Axel Afzelius död.
    När Axel Afzelius för över två decennier sedan inträdde som ledamot i Konungens Högsta domstol skedde det, kan man säga, under förpliktande auspicier. Redan från unga år hade han stått under inflytande av höga rättsideal, representerade av hans frejdade fader och andra förgrundsgestalter inom den dåtida juristvärlden, vilka kring denne bildade en vänkrets. På både faderns och moderns sida räknade han dessutom nära släktskap med en man som ansetts ha, även efter slutad livsbragd, mer än deflesta verkat inspirerände på vårt rättsliv: den store Johan Gabriel Richert, betecknadsåsom förra seklets främste jurist i detta land.
    De utomordentligt förnäma juristtraditioner i vilkas hägn Afzelius' ungdom och utbildningstid förflutit satte sin prägel även på hans verksamhet i Högsta domstolen. Med dessa traditioner överensstämde den fasta övertygelsen om nödvändigheten av att givna lagbud respekteras, men samtidigt den starka känslan för vikten av att akta också på det praktiska livets krav, när det gäller att under rättens normer inpassa verklighetens företeelser. I enlighet härmed framträdde i hans domargärning en påtaglig strävan och tillika en av kunnighet, takt och sunt omdöme kännetecknad förmåga att i de konkreta fallen inom ramen för gällande lag åstadkomma lösningar ägnade att godtagas av rättskänslan sådan som den avtecknar sig mot bakgrunden av livet självt och av dess erfarenheter. På sitt trygga sätt hade han därvid för ögonen vad ytterst utgör ledstjärnan vid varje utövande av domarens ansvarsfulla värv, det som domarreglerna ange med den ofta citerade

 

520 RAGNAR GYLLENSWÄRDmaningen: »Menige mans bästa är den yppersta lagen.» Med fog kan om Afzelius, när han nu är borta, betygas att han väl tillvaratog vad han fått till godo från dem som i den tidigare generationen voro ledande inom rättsvården.
    Före sitt inträde i den högsta judiciella instansen hade Afzelius anvants även i krävande uppdrag och befattningar på andra rättsväsendets arbetsfält än dem som rymmas under den rena domarkarriären,bland annat länge som ledamot å och sedan chef för justitiedepartementets lagavdelning. Den särskilda erfarenhet och den kringsynthet som han därigenom förvärvat trädde i dagen också vid behandling av sakerna i Högsta domstolen. Inte minst värdefull var härvidlag hans treåriga anknytning till den högsta administrativa instansen. Berikat blev likaså domstolsarbetet genom de utblickar över skilda områden av det mänskliga livet som han erhöll genom ledamotskap i sociala och humanitära inrättningar av olika slag. Ej heller bör i detta sammanhang förgätas de insatser han gjorde som redaktör en lång tid i Nytt Juridiskt Arkiv — där han omhänderhade dess avdelning för lagstiftning — och senare som utgivare av vår förträffliga lagedition. Även genom dessa arbetsuppgifter utanför tjänstens domäner tillfördes honom insikter som, tack vare ett suveränt minne, blevo till gagn vid domarämbetets handhavande.
    Ännu en för Afzelius utmärkande egenskap förtjänar att här framhållas. en egenskap som hans arbetskamrater i Högsta domstolen hade anledning att med beundran uppmärksamma. Det är den stora lätthet han hade att ge form åt tankar och meningar. Den fina penna för vilken han gjort sig känd redan långt innan han tog säte i Högsta domstolen följde honom under verksamheten där. Förvisso ligger det nära att i detta företräde se en frukt av de goda arvsanlagen. Men samtidigt vill man också på detta område konstatera betydelsen av ungdomsårens och den första mannaålderns gemenskap med förmedlare av de bästa traditioner. Från stormännen bland den äldre generationens jurister var hos honom inpräntad grundsatsen att domarens språk skall vara klart och strikt samt tillika enkelt. Härtill kom förmågan att kombinera dessa viktiga ting med den elegans i framställning och uttrycksmedel som gör till en njutning även redogörelsen för till synes än så torra fakta.
    Vid en återblick på Afzelius' verksamhet som justitieråd framstå emellertid även andra egenskaper än de, som höra så att säga yrkesmannen till, vilka hos hans kamrater uppväckte känslor av tacksamhet och tillgivenhet. Dessa känslor gällde i lika mån de speciella förtjänster som han utvecklade i det dagliga umgänget. Var enskild ledamots beteende i detta hänseende är, så har ofta betonats, av stor vikt för trivseln i en kollegial församling. Vad angår Högsta domstolen har dess hävdatecknare framhållit, att visserligen under samarbetet där varje ledamot har att öva vaksam kritik mot andras meningar och strida för vad han själv anser vara rätt men att det samtidigt är god jordmån för en vänskap som tål även starka påfrestningar. För upprätthållandet och vidarebefordrandet av den anda som lyser genom i dessa ord äro äldre kamraters föredöme och inflytande av mycken betydelse. Även på detta område visade sig hos Afzelius förnämliga egen-

 

