Utlänningslagen jämte dithörande författningar. Med kommentar av JOHAN BJÖRLING och G. LINDENCRONA. Sthm 1955. Utgiven av Statens nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. 215 s. Kr. 10,00.

 

    Med utlänningslagen d. 30 april 1954 (UL) och utlänningskungörelsen d. 4 juni s. å. erhöll vårt land sin första permanenta lagstiftning på hithörande område. En äldre tids restriktioner i fråga om utlännings rätt att vistas i riket avlöstes omkr. mitten av 1800-talet av principen om fritt folkutbyte med andra stater, som innebar icke endast att utlänning ägde utan pass fritt inresa och uppehålla sig i riket utan även att hans rätt att arbeta här med oväsentliga undantag icke var underkastad några begränsningar. Första världskriget medförde emellertid ändring härutinnan. Genom 1914 års lag ang. förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas gavs möjlighet att avvisa eller utvisa kriminella eller eljest asociala utlänningar, och därefter följde åtskilliga administrativa föreskrifter, vilka ur ordnings- och säkerhetssynpunkt ytterligare reglerade utlännings rätt att inkomma och vistas i riket, däribland 1917 års bestämmelser om passtvång. En närmare reglering kom till stånd genom 1927 års lag om utlännings rätt att här i

 

490 SARA FALKriket vistas, vars giltighetstid först begränsades till fem år. Förhoppningarna att kunna återgå till förkrigstidens fria cirkulation staterna emellan grusades emellertid, och med 1930-talet följde ett alltmer växande flyktingproblem. Till de förändrade förhållandena togs hänsyn i 1937 års och 1945 års utlänningslagar, båda likaledes till giltighetstiden begränsade. Medan hela antalet utlänningar i riket under en följd av år hållit sig mellan 15 000 och 25 000, steg det under andra världskriget till det flerdubbla och uppgick i maj 1945 till 195 000. Antalet d. 1 jan. 1955 uppskattas av socialstyrelsen till något mer än 230 000.
    Till grund för 1954 års utlänningslagstiftning ligger betänkande, avgivet av 1949 års utlänningskommitté (jfr SvJT 1952 s. 309). I föreliggande arbete har kommitténs sekreterare, revisionssekreteraren JOHAN BJÖRLING, och lagbyråchefen GUSTAF LINDENCRONA lämnat en på förarbetena grundad kommentar till den nya lagstiftningen. Dess syfte angives vara tvåfaldigt. Å ena sidan skall den reglera den allmänna kontroll över utlänningar, som erfordras för fullföljande av landets invandringspolitik. Denna, den generella utlänningskontrollen, tar sig uttryck i regler om passtvång, tillståndstvång för inresa, uppehåll och arbetsanställning, m. m. Lagstiftningens andra syfte är att uttömmande reglera de fall och den ordning, vari utlänning må tvingas lämna riket eller eljest underkasta sig individuella ingripanden.
    Beträffande politiska flyktingar har i UL lagfästs tidigare praxis, vilken i humanitär riktning i flera avseenden gick vid sidan av 1945 års lag. Först UL tillerkänner sålunda politisk flykting en principiell rätt att erhålla fristad i riket, då han är i behov därav, och hithörande bestämmelser — vilka delvis återgår på 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsställning, ratificerad av Sverige d. 26 okt. 1954 — behandlas utförligt. Med asylrätt säges enligt gängse folkrättslig uppfattning förstås den varje stat tillkommande rätten att efter eget bedömande bevilja eller avslå en flyktings begäran om asyl och således icke en förmån, vilken flyktingen kan kräva som en honom tillkommande rättighet. Huruvida tolkningen står i överensstämmelse med 1948 års FN-deklaration om de mänskliga rättigheterna, som i art. 14 ger envar rätt att i andra länder söka och åtnjuta frihet från förföljelse, må väl dock lämnas öppet. Förf:na, som är mindre tveksamma på den punkten, noterar emellertid, att deklarationen icke utgör en juridiskt bindande överenskommelse mellan anslutna stater. — Med bosättningstillstånd har UL, närmast efter schweizisk förebild, infört möjlighet att i särskilda fall låta utlänning, vars personliga förhållanden kunnat ingående undersökas, utan tidsbegränsning vistas i riket. En annan nyhet är att arbetstillstånd fordras även för anställning i statens tjänst. Vidare må erinras om att utlännings egenskap av zigenare icke längre utgör avvisningsgrund. Enligt UL skall alltså zigenare behandlas på samma sätt som andra utlänningar.
    Genom förvisning har införts möjlighet för domstol att ur riket avlägsna utlänning som dömes till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, eller beträffande vilken medgivet anstånd med ådömande eller verkställande av straff för sådant brott förklaras förverkat, under förutsättning att risk föreligger för fortsatt brottslig verksamhet eller

 

ANM. AV J. BJÖRLING OCH G. LINDENCRONA: UTLÄNNINGSLAGEN 491brottet eljest föranleder att utlänningen icke bör få kvarstanna. Domstolar och verkställighetsorgan torde ha anledning vara förf:na tacksamma för den ingående behandlingen av hithörande långt ifrån lättillämpade bestämmelser. Att förvisning utgör en ansvarspåföljd har starkt stöd i förarbetena, men åt praxis är överlämnat att lösa frågor exempelvis om preskriptionstid för ådömande av förvisning, om förvisning i samband med villkorlig dom och om högre rätts möjlighet att använda institutet med hänsyn till förbudet mot reformatio in pejus. I rättstillämpningen anses förvisning utgöra föremål för nåd (NJA 1954 s. 450).
    I kommentaren har sist införts särskilda kungörelser, cirkulär m. m. rörande utlänningars förhållanden, något som synes ytterligare höja arbetets praktiska värde.

Sara Falk