Tvåhundraåriga synpunkter på god advokatsed och på advokatens ställning i moraliskt avseende.
    JAMES BOSWELL, författaren till »Life of Samuel Johnson» har fått ny aktualitet genom publicerandet av hans dagbok i London och under Hollandstiden. Han var emellertid inte bara litteratör till professionen. Under kraftig påverkan från fadern, vilken var ledamot av Skottlands Court of Session, d. v. s. landets högsta instans, och som sådan efter familjegodset tog namnet lord Auchinleck, och, under vad man tycker sig kunna utläsa, svår vånda, läste han juridik, först i Glasgow och därefter just i Holland, och han kommer så in på advokatbanan. Att hans håg just inte stod till juridiken framgår av uppgifterna om hans första resa till London. Familjen Boswell var gammal och ansedd och hade innehaft Auchinleck sedan 1500-talet. Under utnyttjande av förefintliga goda förbindelser ville James komma in vid gardet och vid hovet. En högaristokratisk skotsk tillämnad talesman, hertigen av Argyll, förklarade emellertid för lord Auchinleck, att »the boy must not be shot at for three shillings and sixpence a day» och så skrinlades planerna å militär karriär och hovtjänst. Av London-dagboken kan man inte utläsa, att han ägnade sig åt annat än just dagboken, vilkens förande underligt nog antog proportionerna av livsuppgift, och åt att fatta och i dagboken och särskilda promemorior nedskriva goda föresatser om ett arbetsamt och dygdigt liv, föresatser som endast voro till för att frångås. Brotten mot föresatserna beskrivs på det mest groteska sätt. Slutet på visan blev, att det bestämdes, att James skulle överflytta sina juridiska studier till Utrecht, där särskilt romersk rätt kunde studeras med fördel. Han kunde emellertid inte »face two years of legal study», han kände sig som en kapplöpningshäst från New market spänd för en dyngkärra, när han trälade med corpus juris och så lämnade han juridiken och for på den sedvanliga grand tour till Frankrike, Schweiz och Italien med Corsica.

    Boswells karaktär har ständigt mystifierat den som studerat honom. Å ena sidan står verket om Johnson för alla tider som ett mästerverk av biografi, å andra sidan finnas många bevis i hans egna brev och poetiska alster om dumhet och fåfänga. Macaulay har, som det heter i en biografi över Boswell, kanoniserat »Life of Johnson» som den största biografin på engelskt språk, men han kunde inte förstå, hur den skenheliga och försupna Boswell kunnat skriva den. Enligt Macaulays åsikt hade han blivit en stor författare, bara därför att han var en stor idiot. Boswells reservationslösa beundran för den store lexikografen tyder givetvis på en viss fåraktighet. Under sin Europaresa lyckades han få personliga sammanträffanden med både Voltaire och Rousseau, och hans brev till den sistnämnde med anhållan om företräde, är dråpligt och belysande. »Öppna Er dörr för en man, som vågar säga, att han förtjänar att få komma in hos Er. Lita på en främling, som är ensam i sitt slag. Ni kommer inte att ångra det.» Själv

 

säger han, »att ingen annan kunde ha skrivit ett sådant brev». På Corsica trädde han i förbindelse med den nationella motståndsrörelsen mot Genua och blev god vän med ledaren, general Paoli. Vid hemkomsten uppvaktade han premiärministern iförd den mest färggranna och fantastiska korsikanska nationaldräkt och försedd med värja och en jättelik pistol i bältet, för att förmå regeringen att låta England med vapen ingripa till förmån för korsikanerna. Lord Holland uttalade dock, att regeringen inte kunde bära sig så dåraktigt åt som att ge sig in i krig, därför att Mr Boswell hade varit på Corsica.
    Den blivande advokaten visade emellertid också ibland en glimt av självkritik. Ett exempel är versen

»so not a bent sixpence cares he
Whether with him or at him you laugh».    

