500 LITTERATURNOTISERSir ARNOLD DUNCAN MCNAIR. The Law of the Air. 2 uppl. utg. av Michael R. E. Kerr och Robert A. MacCrindle. London 1953. Stevens. XXIII+500 s. £ 3 3s.

    Utan att äga tillgång till första upplagan av ovanstående arbete, som utkom 1932 omedelbart före Storbritanniens anslutning till Warszawakonventionen, vågar man förmoda att utgivarna av den nya upplagan ha rätt, då de beteckna denna som i hög grad en ny bok, även om den i mycket kunnat behålla den prägel, som den frejdade författaren av den första upplagan givit sitt verk. Den tid, som förflutit mellan de båda upplagorna, omfattar särskilt i Storbritannien en våldsam utveckling på lufträttens område.
    Boken utgör en »textbook» till tjänst såväl för den praktiserande juristen och studenten som för dem som äro direkt sysselsatta med luftfart. Dess syfte är att återgiva den engelska lufträttens ställning, men den citerar även ett antal amerikanska rättsfall. Internationell offentlig rätt, som ännu ej inverkat på den engelska rätten, uppmärksammas icke, i motsats till vad förhållandet är i det andra brittiska standardverket på lufträttens område, Shawcross and Beaumont, Air Law, (2 uppl. London 1951).
    I övrigt behandlar arbetet privaträtt och offentlig rätt i de mest skiftande lufträttsliga sammanhang. Särskilt tacksam blir läsaren över de internationellt privaträttsliga partierna i boken.
    Efter vanligheten i arbeten av detta slag är det försett med ett utförligt sakregister, som i hög grad ökar dess användbarhet.

K. S.

 

ROGER SAINT-ALARY. Le droit aérien. Préface de M. JOSEPH HAMEL. Paris 1955. Colin. (Collection Armand Colin, No. 299.) Ffrs. 250.

    Intet lands rättslitteratur kan uppvisa så många systematiska framställningar över lufträtten som den franska. Enbart efter det andra världskrigets slut har utkommit åtminstone fem stycken, nämligen Lemoine (1947), Chauveau (1951), de Juglart (1952), Le Goff (1954) och Mateesco (1954); till denna litteraturkrets kan man kanske också hänföra schweizarna Riese & Lacour (1951) och belgaren Litvine (1953). Nämnda arbeten är alla ganska omfattande och kan därför knappast begagnas för en snabb orientering. Luckan har emellertid numera fyllts, återigen av en fransk förf., genom här rubricerade verk. Framställningen utmärker sig för ovanlig elegans i dispositionen och en såvitt man kan se god branschkännedom. Proportionen mellan olika behandlade ämnen kan naturligtvis alltid diskuteras. Luftbefordringsavtalet har skildrats på 37 sidor under det att åt inteckning och annan säkerhet i flygplan ägnats blott ett par sidor, vilket förefaller även den mest inbitne frakträttsentusiast en smula djärvt.

K. G.

 

Norsk forsikringsjuridisk forenings publikasjoner nr 33 (1953) och 34 (1954).

    I Norsk forsikringsjuridisk forenings förträffliga serie av småpublikationer ha utkommit som nr 33 advokat WILH. MÜNTER ROLFSEN, Det offentliges ansvar for sine tjenestemenns handlinger (ett föredrag åtföljt av diskussionsinlägg av bl. a. dommer Bahr) samt som nr 34 ett föredrag av advokat GEORG LOUS med titeln Jernbanens erstatningsansvar.

 

LITTERATURNOTISER 501    Münter Rolfsen ger i sitt föredrag en översikt av de norska lagreglerna om stats och kommuns skadeståndsansvar och av de ledande rättsfallen. Norsk rätt befinner sig i den något egendomliga situationen, att man erkänner kommunernas ansvarighet för fel och försummelser i deras verksamhet och statens ansvarighet för regeringens och departementens fel, medan däremot staten som huvudregel icke anses ha något ansvar för underordnade befattningsbavares fel och försummelser; praxis därutinnan är dock möjligen på glid.
    De lege ferenda vill förf. i vad gäller det allmännas ansvarighet göra rent hus med de traditionella distinktionerna i Norge mellan pliktmässiga och pliktstridiga handlingar, mellan myndighetsbeslut och andra handlingar samt mellan förvaltningsavgöranden som vila på skön och andra beslut. — Det är dock, såvitt jag förstår, knappast tänkbart att man ens i Norge skulle våga sig på att införa ett skadeståndsansvar för myndighetsbeslut, som visserligen objektivt sett äro felaktiga men där dock felet med hänsyn till omständigheterna är förklarligt och försvarligt. Även i Norge måste det bra nog ofta inträffa, att i synnerhet kommunala organ fatta beslut, som stå i strid mot lag, men det bleve en orimligt hård skadeståndsbörda för det allmänna, om ersättning oavsett culpa skulle betalas för skada i alla sådana fall. Jfr NRt 1934 s. 330 (svinhuset i Aker).
    Advokat Lous' föredrag innehåller en redogörelse för behandlingen i norsk rättspraxis av järnvägs skadeståndsansvar vid kollisioner och överkörningar i plankorsningar, överkörningar ute på linjen, tågsammanstötningar eller urspårningar, olyckor under av- och påstigning samt brand genom gnistspridning. — Beträffande gnistskador är huvudregeln i norsk rätt, att järnvägen bär strikt ansvar. Förf. gör gällande, att »gnistkasting fra lokomotiv faller bort der hvor jernbanen drives elektrisk». Han synes vidare utgå från att järnvägens objektiva ansvar icke omfattar fall av brandskador som orsakats av från tåget utkastade brinnande cigarrettstumpar o. dyl. Det föreligger nu en alldeles färsk dom av Höyesterett (meddelad den 20 januari 1955), varav framgår att objektivt ansvar inträder för eldskada såväl i följd av gnistbildning från s. k. bromsklossar (vilka begagnas också på elektriskt drivna tåg) som ock till följd av antändning genom från tåget utkastade brinnande cigarr eller cigarrettstumpar o. dyl. Jfr för svensk rätts vidkommande GRÖNFORS, Om trafikskadeansvar s. 205.
    Förf. är de lege ferenda icke någon anhängare av ett utvidgat objektivt ansvar för järnvägen. Han polemiserar i det hänseendet mot ALTEN (som uttalat sig i TfR 1950 s. 331). Förf. vill icke heller ha någon kodifiering av rättsreglerna om järnvägsansvarigheten. »Norske jurister er flinke til å prosedere saker og flinke til å avsi gode dommer, men de er ikke på langt nær så flinke til å skrive brukbare lover...» Uttalandet får stå för förf:s räkning.

E. C.