HANS KELSEN. The Communist Theory of Law. The London Institute of World Affairs. London 1955. Stevens. VII + 203 s. 25 s.
Icke så få arbeten av både sovjetryska och andra författare föreligga numera på tillgängliga språk, vilka innehålla framställningar av den sovjetryska rättens principer. Den ryska rättsläran utgår alltid från vad Marx och Lenin sagt. Om den med utgångspunkt från den s. k. materialistiska historieuppfattningen sökt konsekvent förklara »det juridiska fenomenet», hade den ryska teorin måhända kommit att närma sig den sociologiska uppfattning av rätten, som blivit på modet på många håll i världen, inte minst i Förenta staterna, och värdefulla bidrag skulle i varje fall ha kunnat lämnas forskningen. Så har emellertid inte skett. I Sovjetunionen kämpa icke olika »skolor» och lärda mot varandra, utan det är den ena epoken som avlöser den andra. Rättens teori betraktas som ett redskap för politiken och när politikens ledare utfärdar en ny tes om det enda rätta sättet att se på vad Marx och Lenin menat och på rättens roll i samhället, falla alla de lärda in i det nya ledet. Värdet med prof. KELSENS översikt av sovjetrysk rättsteori ligger inte minst däri, att han skildrar epokväxlingen i den officiösa rättsläran och därmed hjälper till att förklara varför samme ryske rättslärde, själv »olikviderad», i olika tidsskeden lägger fram helt nya åsikter ofta utan att förklara skälen för sin ändrade uppfattning. De behöva inte som vanligen hos oss sökas i självrannsakan och hänsyn till andras kritik; den gamla åsikten är helt enkelt »likviderad». Den har upphört att finnas till.
Ett relativt fylligt avsnitt om rysk internationellträttslig doktrin hör till bokens mest intressanta. Här nödgas de ryska rättslärda, som ofta äro skarpsinniga tänkare, konfrontera sina idéer med yttervärldens. Också här avlöser de officiösa epokerna varandra, men visst utrymme finns för skilda skolor, både en dualistisk, som Kelsen utdömer som logiskt ohållbar emedan den håller fast vid suveränitetsdogmen, och en monistisk, som Kelsen tillerkänner åtminstone inre konsekvens. Den deducerar i VYSJINSKIS formuleringar folkrättens regler ur den nationella rättsordningen och står ganska nära anglo-