OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN 

ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN

 

AV DOCENTEN KURT GRÖNFORS

 

    I. Få lagstiftningsprodukter från senare tid har blivit så livligt omdiskuterade i den allmänpolitiska debatten som jordförvärvslagen. Kritiken har genomgående riktats mot den till grund för lagen liggande målsättningen att förhindra vissa förvärv med karaktär av väsentligen spekulationsköp eller kapitalplacering och på detta sätt så långt möjligt bibehålla jordbruksfastigheterna i den jordbrukande befolkningens händer. Däremot har knappast de genom lagstiftningen aktualiserade spörsmålen av mera rättsteknisk natur uppmärksammats. Man har icke så mycket frågat sig, med vilka rättsliga medel de omdiskuterade målsättningarna genomförts, om de givna rättsreglerna har utformats på ett med hänsyn till valda ändamål lämpligt sätt och hur rättsreglerna fungerar i sitt nödvändiga samspel med allmänna civilrättsliga regler. Antagligen har man menat att sådana problem vore av intresse blott inom yrkesjuristernas begränsade krets och i varje fall av alldeles underordnad betydelse jämfört med den jordpolitiska huvudfrågan. I själva verket måste emellertid de rättstekniska spörsmålen, här som eljest, utöva ett betydande — för att icke säga avgörande — inflytande på det slutliga resultatet av lagens praktiska tillämpning. De förtjänar därför väl att närmare analyseras, varvid särskilt utformningen av sanktionsmedlen måste anses utgöra ett viktigt studieobjekt.
    I jordförvärvslagen — såväl i den ursprungliga från 1945 som i 1948 och 1955 års versioner — omtalas endast två sanktionsmedel, nämligen dels en ogiltighetspåföljd och dels en vitespåföljd.
    Den senare är enligt 6 § knuten till den förbindelse att företa vissa åtgärder, som kan avfordras sökanden vid meddelande av tillstånd i fall av relativt förvärvsförbud.1 Tanken bakom denna anordning är, att en ansökan om förvärv i dylika fall kan rymma maskerade motiv, vilka ej kan blottläggas vid tillståndsprövningen, och att det därför måhända finnes särskilt behov att effektivt kontrollera förvärvarens sätt att i fortsättningen sköta fas-

 

1 Se för några exempel på dylika vitesförelägganden GULLSTRAND, Om tillämpningen hos K. M:t av 1945 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (1947) s. 17—19. 

29—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

450 KURT GRÖNFORStigheten. Med stöd av denna bestämmelse kan förvärvaren åläggas att exempelvis utföra jordbruks- och skogsvårdsbefrämjande åtgärder, såsom dikning och skogsplantering. Fångets giltighet är emellertid ingalunda villkorad av att dylika föreskrifter verkligen efterföljes, och vitespåföljden ligger därför vid sidan av de problem, som här skall behandlas.
    Den centrala sanktionen i jordförvärvslagen är ogiltighetspåföljden: det är denna, som bär upp hela lagstiftningen. Med hänsyn härtill skulle man vänta sig, att påföljdens närmare innebörd beskreves och preciserades i lagtexten. Men så är nu icke fallet. I 1945 och 1948 års lagar återfanns ingenting utöver följande kortfattade bestämmelser i 2 §:
    Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde.
    Sökes icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, vare fånget ogillt.
    Har lagfart meddelats å fång, må den omständigheten att tillstånd ej sökts eller ansökan därom ej bifallits icke inverka å fångets giltighet.

    Även förarbetena till detta stadgande var påfallande lakoniska. I stort sett nöjde man sig med att överlämna åt rättstillämpningen att lösa uppkommande frågor »enligt gängse normer».1 De motsvarande bestämmelserna i 1955 års lag 8 § innebär väsentligen blott redaktionella ändringar.
    Härmed har man redan fångat ett för jordförvärvslagen karakteristiskt drag. Som motto över denna lag — liksom över hela lagstiftningen om förbud att förvärva fast egendom över huvud — skulle man kunna sätta: det viktigaste är inte vad som stårlagen utan vad som inte står där.
    Under sådana förhållanden återstår endast att genom lagtolkning och tillämpning av preciserande regler rörande ogiltighetspåföljder i andra delar av rättssystemet söka nå fram till en uppfattning om vad ogiltigheten egentligen kan innebära och hur påföljden närmare besett är konstruerad. Detta är uppgiften för den fortsatta framställningen. Denna skall uppehålla sig vid tre huvudproblem, nämligen dels frågan om tidpunkten för ogiltighetens inträde (II), dels frågan om ogiltighetspåföljdens innehåll (III) och dels slutligen ett spörsmål rörande innebörden av lagfartens helande verkan (IV). Avslutningsvis skall tillfogas några allmänna reflexioner på grundval av det genomgångna materialet (V).

 

1 SOU 1941: 24 s. 31 f.; BRAUNSTEIN, 1945 års lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (1945) s. 11. 

OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN 451    Vid försök att komma tillrätta med problemen ligger det särskilt ur både idéhistorisk och laghistorisk synpunkt nära tillhands att gripa tillbaka på motsvarande påföljd i 1916 års inskränkningslag och 1925 års bolagsförvärvslag, vilka i sin tur som förebild haft 1906 års norrländska förbudslag.1 Men man kan icke nöja sig härmed utan måste uppmärksamma även andra ogiltighetsregler dels ur synpunkten, att de nämnda förbudslagarnas regler kräver komplettering, och dels ur synpunkten, att jordförvärvslagens ogiltighetspåföljd i vissa avseenden kan tänkas skilja sig från de andra förbudslagarnas.
    II. Låt oss då till en början undersöka innebörden av kravet på att ansökan om förvärvstillstånd skall göras inom tre månader från det fånget skedde vid äventyr av avtalets ogiltighet. Att bestämma från vilken tidpunkt ansökningsfristen börjar löpa har betydelse icke blott för att fastställa tidpunkten för dess slut och därmed för ogiltighetens inträde i det fall att fristen försuttits utan är av vikt även ur en annan synpunkt. Under dessa tre månader antas nämligen båda parter vara bundna av avtalet och således ingendera kunna ensidigt frånträda detsamma.2
    Av lagens ordalydelse framgår, att ogiltigheten inträder omedelbart på grund av att ansökan avslagits eller ansökningsfristen försuttits. Man kräver alltså icke särskild klandertalan. På denna punkt överensstämmer ogiltighetspåföljdens konstruktion med exempelvis motsvarande sanktion i 1916 och 1925 års lagar. Av motsatt typ är den i det närbesläktade lagrummet GB 6: 4 stadgade ogiltigheten av fastighetsförsäljning3 på grund av att makes samtycke icke lämnats. Klanderfristen har där satts till en så kort tid som tre månader efter det att maken fått kännedom om försäljningen, detta för att förekomma att maken håller rättsförhållandet svävande under längre tid och på detta sätt får möjlighet att begagna sin klanderrätt i spekulativt syfte.4 Och för det fall, att lagfart meddelats utan att samtycke givits, har man därutöver stadgat en ettårig, absolut preskriptionstid av klanderrätten. Det innebär tydligen vissa svårigheter att i situationer av här aktuell typ låta ogiltigheten begränsas av en rätt till klandertalan. Den

 

