:s argumentation synes icke vara mycket att invända, men man måste ställa frågan, om icke den motsatta tolkningen, enligt vilken konungen abdikerar med hela sitt hus, i vissa lägen kan te sig mer politiskt attraktiv. Ett annat av de spörsmål Fahlbeck diskuterar rör omfattningen av riksdagens befogenheter enligt RF § 91, då konungen varit frånvarande från riket efter företagen resa utöver 12 månader och icke på kallelse återkommit. (Jfr RF § 92.) Då »tage riksdagen den författning om rikets styrelse, vilken riksdagen nyttigast finner». Det har gjorts gällande, att lagrummet gåve riksdagen carte blanche att företaga författningsändring. Fahlbeck hävdar övertygande, att ordalagen allenast avser riksstyrelsens utövning. Riksdagen kan förlänga perioden för konungens utomlandsvistelse. I sådant fall är den bunden av RF:s föreskrifter om sättet för styrelsens utövning och någon rätt att improvisera, t. ex. med ett riksföreståndarskap, föreligger icke. Men riksdagen kan också tolka konungens frånvaro så, att han beslutit nedlägga kronan. Den skall då förklara, att konungen upphört vara konung, och kronan går då automatiskt över på den enligt SO tronföljdsberättigade enligt Fahlbecks nyss angivna successionsteori.
    Nu uppkommer emellertid frågan, om interimsregering eller förmyndarstyrelse i egenskap av K. M:t med riksdagen kan verkställa en sådan omstöpning av statsskicket som riksdagen icke enligt RF § 91 är berättigad till. Här må inskjutas, att kungadömet enligt Fahlbecks uppfattning kan avskaffas i den ordning, som gäller för grundlagsändring. Han menar emellertid, att beslut om avskaffande av konungaämbetet

 

enligt RF:s grundsatser kräver medverkan av konungen själv och att därför interimsregering eller förmyndarstyrelse såsom »Kungl. Maj:t» icke kan medverka härtill. Ytterligare göres gällande att, om konungahuset utgår, grundlagsenlig möjlighet icke skulle föreligga att avskaffa monarkin. RF § 94 påfordrar nämligen då konungaval »med bibehållande av denna regeringsform». Ordalagen i sistnämnda lagrum må te sig svåra att komma förbi; förmodligen skulle dock i ett sådant läge som det avsedda, där ett republikkrav verkligen kan tänkas vinna praktisk aktualitet, argument kunna formuleras för en annan tolkning av RF än den av Fahlbeck hävdade. Helt övertygande synas icke heller skälen vara för att t. ex. förmyndarstyrelse såsom K. M:t icke skulle kunna grundlagsenligt medverka till konungaämbetets avskaffande. När möjligheten att grundlagsenligt avskaffa konungadömet väl accepterats, ter sig denna stoppgräns ganska godtycklig. Den bleve så i ännu högre grad, om aktuella planer på att i grundlagarna formellt inskriva parlamentarismens grundsatser bleve förverkligade. Konungens personliga vilja upphörde ju då också formellt att vara av betydelse i politiskt viktiga sammanhang.
    Av de två »samhällsstudier», som bilda återstoden av Fahlbecks bok, är den ena kallad »Människan i samhället». Det är ett försök att framställa en »överideologi», avsedd att tjäna som »vägledare för och genom det svåröverskådliga, alldagliga samhälleliga handlandet». På ett mycket sympatisk sätt inventerar förf. här vår tillvaros problem, som han bedömer i en optimistisk, nästan glättig anda. Detta kan vara välgörande som motvikt mot både atomålderns skrämmande perspektiv och den beständiga oförnöjsamheten i slott och koja i dagens Sverige. Den andra studien bär juridisk prägel. Det är en historisk och komparativ skildring av den nordiska tryckfrihetslagstiftningen — vad Fahlbeck kallar »tryckrätten». Det kunde vara frestande att gå in i en debatt rörande åtskilliga frågor, som beröras i denna framställning. Den är emellertid så allmän och refererande, att det är svårt att veta när förf. avser att framföra en särmening. Ifrågasättas må, huruvida Fahlbeck icke går till överdrift, då han trots de många olikheterna gör gällande att »förhärskande äro de stora gemensamma linjerna inom de nordiska demokratiernas tryckfrihetssystem». Det vi ha gemensamt förenar oss lika mycket med alla nationer inom vad vi bruka kalla den västerländska kulturkretsen.

Hilding Eek