    En senare biografisk författare har försökt sig på en förklaring till de stora motsättningarna i Boswells karaktär. Han säger, att å ena sidan hans författarskap, särskilt den stora biografin och även skildringen av Corsica och hans »Resa till Hebriderna», otvivelaktigt bära spår av att författaren är en stor konstnär på det litterära området och likaså om hans stora omsorg om formens detaljer liksom om den konstnärliga sidan av typografin. Å andra sidan tror han sig i hans leverneshistoria och i hans skrifter på olika ställen finna, att han i själva verket var mentalt sjuk och att han själv var medveten om, att han följdes i hälarna av sinnessjukdomens hotande »black dog». Om detta skulle kunna beläggas psykiatriskt, varom teorins upphovsman inte yttrar sig, så vore man onekligen framme vid en lösning av gåtan.
    Det är en diskussion med Johnson om det ämne, som rubriken anger, som gett anledning till dessa rader. Det är svårare att få uppgifter om hans yrkesverksamhet som advokat än om hans litterära opera. Man vet emellertid, att han blev antagen som advokat 1766 och att han meddelade sin vän Temple, att han förtjänade 65 guineas under vintern 1766—67. Man vet också, att han två gånger uppträtt inför the House of Lords. Den ena gången gällde det ett högst uppseendeväckande mål om arvsrätt inom den högadliga släkten Douglas. Tydligen ifrågasattes den äkta börden hos huvudarvingen, för vilken Boswell var en av advokaterna. Boswells klient vann inför Court of Session, men förlorade i överhuset. Det andra målet rörde en lärare, som blivit avsatt från sin befattning, därför att han agade sina lärjungar för hårt. På den tiden! Hans yrkande att återinsättas i tjänsten ogillades av en skotsk underrätt men bifölls av Court of Session. Även detta mål förlorade emellertid Boswell i överhuset.
    Medan Douglasmålet ännu var anhängigt skrev Boswell och publicerade anonymt en skrift »Dorando», som utgjorde »a thinly disguised summary of the case». Som ett ämne för diskussion om god advokatsed torde förhållandet vara ganska litet praktiskt men har sitt kuriositetsintresse.
    Sannolikt var det under Boswells vistelse i London, medan Douglasmålet pågick, som han med sin idol, Johnson, avhandlade den moraliska sidan av advokatens ställning. Samtalet följer här i översättning. Det är hämtat ur den stora biografin.
    »Jag frågade honom, om han inte som moralfilosof tyckte, att det

 

kunde skada känslan för rätt och orätt att utöva advokatyrket.» Johnson: »Inte alls, Sir, om Ni bär er riktigt åt. Ni får inte ge Era klienter en oriktig uppfattning om Er mening och Ni får inte ge oriktiga uppgifter till domaren.» Boswell: »Men vad är Er åsikt om att stödja en sak, som man vet är dålig?» Johnson: »Sir, Ni kan inte veta om saken är bra eller dålig, förrän domaren har fattat sitt beslut. Jag sade, att Ni måste framlägga fakta på ett riktigt sätt; men då måste ju Er uppfattning, eller som Ni säger Er vetskap om, att det är en dålig sak bero på Ert resonemang, på att Ni anser, att Era argument är svaga och utan övertygande kraft. Men det är inte nog, Sir. Ett argument, som inte övertygar Er, kanske övertygar domaren, som Ni bearbetar, och om det övertygar honom, Sir, då har Ni orätt och han har rätt. Det är hans sak att döma; och Ni skall inte gå och lita på Er uppfattning, att en sak är dålig, utan Ni skall säga allt som kan sägas för Er klient och sen får Ni ta domarens mening för god.» Boswell: »Men om man nu föreger värme, när man inte har någon och ger sig sken av att ha en åsikt och i själva verket har en annan åsikt, det måste väl vara en föreställning, som inte går ihop med ärlighet? Är det inte risk för att en advokat anlägger samma mask i det allmänna livet, i umgänget med sina vänner?» Johnson: »Nej, inte alls, Sir. Varje människa vet ju, att Ni ha betalt för att visa värme för Er klient och därför är det icke någon förställning. I samma ögonblick, som Ni går ut ur rättssalen, så återtar Ni Ert vanliga sätt att vara. Sir, inte går någon omkring och bär med sig sin konst som advokat, när han umgås bland människor, nej lika lite som någon, som har betalt för att hjula, fortsätter att hjula, när han skall gå som vanligt.»

Ivar Blanck