PAUL KOSCHAKER. Europa und das römische Recht. München u. Berlin 1953. C. H. Beck. XVI + 378 s. DM 16,50.

 

    PAUL KOSCHAKER tillhör den rättshistoriska vetenskapens stora namn. Det arbete, varmed han avslutade en sällsynt lysande forskargärning, och vari han nedlade sina encyklopediska kunskaper och en märklig förmåga både till analytisk skärpa och syntetisk vidsyn: »Europa und das römische Recht» förtjänar därför att uppmärksammas långt utanför fackmännens krets. Varje svensk jurist med intresse för sin gärnings allmänna rättshistoriska bakgrund — den europeiska rättstraditionen — kunde i själva verket ha anledning att tillbringa någon tid under tillägnande av och reflexioner över Koschakers sista arbete.
    Uttalandet kräver motivering. Först några ord om Koschaker som vetenskapsman. Han representerade en forskartyp, som redan vid hans framträdande började bli sällsynt: rättshistorikern, som förenade historisk lärdom i ordets mest anpråksfulla betydelse med juridisk skolning och djupgående filologiska kunskaper. Sina viktigaste insatser gjorde han inom den antika rättshistorien — ett forskningsfält, där filologiska kunskaper på fackmannanivå kanske mer än eljest är en oundgänglig förutsättning för självständiga insatser. Hans gärning på detta område liksom på det romanistiska fältet blev också föremål för en näs-

 

48 ERIK ANNERStan enastående hyllning i de många minnesord, som uttalades i facktidskrifterna vid hans död år 1951.
    Hans sista arbete är — som titeln antyder — en samlad komparativ översikt över den romerska rättens utveckling och verkningar i hela det europeiska kulturområdet. Vid sidan av den rika och stimulerande historiska syntesen ger det många metodologiska observationer av stort intresse — inte minst beträffande de problem, som anknyter till den historiska kontinuiteten i den västerländska rättstraditionen. Hans redovisning av utvecklingen under den karolingiska perioden liksom under det tysk-romerska kejsardömets första tid synes förtjäna särskilt beaktande genom de nya synpunkter på utvecklingssammanhangen, som där framläggs. Tyvärr är det inte möjligt att här belysa vad arbetet har att ge, uppfattat som historisk framställning. Men Koschaker vill i denna sammanfattning av sitt livsverk inte bara framträda som historiker. En avsikt med arbetet är att undersöka de historiska förutsättningarna för den romerska rättens användbarhet som element i en kommande övernationell rättsordning — d. v. s. i enlighet med dess tidigare faktiska funktion som medlare mellan de stora europeiska privaträttssystemen. Tanken kan förefalla oss svenskar med den mera underordnade betydelse, som den romerskrättsliga receptionen haft för oss, skäligen verklighetsfrämmande. Besinnar man emellertid de starka romersk-rättsliga elementen i flertalet europeiska kontinentala rättsbildningar samt i dess förgreningar på andra sidan haven liksom det ingalunda obetydliga romerska inflytandet på vissa områden av den anglosachsiska rätten finns det måhända anledning att se annorlunda på dessa Koschakers förhoppningar. I varje fall är det skäl att instämma i de ord, varmed hans arbete avslutas: »Sollte aber trotzdem der Zeitpunkt gekommen sein, da das römische Recht seine geschichtliche Aufgabe erfüllt hat... so ist man ihm eine Besinnung schuldig über das, was es in einer Geschichte von 850 Jahren für das Recht Europas geleistet hat und was mit ihm den Juristen aller Kulturvölker auch heute noch verloren geht, wenn es verschwinden sollte.»
    Inför dessa varningsord frestas man fråga: hur blir det i framtiden med de svenska juristernas förståelse för den romerska rättens betydelse i den västerländska rättsutvecklingen? Därmed är man i själva verket inne på aktuella undervisningsfrågor inom de juridiska fakulteterna i vårt land — den romerska rättens plats i juristutbildningen och betydelsen av latinkompletteringen. Beträffande den senare frågan torde väl de flesta vara eniga om att avskaffandet i våras av kravet på studentbetyg i latin eller viss kompletteringskurs i latin för juridiska studier innebar en nödvändig rationalisering. De under senare tid tillkomna dispensbestämmelserna beträffande latinkravet medförde i själva verket ett undergrävande av principen om vissa dokumenterade latinkunskaper som förutsättning för juridiska studier. Problemet är därmed inte ur världen. Ty studiet av romersk rätt måste i varje fall förutsätta vissa grundläggande latinkunskaper — eljest blir undervisning och examination närmast ett dåligt skämt. (Det har hänt den, som skriver dessa rader, att en student i tentamen döpte om »condictio triticaria» till »condictio tiriditá»!) För närvarande kan de studenter, som inte har studentbetyg i latin och inte vill frivilligt komplettera,

 