1 Ib. — Om den jordpolitiska förbudslagstiftningens framväxt, se t. ex. PRAWITZ, Jordfrågan (1951) s. 29—58.

2 SOU 1941: 24 s. 31, jfr KARLGREN i Festskrift till Ussing (1951) s. 264 not 17.

3 Från förbudet att inteckna fastigheten utan makes samtycke kan i detta sammanhang bortses.

4 Lagberedningens Förslag till giftermålsbalk (1918) s. 243.

 

452 KURT GRÖNFORSutformning, som ogiltighetspåföljden i detta avseende fått enligt jordförvärvslagen, torde därför vara att föredra.1
    Att bestämma tidpunkten för ogiltighetens inträde erbjuder ingen svårighet för det fall, att det är det lagakraftvunna avslaget å ansökan som utlöser sanktionen i fråga. Något svårare kan det vara att fastställa, när den lagstadgade tremånadersfristen skall anses ha försuttits. Vid tillämpning av 1948 års lag har tillstånd ansetts sökt inom stadgad tid, när ansökning visserligen icke inlämnats till lantbruksnämnden men dock mottagits av dess ortsombud inom tre månader från fånget,2 vilket väl måste betecknas som en liberal lagtolkning. En inskränkning på denna punkt av ortsombudens behörighet i vad avser tillämpningen av1955 års lag har också förebådats av departementschefen.3 Något tveksamt kan det även vara, vilken verkan en återkallelse av sökt förvärvstillstånd skall tillskrivas. Om fristen utlöper efter återkallelsen utan att ny ansökan hunnit göras måste återkallelsen säkerligen få till resultat att fånget blir ogillt.4 Men i den händelse förnyad ansökan hinner göras innan ansökningsfristen gått till ända torde man snarast ha fog för en motsatt uppfattning.5
    Verklig betydelse skulle tolkningsproblem av denna art få, om den relevanta ansökningsfristen kunde bringas att löpa blott en gång. Så är emellertid klart icke fallet. Har fristen försuttits, lägger lagtexten intet hinder i vägen för parterna att under förutsättning av enighet få en ny frist att löpa. En sådan effekt har också av en kommentator ansetts otvivelaktigt kunna uppnås därigenom, att parterna antingen ingår ett nytt skriftligt avtal om förvärv av fastigheten i fråga eller också skriftligen bekräftar det tidigare avtalet och därmed s. a. s. förnyar detsamma.6

 

1 Ogiltighetspåföljden enligt GB 6: 4 har f. ö. fått en egenartad utformning därigenom, att den klandrande ej är ägare till egendomen och därför icke kan få dom på återbäring utan blott en förklaring att avtalet är ogillt. Jfr NIAL i SvJT 1936 s. 89 f. och 94 f. samt HULT, Juridisk debatt (1952) s. 271. En svagt utbildad sanktion av ogiltighetsregeln i förhållandet mellan makarna utgör vederlagsanspråket enligt GB 13: 6.

2 FT 1951 s. 224.

3 Prop. 165/1955 s. 58.

4 Jfr omständigheterna i NJA 1951 s. 548 (stämpelmål).

5 Härmed överensstämmer bäst departementschefens uttalande i Prop. 165/1955 s. 74, enligt vilket beslut, varigenom ansökan om förvärvstillstånd avvisas utan saklig prövning, icke medför att fånget blir ogillt med mindre ansökningsfristen gått till ända.

6 BRAUNSTEIN, a. a. s. 11 ävensom i SvJT 1946 s. 285. Samma mening utvecklas i lantbruksstyrelsens Kommentar till lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten 

OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN 453    Men fråga är, om man icke på ett ännu lättvindigare sätt kan förnya avtalet och få en ny frist att löpa. Viss ledning för denna frågas besvarande torde man kunna hämta från praxis rörande 1916 års lag. I rättsfallet NJA 1931 s. 667 hade först mer än tre månader från det ett aktiebolag förvärvat en fastighet intagits s. k. förbehåll rörande bundna aktier, varigenom bolaget blivit ett »ofarligt» rättssubjekt och alltså förvärvskapabelt. Därefter hade lagfart å fånget meddelats utan att K. M:ts tillstånd sökts. HD:s majoritet fann att fånget, trots att tremånaderstiden försuttits, icke var ogiltigt utan att genom säljarens ansökan om lagfart för köparens räkning och med hänsyn till vad eljest i målet förekommit finge anses som om köpeavtalet blivit mellan köpare och säljare vederbörligen bekräftat efter registreringen av förbehållet om bundna aktier. Även om de allmänintressen, som ligger till grund för ogiltigheten i förbudslagarna, säkerligen medför större svårigheter att laborera med tyst ratihabition genom konkludent handlande o. d.,1 har man i detta rättsfall tydligen utgått ifrån att det formbundna avtal, som fastighetsköpet utgör, kan ratihaberas formlöst genom muntlig förklaring och t. o. m. genom blott konkludent handlande.2 Formkravet skulle då anses ha tillräckligt fyllt sina funktioner att mana parterna till eftertanke, att skapa bevismedel rörande avtalets tillkomst och innehåll etc. i och med att detsamma iakttagits åtminstone en gång, nämligen vid det ursprungliga avtalets ingående. På liknande sätt anses det enligt uttryckligt motivuttalande av lagberedningen möjligt att formlöst återupprätta ett upphävt testamente (s. k. återkallelse av återkallelse).3 — Enligt härskande lära skall man vid ratihabition i fall av här aktuell typ betrakta situationen som om parterna vid tidpunkten för bekräftelsen ingått ett nytt avtal.4 Ett

 

att förvärva jordbruksfastighet (Kungl. Lantbruksstyrelsen, Meddelanden, Ser. C., Rationaliseringsavdelningen, Nr 3, 1949) s. 32.

1 Jfr KARLGREN, Avtalsrättsliga spörsmål (2. uppl. 1954) s. 75.

2 Jfr KARLGREN i SvJT 1944 s. 410 f. och VAHLÉN, Formkravet vid fastighetsköp (1951) s. 68 not 58. Jfr även JustR WALINS yttrande i målet NJA 1951 s. 468 (s. 473).

3 Se dess Förslag till lag om testamente m. m., SOU 1929: 22, s. 184. Skäl för en motsatt ståndpunkt torde dock även kunna förebringas. Jfr i ämnet KARLGREN, Studier i allmän avtalsrätt (1935) s. 140 f., HD:s dom i NJA 1952 s. 99 (märk att testamentshandlingen icke fanns i behåll) samt BECKMAN, Svensk familjerättspraxis (1954) s. 139.

4 Jfr KARLGREN i SvJT 1944 s. 410 f. Ur senaste praxis må i detta sammanhang erinras om NJA 1954 s. 417 (bekräftelse av avtal om makes underhållsskyldighet ansedd som ingående av nytt avtal mellan parterna). 

