PHOKION S. PAPATHANASSIOU. L'extradition en matière politique. Paris 1954. Sirey. 142 s.
Utlämningsinstitutets historia avspeglar huru uppfattningen om staternas solidaritet skiftat inom folk- och straffrätten. Samtidigt visar den på karakteristiskt sätt en intressant utveckling i människornas rättsmedvetande. Utlämning av lagöverträdare från en stat till annan ansågs under mer än tusen år vara stridande mot den kristna idén om flyktingens asylrätt och förkastades således av monarker, stats- och kyrkomän. Så småningom började det emellertid alltmera praktiseras att två på vänskaplig fot stående stater utlämnade politiska förbrytare, t. ex. rebeller eller attentatsmän, till varandra. Under 1600-talet utsträcktes institutet under påverkan av den naturrättsliga läran om folkens universala rättsgemenskap till alla grova förbrytare, och HUGO GROTIUS präglade den alltjämt såsom generell riktlinje förebildliga grundsatsen: »Aut punire aut dedere». Emellertid skedde under 1800-talet genom liberalismens inflytande — särskilt efter den franska juli-revolutionen — en viktig förändring. De politiska förbrytarna, på vilka utlämningsinstitutet först tillämpades, undantogs och fick icke längre utlämnas. Dessa brottslingar fick asyl, även om brottet var uttryck för en politisk hållning som stod i diametral motsats till asyllandets samhällsskick. I dag börjar nya synpunkter vinna beaktande.
För nästan alla länders utlämningsrätt gäller alltjämt huvudregeln att utlämning principiellt ej får medgivas för politiska brott. Denna grundsats har hittills upptagits i de flesta bilaterala avtal samt i de olika typfördrag som internationella juridiska organisationer sammanställt för att tjäna såsom mönster vid avslutandet av multi- eller bilaterala överenskommelser. I några länder har den politiska asylrätten betraktats såsom en så viktig demokratisk institution att den tryggats genom grundlagsstadgande. Trots denna tendens har man med tiden på grund av sorgliga erfarenheter blivit nödsakad att uppmjuka principen genom viktiga undantag. Under intrycket av anarkisternas blodsdåd infördes i Sverige och många andra länder den s. k. belgiska attentatsklausulen, enligt vilken dråp och dråpförsök på främmande statsöverhuvud icke får anses såsom politiskt brott. Efter andra världskrigets slut stadgades vidare i 1948 års folkmordkonvention