ANM. AV PAUL KOSCHAKER: EUROPA UND DAS RÖMISCHE RECHT 49undvika risken av ett misslyckande i romersk rätt genom att välja bort ämnet. De studerande kan ju i princip välja endera nationalekonomi eller romersk rätt, fast de flesta brukat läsa båda. Skulle den juridiska undervisningen komma att reformeras i enlighet med föreliggande utredningsförslag blir studium av romersk rätt obligatoriskt såtillvida att ämnet överföres till rättshistoria. I detta skulle nämligen ingå (SOU 1953: 16 II, s. 222—223) »några huvudpunker av den romerska rätten», som enligt de givna litteraturexemplifieringarna skulle studeras i »ett kortfattat kompendium över den romerska rättens särdrag och utveckling». Även ett dylikt tämligen anspråkslöst program torde förutsätta att studenter utan latinbetyg inhämtar vissa kunskaper i latinsk juridisk terminologi. Detta borde emellertid kunna ske inom ramen för en kort kurs, som inte behöver bli av den omfattning att den utgör en försenande belastning för dem. Därmed är man tillbaka vid en låt vara ytterst begränsad »latinkomplettering», men det priset lär man vara tvungen att betala, om ämnet romersk rätt i någon form skall finnas kvar inom juristutbildningen.
    Någon kan tänkas fråga: är detta nödvändigt? Stryker man den romerska rätten slipper man tydligen bekymren med latinkurser! Och ämnet har väl när allt kommer omkring bara en allmänbildande betydelse för den svenske juristen!
    På dylika frågor kan svaras följande. Det är nödvändigt att ämnet romersk rätt i viss utsträckning bibehålles, om man i ämnet rättshistoria vill ägna mera uppmärksamhet än vad som hittills skett åt den allmänna västerländska rättsutvecklingen och inflytelserna utifrån på svensk rätt. En tyngdpunktsförskjutning i denna riktning har föreslagits just av juristutbildningssakkunniga. Den västerländska rättskulturens utveckling har så starkt präglats av den romerska rättens inflytande — Koschakers bok ger kanske bättre än något annat arbete från senare tid bevis härför — att det är fullkomligt uteslutet att genomföra en sådan tyngdpunktsförskjutning utan att kunna utgå från vissa grundläggande kunskaper i romersk rätt, inklusive romerskrättslig terminologi, hos studenterna. Sedan kan man naturligtvis alltid diskutera det berättigade i en förändrad målsättning i ämnet rättshistoria. Men ingen vill väl bestrida att den föreslagna förändringen står i bästa överensstämmelse med vår tids integrationstendenser i Europa. De allt närmare politiska, ekonomiska och rättsliga kontakterna, och rent av samarbetsformerna mellan vårt land och andra västerländska nationer, i vilka sammanhang just juristerna ofta får viktiga uppgifter på sin lott, synes kräva en förskjutning i våra föreställningar om och målsättningar för juristernas allmänna utbildning. Den romerska rätten har dessutom vad man kan kalla ett egenvärde i juristutbildningen. Ett studium av den klassiska romerska rättsbildningstekniken, så olik vår och så lik den anglosachsiska, är en utmärkt väg till fördjupad förståelse för juridikens tekniska problem. Härvidlag är det i eminent mening fråga om fackmannautbildning.
    I en juristutbildning reformerad efter de linjer, som de sakkunniga angivit, blir en kortare kursundervisning i romersk rätt anknytande till lämplig litteratur i kompendieform den självfallna inledningen till studiet av ämnet rättshistoria.

 

4—553004. Svensk Juristtidning 1955

 

50 ANM. AV PAUL KOSCHAKER: EUROPA UND DAS RÖMISCHE RECHT    Först därmed skapas de nödvändiga utgångspunkterna för de komparativa översikter över den europeiska rättshistorien och dess betydelse för svensk rättsutveckling, som bör bli huvudmomentet i undervisningen beträffande rättshistoriens nya »allmänna del». Den yttre laghistoriska utvecklingen bereder därvid naturligtvis inga större problem. Den kan inläras genom kompendiestudier. Den svåra uppgiften i undervisningen blir att åskådliggöra sammanhangen i den växelverkan mellan ideologiska, maktpolitiska, sociala och ekonomiska faktorer, ur vilken rättsreglerna framgått. Vidare måste »den juridiska idé- och lärdomshistorien» infogas i bilden på ett sätt som gör det möjligt förde studerande att förstå skillnaderna mellan olika perioders olika juridiska teknik och att se vår tids juridiska metodologi i ett historiskt perspektiv.
    Till lösandet av dylika uppgifter i undervisningen blir Koschakers arbete »Europa und das römische Recht» ett utomordentligt värdefullt hjälpmedel. Det är också alla skäl att antaga att Koschakers insatser kommer att få ett bestående värde även därigenom att hans sista verk blir flitigt använt vid de juridiska fakulteterna i Västeuropa.

Erik Anners