454 KURT GRÖNFORSrättsfall från 1941, NJA 1941 s. 457, tyder dock snarast på att man åtminstone i lagfartshänseende konstruerat bekräftelsen såsom medförande en återupplivning av det gamla avtalet.
    Med stöd av vad sålunda kan anses gälla enligt 1916 års lag torde man våga uppställa satsen, att även ogiltigheten enligt jordförvärvslagen begränsas av parternas möjlighet att formlöst ratihabera det tidigare ingångna avtalet om fastighetsköp och därigenom få ansökningsfristen att börja löpa på nytt.1
    Att fastställa tidpunkten för en ratihabition kan i vissa fall ställa sig svårt, särskilt om densamma ägt rum blott genom konkludenta handlingar. Betydligt enklare är det att i normalfallen fastställa tidpunkten för ansökningsfristens början. I lagtexten talas blott om att tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde, varmed måste åsyftas tidpunkten för vad man kallar äganderättens övergång. Avgörande är sålunda köpekontraktets datering eller — i analogi med praxis rörande lagfartsplikt— om köpebrev utfärdas först efter uppfyllandet av vissa i köpekontraktet stadgade villkor, dagen för köpebrevets utfärdande.Upprättande av köpebrev med köparens samtycke bör eljest tillmätas samma verkan som skriftlig förnyelse av avtalet. Man får tydligen i dessa fall fördelen att kunna rätta sig efter ett fixt datum. Tveksamhet kan inställa sig endast vad gäller verkan av eventuell post- resp. antedatering.4
    Utgångspunkten för den hittillsvarande diskussionen har varit, att förvärvstillstånd sökes först efter det att ett avtal om fastighetsköp verkligen ingåtts. Lagtexten i 1945 och 1948 års lagar lade emellertid intet hinder i vägen för det motsatta förfarings-

 

1 Domstolarna synes icke ha tagit ställning till denna möjlighet att giltigförklara fastighetsköpet i det nedan diskuterade rättsfallet NJA 1953 s. 703. HD förklarade endast, att det av säljaren ensidigt utfärdade köpebrevet tillkommit utan köparens samtycke och att därför något nytt fång icke kommit till stånd.

2 UNDÉN, Kommentar till lagfartsförordningen (4. uppl. 1949) s. 34.

3 BRAUNSTEIN, a. a. s. 10. I ANDERBERGS otryckta P. M. ang. fastighetsköpets rättsverkningar (jfr SOU 1947: 38 s. 5) framställes denna tolkning vad beträffar 1916 och 1925 års lagar såsom omfattad av praxis och motiverad av att uttrycket »från det fånget skedde» borde erhålla samma tolkning som motsvarande uttryck i lagfartsförordningen. Två skäl skulle dock enligt där hävdade uppfattning kunna tala för att alltid förlägga fristens början till köpekontraktets dag, nämligen dels ett teoretiskt (utformningen av suspensiva villkors rättsverkan och följdriktigheten i förhållande till teorien om villkorlig äganderätt) och dels ett praktiskt skäl (önskvärdheten av att så snabbt som möjligt få frågan om fångets giltighet avgjord).

4 Jfr härom NJA 1951 C 674 (med flera rättsvetenskapliga utlåtanden, se akten).

 

OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN 455sättet, dvs. meddelande av förhandstillstånd.1 Visserligen hade ansökningsfristen där liksom enligt 1955 års lag begränsats framåt i tiden till tre månader från förvärvet, men någon gräns bakåt i tiden hade icke angivits. I motiven utgick man ifrån att den, som var intresserad av att köpa viss fastighet redan innan något fång skett, skulle kunna vinna prövning av sin rätt att förvärva fastigheten. Visserligen påpekade man en betydande nackdel med att lämna denna möjlighet öppen, nämligen att förhållandena — i varje fall om längre tid skulle förflyta mellan tillståndet och förvärvet — kunde undergå förändringar av sådan art, att det på förhand meddelade tillståndet ej längre borde ha verkan. Men denna olägenhet, menade man, skulle kunna motverkas genom att tillståndet förenades med villkor att vara förfallet, om förvärv ej skedde före angiven dag.2 Tillåtligheten av detta förfaringssätt har numera öppet erkänts genom 1955 års lag 13 § (jfr 1 § sista st. och 5 § 2).
    Man har emellertid på intet sätt givit möjlighet att söka förhandstillstånd under en obegränsad tid före en överlåtelse. Indirekt finner nämligen möjligheten att söka förhandstillstånd sin begränsning bakåt i tiden i de krav, som uppställes på en ansökans innehåll vad beträffar konkretion och aktuella uppgifter liksom i motsvarande krav beträffande själva tillståndets innehåll. Lagens utformning och dess förarbeten tyder på att tillstånd normalt skall sökas av viss köpare eller för hans räkning och också meddelas just för denne (från den speciella typ av förhandstillstånd, som omtalas i 5 § 2, kan i detta sammanhang bortses). Befinner man sig alltför långt ifrån själva avtalsslutet vet man ännu ej vem som skall bli köpare eller under vilka omständigheter köpet kommer att äga rum. Som absolut maximum har 1955 års lag uttryckligen i 13 § angivit en tid av ett år.
    I överensstämmelse med det sagda står HD:s avgörande i målet NJA 1953 s. 703. Säljaren hade där före försäljningen anskaffat ett utdrag av protokoll vid sammanträde med vederbörande lantbruksnämnd. Enligt detta protokoll hade nämnden bifallit säljarens anhållan om tillstånd att sälja viss fastighet till icke jordbrukare samt uppdragit åt lantbruksdirektören att på nämndens vägnar meddela förvärvstillstånd för den person som stode i be-

 

1 Tvärtom framgick indirekt av den 1951 tillfogade 4 b §, att förhandstillstånd kunde meddelas (fastighet fick säljas blott till person som erhållit lantbruksnämndens tillstånd).

2 SOU 1941: 24 s. 31; BRAUNSTEIN, a. a. s. 10.

 

456 KURT GRÖNFORSgrepp att köpa fastigheten.1 HD ansåg till skillnad från HovR att lantbruksnämndens beslut vid detta sammanträde icke kunde anses innebära, att köparen meddelats tillstånd enligt jordförvärvslagen att förvärva ifrågavarande fastighet. Det synes också nödvändigt att icke betrakta beslutet enligt protokollsutdraget såsom likvärdigt med ett förhandstillstånd. Ett tillstånd in blanco kan ju icke ge någon upplysning om att just den aktuella sökandens kompetens att förvärva fastigheten prövats, vilket ju dock måste ske, eftersom både de absoluta och de relativa förvärvsförbuden enligt 3 och 4 §§ samtliga bygger på omständigheter, som är att finna i just sökandens personliga förhållanden. Det kan med hänsyn till lagstiftningens syfte och lagreglernas konstruktion aldrig vara likgiltigt, vem som skall förvärva jordbruksfastigheten. Även från inskrivningsdomarens synpunkt torde det därför vara motiverat att såsom minimikrav på förvärvstillstånd vid sökande av lagfart uppställa, att lantbruksnämndens beslut innebär ett definitivt förvärvstillstånd för en namngiven köpare.
    En nyhet i 1955 års lag är, att förvärvstillstånd enligt 7 § må meddelas under villkor av avstyckning eller sammanläggning. I tillståndsbeslutet skall därvid anges viss tid, inom vilken åtgärden skall sökas, såvida ansökan ej redan har skett. Syftet med dessa bestämmelser är att »minska förekomsten av sådana irreguljära fastigheter, som uppstår genom överlåtelse av fastighetsdel utan efterföljande fastighetsbildning».2 I detta sammanhang må även nämnas, att enligt 2 § från tillståndsplikten undantagits sådana eljest tillståndskrävande förvärv, där fånget avser del av fastighet och denna del skall avstyckas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk; skriftlig ansökan om avstyckning måste dock ske inom tre månader från fånget.
    Innan vi lämnar frågan om ogiltighetspåföljdens inträde bör understrykas, att lagen icke känner några andra grunder för ogiltighet än lagakraftägande avslag på ansökan om förvärvstillstånd (eller på ansökan i fastighetsbildningsärende av nu antydda slag) och underlåtenhet att ansöka om antingen tillstånd inom den stadgade tremånadersfristen eller åtgärd enligt 7 §. Detta måste rimligtvis antas innebära, att lantbruksnämnderna saknar kompetens att göra meddelat tillstånd beroende av annat villkor, vars icke uppfyllelse säges skola medföra fångets ogiltighet. I vissa fall har

