HANS VON HENTIG. Die Strafe. Band I. Frühformen und kulturgeschichtliche Zusammenhänge. Berlin, Göttingen och Heidelberg 1954. Springer-Verlag. 429 s. DM 36,60.

 

    Den genom sina mångsidiga kriminologiska forskningar kände tyske kriminalisten HANS VON HENTIG, vilken under nazismens period var verksam i USA men för några år sedan kallades åter till universitetet i Bonn, publicerade 1932 ett mycket lärt och läsvärt, nu sedan länge utgånget verk »Die Strafe». Efter tjugoårs kompletterande studier av imponerande intensitet, omfattning och omsorg har han utvidgat verket till ett helt nytt arbete. Det ökade materialet och vidgade innehållet har föranlett förf. att utge boken i två självständiga delar, som han kallar »Frühformen und kulturgeschichtliche Zusammenhänge» och »Moderne Erscheinungsformen der Strafe». Hittills föreligger endast den förra volymen.
    Straffet i sin moderna form och funktion är i första rummet ett fenomen inom socialvetenskapens och psykologins område. Emellertid bör även den moderne kriminalisten vara medveten om att straffets rötter leder djupt ned i människans tidigaste forntid och i halvmörka utvecklingsstadier som ligger långt före uppkomsten av organiserade rättsordningar och samhällen. Straffet har nämligen i otaliga variationer och förgreningar utbildats på grundval av mytiska och primitivreligiösa föreställningar innan det moderna ändamålsenlighetsbegreppet uppstått. Hos varje människa lever därför fortfarande kvar en rest av straffets magik. Att övervinna denna förutsätter att man känner till ursprungen. Även i nutida lagar och rättsinstitut möter vi spår som visar hur starka atavistiska rötter straffet har i känslolivet utanför det rationellas eller det teleologiskas gränslinjer. Vi kan blott tänka på de fruktansvärda vedergällande kollektivstraffen mot oskyldiga som vi upplevt i det nära förflutna, på de olika verkställighetsformerna av

 

GERHARD SIMSON 51dödsstraff, på förverkandet av medborgerliga rättigheter och liknande straff som ofta inte är annat än en kvarleva av skampålen, på den artificiella dysterheten i många europeiska fängelser (dagsljus är en symbol för frihet) samt på fångens avklippta hår (hår brukar sedan gammalt symbolisera mannens heder och livskraft) och fångdräkt (som härleder sig från botgörarskjortan). Det vore lätt att förlänga uppräkningen. Kanske låter det för många som kätteri om man i detta sammanhang påpekar även lagstiftningen om straff för objektiva överskott, enligt vilken en gärningsman straffas för en av honom ej önskad effekt.
    Straffets histora har tidigare utforskats av germanistiska jurister såsom tyskarna BRUNNER, V. GIERKE och v. AMIRA, schweizarna FEHR och HIS samt framstående skandinaviska rättslärda. Prof. v. HENTIG bygger  på dessa arbeten men har utvidgat dem genom ett enormt material från andra kulturkretsar. Samtidigt har han kompletterat de rättshistoriska utredningarna genom omfattande etnologiska, etymologiska, religionsvetenskapliga och folkloristiska forskningar; särskilt ur bibeln, antika myter, sagor, primitiva folkseder och liknande källor har han tagit fram otaliga exempel på straffens arter och utvecklingsformer.
    v. Hentigs bok erbjuder, som man kunde vänta sig, en skrämmande läsning, som ibland kräver starka nerver hos läsaren. Torrt och lidelsefritt redogör förf. för de icke endast omänskliga utan i våra ögon ofta alldeles meningslösa grymheter vilka straffens skyldiga och oskyldiga offer haft att utstå under tidernas lopp. (Skuld utgjorde som bekant mycket länge icke någon förutsättning för straff.) Det ena exemplet följer det andra, men förf. ser aldrig något fall isolerat för sig utan han försöker analysera åtgärdernas eller brukens ursprung eller bakgrund samt att sätta dem i sammanhang med tidens föreställningsvärld. Att han därvid stundom måste operera med djärva hypoteser eller med omtvistade tolkningar är naturligt. Det skarpsinne med vilket han sökt upptäcka en mening även i det skenbart meningslösa förtjänar högt beröm. Vill man säga ett kritiskt ord så är det att läsaren trots den översiktliga dispositionen faktiskt krossas av exemplens mängd, och man har till sist svårt att hålla detaljerna i minnet.
    Som bekant blev frihetsstraffet först relativt sent den viktigaste straffarten; kroppsstraff av olika slag var tidigare helt dominerande. Människoanden har från första början strävat efter att utfundera tusentals metoder och varianter för att utsätta en fiendes eller skadegörares kropp för plågor. Vanligen ansåg den som uppfann eller tillämpade en ny gräslig straffart att han hade befogenhet eller skyldighet därtill. För det mesta hade han också stöd i den allmänna opinionen.
    v. Hentigs bok är skriven icke enbart för kriminalister utan ävenför etnologer, sociologer, religionsvetenskapare och lekmän. Men boken är ägnad att stämma särskilt juristen till eftertanke.
    Åtskilliga reflexioner inställer sig vid läsningen av boken. Hur kommer eftervärlden att bedöma de straff som vi använder i dag, närmast då frihetsberövandet? Det är ingalunda säkert att gärningsmän som nu straffas hårt kommer att anses straffbara om några hundra år. Redan nu ifrågasätts det f. ö. i den rättsmedicinska litteraturen om man kan tala om straffrättslig skuld när det gäller gärningar av abnorma drift-

 

52 ANM. AV HANS VON HENTIG: DIE STRAFEförbrytare, spritpåverkade personer och affektbrottslingar, då på grund av gärningsmännens tillstånd dessa icke är medvetna om någon brottslig vilja eller ock de normala mänskliga hämningarna satts ur funktion. Kanske kommer i framtiden straff i sådana fall att framstå som nästan lika obegripliga som nu de av förf. behandlade straffen mot döda och djur, mot spädbarn och sinnessjuka, mot föremål och »in effigie». Vi vet det icke.
    Den första upplagan av v. Hentigs arbete hade som motto ett uttalande av PLUTARKOS som är giltigt i alla tider: »Svärdsslag släcker icke flamman».

Gerhard Simson