Festskrift tillägnad professor, juris och filosofie doktor Nils Herlitz vid hans avgång från professorsämbetet den 30 juni 1955 av Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet. Norstedt 1955. XII 473 s. Kr. 32,00.
Alltifrån den romerska rättens tid och till 1800-talets och det begynnande 1900-talets liberalism har privaträtten varit rättsvetenskapens fasta ryggrad. I och med våra dagars ökande statsingripanden på områden, som tidigare obetingat ansetts tillhöra privatlivet, har emellertid allt större praktisk betydelse tillkommit förvaltningsrätten, vilken från ett litet förbisett ämne ryckt fram till ett av de betydelsefullaste men i brist på privaträttens fasta historiska traditioner som vetenskap förblivit en »vildmark». Uttrycket är hämtat ur den avskedsföreläsning, varmed HERLITZ d. 10 maj 1955 avslutade sin verksamhet som professor i stats- och förvaltningsrätt vid Stockholms högskola. I denna vildmark har Herlitz uppträtt som en mäktig vägröjare. Ett tecken på att han lyckats förvandla den föraktade vildmarken till ett erkänt fält för vetenskaplig forskning är att icke mindre än fem unga forskare sökt professuren efter honom (Se SvJT 1955 s. 363—364). Herlitz' avskedsföreläsning, som handlade om framtida forskningsuppgifter, har redan publicerats i hans »egen tidning», Förvaltningsrättslig tidskrift. Den gränsdragning mellan privat- och förvaltningsrätt, som Svensk Juristtidning och Förvaltningsrättslig tidskrift sökt iakttaga sinsemellan, kan emellertid icke strikt upprätthållas. En sådan forskargärning som den av Herlitz utförda tillhör rättsvetenskapen i dess helhet. Detta framgår bland
annat av den mångomfattande festskrift varmed Herlitz hyllats vid sin avgång från professorsämbetet.
Festskriften innehåller uppsatser av professorer och docenter vid Stockholms högskola samt av stats- och förvaltningsrättslärare vid andra nordiska universitet. I den första uppsatsen behandlar AGGE själva frågan om rättsvetenskapens gränser (s. 1). Även flera andra uppsatser röra den allmänna rättsläran och särskilt de aktuella frågorna kring juridikens metodproblem. Sålunda söker GASTBERG i några korta teser definiera den alltsedan Strahls avhandling i SvJT 1941 s. 302 omdebatterade skillnaden mellan »realisme» og »idealisme» i nordisk rettsvitenskap (s. 56). Vidare behandlar THORNSTEDT legalitet och teleologisk metod i straffrätten (s. 319) och SCHMIDT domaren som lagtolkare (s. 263).
Som en övergång från den allmänna rättsläran till statsrätten kan man beteckna LAGERROTHS avhandling om rättskontinuitetens problem i Sverige 1809 sett i belysning av den rena rättsläran (s. 204). Vad angår den rena statsrätten, har Herlitz' efterträdare WESTERBERG behandlat makten över skatter, avgifter och pålagor enligt 1809 års regeringsform (s. 432) samt FAHLBECK successionsordningens fullmaktsstadgande för det fall att konung avlider medan bröstarvinge väntas (s. 68). ANDERSEN har redogjort för det i Danmark efter mönster av den svenska JO nyinförda institutet »Folketingets Ombudsmand» (s. 41).
I fråga om förvaltningsrätten är det betecknande, att det rättshistoriska bidraget strax för tanken på ämnet i dess äldre begränsade omfattning. I detta bidrag har ALMQVIST lämnat en redogörelse för statskalenderns historiska föregångare 1728——1823 (s. 17). De positivrättsliga bidragen spänna däremot över mera svårbestämda vidder, ur den äldre ämnesindelningens synpunkt sett. SUNDBERG behandlar regeringsrätten och den medborgerliga rättssäkerheten (s. 298), GUSTAF PETRÉN resning i förvaltningsmål (s. 247), LJUNGMAN administrativ och judiciell prövning på det industriella rättsskyddets område (s. 216) samt MERIKOSKI radiomonopolet i Finland (s. 230).
Herlitz' professur omfattade till en början jämväl folkrätt, och även som parlamentariker har han sträckt sin verksamhet utöver det egna landets gränser. Det är därför naturligt att flera bidrag röra internationell rätt. GIHL har skrivit om FN, freden och säkerheten (s. 79), GRÖNFORS om utvecklingslinjer i internationell luftfartslagstiftning (s. 107) och EBERSTEIN om tvångsöverlåtelsen av de tidigare tyskägda varumärkena (s. 60).
Åtskilliga av uppsatserna måste hänföras till privaträtten, låt vara i första hand rörande sådana ämnen som ha förvaltningsrättsliga anknytningspunkter. NIAL har behandlat utländska aktiebolags rättsställning i Sverige (s. 238), HESSLER pensionsutfästelser till arbetstagare i enskild tjänst (s. 169), HELLNER upplysningsplikt och ansvarsbegränsning i försäkringsrätten (s. 140) och VAHLÉN skadebringande egenskaper (s. 369).
Icke heller processrättsliga bidrag saknas. HASSLER har skrivit om processförutsättningar och processhinder (s. 129) samt WELAMSON om införsel och förmånsrätt (s. 388).
Festskriften avslutas med en imponerande förteckning över Herlitz, skrifter 1907—1954, upprättad av bibliotekarien GERD BODMAN (S. 450).
Uppräkningen visar, att festskriften är mycket innehållsrik. Att denna anmälan i stort sett begränsats till en uppräkning av innehållet beror icke på att detta skulle ligga juristtidningen fjärran. Tvärtom ha just domstolsjurister, advokater och andra till juristtidningens läsekrets hänförliga juristkategorier anledning att själva läsa festskriften. Någon anledning att här redogöra för valda delar av innehållet finnes därför ej. Utrymmet tillåter icke heller att här ingå i någon polemik i de behandlade, ofta mycket brännbara ämnena. Därtill torde andra författare återkomma.
Festskriften synes förtjäna det höga vitsordet, att den är värdig sitt föremål, professor HERLITZ, i vilkens hyllande Sveriges jurister överlag ha anledning att instämma.
Nils Beckman