 

1 Jfr numera ang. delegation av beslutanderätt 1955 års lag 15 §.

2 Departementschefen i Prop. 165/1955 s. 71.

 

OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN 457ändock ett dylikt förfaringssätt kommit till användning, vilket med allt fog påtalats i JO:s ämbetsberättelse för året.1
    Sammanfattningsvis kan man konstatera, att redan det vid första påseende okomplicerade problemet att bestämma tidpunkten för ogiltighetens inträde erbjuder vissa oklarheter. Särskilt parternas möjlighet att få ny ansökningsfrist att löpa kunde med fördel ha närmare reglerats.
    III. Vad innebär det då, att »fånget» — för att tala med jordförvärvslagen — »är ogillt»? Vilken innebörd har själva ogiltighetspåföljden? En fullständig genomgång av ogiltighetspåföljdens innehåll i samtliga avseenden är icke möjlig inom ramen för denna framställning, särskilt som en sådan genomgång förutsätter något så vidlyftigt som en inventering av och jämförelse med ogiltighetssanktioner i andra civilrättsliga sammanhang. Jag måste därför nöja mig med att slå fast vissa huvudpunkter. Därvid bör redan inledningsvis erinras om att den omständigheten, att ogiltighetspåföljden är anknuten till ett legalt förvärvsförbud, måste antas kunna medföra vissa avvikelser från vad eljest anses gälla i fråga om ogiltighet, nämligen med hänsyn till det särskilda ändamålet med påföljden.2
    Kärnan i ogiltighetssanktionen och utgångspunkten för övriga regler angående ogiltighetens verkningar är, att kontrahenterna inte är skyldiga att fullgöra sina åtaganden enligt avtalet och, för den händelse prestation helt eller delvis fullgjorts från ettdera hållet eller från båda håll, måste återbära vad redan uppburits.Vid tillämpningen av denna sats liksom av därtill anslutna satser anses ogiltigheten verka »ex tunc».4 Detta betyder, att man efter att ha konstaterat ogiltighetens inträde räknar sanktionens verkningar tillbaka till »tidpunkten för fånget». Vad härmed kan åsyftas har redan förut antytts. I händelse av avtalets förnyelse kan tvekan uppstå, om man skall räkna tillbaka till tidpunkten för det ursprungliga köpekontraktets eller köpebrevets dagtecknande eller blott till tidpunkten för den senaste förnyelsen. Lämpligast torde vara att åtminstone som regel välja det förstnämnda

 

1 JO 1955 s. 290.

2 Jfr BRAMSJÖ, Om avtals återgång (1950) s. 383.

3 Enligt ALMÉNS stencilerade P. M. för föredragning i lagrådet av lagberedningens förslag till jordabalk s. 196 skulle köparen icke utan särskilt förbehåll kunna yrka återgång av köpet i händelse av avslag på ansökan om förvärvstillstånd (enligt 1906 års lag) utan vara tvungen att i stället sälja fastigheten vidare.

4 Jfr NIAL i TfR 1936 s. 16 ävensom uttalanden av lagrådet och departementschefen under förarbetena till 1906 års lag, återgivna i NJA II 1906 nr 3 s. 31 f. 

458 KURT GRÖNFORSalternativet och således icke anse förnyelsen ha annan verkan än såsom en återupplivning av det ursprungliga fånget.
    En i ögonen fallande konsekvens av angivna princip om återbäringsskyldighet blir, att härigenom en viss möjlighet till spekulation lämnas öppen. En värdestegring av fastigheten blir ju till överlåtarens förmån, eftersom han får tillbaka något värdefullare än det vederlag han själv presterat eller måste betala, och en värdeminskning blir på motsvarande sätt till förvärvarens fördel. Denna konsekvens är naturligtvis i och för sig ingalunda önskvärd, särskilt som möjligheten att på detta sätt tillgodogöra sig en oväntad vinst säkerligen kan utgöra ett dolt motiv till processer i efterhand rörande fastighetsköpets ogiltighet. Men man kan omöjligen undvika detta resultat utan att genom särskilda lagbud omkonstruera ogiltighetspåföljden. Och även mot att på sådan väg låta avtalet s. a. s. ekonomiskt gälla torde allvarliga betänkligheter kunna resas.1
    Vad som skall återbäras från förvärvarens sida är själva fastigheten och icke dess värde, beräknat på ett eller annat sätt. Om fastigheten under tiden har utsatts för fysiska förändringar, t. ex. brand eller annan förödelse, innebär detta inte att en värdeersättningsskyldighet kan träda i stället för naturalrestitution.2 Denna princip utesluter emellertid icke, att förvärvaren utöver återbäringen av själva fastigheten i dess dåvarande tillstånd kan tvingas till en ytterligare prestation. I vissa lägen kan nämligen han likaväl som motparten bli skadeståndsskyldig.
    En sådan skyldighet kan vara grundad antingen på omständigheter i samband med själva köpet eller på därefter inträffade förhållanden.
    Vad det första alternativet beträffar kan skadeståndsskyldighet givetvis uppkomma på grund av särskilt åtagande (garanti). Vidare måste, i överensstämmelse med den för svensk skadeståndsrätt grundläggande regeln att brottslig handling medför skadeståndsansvar, sådant ansvar inträda för avtalspart som gjort sig skyldig till straffbart bedrägeri. Slutligen torde även s. k. culpa in contrahendo — här kommer då i fråga särskilt culpös underlåtenhet av ena parten att rikta den andras uppmärksamhet på det tillämpliga förvärvsförbudet — anses medföra skadestånds-

 

1 NIAL i TfR 1936 s. 17 f.

2 Jfr BRAMSJÖ, a. a. s. 105. En annan sak är, att surrogat i form av uppburen försäkringsersättning i princip anses skola återbäras och alltså följa egendomen. 

OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN 459skyldighet.1 Frågan rörande ersättningens omfattning i sådant fall måste förbigås i detta sammanhang med blott den reflexionen, att frågeställningen positivt eller negativt kontraktsintresse knappast förefaller alldeles givande.2 Uppgiften bör kanske snarare vara att analysera olika typsituationer ur synpunkten, hur kraftigt verkande man måste göra ogiltigheten för att realisera lagens ändamål med förvärvsförbudet.
    Även vissa under själva ansökningsfristen inträffade händelser kan medföra skadeståndsskyldighet. Sålunda torde den köpare, som under sagda tid avsiktligen eller genom vållande orsakar skada på fastigheten, vara skyldig att ersätta säljaren skadan, men full säkerhet om denna regels närmare utformning i gällande rätt råder knappast.3 Köparen torde emellertid icke anses skyldig att bära risken för skada på grund av olyckshändelse, vilken inträffar under det att han besitter egendomen och fram till och med den rättidiga återbäringen av densamma.4 Skulle besittaren däremot befinna sig i dröjsmål med att restituera egendomen, antas han enligt en i rättslitteraturen vanlig uppfattning vara tvungen att bära även casusansvaret, åtminstone såvida han ej kan visa, att skadan skulle ha drabbat egendomen alldeles oavsett dröjsmålet (ett häftigt skyfall orsakar skada på grödan e. d.).
    Liksom ogiltigheten icke utesluter en skadeståndssanktion, lägger den ej heller hinder i vägen för giltigheten av klausuler angående återbäring av handpenning. Beträffande verkningarna av handpenningsavtal torde här gälla samma regler som över huvud rörande dylika avtal, och i samband härmed uppkommande frågor kräver därför ej särskild behandling.
    I fråga om köparens-besittarens rätt till nedlagda kostnader i händelse av fångets ogiltighet torde man böra söka ledning i boutredningslagen 8:7 — ett lagrum, som numera anses ge uttryck för i denna fråga mera allmänt accepterade principer. Enligt dessa har godtroende besittare rätt till ersättning för s. k. nödiga och nyttiga kostnader med däremot ej för överflödiga sådana, under det

 

1 Jfr betr. underlåtenhet att inom laga tid söka förvärvstillstånd såsom skadeståndsgrundande kontraktsbrott NJA 1953 s. 703. Ang. förhållandet mellan ogiltighet och hemulsskyldighet må hänvisas till NJA 1951 s. 468.

2 Jfr uttalanden av NIAL i TfR 1936 s. 21 och ARNHOLM, ib. 1955 s. 15.

3 Jfr BRAMSJÖ, a.a. s. 208 f. och 219, HELLNER, Om obehörig vinst (1950) s. 265 ff. samt UNDÉN, Svensk sakrätt II: 1 (2. uppl. 1951) s. 76 (jfr däremot 1. uppl. 1944 s. 110 f.).

4 Jfr BRAMSJÖ, a.a. s. 237 ff. och 252 f. med hänv., av vilka särskilt bör uppmärksammas NIALS uttalanden i TfR 1936 s. 23 f. 

460 KURT GRÖNFORSatt besittare i ond tro endast kan uppbära ersättning för nödiga kostnader.1 En tillämpning av denna regel torde ge till resultat, att en köpare av jordbruksfastighet normalt ej kan anses vara i god tro rörande sin »äganderätt» och därför i regel kan få ersättning blott för nödiga kostnader.2
    Vilka regler som skall följas vad beträffar avkastningen av fastigheten under ansökningsfristen är osäkert, såvida någon överenskommelse härom icke träffats i köpeavtalet. Kanske vore det enklast och i stort sett också mest tilltalande att anse köparen-besittaren redovisningspliktig blott för den avkastning, som fallit efter det ogiltigheten gjorts gällande av någondera parten.3 I åtminstone vissa lägen kan det innebära en icke alldeles välmotiverad och vid det praktiska handhavandet mera komplicerad lösning att anse tidpunkten för ogiltighetens inträde utslagsgivande. Att med säkerhet fastslå något regelalternativ såsom allmänt godtaget förefaller dock omöjligt.4

 

1 Jfr särskilt framställningen hos HELLNER, a.a. s. 371 ff. Observeras bör alltså, att stadgandet i JB 11: 1 icke anses skola tillämpas analogt.

2 NIAL i TfR 1936 s. 23.

3 NIAL, a.a. s. 22.

4 Motsvarande problemställning från säljarens synpunkt sett blir, huruvida säljaren skall återbära förutom den uppburna köpeskillingen jämväl ränta på densamma, dvs. köpeskillingens avkastning. Utgångspunkten för en bedömning av denna fråga måste vara följande för återbäringsskyldighetens utformning grundläggande princip. Vad som skall återbäras är ett belopp som överensstämmer med köpeskillingen sådan denna uppburits och icke dess motsvarande värde vid tidpunkten för återbäringen, liksom motparten skall återbära själva fastigheten och ej dess värde vid angivna tidpunkt. Detta är, såsom förut antytts, realiteten bakom uttrycket, att ogiltigheten skall verka »ex tunc», dvs. att man räknar sanktionens verkningar tillbaka till tidpunkten för fånget. Härmed överensstämmer då bäst, att man låter köparen-besittaren behålla avkastningen av fastigheten (och samtidigt ålägger honom vissa underhållskostnader), under det att såsom motsvarighet härtill säljaren får behålla räntan på köpeskillingen. Jfr lagberedningens Förslag till jordabalk I, SOU 1947: 38, s. 167. Yrkandena i återgångsprocessen brukar också vara formulerade i överensstämmelse med denna princip. Som exempel kan anföras det redan förut behandlade jordförvärvsmålet NJA 1953 s. 703, där käranden yrkade, att svaranden måtte förklaras skyldig att, mot återbekommande av fastigheten och inventarierna, till käranden återbära vad svaranden i anslutning till försäljningen uppburit. Från angivna princip är nu regeln om redovisningsplikt för besittare ifråga om avkastning av fastigheten efter nyss i texten angivna tidpunkt ett undantag. Ett motsvarande undantag betr. avkastningen av köpeskillingen synes emellertid icke ha ifrågasatts. Troligen sammanhänger detta med att den som uppbärköpeskillingen normalt anses icke vara skyldig att vare sig hålla densamma avskild eller göra den räntebärande; en motsatt regel skulle på ett knappast ändamålsenligt sätt kringskära säljarens ekonomiska rörelsefrihet under mellantiden. Någon skadeståndsplikt eller »obehörig vinst» torde ej heller med framgång kunna åberopas så 

OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN 461    Betydande osäkerhet råder också i fråga om tillvägagångssättet vid själva avvecklingen av det ogiltigblivna avtalet. Hur ställer det sig exempelvis med köparens-besittarens möjlighet att innehålla fastigheten till säkerhet för säljarens skyldighet att återbära köpeskillingen? Visserligen kan det väl ej komma i fråga att såsom vid lös egendom ge köparen en verklig retentionsrätt till fastigheten med hänsyn till de särskilda reglerna rörande fast egendom och besittningens ersättande med ett inskrivningsförfarande, men en personlig rätt för köparen att icke behöva avflytta från fastigheten eller eljest avstå från den besittning han faktiskt har gentemot säljaren skulle kunna ifrågasättas.1 Det har påpekats, att i fall av legalt förvärvsförbud själva ändamålet med lagstiftningen talar emot erkännandet av en dylik rätt: syftet är ju just att förhindra köparens besittning till och användande av egendomen.2 Men bär verkligen detta lagens syfte att förhindra ett definitivt förvärv så långt, att det även skulle omöjliggöra den tillfälliga och normalt kortfristiga säkerhet för ömsesidighet vid återbäringen av prestationerna, som erkännandet av en rätt av angiven art skulle innebära?3
    Dessa kortfattade antydningar, begränsade till några huvudpunkter rörande ogiltighetspåföljdens innehåll, torde vara tillräckliga för att belägga påståendet, att man i väsentliga avseenden svävar i okunnighet om vad jordförvärvslagens centrala sanktionsmedel egentligen innebär. Ogiltigheten har blivit en etikett för rättsverkningar, av vilka långt ifrån alla låter sig bestämmas med erforderlig säkerhet.
    IV. Den tredje och sista av de frågeställningar, som enligt den inledningsvis angivna planen skulle här beröras, är innebörden av lagfartens helande inverkan.
    Varken 1916 års inskränkningslag eller 1925 års bolagsförvärvslag låter sin ogiltighetspåföljd begränsas av beviljad lagfart. Detta stämmer ju också bäst med den grundläggande lagfarts-