AXEL AFZELIUS DÖD 521skaper, grundade i en fast och nobel karaktär. Att hans vinnande personlighet haft sin stora andel i de goda relationer som rått mellan Högsta domstolens ledamöter, äldre som yngre, står utom tvekan. Genom sin öppna och lättillgängliga natur, genom vänligheten i sitt uppträdande bidrog han verksamt till det angenämna kamratskapsförhållandet inom den krets han tillhörde. Aldrig, hur än åsikterna kunde stå mot varandra, brast det hos honom i aktningen för andras, av ärligt uppsåt burna övertygelse eller i viljan att förstå även uppfattningar som man inte själv biträder. Ej minst gjorde sig dessa egenskaper gällande då han hade att leda överläggningar inom Högsta domstolen eller på någon av dess avdelningar. Det orubbliga lugn och den oberördhet inför dagens skiftande paroller som hos honom voro markanta drag utgjorde en stor tillgång för en institution där i grunden alla besjälas av samma åstundan att redligt samverka till rättens bästa. Med sin flödande humor, sin fina älskvärdhet och sin enastående berättartalang förstod han också att skänka trevnad åt de mellanstunder som inte voro upptagna av arbetet och dess allvar.
    Vid olika tillfällen under sina senaste tjänsteår hade Afzelius den maktpåliggande uppgiften att i egenskap av Högsta domstolens ordförande företräda denna som institution eller som samlad kamratkrets. Hans stora representativa förutsättningar och briljanta utförsgåvor gjorde dessa tillfällen till högtidsstunder för dem vilkas talan han förde. Särskilt lever i erinringen hans värdiga och ädla skick när han vid invigningen av Högsta domstolens nuvarande ämbetsbyggnad fullgjorde åliggandet att inför landets Konung och kronprins samt spetsarna inom den i huvudstaden stationerade förvaltning med vilken domstolen närmast har beröring lämna en översikt av dess anor och öden.
    För allt vad Afzelius sålunda betydde inom den domstol där han nådde höjdpunkten av sin levnadsbana tillvann han sig uppriktig högaktning, varm sympati och hjärtlig erkänsla.
    Då Afzelius för föga mer än tre år sedan, efter att i rättskipningens tjänst ha tillryggalagt den tid som författningarna utstaka, lämnade sitt domsäte och platsen som Högsta domstolens ordförande föll det på dens lott som nedskriver dessa minnesord att vid en särskilt anordnad avskedsfest frambära kollegernas hyllning och tacksamhet för hans insatser i det gemensamma arbetet. Det ovan anförda återgår till stor del på vad som då kom till uttryck. I sammanhanget uttalades även den förhoppningen att ännu en rik följd av ljusa och lyckosamma år måtte varda honom förunnad och de åren utmärkas av samma strålande vitalitet, av lika obruten andlig och lekamlig spänst som han dittills fått åtnjuta. Att det fortsatta levnadslopp som i verkligheten var honom tillmätt ej skulle bli långt föreställde sig vid detta tillfälle ingen. Med bestörtning mottogs ock sorgebudet om hans bortgång, alldeles oväntad och föregången endast av mycket kort sjukdom som den var. Stort är det tomrum som han efterlämnar. Djup blir även saknaden efter det charmerande hem som med honom definitivt försvinner, detta hem där han själv och hans sällsport älskliga, av alla som möttes hos dem likaså varmt avhållna maka — även hon för tidigt bortryckt, blott ett halvt år före honom — bland vackra föremål skapat en atmosfär, utmärkt av förfinad kultur och en i bästa mening aristokratisk tradition.

Ragnar Gyllenswärd

 

522 NOTISER    Johan Fredrik Axel Afzelius föddes den 25 april 1885. Föräldrarna voro dåvarande professorn, sedermera presidenten i Svea hovrätt Ivar Afzelius och dennes maka Anna Richert. Efter sin i Uppsala avlagda juridiska examen och tjänstgöring i domsaga ingick han i nämnda hovrätt — då innefattande också hela Norrland — samt blev där tf. fiskal 1913, e. o. assessor 1915 och assessor 1916. Härunder fullgjorde han ävenledes uppdrag som sekreterare i riksdagens på den tiden odelade lagutskott. Förordnande som revisionssekreterare erhöll han 1917, innehade härefter olika lagstiftningsuppdrag från och med 1918 till och med 1920, då han vart ledamot å justitiedepartementets lagavdelning. Till chef för samma lagavdelning utsågs han 1922 och kvarstod i denna befattning till utgången av 1928. Under tiden hade han erhållit fullmakt, 1921 som hovrättsråd i sin gamla hovrätt och 1925 som revisionssekreterare. År 1929 utnämndes han till regeringsråd och innehade detta ämbete till 1932, vilket år han blev medlem av Högsta domstolen. Den 28 maj 1948 förordnades han av Kungl. Maj :t att under sin återstående tjänstetid vara Högsta domstolens ordförande. Till följd härav kom han att vara innehavare av denna, i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande inrättade, befattning då processreformen med dess muntlighet och omedelbarhet för Högsta domstolens del först blev av praktisk betydelses. Nära fyra år efter utnämningen till Högsta domstolens ordförande erhöll han, den 1 maj 1952, vid fyllda 67 år avsked med pension. Han avled den 7 augusti i år.