 

som »rättsgrund» för ett ränteyrkande. Frågan förefaller överhuvud icke ha tagits upp till diskussion i modern svensk rättslitteratur. Vad rättspraxis beträffar må anmärkas, att belägg — för så vitt angår återgång av andra anledningar än förvärvsförbud — inte saknas för en något strängare ståndpunkt än den här beskrivna. Se NJA 1918 s. 624, där ränta utdömdes från dagen för lagakraftvunnen dom på återgång av icke bindande avtal om köp av fast egendom. Härvid kan dock den räntepliktiges egenskap av syssloman i den konkurs, vari den försålda fastigheten ingick, ha haft avgörande betydelse.

1 Jfr NIAL, a.a. s. 25.

2 BRAMSJÖ, a.a. s. 372.

3 Jfr NIAL, a.a. s. 24 f.

 

462 KURT GRÖNFORSrättsliga principen, att talan å fång lagligen må prövas utan hinder av lagfart (lagfartsförordningen 15 §). I 1945 och 1948 års jordförvärvslagar 2 § tredje st. sades däremot, att den omständigheten att tillstånd ej sökts eller ansökan därom ej bifallits icke måtte inverka på fångets giltighet, om lagfart redan meddelats. Lydelsen av motsvarande lagrum i 1955 års lag, nämligen 8 § tredje st., är ändrad därhän, att vad i första st. stadgats om ogiltighetens inträde i händelse av lagakraftvunnet avslag på ansökan om förvärvstillstånd etc. säges icke skola äga tillämpning å fånget, om lagfart skulle ha meddelats mot bestämmelserna i samma paragraf. Formuleringarna lämnar otvivelaktigt utrymme för ovisshet hur långt lagfarten skall tillerkännas helande verkan. Här uppkommer i själva verket en rad olika problem. I denna framställning skall beröras en enda situation, vilken varit under bedömning i rättstillämpningen.
    Denna situation är följande. En lantbruksnämnd har upptagit en för sent inkommen ansökan om förvärvstillstånd till behandling och på grundval av densamma meddelat tillstånd. Tillståndshavaren söker därefter lagfart å fånget hos vederbörande inskrivningsdomare och erhåller också sådan. Fråga uppkommer då, om lagfarten skall läka det på grund av den försuttna ansökningsfristen ogiltiga fånget eller om fånget i och med tillståndsbeslutet i själva verket blivit att betrakta som giltigt och lagfarten således med rätta beviljats av inskrivningsdomaren.
    Med anledning av ett praktiskt fall av denna typ förklarade lantbruksstyrelsen att det ej sällan förekomme, att en köpare underläte att söka tillstånd före tremånadersfristens utgång. »I dylika fall» — här citeras referatet av lantbruksstyrelsens skrivelse i JO:s ämbetsberättelse 1953 — »torde visserligen i regel saken ordnas så, att fångeshandlingen försåges med påskrift av köpare och säljare om att den fortfarande skulle gälla. Det förelåge emellertid ej någon skyldighet för nämnden att tillse, att sådan påskrift gjorts, eller något hinder för nämnden att upptaga ansökningen, även om det skulle vara utrett att något förnyande av fånget ännu ej skett. Däremot måste det enligt styrelsens uppfattning anses åligga en inskrivningsdomare att vid handläggningen av ett lagfartsärende beträffande jordbruksfastighet tillse, att fånget ej vore ogillt på grund av stadgandet i 2 § jordförvärvslagen. Den prövning av fångets giltighet, som inskrivningsdomaren enligt det anförda hade att företaga, underlättades givetvis om jordförvärvstillståndet innehölle uppgift om den dag, då ansökan

 

OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN 463inkommit till nämnden. Sådan uppgift syntes dock ej ha brukat lämnas av alla nämnder. Lantbruksstyrelsen hade därför för avsikt att meddela nämnderna anvisningar i detta hänseende.»Tjänsteförrättande JO anslöt sig till den av lantbruksstyrelsen hävdade uppfattningen och uttalade bl. a.: »Enligt min mening får inskrivningsdomare vid handläggning av ansökan om lagfart å genom köp förvärvad jordbruksfastighet icke låta sig åtnöjas med allenast intyg att förvärvet godkänts av lantbruksnämnden, utan det måste anses åligga honom att också förvissa sig om att ansökan om förvärvstillstånd gjorts inom sådan tid att fånget är giltigt.»2
    Denna lagtolkning har hävdats i officiellt sammanhang med anspråk på att innebära ett rättesnöre för inskrivningsdomare i ett praktiskt viktigt ämne. Den måste därför tillmätas avsevärd betydelse. Icke desto mindre torde en rad skäl tala emot den valda ståndpunkten.
    Till en början måste fastslås, att förarbetena, vilka icke synes ha uppmärksammats under ärendets behandling, pekar i alldeles motsatt riktning. Det ursprungliga förslaget upptog ingen motsvarighet till bestämmelsen om lagfartens helande verkan, men under remissbehandlingen uttalade fastighetsbildningssakkunniga, att anledning funnes att förläna beviljad lagfart en dylik effekt i fall, där lagfarten kommit att beviljas i strid mot lagen.3 Endast härigenom kunde man undvika de hårda verkningar, som en ogiltighetspåföljd även för dylika fall skulle föra med sig: upprivande av sedan länge bestående rättsförhållanden med ty åtföljande rättsförluster.4 Bl. a. ifrågasatte fastighetsbildningssakkunniga, huruvida ett tillståndsbeslut, som grundats på en för sent tillkommen ansökan, skulle kunna anses reparera bristen. Denna fråga, uttalade man, skulle bli av mindre vikt, om lagfarten tillades helande verkan. Departementschefen anslöt sig till vad de sakkunniga anfört. Lagrådet (RegR Kjellberg samt JustR Guldberg, Ekberg och Santesson) föreslog blott en mindre justering i den sålunda föreslagna 2 § och uttalade bl. a.: »Det torde icke

 

1 JO 1953 s. 251.

2 Ib. s. 253. — Den kortfattade och i allmänna ordalag hållna framställningen hos BRAUNSTEIN, a.a. s. 11, skulle kunna tydas i samma riktning. (»Den i andra stycket stadgade ogiltigheten inträder . . . omedelbart på grund av . . . underlåtenhet att inom föreskriven tid söka tillstånd. — — — Inskrivningsdomaren — liksom andra myndigheter — skall av eget initiativ beakta ogiltigheten».) Jfr a.a. s. 19.

3 Prop. 336/1945 s. 60 f. Jfr BRAMSJÖ, a.a. s. 42 f. 

4 Se såsom exempel i detta sammanhang NJA 1947 s. 305 samt hovrättsfallet SvJT 1952 s. 847. 

464 KURT GRÖNFORSvara erforderligt att i paragrafens tredje stycke beröra det fall, att ansökan om tillstånd blivit för sent framställd. Om i dylikt fall tillstånd skulle beviljas, är uppenbarligen den omständigheten att ansökan inkommit för sent utan betydelse för frågan om fångets giltighet. Innebörden av förevarande bestämmelse skulle komma till riktigt uttryck, därest stycket erhölle det innehållet, att om lagfart meddelats å fång, den omständigheten att tillstånd ej sökts eller ansökan därom ej bifallits icke må inverka å fångets giltighet.»1 Denna synpunkt accepterades av departementschefenoch föranledde en omredigering av stycket till nyss angivna lydelse. Vid 1948 års reform av jordförvärvslagen föreslogs av departementschefen utan erinran av lagrådet att tredje st. skulle uteslutas,3 men efter en motion av riksdagsmannen, nuvarande statsrådet Gunnar Hedlund, återinfördes tredje st. i samma skick som förut.4 Och 1955 års lag upptar i sak ingen ändring på denna punkt.5
    Förarbetena ger tydligen bästa stöd för uppfattningen, att den omständigheten att ansökan om förvärvstillstånd inkommit försent men ändock upptagits till prövning icke kan inverka på fångets giltighet och att inskrivningsdomaren handlat fullt korrekt när han på grundval av tillståndsbeslutet beviljat lagfart. Han skulle m. a. o. vara skyldig att meddela lagfart. Till förmån för denna uppfattning talar vidare den omständigheten, att ogiltighetsregeln knappast kan fylla någon rimlig funktion i ett fall som det här diskuterade. Visserligen har tremånadersfristen gått ut, men jordförvärvslagens ändamål att hindra vissa personer från att förvärva jordbruksfastigheter är ju tillgodosett i och med att lantbruksnämnden upptagit ärendet till reell prövning och funnit inga hinder för förvärv föreligga. Denna synpunkt talar emot även den mellanståndpunkt, som förefaller ha hävdats av HovR för Nedre Norrland i målet SvJT 1954 Rf s. 9, nämligen att nämndens beslut för sin giltighet skulle kräva att förnyelse av köpeavtalet sedermera skett mellan parterna. Det enda som möjligen skulle kunna invändas är, att parterna de facto hållit varandra villkorligt bundna i avvaktan på tillstånd under längre tid än den lagstadgade tremånadersfristen. Invändningen torde emellertid icke bära särdeles långt. Dels blir ju avtalet i vanlig ordning ogil-

 

1 Prop. 336/1945 s. 77.

2 Ib. s. 83.

3 Prop. 194/1948 s. 22 f., 31.

4 AK 509/1948, ALU 34/1948 s. 14.

5 Jfr Prop. 165/1955 s. 74.

 

OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN 465tigt i och med utgången av tremånadersfristen och fram till dess att förvärvstillstånd meddelats, och under denna tid skulle vilkendera som helst av parterna kunna ta initiativ till avveckling av kontraktsförhållandet: bundenhet kan då tydligen icke påtvingas ena parten av den andra. Och dels är det, såsom förut utretts, möjligt för parterna att under förutsättning av enighet på valfritt sätt förnya avtalet och därmed få en ny tremånadersfrist att löpa.
    Härmed är man inne på ytterligare ett skäl mot att ålägga inskrivningsdomaren att förvissa sig om att lantbruksnämndens tillstånd verkligen avser en ansökan, som inkommit inom den lagstadgade ansökningsfristen. Möjligheterna till formlös ratihabition undergräver nämligen totalt en dylik ståndpunkt. Så snart datum för ansökningens inkommande till lantbruksnämnden inte klart framgår av handlingarna — och att så ej sällan varit fallet får man veta redan av den förut åberopade skrivelsen från lantbruksstyrelsen — skulle man alltså ålägga inskrivningsdomaren icke bara att kräva bevisning om datum för ansökningen (vilket väl skulle låta sig göra utan nämnvärd omgång) utan även att undersöka, huruvida någon formlös ratihabition företagits eller icke.1 I sistnämnda avseende kan inskrivningsdomaren nämligen ej tänkas nöja sig med att begära att parterna själva företer utredning om saken i form av någon skrivelse, utan i den formlösa ratihabitionens väsen ligger just att godkännandet sker och har effekt alldeles oberoende av något skriftligt förfaringssätt, t. ex. genom konkludent handlande. Att påbörda inskrivningsdomaren en sådan kontrollplikt skulle alldeles strida mot den viktiga grundsatsen i svensk rätt, att inskrivningsprocessen blott är formell och summarisk, dvs. att inskrivningsdomaren — schematiskt uttryckt — har att grunda sina beslut blott på erforderliga handlingar och ej har kompetens att gå utanför det sålunda avgränsade materialet.2 Inom ramen för ett dylikt förfarande finnes intet utrymme för en verksamhet från inskrivningsdomarens sida i syfte att utreda och klarlägga, om formlös ratihabition eventuellt förekommit. Och det kan ej heller vara en ändamålsenlig anordning att låta inskrivningsdomaren utöva en av processens trånga ram begränsad formell kontroll med risk för materiellt oriktiga

 

1 Motsvarande undersökningsplikt skulle givetvis åligga honom, om det redan av handlingarna framgår att mer än tre månader förflutit mellan tidpunkten för fånget och tidpunkten för ansökningens inkommande.

2 Jfr ang. omfånget av inskrivningsdomarens behörighet t. ex. BERGMAN, Servitut i modernt rättsliv (1926) s. 127 och Prop. 165/1955 s. 50 ävensom hovrättsfallen SvJT 1941 rf s. 61 och SvJT 1951 s. 271 (det sistnämnda rörande hans kompetens att pröva riktigheten av innehållet i intyg enligt jordförvärvslagen). 

30—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

466 KURT GRÖNFORSbeslut — avslag av lagfartsansökan trots att avtalet mellan parterna formlöst ratihaberats och den aktuella förutsättningen för lagfarts beviljande i realiteten förelegat — och därmed också risk för onödiga tvister. Slutligen kan i detta sammanhang tilläggas, att man kanske bör iaktta viss återhållsamhet med att på här beskrivet sätt ålägga domstol att pröva förvaltningsmyndighets beslut.1
    Vid ett övervägande av de anförda synpunkterna förefaller det alltså vara motiverat att ta avstånd från den av JO givna anvisningen till inskrivningsdomarna såsom stridande mot dels lagens förarbeten, dels det till grund för ogiltighetspåföljden liggande syftet och dels slutligen de allmänna principerna för inskrivningsprocessens utformning.
    V. I det föregående har behandlats blott en del av de många problem, som jordförvärvslagen aktualiserar i praktisk tillämpning. Materialet torde dock vara tillräckligt för att ge anledning till några allmänna reflexioner.
    Det är tydligt, att jordförvärvslagen är alltför kortfattad på avgörande punkter och att därigenom ej sällan skapas betydande osäkerhet beträffande vilka regler som egentligen skall antas gälla. Dessa brister i lagens tekniska utformning ställer de tillämpande myndigheterna inför besvärliga tolkningsproblem.
    I den mån man söker ledning i de rättspolitiska motiveringarna för lagen måste man tyvärr konstatera, att dessa angivits ganska vagt och knappast kommit till otvetydigt uttryck i lagtexten.2
    Särskilt kan framhållas, att 1945 års lag i motiven betecknades som ett instrument för jordbrukspolitikens strävan att främja den s. k. yttre rationaliseringen, under det att departementschefen vid framläggandet av förslaget till 1948 års lag deklarerade, att denna rationalisering hädanefter borde främjas genom tillgripande endast av de medel, som tar direkt sikte därpå.3 Denna betydande inskränkning av det till grund för lämpligheten av ifrågasatta förvärv liggande bedömningsunderlaget — närmast föranledd av 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för jordbrukspolitiken och den därvid införda förköpsrätten för kronan ävensom expropriationsrätten för stärkande av ofullständigt jordbruk4 — medförde icke någon särskild omredigering av lagtexten. Lantbruksstyrel-

 

1 Jfr betr. själva problemställningen G. PETRÉN i FT 1951 s. 48 f.

2 Ang. en iögonfallande diskrepans mellan ordalydelsen av 1948 års lag på viss punkt och motiven, se Förslag till jordrationaliseringslag, SOU 1954: 16, s. 78.

3 Prop. 194/1948 s. 20 i. f.

4 Lagen 30 juni 1947 om kronans förköpsrätt, expropriationslagen 1 § 15 p. Se särskilt Prop. 75/1947. 

OGILTIGHETSPÅFÖLJDEN ENLIGT JORDFÖRVÄRVSLAGEN 467sens kommentar till jordförvärvslagen1 och lantbruksnämndernas praxis synes ej helt överensstämma med departementschefens uttalande, något som också kritiserats av JO.2 Det i motiven uttalade förbudet att begagna rationaliseringssynpunkter vid bedömandet av förvärvens lämplighet tycks därvid närmast ha uppfattats såsom likvärdigt med en i lagtext uttryckligen meddelad föreskrift.
    I och med 1955 års reform, vilken ju bl. a. innebär att förköpslagen inarbetats i jordförvärvslagen, kan tillåtligheten av rationaliseringssynpunkter vid tillståndsgivningen kanske tyckas vara höjd över allt tvivel. Icke desto mindre torde anledning till tvekan alltjämt förefinnas. Visserligen har lantbruksnämnderna enligt 4 och 5 §§ möjlighet att hindra dels en uppdelning eller sammanslagning av ändamålsenliga brukningsenheter och dels överlåtelser av sådan mark som anses behövlig för rationaliseringsverksamheten (ett undantag utgör förvärv på grund av exekutiv auktion, 11 § tredje st.). Men därmed är inte sagt, att rationaliseringssynpunkter får beaktas även i övrigt. Diskussionerna under förarbetena pekar snarast i motsatt riktning.3
    Naturligtvis måste handhavandet av en så svårbemästrad och bristfällig lagstiftningsprodukt som jordförvärvslagen ställa alldeles särskilda krav på den juridiska kompetensen hos de tillämpande myndigheterna. Det är mot denna bakgrund man bör se JO:s uppmärksammade kritik — i årets ämbetsberättelse — av lantbruksnämndernas verksamhet, varvid allvarliga brister i just i nämnda avseende konstateras.4
    Sammanträffandet av angivna omständigheter, av vilka var och en för sig med fog skulle kunna vara tillräcklig för att motivera kritik från juridiskt håll, är allvarligt nog. Men det räcker icke därmed. Man kan nämligen gå ett steg vidare och resa den grundläggande frågan, i vad mån ogiltighetspåföljden verkligen i alla väsentliga avseenden är ett lämpligt sanktionsmedel.
    RODHE har i sin gradualavhandling utförligt och på ett övertygande sätt påvisat svårigheterna att göra ogiltighetsregler effektiva gentemot avtalsparterna.5 En grundtanke i hans framställning är, att ogiltigheten ingalunda behöver innebära att avtalet är reellt betydelselöst. Bl. a. måste man räkna med att kontra-

 

1 Ovan under II anf. kommentar s. 14, 17.

2 JO 1953 s. 353, 355 f.; 1955 s. 282 f.

3 Jfr TLU 24/1955 s. 54—56.

4 JO 1955 s. 281 ff.

5 RODHE, Om fastighetsindelningen och dess betydelse (1941) s. 305 ff.

 

468 KURT GRÖNFORShenterna inrättar sig som om avtalet hade åsyftad verkan, dvs. som om domstol vid tvist skulle anse avtalet giltigt.
    Möjligen har man i den till ogiltigheten anknutna regeln att lagfart icke får beviljas (nu 8 § andra st.) sett en garanti för att fångets ogiltighet verkligen skall respekteras. Men ej heller denna omständighet kan hindra kontrahenterna från att sinsemellan bortse från ogiltigheten och ha framgång därmed, så länge de båda har intresse av ett sådant handlingssätt. Ja, icke ens gentemot tredje man behöver förvärvaren alldeles sakna skydd, eftersom lagfarten ej helt bestämmer inträdet av sakrättsliga verkningar. För skydd gentemot överlåtarens utmätningsborgenärer kräves visserligen lagfartsansökan, men fastighetsköparen anses ändock åtnjuta skydd gentemot fångesmannens konkursborgenärer redan i och med avtalet — låt vara att lagfartsansökan kan få betydelse s. a. s. bakvägen genom att bilda utgångspunkten för återvinningsfristerna.1 I och med att fånget efter den lagstadgade tremånaderstidens utgång blivit ogiltigt, får man väl räkna med att även avtalets verkan att skydda mot överlåtarens konkursborgenärer försvinner, men det är enligt vad förut utretts möjligt för parterna att hur många gånger som helst förnya avtalet skriftligen eller t. o. m. helt formlöst med verkan att ny frist börjar löpa. Härmed öppnas också en möjlighet att urholka ogiltighetsregelns innebörd ända därhän, att visst sakrättsligt skydd kan skapas och vidmakthållas, trots att parterna faktiskt ej ens har för avsikt att ansöka om förvärvstillstånd.2
    Det hade varit lika naturligt som nödvändigt, om man i samband med revisionen av 1948 års jordförvärvslag och dess ersättande med en ny jordförvärvslag hade gjort en sorgfällig genomgång och analys av de olika rättstekniska problemen, varvid man skulle haft möjlighet att dra nytta av hittillsvarande erfarenheter av lagens tillämpning. Själva ogiltighetssanktionens innebörd och konsekvenser borde då ha tilldragit sig betydande uppmärksamhet. Så har emellertid icke skett. Den nya jordförvärvslagen upptar ogiltighetsreglerna i allt väsentligt oförändrade, och i motiven redovisas ingen som helst diskussion på denna punkt.Meningsmotsättningarna rörande lagstiftningens jordpolitiska syfte har synbarligen ännu en gång trängt de rättstekniska problemställningarna i bakgrunden. Att rikta uppmärksamheten härpå har varit avsikten med dessa reflexioner.

 

1 Se t. ex. RODHE, a.a. s. 294 och 316.

2 En dylik försvagning av ogiltighetssanktionen kan knappast antas vara avsedd. Jfr departementschefens motivering för tidsfristen enligt 2 §, Prop. 165/1955 s. 59 f.

3 SOU 1954: 16 s. 109; Prop. 165/1955 s. 74; TLU 24/1955 s. 60.